Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Också nu var Ederel tyst lite innan han svarade henne, för det var något som smärtat honom redan innan. Att han ens kunnat ha dåligt samvete hade förvånat honom, men tvivlen om hur mycket han egentligen tvingat henne till saker tyngde honom, för han visste inte själv ens hur mycket som bara varit av hans kontroll och hur mycket som hon faktiskt hade velat vara med på det hela. Nu i efterhand ångrade han det, men han kunde inte heller göra något åt det. Han suckade tyst.
"Ja. Men inte efter att vi kommit in i huset", sade han uppriktigt. Eller ja, det var ryggen då men det var inte riktigt samma sak. Inte enligt honom själv åtminstone.
"Men tankekontroll är inte helt rätt ord. Jag kan plantera in tankar och bilder, men sen beror resten på personen ifråga", förklarade han, fick väl försöka försvara sig åtminstone lite.

Grace fnös. Naturligtvis så skulle han inte bara kunna hålla tyst och ta emot det hon ville säga, utan han skulle behöva försvara sig själv. Precis som om han hade den rätten.
"Försök inte ens. Jag skulle aldrig ha legat med någon jag inte ens kände, speciellt inte eftersom det var min första gång. Det ska vara med någon speciell!" Irriterat torkade hon bort några envisa tårar som rullade längs med hennes kinder, skakade lite på huvudet. Hon kunde inte tro det här om honom.
"Försöker du antyda att jag har ett skört huvud och hjärna, som inte kunde bearbeta att det var du som spelade spratt med mig?" fortsatte hon sedan, lika bittert som tidigare.

Att hon med det antydde att han inte var speciell för henne sårade en hel del, han hade ändå hoppats det under den sista månaden de varit så gott som ihop. Att han skulle betyda iallafall något för henne. Men hennes ord bevisade honom fel, och det var jobbigare än vad han hade trott.
"Ändå tror jag inte det var bara för vad jag gjorde", sade han, trodde inte det. Kanske att han valde att inte tro det på grund av sitt dåliga samvete över det.
"Nej. Jag erkänner att jag trodde det från början, men du visade att jag hade väldigt fel på den punkten", sade han tyst, det syntes tydligt på honom hur det smärtade honom men han hade också gjort de sakerna hon anklagade honom för. Han kunde inte påstå att han inte förtjänade det här.

Ederel hade under månaden kommit att bli viktig för henne. Men det hade han inte varit under den första kvällen för då hade hon inte ens känt honom. Att ligga med honom hade hon hellre gjort då hon känt sig mer säker och trygg, hon hade velat ha ett val.
"Varför just mig?" fortsatte hon fråga ut honom, kämpade fortfarande med att inte brista ut i storgråta. Hade han valt henne på måfå eller av någon särskild anledning? Vad var det han velat ha utav henne?

Ederel kunde inte ångra sig nog. Varför hade han varit tvungen att försöka ta henne just den kvällen? Nu i efterhand önskade han att han ändå lagt sig i och lärt känna henne, men att han inte trängt sig på henne på det viset. Han hade aldrig tänkt sig som den personen som skulle kunna göra det mot nån kvinna, men ändå var han tvungen att inse att det var just det han gjort. Och han hatade sig själv för att ha gjort det emot henne. Varför kunde han inte bara ha låtit bli det hela och försökt hitta någon att döda någon annan dag? Hennes ord var just de han inte velat höra, den frågan han inte ville svara på. Han visste vad det skulle betyda, hon skulle aldrig kunna förlåta honom för det. Han suckade och skakade på huvudet.
"Nej. Om jag skulle berätta det för dig skulle du hata mig för det", sade han tyst.

Hon kom av sig för en stund då han menade att hon skulle hata honom om han berättade sanningen. Hata var ett väldigt starkt ord. Vad hade han gjort som till och med han ansåg vara så hemskt att han ville undvika att tala om det för henne? Men hon behövde få veta. Hon förtjänade att få veta.
"Jag förtjänar att veta sanningen." Det var åtminstone den åsikten hon själv var av, och hon hoppades att Eredel skulle ge med sig. Oavsett vad han tyckte så hade han haft många hemligheter för henne. Och hon förtjänade att veta vad det var som pågick.
"Snälla," tillade hon därefter.

Just de ord han ville att hon inte skulle säga, yppade hon. Och han visste att hon hade en poäng i det, men han hade ändå lite hoppats på att hon inte skulle envisas med frågan. Han ville inte tvingas svara på den, men hon förtjänade också ett svar som hon ju sagt. Han suckade tyst, slöt ögonen och när han öppnade dem igen såg han ner i marken. Han skämdes för det, det skulle han inte försöka förneka.
"När en ängel faller, fråntas vi inte bara våra vingar. Dels blir vi straffade innan, men vi fråntas också att kunna känna saker. Inga känslor alls. Det är svårt att förklara, men det är som om hela ens insida är frusen till is. Smärta, hunger, törst och sånt känner man, men det är också allt. Inget annat, och det är ett helvete. Det är omöjligt att kunna bli ängel igen, men det sägs att ifall man dödar en människa så blir man en. Och man kan känna saker igen. Det var vad jag gjorde på festen, jag hade som plan att lura med mig någon hem för det", svarade han tyst, vände upp blicken till henne igen. Ögonen var vid det här laget blanka, för han ville inte förlora henne även om han antagligen redan gjort det.
"Men du bevisade mig fel. Du.. Du tinade upp mig. Du visade mig vad kärlek var, du fick mig att kunna känna känslor iallafall. Det finns nog inte ens något kvar som jag inte gjort fel, men det var innan jag föll för dig. Innan jag förstod att jag älskade dig", sade han tyst, det var nog första gången han ens erkände det för sig själv. Och också första gången han sade de orden till henne.

Grace insåg inte att hon grät förrän hon kände tårarna rinna längs med kinderna likt ett vattenfall. Till en början berodde det på att det gjorde ont i hennes hjärta. Ont av att höra kostnaden av att bli utkastad från himlen och falla till jorden. Det tog också en stund innan hennes hjärna registrerat det han berättat för henne, och inte ens då ville hon tro att det var sant. Anledningen till att han kommit fram till just henne på festen var för att han valt ut henne som offer. Han hade haft att döda henne som sin avsikt. Hon hade följt med honom hem där hon också hade kunnat komma att dra sitt sista andetag. Ändå var hon fortfarande vid liv. Vem hade hon att tacka för det? Gud? Hade han vakat över henne och hindrat ängeln han tagit vingarna från, från att döda henne? Ilska tändes i hennes blick och hon gick fram till honom för att upprepade gånger slå handflatorna mot hans bröstkorg. Det klarade hon inte av att göra särskilt länge förrän tårarna och sorgen tog över igen. Hon hörde knappt det han sa om att han älskade henne, men det var också något hon hörde för sent. Han hade inte rättigheten att säga de orden nu.
"Låt mig vara," var de enda orden hon yttrade innan hon vände på klacken och lämnade huset. Hur hon skulle komma hem var oklart eftersom hon knappt såg en halv meter framför sig tack vare att hon grät så häftigt, men hon skulle klara sig på ett eller annat sätt.

På något vis var hennes reaktion nästan värre än ifall hon skrikit, gormat och skällt på honom för det. Men det här... Det fick honom bara att känna sig ännu sämre, att hon inte ens pratade till honom. Och han förstod henne ändå - varför skulle han vara värd det? Han hade haft planer på att döda henne, han hade lurat henne i säng, han hade gjort allt som en pojkvän verkligen inte borde göra. Det var inte mer än rätt att han blev behandlad på det här viset. Han slöt bara tyst ögonen, varken sade nåt eller flyttade på sig då hon började slå honom, för också nu ansåg han att han förtjänade det. Inte heller hans tårar var långt borta vid det här laget, för han ville inte förlora henne. Även om han borde vetat ändå ifrån början att han en dag skulle göra det, den dagen hon fick reda på allt om honom. Han följde henne lika tyst med blicken när hon gick ut igen, det var först när han hörde dörren stängas som han lade märke till tårarna som rullade nerför kinderna på honom och med en suck sjönk ner på sängen.

Puff