PRS Lupple & Medi

Willow log bara och nickade och såg sedan mot glassbaren och lade huvudet på sned.
"Vad tänker du på?" Hon såg oroad ut och tog ett steg närmare honom.
"Du är lite.." Hon tappade fotfästet och snubblade, skrapade upp knät och båda händerna. Tyst svor hon medan hon såg på blodet som började tränga sig fram och hon reste sig upp.
"Oj jag kanske ska se mig för.." Hon skrattade men såg upp när hon inte hörde något från Dorian.

" Inget intressant." Skrattade han och tittade bort från henne vilket han snart skulle få ångra.
Han vände blicken tillbaka till henne på kanske en sekund när han kände hennes doft. Hennes blod.
Han bara tittade på henne- helt fokuserad på blodet.
"Jag måste ehm. " Fick han fram och la handen för munnen och kände hur tänderna blottades.
Han ville smaka. Han var så törstig. Han försökte slita sig ifrån henne men var som paralyserad.
Hörde sin pappas röst eka i hans huvud. Inte en droppe blod. Det var massor av blod.
"Du borde. Tvätta." Tvingade han fram men hörde själv att det lät som han nästan väste åt henne. Hans blod kunde läka hennes skador när dem var så små- men han kunde inte ge henne det.

Han stirrade på hennes knän, följde blodet som rann med blicken och rörde sig närmare henne innan han såg korset blänka i solen och han backade snabbt bak, omänskligt snabbt och försökte återfå kontrollen men han kunde inte. Det doftade så gott. Han ryckte åt sig några papper från ett marknadsstånd och gick fram och räckte det åt henne med darrande hand. Han kunde inte försvinna. Det var alldeles för mycket folk.

"Jo jag vet det." Hon såg på såren och sedan såg hon på honom.
"Oj du kanske lider av blodskräck." Hon tog emot servetterna och vände sig om, började tvätta och satte sig ner på marken och öppnade väskan. Snart drog hon fram våtservetter och torkade ännu en gång innan hon drog fram neonrosa plåster och satte dem på såren.
"Så ingen större skada skedd." Hon log och tog sig upp på ben och såg över axeln.
"Dorian hur är det?"
Hennes ansiktsuttryck blev oroat och hon tog ett steg bakåt.
"Kom vi går och hämtar glass. Jag bjuder och inga men tack." Willow började gå mot glassbaren och håret guppade lätt till hennes steg.

Du tappade nästan kontrollen Dorian." Lupe lutade sig mot honom och log.
";Men hon är söt det må jag säga och du har henne knuten runt ditt lillfinger. Du behöver inte ens radera hennes minnen. Jag är imponerad_"

"Mm nått sånt." Fick han fram och tvingade sig att titta bort. Försökte återfå kontrollen. Ingen större skada? Åh du har ingen aning om vad som kunde ha skett.
Men han började få tillbaka kontrollen, tänderna försvann och han lät handen falla ned utefter hans sida.
"Det är okej." Sa han och nickade lite. Följde efter henne mot glassbaren.

Han kände av Lupes närvaro innan han pratade. "Lupe. Försvinn." Fräste han lågt och slängde en arg blick mot honom. En hotfull blick. Innan han gick ikapp Willow och in på glassbaren.
Han stirrade på glassen, hur kunde människor äta detta? Det luktade inget vidare. Men något måste han beställa.

Hon hade redan fått sin glass och slagit sig ner vid ett av borden och hon såg på Dorian med en svag blick.
"Dorian får jag fråga en sak? " Hon slickade på glassen medan hon synade honom och lade huvudet på sned så hennes hår ramlade i hennes ansikte.
"Vem är du egentligen? Du verkar inte som någon annan jag mött och jag.." Hon lade handen mot hjärtat och masserade det.
"Inte igen." Muttrade hon.

Han beställde en glass som luktade minst hemskt och fick den och gick och satte sig vid Willow.
" Visst." Sa han försiktigt och lutade sig lite bakåt. Vad hade hon i tanken?
Han såg hennes väldigt vackra hår innan han hörde hennes fråga och vek undan blicken.
Vad var det för fråga? Han började fundera på hennes fråga och hur han skulle svara det när han hörde henne och hennes hjärta. Han tittade oroligt upp och svalde.
"Vad händer?" Sa han försiktigt. Var det han som orsakade detta? Han hade känt sig märkligt stark igår och idag. Ännu starkare trots att han inte egentligen hade fått i sig tillräckligt mycket som han behövde. Var det hon som gjorde det?

Hon skakade på huvudet och satte ner bägaren på bordet och lutade sig tillbaka.
" Jag vet inte." Muttrade hon och knep ihop ögonen och hon började andas tyngre och öppnade ögonen.
" kan du ringa en läkare? Jag har aldrig känt något sådant här." Willow darrade på rösten och hon blev snart slapp och handen föll ner. Hjärtat slog fortfarande men hon hade bara svimmat och satt nu ihopsjunken på stolen. Korset gnistrade från solskenet.

"Miss hur är det?" Mannen bakom kassan såg oroad ut.
"Hur är det med henne?" Han såg på Dorian och bet sig i läppen. Han kunde inte lämna kassan och han ville bara hjälpa.

Han hörde hennes hjärtslag och var snabbt uppe på benen. Vad fan? Han skyndade bort till henne och rättade upp henne lite. La sin kalla hand på hennes panna. Hon var varm. Solsting? Överhettad?
Dorian slog en blick på mannen bakom kassan.
"Hon behöver vatten och skugga." Sa han och bar upp henne i famnen och gick snabbt bort från solen till en skuggig och mer öppen yta där vinden slog mot dom.
Han kände hur hennes kors brände hans hud, det var olidlig smärta men han höll kvar henne och satte henne försiktigt i en stol.

Han gick därifrån med handen över brännmärket och tog lite vatten från han bakom kassan och gick tillbaka. Satte sig på knä bredvid henne och gav henne lite vatten i munnen och lite över håret och pannan för att kyla ned henne. Borde han ringa en läkare?
Hennes hjärta slog fortfarande starkt det var ingen hjärtattack eller något liknande. Men han flyttade sig en bit ifrån henne. Kan det vara så att han drar av hennes kraft när han är nära henne? Hon blev ju utmattad igår också efter en väldigt kort promenad men med han vid hennes sida.

Willow kände någon lyffta henne och hon hade hört någon prata. Men hon kände sig trött och hon orkade inte riktigt öppna ögonen.
Snart satt hon och kände sig redan bättre. Men snart fick hon vaten i munnen och hon började att hosta och öppnade ögonen.
"Dorian." Hon kände hans hand mot sin panna och kände sig lite bättre men trött.
"Vad hände?" Willow såg ifall allt var med och hon sträcte sig efter vattnet.
"Andra gången." Mumlade hon med en svag röst.
"Jag kanske åker hem ikväll."

Han såg på henne och log svagt.
"Jag är här." Sa han tyst och gav henne vattnet och nickade lite.
"Du svimmade Willow, brukar det hända?" Sa han oroligt och när hon nämnde att hon kanske skulle åka hem ville han skrika av glädje. Packa dina väskor och dra. Långt långt härifrån men han satt bara där.
"Min pappas vän är en läkare, jag kan ringa honom så kanske vi kan luska ut vad som är fel?" Sa han försiktigt och kramade hårt om en stolsrygg med handen. Varför sa han så? Vad hade besatt honom att säga så?
Han tog försiktigt upp telefonen och slog in numret och ringde.
Alexander svarade och lovade att komma på en gång, av den enda anledningen att alla i rådet visste vem hon var och vem Dorian var och det hela var någon slags cirkus.
"Läkaren kan komma hit. Så du slipper anstränga dig." Sa han tyst.