Historiens romanser PRS wolfy & Emma07

Budet om Michaels död hade snabbt nått Rosie, och det kändes som om världen rasade samman framför hennes ögon. All glädje, kärlek, hopp och lycka lämnade hennes kropp. Hennes Michael... Död. De hade inte fått tillräckligt med tid tillsammans med varandra. En stor del av deras äktenskap hade de slösat bort genom att vara ovänner med varandra. Nu när de hade kommit varandra nära, lärt sig älska varandra så hade lyckan varit kortvarig. Alldeles på tok för tidigt hade högre makter kallat till sig Michael. Han hade fått knappa tjugo år på jorden. Bedrövat sjönk hon ner på knä på golvet framför Flora och stirrade tomt framför sig. Rosie hade ingen aning om hur länge hon satt där innan hon tog sig upp till kammaren. Hon la sig ner på sängen, kröp ihop sig till en boll och grät tills det kändes som om hjärtat bokstavligen skulle brista. Hon gick inte ner för att äta middag, och hon rörde inte maten som Flora kom upp till kammaren med. Hur skulle hon kunna äta? Hur skulle hon kunna leva? Livet kändes meningslöst efter nyheten om Michaels bortgång.

Michael hade ingen aning om hur länge han varit medvetslös. Det kunde ha varit någon minut eller nån timme, han hade ingen aning. Men det som fick honom att vakna till var den kraftiga smärtan, en smärta långt värre än han varit med om förut. Och det med rätta insåg han när han tog sig upp på armbågarna och fick se såret. En liten blodpöl hade samlats under benet, men inte särskilt stor, så han hade nog inte varit avsvimmad särskilt länge iallafall. Men såret, eller skadan snarare, var bland de värre han sett. Men sen hade han väl också fått en dos av explosionen. Det var ett relativt stort område under knät där huden var bortfläkt och såret blottlade ända in till benet, vilket också det såg ut att vara långt ifrån okej. Jösses, inte konstigt att det gjorde så djävulskt ont. Men på något vis lyckades han ändå hålla knoppen klar, och fick av sig jackan för att knyta den kring såret. Han var tvungen att bita sig hårt i läppen för att inte skrika då han drog åt jackan kring det, men det var tvunget i hopp om att stoppa eller åtminstone lugna ner blödningen. Annars tvivlade han på att han skulle klara sig särskilt länge till.
I efterhand skulle han nog aldrig fatta vilken otrolig tur han hade. Han hade ju hamnat lite utanför lägret, och det fanns inte en chans att han skulle klara att ta sig upp själv med benet, och ifall han ens skulle göra det skulle han inte heller klara av att stödja på det. Men ändå lyckades Edmund, en av Michaels goda vänner där, hitta honom och Michael skulle alltid vara evigt tacksam till honom. Utan honom var Michael rätt säker på att han aldrig skulle ha tagit sig ifrån där han legat. Han hade klarat sig bra i striden, och med hjälp av Edmund linkade de emot herrgården. Det var dit det var närmast till läkare, men Michael hade också lite baktanke med det. Han ville helt enkelt få träffa Rosie. För även om han lyckats ta sig härifrån, kunde han inte vara säker än på att han skulle klara sig för det - han hade blött en hel del, och ifall inte det tog kål på honom fanns en ganska stor risk för förgiftning vid ett sånt stort sår. Det kändes för Michael som om de gick i en evighet, även om det nog max tog någon timme - de kunde inte gå särskilt fort med tanke på att Michael fick hoppa fram på ett ben, ganska tungt lutad emot Edmund. Men den lättnaden som kom över honom då han äntligen fick se herrgården var den bästa känslan på länge - dem hade klarat sig hit iallafall. Han kunde tänka sig att dem nog såg ganska illa ut, de båda var blöta av regnet som fortfarande höll på, blodiga lite här och var efter småsår och jackan som Michael hade knuten kring såret var helt nerblodad vid det här laget. Också ansiktet stod nog smärtan skriven i, för smärtan hade långt ifrån lugnat ner sig utan verkade ha gjort precis tvärtom. De hade blivit upptäckta av tjänare långt innan de kommit ändå fram till herrgården, och med en gång hade bud skickats upp till Rosie - hon skulle inte behöva sörja längre än nödvändigt. En lätt knackning hördes innan Maeve, som var den närmaste tjänaren efter Flora, klev in.
"My lady, du borde komma ner och se det här själv. Det är Michael", sade hon försiktigt, ingen av tjänarna fattade egentligen vad det var som pågick, varför de först fått bud om att han var död och han nu kom. Men här var han iallafall, livs levande påväg in på herrgården.

På kvällen kom Flora in för att hjälpa henne med kvällssysslorna. Det tog längre tid än vanligt av den simpla orsaken att Rosie inte hade någon energi. Hon ville bara ligga stilla på sängen ifred. Var lugn och ro för mycket att be om? Tillslut blev hon ändå lämnad ensam men bara för en kort stund. Någon av betjänterna hade sänt bud åt hennes familj, och hennes mor kom in på rummet. "Åh, lilla gumman," suckade hon och la armarna om sin dotter. Så låg de en lång stund innan hon slutligen blev lämnad ifred. Hela natten låg hon vaken och grät om vartannat. Det kändes helt obegripligt. Att förlora någon var alltid en tragisk händelse men det här var så mycket mer. Hon var så ung men ändå kändes det som om hela hennes liv plötsligt tagits från henne. Åtminstone livsglädjen. Att någonsin le igen kändes som en helt omöjlig tanke.
Följande dag lämnade hon inte rummet, hon satt bara framför den öppna spisen och stirrade tomt framför sig. Med jämna mellanrum kom någon in och försökte prata med henne men utan resultat. Hon hade förlorat sin man, personen som gjorde henne lycklig. Det var en förlust hon aldrig skulle komma över.
Då kvällen var kommen knackade det på dörren och en betjänt tittade in. Rosie vände långsamt blicken mot henne då hon nämnde Michaels namn. Ville de att hon skulle komma och identifiera hans kropp? Det var en första tanken som dök upp i hennes huvud och gjorde henne alldeles illamående. Ändå reste hon sig upp och följde med Maeve till hallen, och vidare ut genom ytterdörren. Flera betjänter och några andra män hade samlats runt två personer. En av dem var Michael. Omöjligt.
"Skadad men vid liv," meddelade en betjänt henne. En läkare tillkallades för att ta en titt på benet. Sjukhusvård skulle krävas men det skulle få vänta till följande morgon, det skulle vara näst intill omöjligt att ordna det den här tiden på dygnet. Istället för att söka sig till Michaels närhet så skyndade sig Rosie upp till sin kammare och stängde dörren efter sig, fortfarande illamående. Känslorna rusade inom henne och hon kände sig alldeles yr.
"I ett helt dygn trodde hon, vi alla, att du var död. Hon var förkrossad och stängde ner sitt system. Ge henne lite tid att tänka." Lady Webster log mot Michael innan hon lämnade rummet för att gå efter sin dotter.

Michael var vid totalt slut när de väl var framme. Trots Edmunds hjälp hade det varit en otrolig ansträngning att ta sig så pass långt med en så kraftig skada, och vid det här laget hade han förlorat en hel del blod dessutom. På något vis hade han under vägen dit varit väldigt beslutsam och knappt tillåtit sig själv att slappna av, då rädd för att inte orka mer. Men nu när han äntligen var framme kunde han till sist slappna av, och det var som om orken till sist rann ur honom och ansträngningen till sist tog ut sin rätt. Vilket kanske inte heller var särskilt konstigt med tanke på vad de gjort. Han fick nästan genast syn på Rosie då hon kom dit, och blev tämligen förvånad då hon skyndade iväg igen. Dock fick han ju en del förklaring ifrån hennes mor - Michael hade inte haft en tanke på att dem kanske trott något sånt. Men det klart, han hade ju inte blivit hittad i lägret efteråt. Även om det inte var hans fel fick han genast skuldkänslor över att hon måste ha gått och trott det, han kunde inte ens tänka sig hur han skulle ha reagerat om rollerna varit ombytta. Han nickade till svar, log svagt emot henne som tack. Han visste varken vad han skulle svara på det eller hade ork nog till det nu. Egentligen hade han hellre än nåt annat velat vara med Rosie nu när han kommit hit, men kanske hon då velat bli lämnad ifred när hon gav sig iväg så. Men han fick inte heller mycket tid att tänka på det utan blev lotsad till det närmsta rummet, visserligen behövde han in till sjukhuset med benet men i väntan med det fick läkaren åtminstone fått lagt om såret så att det förhoppningsvis inte skulle blöda nåt större mer, fick lite smärtstillande och fick kommit till en säng för att vila, vilket verkligen var välbehövligt nu.

På eftermiddagen åkte Rosie till sjukstugan i byn. Hon kände sig av någon anlednin nervös. Och fortfarande tom på ett sätt. I över ett dygn hade hon trott att hennes make var död. Folk hade till och med pratat om hans begravning. Nu visade det sig att han fortfarande var vid liv. Hon ville tro att hon var glad men hon hade inte lyckats locka fram känslorna än.
"Lady Yale," hälsade läkaren och visade henne till rummet där bland annat Michael låg. Rosie nickade som tack till läkaren innan hon tog ett andetag, gick därefter fram till stolen som stod placerad intill sängen. Hon knäppte händerna i sin famn och fuktade läpparna, flackade något med blicken innan hon tillslut fäste den på hennes älskade. Tårarna brände bakom ögonlocken men hon tvingade tillbaka dem. Det här var inte rätt läge för att gråta.
"Hej.." började hon trevande, ville inte riktigt hitta de rätta orden, "hur mår du?" I sig var det kanske en ganska dum fråga. Han hade varit ute i krig, sett vänner och fiender bli dödade och själv blivit svårt skadad. Det var självklart att han inte mådde bra.

Michael hade frågat efter Rosie samma morgon och hunnit bli lite konfunderad då hon inte dykt upp på länge. Men han hade inte haft orken till att tänka nåt djupare på det, han hade vaknat rejält febrig samma morgon. Först hade de blivit rätt oroliga att såret skulle ha blivit infekterat, men som tur var verkade det "bara" vara den långa färden i regn dagen innan. Vilket var en stor lättnad, för skulle såret bli infekterat skulle det vara ganska osäkert om han ens fick behålla benet. Ögonen var fortfarande lätt dimmiga av både febern som envist var kvar - dock mildare nu - och smärtan, för trots en del smärtstillande lyckades det inte ta bort all smärta. Men han kunde åtminstone andas ut här, vilket han allt behövde efter gårdagens händelser. Men ändå inte helt, för han längtade hem. Han hade varit hemifrån alldeles för länge. Hem till Rosie. Och att äntligen få se henne komma var en lättnad, även om hon verkade nästan nervös eller något. Han log genast något svagt emot henne.
"Sådär", sade han uppriktigt, att våga påstå att det var bra skulle ha varit skrattretande. Han hade ont och febern fick honom något snurrig och trög. Men också efter allt som hänt och allt han sett ute i kriget så kände han sig som helt utpumpad. Han sträckte ut en hand för att försiktigt ta hennes, ville känna hennes hand i sin. Han lyfte blicken till hennes ögon.
"Och du?", frågade han, det var väldigt typiskt honom att helst aldrig lägga något fokus vid sig själv utan helst på alla andra istället. Dem andra, och särskilt hon, gick före han själv enligt honom. Men också på grund av hur konstigt nervös hon verkade fick honom att vilja veta.

Rosie skakade lite på huvudet åt hans fråga. Det var det enda svaret han skulle få. Hon ville inte prata om hur hon mådde eller vad som rörde sig i hennes huvud. Hon kände sig inte redo. Och hon tvivlade också på att han skulle förstå. Hur skulle han kunna göra det? Michael hade inte ägnat över ett dygn i tron om att hon var död. Han hade inte behövt känna en stark förtvivlan, en outhärdlig smärta över att ha förlorat den han älskade. Kanske hon var självisk som hakade upp sig över en sådan sak, åtminstone jämfört med vad han hade gått igenom ute på fältet i kriget. Men hon kunde inte heller alltid jämföra allting, och undervärdera sina egna upplevelser. Det var inte rätt. Läkaren dök snart upp igen för att uppdatera henne om Michaels tillstånd, menade också att han skulle få komma hem om ett par dagar om allt gick som det skulle.
"Det är åtminstone en positiv nyhet," nickade Rosie med ett litet leende, kramade om Michaels hand.

Michael hade hoppats på mer svar än så, men han fick väl vara nöjd med det han fick ändå. Han kunde förstå att hon inte ville prata om det - han kunde knappt tänka sig hur det måste vara att förlora någon så, visserligen hade han förlorat en del kamrater i kriget men det var inte detsamma. Däremot hade han där sett och gått igenom mycket som han visste att det skulle ta lång tid innan han egentligen pratade om. Och det skulle antagligen också plåga honom med tankar och mardrömmar, kanske livet ut. Saker han aldrig skulle kunna glömma, hur gärna han än ville. Men hur hon knappt verkat glad än över att han var där och levande sårade, och att hon inte dykt upp förräns nu. Han försökte inbilla sig att det bara var på grund av chocken eller något sånt, men det låg där och gnagde och han kunde inte riktigt släppa det helt. För även om hon var nere eller något ville han ha henne hos sig, han behövde hennes stöd och han ville att hon skulle våga visa hur hon egentligen kände eller mådde för honom.
"Bra, för jag längtar hem", sade han, han hade varit borta alldeles för länge. Han vände blicken till Rosie, log lite mot henne.
"Varför dröjde du?", frågade han, ville ändå veta. Han hade frågat efter henne också tidigare på dagen, innan de gett sig av till sjukhuset. Visserligen kunde han ju inte vara helt säker på att det förts fram till henne, men han visste inte varför tjänarna inte skulle ha sagt det. För han hade velat ha henne hos sig, hon var hans drivkraft - utan henne skulle han aldrig ha klarat av att ta sig ändå hem.

Naturligtvis skulle Michael fråga varför hon inte omedelbart hade dykt upp. Det kanske i samhällets, och hans, ögon var hennes plikt som fru att vara vid hans sida dygnet runt. Men det var det inte. Hon hade haft ärenden att uträtta, ärenden som bland annat berörde herrgården. Hela världen snurrade inte runt honom, och inte runt henne heller.
"Jag hade saker att göra." Nu skulle hon förstås få någon sårad kommentar om att han borde vara viktigare för henne än att sköta ärenden. Det var något hon i såfall fick låta gå in genom ena örat och ut genom det andra. Hon hade hållit herrgården vid liv i flera månader då han gett sig av ut i krig, trots att han inte behövt göra det på grund av sin titel, men ändå hade han gjort det. Och hon tänkte inte lägga allt hårt jobb hon åstadkommit på hyllan sekunden som han kommer tillbaka hem. Det var inte den sortens kvinna hon var.
"Några möten som jag inte ville ställa in, du vet hurdan Lord Hamilton är." Lord Hamilton var en något äldre man och definitivt en av de jobbigaste i trakterna. Han var dock väldigt inflytelserik och Rosie tyckte det var bäst att försöka kompromissa med honom trots att det var en utmaning.

Michael hade själv trott att han betydde mer för henne än att hon så lättvindigt gav sig iväg på möten istället. Ifall rollerna varit ombytta skulle han antagligen inte ens brytt sig om att ställa in mötena utan struntat i att dyka upp och sett till att hålla sig vid hennes sida, men dem känslorna var uppenbarligen inte besvarade. Vilket han trott att dem varit, och det sårade en del. Och fick honom att tvivla en hel del. Hur mycket mer av hennes känslor hade han överskattat? Visserligen visste han hur Lord Hamilton var, men han trodde nog att han skulle ha haft överseende med det här. Visserligen ändrades inte mycket av att han var hemma igen, men han tyckte åtminstone att hon kunde bry sig lite mer än vad hon verkade göra.
"Jag hade behövt dig mer än nånsin tidigare. Men du verkar inte ens glad över att jag är hemma och lever. Varför? Älskar du mig inte längre?", frågade han, måste få svar på sina frågor. Hon betydde väldigt mycket för honom, och att hon nu var sån här förstod han sig inte alls på. Och det sårade honom djupt, något som säkert stod skrivet i ansiktet med.