Burning Water PRS Emma07 och wolfy

Ethan log igen emot henne, hon var otroligt vacker där hon stod. Som en dröm. Vilket nog också skulle vara vad hon alltid skulle få vara för honom, en dröm som han inte skulle kunna uppnå. För varför i hela friden skulle hon gilla honom?
"Det tvivlar jag inte på", sade han, visste vid det här laget också att hon nog skulle klara av det också. Han gick fram och lutade armbågarna emot staketet till balkongen, såg ut innan han vände blicken till henne igen.
"Jag ville ta en nypa frisk luft, och det var ju dessutom gott sällskap här nu", sade han med ett vänligt leende emot henne. Tekniskt sätt var det egentligen hans jobb att förfölja henne, men det var inte därför han kommit hit.

Hon följde honom med blicken då han ställde sig vid staketet, vilket lämnade bara ett kort avstånd mellan dem. Faye tog ett djupt andetag och skakade envist av sig tanken, hon skulle inte stå och dagdrömma om saker som med största sannolikhet aldrig skulle hända. Hon borde enbart betrakta honom för det han var: hennes tränare och kapten. Ändå kunde hon inte låta bli att tänka mycket mer än så.
"Anser du mig vara gott sällskap?" upprepade hon och andades ut ett lätt skratt, böjde huvudet bakåt igen för att se upp mot den nattsvarta himlen som pryddes av lysande stjärnor.

Han kunde inte låta bli att lägga märke till hur lite utrymme hon lämnade emellan dem, men försökte att inte få upp några förhoppningar för det. Han vände sig mer mot henne, vilket fick dem nån centimeter närmare varandra desutom.
"Det klart?", sade han, log emot henne samtidigt som han återigen såg beundrande på henne när hon såg upp på det där viset. Inte för hur hon böjde på huvudet, utan helt enkelt för att han tyckte hon var fantastiskt vacker och det kändes som om det bara räckte med en blick på henne för att han skulle vara förlorad i drömmar.

Hon vred på huvudet bara för att lägga märke till sättet han såg på henne. Egentligen borde hon intala sig själv om att det inte fanns ett speciellt sätt hur han såg på henne, att allt bara var något fånigt som hon inbillade sig. För varför skulle han se på henne på något annat sätt än som prinsessa? Ändå lyckades hon inte skaka av sig tankarna helt utan hoppet lev kvar.

Ethan märkte att han var upptäckt, men kunde ändå inte riktigt dra undan blicken ifrån henne. Han kom på sig själv med att han nästan rodnade lätt, insåg att han borde skärpa sig. Varför höll han på såhär? Hon var prinsessa, han borde inte ens våga hoppas på något. Han såg ner igen för nån sekund, något generat. Visserligen hade hon inte gjort något för att han inte skulle kunna hoppas, men inte heller hade hon gjort nåt så att han förstod att där kanske fanns en chans iallafall.

Knappt medvetet särade hon på läpparna. Det skedde rent automatiskt. Det fanns stunder då hon hade funderat på hur hans läppar skulle kännas mot hennes, men hon hade alltit viftat bort den tanken och sagt åt sig själv att det alltid enbart skulle vara en fantasi. Men nu när han stod framför henne, och det var ett mycket kort avstånd mellan dem, så ville hon inte längre att det enbart skulle vara en fantasi.
"Vad väntar du på?" frågade hon tillslut, bad till alla högre makter som existerade att hon inte skulle skämma ut sig nu.

Ethan hade haft tankarna på att försöka släppa sina drömmar om henne, för dem var ju just ouppnåeliga drömmar. Då hon talade lyfte han förvånat - och förhoppningsfullt - blicken till henne igen, det var som om hjärtat hoppade över ett slag. Kanske att det var en dåres hopp som tändes inom honom och att hon bara menade varför han var kvar här istället för att gå tillbaks till balen. Men han inbillade sig att det inte var det. Han hoppades att det inte var det, för då skulle han sannerligen ha skämt ut sig totalt isåfall. Han såg på henne för bara nån sekund, innan han bestämde sig. För som hon sade, vad väntade han egentligen på? Istället flyttade han sig närmare för att låta läpparna möta hennes och kyssa henne.

Då han lyfte blicken till henne glömde hon nästan bort att andas. Det var något med hans sätt att se på henne som nästan fick henne att rodna. Ungefär som om hans blick borrade sig in i hennes själ, rotade runt i hennes inre. Som om han såg hela henne för den hon var. Då hon äntligen kände hans läppar mot sina gav hon ifrån sig ett lågt gnyende av ren lättnad. Hon hade väntat på den här stunden. Hon skulle kunna ropa ut det till universum.
"Ethan.." andades hon mot hans läppar. Det var första gången som hon sa hans namn högt. Fram tills nu hade hon alltid tilltalat honom som 'du', kapten eller något retsamt smeknamn. Men att säga hans namn kändes bra.

Aldrig hade han tidigare vågat tro att det här skulle bli verklighet. Visserligen hade han hoppats i hemlighet, men hade mest avfärdat det hela som en fantasi och inget på allvar. Inte heller hade han väntat sig att det ens skulle kännas så här mycket, att höra henne säga hans namn verkade nästan sända som en stöt igenom honom. Han kunde inte ens komma ihåg att hon nån gång kallat honom det förut. Där och då hade han bara ögon och öron för henne, visserligen var det kanske dumdistrigt av honom att lämna balen när han jobbade som kapten men för stunden brydde han sig inte ett dugg om det. Hon verkade fullkomligt ha tagit över hans tankar. Istället för att svara lade han en hand emot hennes kind, avslutade efter en stund kyssen men höll kvar ansiktet ganska tätt intill hennes, fann inga ord för den här stunden.

Trots att han höll kvar sitt ansikte tätt intill hennes, så saknade hon redan känslan av hans läppar mot sina. Visst hade hon blivit kysst ett flertal gånger men aldrig hade hon upplevt samma magiska känsla som hon gjort nu. Det gick inte ens att förklara. Faye backade några steg då hon hörde prat och skratt inifrån, vilket påminde henne om att hon nog borde återvända till balen innan folk på riktigt började lägga märke till hennes frånvaro och leta efter henne.
"Kom till min kammare vid midnatt. Du kommer nog på ett sätt att ta dig dit utan att någon ser." Han var ju kapten trots allt, han borde nog vara medveten om olika hemliga gångar och hade säkert en del andra knep i ärmen också. Faye log svagt mot honom innan hon lämnade honom ensam kvar ute på balkongen.