Not what I wanted [PRS]

Orättvist var det väl ändå inte? Det var ju faktiskt ett scenario som inte var särskilt otroligt med tanke på omständigheterna. En gång hade han själv slarvat till det rejält och då hade det varit hans, och enbart hans eget, fel om någon kom till skada. Glömde man en dos under veckan som ledde upp till fullmånen var det kört.
”Bara av ren nyfikenhet, vad hade du gjort om Samuel dödat någon utan att vara medveten om det? Alltså utan att kunna styra över sina egna handlingar eller kropp överhuvudtaget?” Frågade Zihao och fortsatte glo upp mot taket, ögonen alldeles blanka och pannan under luggen likaså. Fy fan vad varm han var egentligen och ändå satt han där med både hoodien, trojan under och en filt på det hela. Förr eller senare skulle han väl brinna upp.
”Och varför förtjänar jag att vara lycklig enligt dig egentligen? Är det inte jag som fått dig att må absolut piss under de senaste fem åren? Jag som knuffat in dig i väggar, slagit böcker ur händerna på dig och betett mig som en komplett idiot? Hur i helvete kan du tycka att jag förtjänar någonting bra alls här i livet?” Nej, det sär kunde han inte förstå sig på. Men de var olika så att det räckte till och blev över. Joshua var inte lika trångsynt och dömande som sjuttonåringen själv verkade det som, eller? Nu blev frågorna sådär läskigt många igen, usch.

”Yaosu var snäll medan jag och typ resten av slytherin var rövhål”, konstaterade Zihao kort. ”Jag förstår, han var där som räddaren i nöden när ingen annan fanns där för dig.” Tänk att han under det året gått omkring och betett sig minst lika taskigt som han alltid gjort. Det var vidrigt, så jävla vidrigt. Och varför? Det var heller ingenting han kunde svara på.
”Joshua, förlåt”, började den äldre, med en klump som bara verkade växa sig större och större i halsen på honom. Skuldkänslorna var påtagliga, utan tvekan. ”Det..jag..det finns inga ursäkter, jag förstår det”, fortsatte han med en skälvning på rösten. ”..men jag är verkligen, verkligen ångerfull över att jag gått på dig utan någon anledning whatsoever”, avslutade Zihao och tog ett skakigt andetag. Shit, nu var han känslosam. Tårarna hotade att trilla över kanten och svetten hade ökat på markant. Mysigt.

Så kanske det inte var en särskilt bra liknelse trots allt, Samuel hade varit fullt medvetande.. Zihao kan knappast kontrollera det. Dumma, dumma Joshua. Skuldkänslorna bubblar upp.
”Ja, då hade jag stått vid hans sida, hoppas jag.. jag vet verkligen inte.” Mumlar han besvärat och sjunker ner än mer i soffan. Filten glider upp över hans rodnande ansikte, gömmer även ögonen under det lätta tyget. Cissi smyger försiktigt högre upp över bröstkorgen, bara för att kunna kika ut. Varmt. ”Det är svårt att sätta sig in i situationer man aldrig tidigare tänkt på vet du.. vad säger du om jag istället försöker fixa det där elixiret åt dig? Så att du inte behöver fundera så mycket på det.” Okej, så nästa fråga är lite lättare att svara på. Varför förtjänar Zihao att vara lycklig? Kanske vissa, som Zihao själv skulle förneka folk en andra chans. Om nu dessa människor är Voldemort skulle han definitiv hålla med, men det finns en gräns, som verkar kunna gå lite hur som.
”Du får mig inte att må absolut piss nu, plus är du inte direkt den enda som gjort det. Ibland växer människor, blir mer mogna. Uppenbarligen har ditt synsätt förändrats lite, vad skulle jag vara för person som bara stängde dörren emot det?”

Räddaren i nöden? Det låter lite som att Joshua själv är en försvarslös liten kanin som inte kan göra annat än att nosa.
”Inte alla av Slytherin var rövhål, definitivt inte.” Även om nu sextonåringen inte har haft särskilt nära vänner från Slytherin så är den där principen, att alla där är elaka, rätt gammalmodig. Rätt patetiskt. Uppenbarligen är inte Yaosu det, inte vad han sett av Weimin heller. ”Sen skulle jag inte säga att han var räddaren i nöden direkt, men han var väldigt snäll, omtänksam.” Konstig diskussion att ha med Yaousus lillebror, särskilt när lillebrodern är Zihao. Som han aldrig varit nära. Joshua sätter sig upp i soffan och skuttar försiktigt närmare den andre med Cissis klor fäst i den stickade tröjan. ”Om du slutar göra det nu är du förlåten.”

På något sätt fick Joshua allting att låta så simpelt, trots att det inte var det i verkligheten. Men det kändes ändå bra att någon faktiskt ville hjälpa Zihao med allt det där - det var ju inte särskilt många som gärna gjorde det. Problemet var att elixiret var extremt dyrt att tillverka och krångligt värre, bra mycket svårare än brygderna de fått lära sig att tillverka i skolan. Eller vad visste han? Han tog inte ens trolldryckskonst längre, så de kanske visst lärde sig tillredning av drycker på den nivån.
”Det är ju ett ganska stort dilemma det där, när allt kommer omkring”, svarade sjuttonåringen och drog försiktigt på mungiporna. ”Och du behöver verkligen inte hjälpa mig med allt det här, det är inte ditt ansvar”, fortsatte han ärligt och tog några djupa andetag, försökte desperat få ner kroppstemperaturen som bara verkade stiga och stiga. ”Men om du vill tackar jag verkligen inte nej.” Motsatsen faktiskt, han hade förblivit tacksam för resten av livet om sextonåringen verkligen ville hjälpa honom. Nu när han gick i skolan var det dem som hanterade det hela, men när han väl gick ut skulle den hjälpen försvinna för gott. Då skulle det vara trevlig att ha någon form av skyddsnät.
”Jag vet inte, antar att du skulle vara som mig om du höll den där dörren låst”, erkände Zihao slutligen och vände ögonen mot Joshua. ”Fast alla är ju olika och jag måste erkänna att jag typ uppskattar det faktum att vi kanske kan bli typ..vänner?” Maybe that was a bit of a stretch, även om time would tell. Den yngre var ju uppenbarligen en väldigt trevlig person och vänskap med sådana rariteter tackade man absolut inte nej till, utan välkomnade med öppna armar.

”Han är alltid snäll och omtänksam, i alla fall mot personer som förtjänar det”, påpekade slytherinaren och frustade till. Jo, Yaosu hade alltid varit en vänlig själ utan något som helst ont i sig. Han hade alltid funnits där för sin yngre bror när han som mest behövde det, hållit honom sällskap under fullmånarna i skolan, hjälpt honom med skolarbetet och så vidare. För Zihao var han ingenting annat än en hjälpare i nöden, och såklart världens bästa storebror.
”Fast förtjänar jag verkligen den förlåtelsen?” Frågade sjuttonåringen och rynkade lite på ögonbrynen, när den yngre kröp närmare. ”För jag tycker inte direkt att jag gjort mig förtjänt av den, även om jag nu mer än gärna tar emot den”, skyndade han sig sedan att säga och mötte Joshuas blick. Shit, när kom han så nära egentligen? Sjukt söt var han också. Men lägg av nu!

Nej, det är inte Joshuas ansvar, egentligen vet han ju det. Dock brukar det alltid vara förskräckligt svårt att få bort idéer när de väl rotat fast sig i hjärnan på honom, varför inte försöka göra det? I grund och botten brukar det vara skönt att komma hålla sig borta från alla tankar som snurrar runt hos honom, att fokusera på elixiret skulle definitivt hjälpa med det. Har han inget bättre för sig, ett eget liv och vänner att fokusera på? Inte direkt, fokuset ligger konstant på studierna, och det skulle nog vara skönt att kunna hitta på något annat men som ändå leder till något bra. Som gör något gott, så att han inte känner sig alldeles slö och värdelös.
”Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det kan bli en utmaning för mig. Och jag gillar utmaningar,” Joshua nickar instämmande av sina ord och låter läppkanterna strykas upp i ett varmt litet leende. Att hålla huvudet upptaget med en utmaning eller två är inte något som gryffindoreleven skulle säga nej till, vissa skulle tycka att han bara är för snäll, vissa skulle tycka att han är alldeles tragisk. Hur som helst, det är liknande såna tankar som han vill hålla sig borta. Så det blir positivt för både honom och Zihao, vem säger nej till det.
Ögonen blir ytterligare lite större av orden som den ett år äldre sedan får ur sig, vänner. Han kan inte undgå att bli förvånad, och det syns klart och tydligt på hans ansikte. Joshua hade verkligen inte förväntat sig något sådant, han hade kunnat hjälpa Zihao med elixiret utan att bli vän med honom. Det är inte särskilt ofta folk brukar vilja lära känna honom på en djupare nivå, antingen är det maten eller tvångssyndromen som skrämmer bort dem, plus tillits problemen. Dock påminner han sig om att Zihao faktiskt inte vet om det än.. och kanske ångrar sig när saker och ting väl kommer till det. ”Ja, kanske det..”

De magra armarna slingrar sig försiktigt, men krampaktigt om Cissi som börjat slicka honom över den rosiga kinden. Filten har fallit ner till midjan nu, blottar det aningen röda ansiktet. Det finns elever i skolan Joshua nog aldrig skulle kunna lita på, även om de förändrar sig helt och hållet. Kanske Zihao är en av dem, spelar ingen roll hur snäll han blir, rädisan kommer fortfarande finnas där. Men han förtjänar förlåtelse, helt klart.. Joshua skakar lätt på huvudet innan blicken glider från brasan till den andre.
”Jag tycker du förtjänar det,” svarar han medan osäkerheten byggs upp än lite mer. Det finns elakare människor i skolan, det finns elever som aldrig skulle komma på tanken att be Joshua om ursäkt, och definitivt fortsätta med sina plågande sätt att tortera honom på. Men visst förtjänar Zihao att bli förlåten? Ja. ”Att glömma och ge tillit är lite svårare däremot, men förlåtelse.. jodå.”

Vissa människor vek sig inte inför utmaningar medan andra gjorde det utan att blinka. Det var inte så att Zihao inte tog på sig några utmaningar överhuvudtaget, men när det kom till elixiret hade han knappast ens försökt. Upp till årskurs fem hade betygen i trolldryckskonst varit urusla, sorgliga. Han var värdelös på det mesta i skolan, även om han klarade sig relativt bra i vissa ämnen. Försvar mot svartkonster och förvandlingskonst, men utöver det var allting så kasst det kunde bli. Däremot var det bättre än ingenting, några fina betyg hellre än inga.
”Om du säger så”, mumlade sjuttonåringen och övergick till att pilla med snörena på byxorna. Tänk om Joshua verkligen skulle hjälpa honom med det där i framtiden? Det skulle vara till jättestor hjälp. Hur skulle han någonsin kunna gengälda den tjänsten? För bara vänskap kändes lite torftigt, om inte ännu värre. Att sluta trakassera den andre var dock en bra början.
”Kanske? Om du inte vill är det bara att säga det”, sade Zihao och kunde inte undgå att skratta till. Av någon jävla anledning tyckte han helt plötsligt att det hela var otroligt komiskt, för att inte tala om underligt. Tacksam var han självfallet, över sin andra chans och möjligheten att sona sig själv, men ändå. De hade knappast haft en konversation sinsemellan förut och det hade tydligen tagit en ganska bra stund innan det hela sjönk in. Det hela var ju för fan ett enda stort mirakel by this point. Ett trevligt mirakel såklart, även om nu mirakel brukade vara något positivt.

No shit. Det hade bara varit dumdristigt av Joshua om han börjat lita på Zihao direkt efter att denne genuint bett om ursäkt. Nej, mej, sådant tog tid och i det här fallet kunde det nog dröja mer än en och en halv evighet.
”Tack”, svarade slytherinaren tillslut och log fåraktigt ner mot byxorna han för tillfället glodde på. Fingrarna pillade febrilt med snörena ytterligare ett slag, innan han släppte dem och började krångla av sig hoodien. Han var förskräcklig varm. Luggen klibbade värre än någonsin mot pannan och T-shirten under luvtröjan var dyngsur. Usch, så jävla äckligt.
Med en grimas strykande över ansiktet fattade han tag om urringningen och började vifta den fram och tillbaka för att ventilera luften. Den var verkligen sjöblöt vid det laget och han luktade säkert något alldeles förskräckligt. Men vad skulle han egentligen göra mot saken? Det var inte precis som om han kunde ta av sig den blöta tröjan under också, då hade han ju blivit tvungen att sitta med överkroppen på display. Nejtack.
”Förlåt, jag vet att jag luktar”, muttrade han och slängde hoodien åt sidan, på en av de lediga fåtöljerna. Zihao sneglade skyggt mot sextonåringen mellan den svarta luggen, noterade det lätt röda ansiktet som filten avslöjat.

Är det verkligen så simpelt för Zihao? Antingen ja eller nej? Joshua skulle inte ha något emot att få en större skara vänner, men han är kluven. De har haft sitt första riktiga samtal nu den senaste timmen eller två, och innan dess har deras kontakt verkligen varit vedervärdig för sextonåringen. Att bara starta om på nytt är svårt, och han vet inte om han är kapabel till det än. Om fadern hade kommit tillbaka, bett om ursäkt, det skulle kräva tid, väldigt mycket tid. Och uppmärksamhet. Joshua behöver liksom veta att det är på riktigt. Tänk om brödernas pappa skulle komma tillbaka, men efter en stund bli värre än innan och börja slåss igen? Vara elak mot Ms Lewis? Kanske det är orättvist att jämföra sin relation med Zihao till relationen med fadern, men det är samma princip. Det är helt enkelt inte så lätt.
”Asså jag vill, jag är bara rätt dålig på att lära känna nya människor..” Jodå, skyll på det du. Visserligen är det sant, men det är långt ifrån den enda anledningen.

I vanliga fall brukar svett tyda på att febern går ner, men i det här fallet? Nej, om något verkar det som att febern ökat rejält.
”Hmh, jag känner inte ett endaste dugg.. jag kanske har rutten luktsinne.” Joshua suger verkligen på att lätta på situationen, men vad annars ska han göra? Sticka därifrån som att ingenting har hänt? Det vore inte schyst mot Zihao, och plus vill han inte gå.. han vill av någon anledning stanna där, kanske hjälpa till på bästa möjliga sätt. Hur han nu ska göra det. ”Vill du låna en tröja av Samuel? Han behöver inget veta, och det kanske blir lite mer bekvämt. Kanske ett par mjukisbyxor också?” Frågar han och lägger försiktigt handen mot den äldres panna. Lite tvekande, långsamt så att han ska ha tid att kunna stoppa honom, om han så vill. ”Jag kan hämta lite is också.”

”Det är okej Joshua, du behöver inte förklara dig själv”, försäkrade sjuttonåringen och fortsatte att vifta med urringningen. Varm, varm, varm, så sjukt jävla överhettad. Zihao ville mer än gärna hoppa ner i sjön, bara för att försöka svalka av sig. Fast skvalpade han omkring där alldeles för länge skulle säkert hela sjön bli uppvärmd. Han överdrev självfallet, men skulle ändå inte blivit förvånad om regnet dunstade bort så snart det föll mot huden på honom.
”Hur dålig på det kan du vara förresten? Folk borde ju typ automatiskt ställa sig i kö för att få bli din vän”, fortsatte han och kände hur temperaturen i just kinderna ökade en aning. Hade det här varit för någon vecka sen hade han troligen slängt ur sig förolämpningar istället för komplimanger, men den sistnämnde utav dem kändes definitivt bättre. Och det var så han tyckte att det borde vara för den sakens skull. Joshua hade många bra kvalitéer - söt, trevlig, begåvad, klok. Den där listan hade från ingenstans gått och blivit lång. Det var väl så det blev när han insisterade på att vara snäll och trevlig i Zihaos mörkaste stunder. Precis som Yaosu gjort stort intryck på sextonåringen för två år sedan, gjorde han det på sjuttonåringen nu.

Ljög han nu eller? Slytherinaren kunde i alla fall känna av lukten som bokstavligen osade runtomkring honom. Fast kanske det bara var han som kunde känna av den, och tur var nog det.
”Antingen så har du rätt eller så ljuger du”, konstaterade Zihao och ruskade sedan på huvudet vid förslaget. Nej, absolut inte låna någonting från Samuel. Aldrig i livet, då var det bättre att strippa och gå omkring naken faktiskt.
”Du behöver inte hämta is och..och inte Samuels kläder”, svarade han och spärrade upp ögonen, fortfarande skakandes på huvudet. Sedan verkade han även ha lyckats greppa tag om den andres händer, men dem släppte han snarast. Konstig. ”Tar hellre av mig tröjan och går och slänger mig i sjön isåfall..”

Kanske Joshua inte behöver förklara sig själv, med tanke på allt Zihao gjort de senaste åren så borde han inte känna det behovet. Men det gör han. Sextonåringen känner sig väldigt angelägen att se till så att den äldre inte missförstår något, inte blir ledsen av någon han säger. Även känner han att han verkligen måste förklara sig själv, varför att bli vänner är lite för svårt för honom för närvarande. Däremot, med tanke på hur lätt Zihao regerar på det lilla samtalet låter han de tankarna glida undan, så att hjärnan inte blir alldeles överfylld. Ställa sig i kö för att få bli hans vän? Om det nu är så borde den äldre själv ha gjort det.. eller? Hur som helst har Joshua märkt att han haft en del beundrare, elever som velat lära känna honom bättre och bli hans vän. När de väl kommit till grunden, till alla hemligheter och problem, då skuttar de hastigt iväg.
”Okej, jag kanske är hyfsat duktig på att lära känna folk, däremot suger jag på att få dem att vilja stanna.” Än en gång, jösses vad tragisk han låter. Konstant. Dock värmer komplimangerna lite grann, alla komplimanger som kommer från Zihao ser han som en vinst.

”Jag ljuger inte, helt ärligt.” Försäkrar den lilla gryffindoreleven och ruskar på huvudet. Nej, hans luktsinne fångar endast upp doften av alla maträtter i köket. Många olika, men de harmoniserar ändå med varandra. Blicken flackar mellan den andres uppspärrade ögon, ner mot händerna som han greppat tag om. Svetten kan han känna, och det hade varit konstigt annars. Huden känns även varm mot hans, men ändå är det storleken på händerna som fastnar i huvudet på Joshua. Mycket större än hans egna, precis som Yaosus. ”Om du doppar dig i sjön kommer bara febern att gå upp.” Blicken fäster sig tillslut på Zihao, känner hur ensamma hans händer nu känner sig. Eller ja, tills de finner ett litet tunt tag om Cissi igen. ”Ligg kvar här så fixar jag lite saker åt dig.. som förhoppningsvis kan hjälpa lite grann åtminstone.”

Egentligen så sög Zihao också på att få folk att stanna, men han hade haft tur i livet. Människorna omkring honom var envisa som åsnor och vägrade lämna hans sida, till och med när han var sur och trög.
”Om de är tillräckligt envisa så stannar dem..jag menar, det är bara att kolla på mina vänner i skolan”, sade han och log blekt. De människorna var väl däremot ganska galna, med tanke på allt de stannade genom. Alla fullmånar, humörsvängningar och dödshot.
”Fast jag är också ganska envis.” Jo, det var han definitivt. Skulle det hela sluta med att Joshua och Zihao blev vänner, skulle den förstnämnde aldrig någonsin lämna honom. Visst, kanske kontrollbehovet den andre verkade ha inte var optimalt, men han var ju fortfarande en bra person. Helt klart värd att stanna för. ”Det jag menar är att jag inte skulle lämna dig bara för att du känner ett behov av att tvätta ansiktet femton gånger om dagen”, förtydligade han.
Elden sprakade till inne i eldstaden och Haru snurrade runt på rygg, där hon låg och stekte framför flammorna. Han förstod henne, det var förfärligt skönt när pälsen blev varm och gosig. Självfallet var det bäst om man inte hade feber och höll på att brinna upp, men annars var det härligt.

Okej, okej, kanske han inte ljög. Doften av mat var faktiskt ganska stark och svett i dem mängden luktade nog inte speciellt mycket. Inte tillräckligt för att Joshuas lilla perfekta näsa skulle lyckas fånga upp något av det. Vänta lite här va..igen?! Nej, Zihao, nu får du för fan ge dig! Ni kom inte överens för fem öre bara för någon dag sedan och du tycker inte att Joshua är söt.
Ett litet knorrande blandat med en morrning, rymde sjuttonåringen och han drog irriterat i urringningen. Hårt, alldeles för hårt. Den gick sönder, öppnade upp sig i ryggen och föll ner i knät på honom. Dålig kvalité much?
”Jo, gör det”, mumlade han och försökte ignorera storleksskillnaden mellan deras händer, som lägligt nog lyckats nysta sig i hjärnan på honom. ”Kanske en tröja? Så länge det inte är Samuels då”, sade han därefter och kom därmed på sig själv. Överkroppen var typ bar och det var pinsamt som fan. Ärren löpte lite kors och tvärs över bröstkorgen och magrutorna var lyckligtvis hyfsat definierade. Tacka quidditch träningen för det. Host host. Kanske det tog en del av uppmärksamheten från ärren, för de var inte vackra.

Zihao hade väldigt tur som fått såna envisa, trogna vänner.. deras vänskap har alltid imponerat p Joshua, gjort honom avundsjuk. Att sextonåringen inte verkar vara tillräckligt bra för att få folk att stanna svider hårt i bröstkorgen, och även om han säkert inte skulle komma särskilt bra överens med slytherineleven och hans kompanjoner, så suktar han efter vänskapen. Aereon och Hayley är väldigt fina vänner, men de är fortfarande långt ifrån det Zihao har. Joshua sluter ögonlocken en kort stund, det är väldigt jobbigt att tänka på även om han är van. Samuel är envis, drar alltid med sin lillebror ut med sina egna vänner, håller honom sällskap när ingen annan vill göra det. Men det är för att de är bröder, för att Samuel är såpass överbeskyddande som han är. Ögonlocken slås upp, och blicken begraver sig än en gång hos den ett år äldre. Ja, Zihao verkar vara någorlunda envis. Det känns fint, att han säger något sådant. De kommer antagligen aldrig bli lika nära som Zihao och hans vänner, de har byggt upp sin vänskap i flera år. De två killarna i soffan har haft ett riktigt samtal som inte slutat upp i ett blåmärke endast en gång. Dock spelar det ingen roll för Joshua, för hjärtat blir ändå alldeles varmt.
”Tack,” viskar han med tyst röst. Värmen som byggts upp emellan de två tillsammans med orden som slytherineleven fått ut sig slår verkligen till i hjärtat, och även tårkanalerna. Nejdå, Joshua gråter inte. Men det är rätt nära.

Dra bort ögonen, vi vill inte göra Zihao obekväm. Att en öppen gay kille ser någon utan tröja brukar folk inte vara särskilt förtjusta i. Definitivt inte riktigt säkra, riktigt straighta killar, män.. Det är lite oklart hur han ska uttala sig om det. Både och fungerar nog bäst. Joshua vänder därför ner blicken mot lilla Cissi, som blivit alldeles förtjust av tyget som gått sönder. Kinderna har blivit ännu mer röda, och han har verkligen stor lust att svära åt sig själv. Här försöker Zihao bygga upp en vänskap, och Joshua blir alldeles rosig om kinderna när hans tröja går sönder? Nu kommer kanske den äldre kuta därifrån, och helt ärligt skulle Joshua tycka det var normalt.
”Inte Samuels, jag kan gå och leta.” Med samma tysta stämma som innan ställer han sig upp från sin bekväma plats i soffan, och lägger försiktigt ner Cissi i Zihaos knä. ”Kan du kanske gosa med henne så länge? Hon gillar uppmärksamhet.”