PRS Lupple och Emma07

Zacharias hade vänt ner blicken emot bordet igen, men lyfte den lite förvånat då han kände hans hand emot sin. Bara det värmde honom lite inombords, men han blev förvånad bara över gesten ifrån Benjamin. Också hur han rodnade fick honom förvirrad, han förstod inte längre ett dugg av vad han skulle tro om det hela. Hans ord och handlingar verkade nästan strida helt mot varandra. Ändå tände det ett litet hopp inom Zacharias igen, något han bannade sig själv för. Det var antagligen bara dumt att hoppas på något när han inte visste mer än såhär.
"Jag är inte upprörd. Inte på nån mer än mig själv iallafall", sade han mjukt, log försiktigt emot honom. Hans nästa ord förvirrade honom ännu mer - fel i att man blev så efter att ha växt upp som han gjort, eller fel i det andra han sagt? Att han kanske inte var helt olik Zacharias iallafall?
Han skulle iallafall inte få svaret på det om han inte frågade, det var något som var säkert.
"Vad menar du?", frågade han, såg försiktigt på honom och visste inte riktigt vad han skulle tro eller hoppas på.

Benjamin såg på honom, studerade honom och försökte komma på ett sätt att få honom på bättre humör. Eller i alla fall få bort denna spänning mellan dem som antagligen var helt hans fel. Han nickade sakta över hans ord men hade inget att säga till dem. Han borde inte vara upprörd på sig själv. Han borde lita på sina instinkter. Och han ville säga det men orden liksom försvann innan han hunnit yttra dem.
Att han ställde en följdfråga var frustrerande men samtidigt förståeligt han hade fått väldigt få och ytterst dåliga svar av Benjamin. Han vände tyst bort blicken, snurrade på muggen och bet sig oroligt i läppen. Ansträngde sig för att leverera ett bra svar. Leverera ett svar som han skulle kunna förstå.
" Vi har helt olika bakgrunder men en sak gemensamt." Sa han tyst. Slängde en kort blick på honom innan han tittade bort.
"Jag tror vi gillar samma sak." Viskade han och tittade ännu en gång på honom och log svagt.

Zacharias vilade blicken på honom, fortfarande osäker och utan att riktigt veta vad han skulle tro eller tycka. Men det var också därför han frågat, för han ville ha några svar. Även om han hittills bara blivit mer och mer förvirrad av de svar han hade fått, så hoppades på att han skulle våga prata mer klarspråk. För han hoppades ändå på att han kunde lita på den uppfattning han först fått om honom, att där kanske fanns en chans för honom iallafall. Hur nervös han verkade fick honom också lite osäker, för att han kunde inte tyda ifall det var på grund av något han inte vågade berätta eller för att han bara inte gillade stämningen eller något sådant. Men han fick till sist sitt svar, och det gladde honom verkligen. Han log tillbaks emot honom.
"Bra", sade han mjukt, gav honom en lätt puff med axeln.
"Och det är inget att skämmas för", sade han mjukt, själv hade han rätt länge gått utan att velat berätta om det men han hade helt enkelt bestämt sig för att han var den han var, och han borde inte behöva skämmas för det. Och folk tyckte redan illa om honom på grund av varifrån han kom, så då kunde dem lika gärna få lite mer att prata om.

Benjamin skrattade tyst till av puffen och skakade på huvudet.
Det var en härlig känsla att han hade berättat, det gjorde honom glad och gav honom en slags säkerhet och självfallet var det inget man skulle skämmas för. Men Zacharias kände inte hans familj vilket var en väldigt komplicerad familj med miljontals regler. Han bet sig i läppen och nickade sakta.
" Du har rätt men samtidigt så känner du inte min familj. " Sa han tyst och hällde upp igen och insåg att det började smaka bra. Det var drickbart och han skrattade till.
" Detta är rätt gott." Flinade han och insåg sedan regeln han fått berättad och han skrattade igen.
"Jag antar att det är dags att bege sig hemåt." Sa han tyst och kliade sig lite i huvudet.

Zacharias var inte särskilt förvånad över att det verkade vara hans familj som ställde till det. Och då förstod han ändå att han verkat så osäker innan, för vem var inte det ifall familjen var emot det? Familjen var ofta ens stora trygghet, och ingen man ville förlora. För Zach hade det varit annorlunda. Hans familj hade inte gillat hans val, men inte heller aktivt motarbetat det, och de hade heller aldrig varit någon större trygghet med tanke på den livsstil de hade.
"Om de är din familj, så borde dem kunna älska dig för den du är och inte den du gillar", sade han mjukt, det var vad han tyckte åtminstone men han visste också att det fanns många som inte delade den uppfattningen. Också han hällde upp lite åt sig, hade dock inte fått i sig tillräckligt mycket ännu för att smaken skulle ha förbättrats särskilt mycket. Han skrattade till av Benjamins ord, såg på honom med ett leende.
"Det är nog iallafall dags att sluta dricka om du vill kunna stå på benen när du ska hem", sade han roat, önskade ändå på ett sätt att han inte skulle ge sig hemåt ännu - han gillade hans sällskap för mycket för att skiljas ifrån honom än.

Benjamin skrattade lågt. Självfallet var det så en familj skulle vara problemet var dock att hans familj inte alls var på det sättet.
Självklart älskade de honom och hans syskon men samtidigt om de gjorde val de inte uppskattade så fick man på ett eller annat sätt betala för det.
"Om det ändå vore så lätt." Sa han tyst och flinade sedan till.
" Det är en ännu bättre idé. " Log han och flyttade bort muggen en bit ifrån sig och även flaskan.
"Så vad är dina intressen? Vad gör du på fritiden?" Log han nyfiket och såg på Zacharias och leende blev större.

Det var rätt konstigt egentligen hur familjen skulle föreställa vara en trygg punkt, viktigt och allt sådant, men ändå så var det så otroligt många som hade problem med just familjen. Själv hade han aldrig riktigt fått uppleva den "riktiga" familj som alla verkade prata om. Zacharias log lite emot honom.
"Verkar som om speciella familjer är något vi har gemensamt", sade han uppriktigt, skrattade lätt till då han till och med flyttade undan muggen och det. Det kunde nog vara bra, för ifall han skulle ha en chans att att fortsätta träffa Benjamin var det ju bra ifall han åtmintone kom ihåg Zach imorgon. Han ryckte lite lätt på axlarna.
"Jag tecknar en del", sade han uppriktigt, det var något han gjort hela livet och älskade. Det var ett sätt att få ur sig känslor och tankar, ett sätt att få slappna av för en stund. Få drömma sig bort.
"Och själv? Vad gillar du att göra?", frågade han nyfiket.

Benjamin såg på honom och nickade sakta.
" Tydligen." Sa han leendes och fortsatte att studera honom och lyssnade när han berättade. Tecknade, intressant.
" Kan jag få se något du tecknat någon gång?" Frågade han med ett nyfiket leende och skrattade lågt.
"Läsa, jag älskar att läsa." Sa han och log stort men leendet dog ganska snart ut.
Det lät oerhört tråkigt.
"Det ger en möjlighet att försvinna bort." Sa han och log. Bestämde sig för att det fick låta hur tråkigt som helst men han visste att det var roligt att det var hans sätt att rymma ifrån verkligheten om så bara för en stund.

Zacharias log lite då han frågade efter något han tecknat, det var alltid kul att få höra. Han hade ägnat många år åt det och hunnit bli väldigt skicklig - hade det varit annorlunda hade han kanske satsat på att istället jobba något med det. Men hans familj hade aldrig ansett det särskilt seriöst, och inte heller omvärlden - det hade varit ännu en anledning för hans familj att tro att han aldrig skulle bli nåt. Vilket fått honom att istället söka hit, för att bevisa att dem haft fel. För att bevisa att han visst kunde bli något.
"Visst", sade han med en nickning, glad över att någon var nyfiken på det. Han log och nickade instämmande, läsa var också något han fann intressant, och ägnat en del tid åt.
"Läsa kan också vara roligt. Man får tänka på något annat för en stund", instämde han, det kunde alltid vara en välkommen verklighetsflykt.

Benjamin nickade instämmande.
"Verkligen. " Sa han leendes och såg sig sedan omkring, studerade sina blivande klasskamrater.
Och studerade sedan Zacharias. Och beslutade att han var den mest intressanta i detta rum. Och han var glad över att ha upptäckt det.

Timmarna gick och Benjamin började bli riktigt trött och det började mörkna ute. Han såg på Zacharias och avskydde att han behövde säga adjö men han såg ingen vits i att sitta kvar bland de allt mer påverkade klasskamraterna och de alla verkade ha fått någon idé om att de skulle gå vidare ut och klubba. Det var något han absolut inte ville.
Han packade lite klumpigt ihop sina saker och reste sig och det var lite ostadigt på benen men inte farligt.
"Jag måste dra. " Sa han med ett sorgset leende.