Grekernas gudomligheter PRS wolfy och Emma07

Det var det där med hennes fingrar igen, de gav honom sannerligen rysningar. Han besvarade genast kyssen något mer passionerat än tidigare, drog sedan av henne tröjan för att lägga den åt sidan. Han flyttade sedan återigen händerna till hennes höfter, men istället för att kyssa henne på läpparna igen låta läpparna snudda vid hennes hals. Han lät händerna gå också något längre ner till hennes rumpa istället, drog med fingrarna längs hennes byxlinning medans han flyttade händerna till byxknäppningen istället.

Aveline var ett virrvarr av känslor för tillfället. Hon kände sig blyg, nästan som om hon inte riktigt vågade att ta för sig, men samtidigt var hon raka motsatsen till blyg. Eller det var åtminstone vad hon intalat sig själv om. Hon visste inte vad Jeremiah tänkte och det gjorde henne frustrerad. Tyckte han att hon var galen som helt plötsligt hade gett sig på honom så här? Skämde hon ut sig? Borde hon ge sig av därifrån? Alla tråkiga tankar försvann sakta men säkert ur hennes medvetande då hon kände hans händer först mot sin rumpa, därefter mot byxlinningen innan de slutligen stannat upp vid by knappen. Hon bet sig löst i läppen för att hålla tillbaka en kraftig inandning.

Jeremiah hade ingen aning om ifall de egentligen borde göra det här eller inte, och det verkade inte heller spela någon roll. Just nu agerade han bara utefter vad han ville här och nu, med bara henne i sina tankar. Vid byxknappen stannade han upp nån sekund, dels för att se hennes reaktion och dels för att retas lite. Först efter det knäppte han upp den för att försiktigt få av henne byxorna.

En förvirrad glimt tändes i hennes ögon då hans händer stannade upp vid hennes byxknapp. Tvekade han? Hade han kommit på andra tankar? Åh jösses, det skulle inte vara det minsta pinsamt. Tack och lov behövde hon inte fundera på vad hon skulle göra i den situationen eftersom hennes byxor snart var halvvägs av. Hon sparkade av sig dem för att vara lite hjälpsam, nöjde sig sedan med att bara se på honomen stund innan hennes läppar letade sig till hans.

Jeremiah log och besvarade genast djupt kyssen, lade återigen ena handen mot hennes höft. Hon verkade tända varenda liten eld inom honom, såhär hade han inte känt på många år och det var en fantastisk känsla. Han ångrade sig sannerligen inte ett dugg. Den andra handen nöjde han sig inte med att placera mot häften, utan lade den istället mot hennes innerlår och lät den stanna till där lite i väntan på hennes reaktion.

Aveline hade ingen aning om hur länge hon låg där, naken och tätt ihopslingrad med Jeremiah. Men hon kände helt ärligt inget större intresse att ta reda på saken heller. De hade delat en fin stund tillsammans med varandra - det var av den åsikten hon åtminstone var - och hon kände sig enbart lycklig. Hennes mjuka, lena kind vilade mot hans bröstkorg medan hon lyssnade till hans hjärtslag. Det var något med ljudet som fick henne att slappna av och nästan bli lite sömnig. Hon uppskattade den varma känslan som spred sig inom hennes kropp av att känna hans armar om sin kropp. Om något så önskade hon att stunden aldrig skulle ta slut.

Det verkade inte spela någon som helst roll hur länge de låg där, hur mycket klockan var, vad de missade av mötet eller någonting. Visserligen borde de ha deltagit mer men det fick gå. Jeremiah var åtminstone långt hellre här med henne. Han visste inte hur länge de var där, hur länge han låg med armarna kring henne. Han ritade små mönster med fingrarna på hennes rygg, såg mjukt ner på henne. Det första och enda han kom att tänka på var hur otroligt vacker hon var. Han suckade lite, för hur gärna han stannade här hur länge som helst så var de väl tvungna att gå tillbaka.
"Vi borde antagligen ge oss tillbaka", sade han mjukt, nästan något besviken själv.

Jeremiah hade rätt. De borde ge sig tillbaka och höra sig för vad de hade missat under mötet. Men samtidigt kände hon sig besviken, mycket hellre låg hon kvar där med honom och myste. Med en suck reste hon sig upp för att klä på sig, drog fingrarna genom sitt hår i ett försök att få det att se okej ut. Det behövde ju inte se uppenbart ut vad hon hade sysselsatt sig med. Trots att det kanske inte var så svårt att lista ut ändå. Aveline fuktade läpparna och vände sig om mot Jeremiah, log prövande mot honom innan hon sträckte ut sin hand. Det här hade varit oväntat men det var ingenting som hon ångrade.

Jeremiah ville inget hellre än att vara kvar där med henne, men det fick väl vänta tills senare. Inget hindrade dem ifrån att återgå till varandra senare när mötet var avslutat, så Jeremiah skulle absolut försöka få mer tid med henne då. Han reste sig och drog på sig kläderna, såg på henne och log tillbaks. Utan att tveka tog han hennes hand och flätade ihop deras fingrar, styrde stegen upp mot de andra igen.
"Men stanna med mig senare istället", bad han, en del av dem åkte hem till kvällen medans en del stannade över natten. Själv hade han inte riktigt bestämt sig än faktiskt, mer än att han nu tänkte vara på samma ställe som Aveline.

"Som du vill," nickade hon. Att han bad henne att stanna med honom efter mötet gjorde henne glad, för det var ju precis vad hon hade hoppats på att han skulle säga. Just nu fanns det ingen hon hellre skulle vilja spendera tid tillsammans med. Då de kom tillbaka så kände hon genast Zeus blick på sig. Aveline begrep faktiskt inte varför han var så intresserad just av henne. Antagligen för att hon var den enda som aldrig spenderat en kväll med honom eller varit intresserad av honom. Hon var för honom orörd och det gjorde honom galen. Aveline växlade en blick med Jeremiah innan hon satte sig ner på en stol, la benen i kors och försökte låtsas bry sig om vad de andra diskuterat om medan de två varit iväg.