The uncrowned king PRS wolfy och Emma07

Den här kvällens händelser fick Eldrin att inse att han skulle slåss för att behålla henne. Eller ja, han visste inte ifall han nånsin skulle kunna få henne som hustru, men det var inte det. Det här bevisade väl att han inte behövde vara gift med henne för att få vara nära henne, även om han gott kunde tänka sig att gifta sig med just henne. Han visste ju att han en dag ändå måste gifta sig med någon. Men det han främst tänkte kämpa för var att hon inte skulle tvingas gifta sig med någon annan som hon inte ville ha. Bara tanken på henne tillsammans med någon annan var ju motbjudande, inte en chans att han skulle låta det fortsätta utan att göra något nu.
Och kvällen med henne var minst sagt fantastisk. Nu när han efteråt låg rätt intill henne, med armarna omkring henne, var det nästan fortfarande att han hade ett leende på läpparna. I lycka över att få vara så nära henne, och för en stund hade han helt fått glömma bort allt som hände hemma, vilket var fullkomligt underbart. Det kunde sannerligen behövas.

Då hon efteråt låg tätt intill honom, med kinden mot hans axel och näsan mot hans hals, så kunde hon inte annat än le. Hon kände sig för första gången på länge genuint lycklig. Eldrin var huvudorsaken till den glada känslan. Trots att hon aldrig, ens för sig själv, velat erkänna hur hårt det tagit på henne då han lämnat Kithol och henne för att resa iväg - så tydde det här starkt på att hålet han lämnat efter sig i henne äntligen var helt igen. Vardagen utan honom hade varit oerhört tråkig, det hade varit svårt att ens föreställa sig ett händelserikt liv utan honom som en del av det. Han var viktig för henne, och det var därför hon kände som hon gjorde. Eliana trevande med handen efter hans för att fläta samman deras fingrar med varandra, sträckte sedan lite på sig för att pussa honom på kinden.

Eldrin log brett och kramade lite lätt hennes hand, log ännu bredare av hennes lilla puss. Allt med henne var bara så otroligt gulligt.
"Du kan nog bara glömma att jag ska gå med på att du gifter dig med nån annan nu", sade han med ett lät retsamt leende, tänkte aldrig bara stå vid sidan och se henne bli bortgift nu. Det kom inte ens på fråga, han skulle göra allt han kunde för det. Han gav hennes panna en mjuk puss, tog andra handen för att stryka över hennes hår.
"Vi borde faktiskt sova om vi ska ge oss av imorgon", viskade han mjukt.

En aning motvilligt nickade hon. Han hade rätt. De hade en lång resa framför sig, och de skulle behöva all den sömn de kunde få. Trots att hon kunde komma på ett och annat som hon hellre skulle fördriva tiden med. Bara tanken fick det att rycka i mungiporna igen. Eliana vred på sig så hon låg i en bekväm ställning, fortfarande tätt intill Eldrin innan hon slöt ögonen. Så småningom vaggades hon in i drömmarnas värld. Först på morgonen vaknade hon av solens strålar som prövande letade sig in i rummet. Gryningen var kommen och det var dags för dem att påbörja resan tillbaka mot Kithol. Ändå låg hon som en latmask kvar i sängen några minuter extra innan hon ruskade liv i Eldrin och tog sig upp på benen. Kvickt rotade hon i sin resväska för att fiska upp en rödfärgad långklänning som hon drog över huvudet, flyttade sig fram till den smutsfläckiga spegeln för att se till att hon såg presentabel ut.
"Droskan väntar på oss nere vid värdhuset," talade hon om för Eldrin och kastade en blick på honom över axeln, sträckte sig efter sin resväska för att kånka på den igen. Hennes kläder vägde nästan onaturligt mycket.

Trots allt han fått reda på sov Eldrin som en stock den natten, och det hade han bara henne att tacka för. Han kunde sannerligen ha gott utav en god natts sömn med tanke på vad han åkte hem för att möta. Han vaknade halvt motvilligt till då hon väckte honom, lyckades till sist vakna någorlunda och gäspade lätt. Han följde henne lite med blicken samtidigt som han satte sig upp, det var då snabba ryck som gällde här tydligen. Han nickade lite lätt.
"Jag har bara ett par saker jag behöver få med mig", sade han ärligt, det var inte mycket han behövde egentligen. Han klev upp och drog på sig sina kläder, smet sedan ut i ett annat rum snabbt för att packa ihop lite saker. Det tog inte lång stund, mycket riktigt var det rätt få saker och han kom strax tillbaks igen. Han stannade upp henne lite för att ge henne en mjuk puss.
"Dags att åka hem igen", sade han tyst med ett litet leende, som inte nådde ögonen - de var snarare... Rädda. Han visste inte vad han skulle möta när han kom hem, hur illa det faktiskt skulle vara. Kvällen innan hade han kunnat skjuta upp alla tankarna på det, men nu när de snart var påväg hem kunde han inte gömma sig för det längre. Han var tvungen att möta det, hur gärna han än hellre skulle ha stannat kvar här med henne. Men det var inte alls aktuellt, han måste hem iallafall. Om inte annat för att stötta sin mor, och om nu hans far inte hade långt kvar ville han vara där och hinna träffa honom. Han och hans far hade alltid varit varandra ganska nära, och Eldrin hade ingen aning om hur han ens skulle klara av att förlora honom.

Eliana kunde inte undgå att se rädslan som speglade sig i hans blick. Hon ställde ifrån sig sin resväska och sträckte ut sin hand för att röra vid hans arm, en försiktig gest som bad honom att stanna upp och lyssna till vad hon hade att säga.
"Det kommer inte att vara en dans på rosor. Det kommer vara svårt, och det kommer finnas dagar där du vill slita håret av dig. Vilket du inte skall göra bokstavligen." Hon gav honom en varnande blick - ingen skulle kröka ett hårstrå från hans huvud. Allra minst han själv.
"Men du kommer inte vara ensam. Du har din far som kommer hjälpa dig att förbereda dig inför din nya roll som kung så länge han lever. Det finns andra i hovet som är dig lojala. Och du har mig." Vad som än hände, oavsett vem hon behövde gifta sig med och var i världen hon befann sig, så skulle hon alltid stötta honom. Eliana gav honom ett litet uppmuntrande leende innan hon tog sin resväska för att lämna huset, påbörjade den korta promenaden tillbaka till värdshuset där droskan mycket riktigt väntade.

Eldrin kunde inte låta bli att le svagt, hennes ord betydde otroligt mycket - bara att få höra att hon skulle finnas där. Att han skulle ha någon att vända sig till, någon att prata med. Och han litade fullkomligt på henne.
"Tack", svarade han bara tystlåtet, det fanns inga andra ord som passade. Han tog snabbt hennes hand för att krama den, innan han lyfte väskan han packat sina saker i för att följa henne ditåt. Sanningen att säga så var det inte helt och hållet längre att bli kung som han oroade sig för. Nej, det var något han skulle tvingas göra och klara av, och då fick han helt enkelt klara av det. Hur jobbigt det än var. Men att förlora hans far var däremot det som oroade honom, men det kändes inte helt nödvändigt att dra upp det nu. Även om han oroade sig behövde han inte ta ut problemen i förtid. Väl framme vid värdshuset hade hon haft rätt om droskan, kusken kom genast bak för att öppna dörren åt dem varpå Eldrin sträckte ut handen för att hjälpa Eliana upp.
"Damerna först", sade han med ett litet leende, hade varit rätt tystlåten på vägen dit - kanske inte så konstigt. Han hade minst sagt mycket att tänka på.

Det var en lång resa tillbaka till Kithol. Trots att det tagit två dagar för henne att med droskan ta sig till Nefta, och det hade tagit lika lång tid tillbaka, så kändes det som om hon rastlöst suttit i droskan i åtminstone fyra dagar. Omedelbart efter deras ankomst vid palatset hade två vakter dykt upp för att eskortera Eldrin till kungen. Rein hade inte sett av honom sedan dess. Visserligen hade hon inte haft tid att tänka på det, för det hade visat sig att hennes blivande man hade väntat på henne sedan förmiddagen. Tjänaren som gick vid hennes sida menade att goda nyheter väntade henne. De hade helt klart olika uppfattningar om vad goda nyheter innebar, för Alaric talade stint om för henne att de hade kungens tillstånd att gifta sig redan idag. För Rein skulle goda nyheter innebära att hon slapp gifta sig med honom.
"Se så, försvinn iväg och tvätta dig lite. Vi gifter oss om en timme."

Under resan dit hade Eldrin blivit allt mer tystlåten ju närmare de kommit, vilket kanske inte var alltför konstigt med tanke på vad han kom hem till. Han hade inte medvetet hållit sig undan ifrån henne, snarare tvärtom så var hon ibland de få som han kunde tänka sig att träffa. Först och främst så hade han fullt upp från den stund han kom dit - hans pappa var sämre än vad han hade väntat sig, och tack vare hans tillstånd blev det Eldrin som skulle få fatta de flesta besluten i hans ställe. Vilket innebar att han också med en gång hade en drös med män på jakt efter honom med frågor angående allt möjligt. Vilket han inte var särskilt glad för alls, just nu kände han inte för att prata med någon. Han ägnade en bra stund hos fadern innan plikterna tvingade honom till annat, men det var tack vare det han fick nys om planerna kring Reins bröllop, och beslöt sig genast för att försöka hjälpa till att åtminstone stoppa det för stunden - om inte annat var det ärligt talat tämligen opassande enligt han själv med ett bröllop just nu, vilket också var det argument han tänkte använda. Han lyckades på något vis slingra sig undan ifrån några envisa män för att istället leta fram hennes så kallade fästman, ogillade honom av en del anledningar mer än bara timingen och med tanke på den auktoritet han numera hade skulle det kanske ge mer effekt ifall han gav avslag i person.

Rein klev motvilligt upp ur det varma badet som några kammarjungfrun hade tappat upp åt henne. De torkade henne torr med mjuka handdukar, innan de smorde in hennes kropp i en olja som doftade till söt jasmin. Därefter klädde de henne i en vacker ljusrosa klänning, samt satte upp hennes hår i en prydlig frisyr som de dekorerade med en blomma. Allt det här under tystnad. Hon satt och betraktade sin spegelbild en stund innan hon tog ett djupt andetag. Det fanns inget hon kunde göra så det var dags att få det hela överstökat.
Under tiden som Alaric väntade på att hans fästmö skulle bli klar, diskuterade han med prästen som han skickat efter. Han gav mannen instruktioner om att skippa nonsenset om Gud, varpå han fick en ogillande blick av prästen och en tillrättavisning om att man inte kunde prata strunt om Gud.
"Hur som helst, försök hålla predikan till minimalt. Ju fortare hon är min fru desto bättre," suckade Alaric.