Not about angels [boknörd_ & Velleity]

Tomhet.
Ekande, hjälplös tomhet väller mot Nico som en massiv tsunamivåg där han sitter i mörkret.
Han befinner sig i en cell - om man nu kan kalla det cell, vill säga.
Väggarna är av - cement, tror han - mörkgrå, och om det inte varit för den dystra färgen hade det känts som om han satt i insidan av ett ägg; för det fanns inga hörn och det var ovalt och runt.
Högt upp, så att Nico inte kan nå den, sitter en liten glugg. Inget solljus kommer igenom den; de tjocka järnstängerna hindrar den.
Det finns en dörr också; men den är av stål, tjockt, tjockt stål och har ett handtag på insidan; den är vandaliserad, och Nico tror det var han som utförde våldet mot den, men han har inget minne av det heller. Nicos händer är stela och när han drar dem mot varandra känner han att de är täckta av torkat blod. Nico undrar om det är hans egna.
Stegen hör han innan personen rasslar med sina nycklar, och han hör att de är flera - tre? - med tanke på rösterna. De viskar, men han hör dem. Klart Nico hör dem, vad tror de om honom?
”Släpp mig”, snäser den ena. Nicos hjärta hoppar över ett slag. Diego. Rysningar löper längs hans ryggrad, och Nico rätar på ryggen, vässar sina sinnen. Det bultar runtomkring honom. Vad gör Diego här?
”Nico, det är bara jag.”

Det är Diego, han röst är lugn och stadig och tom på känslor men ögonen, de mörka ögonen, borrar sig in i Nico, liksom flyktigt. Han doftar rädsla.
”Det är inte bara du”, säger Nico defensivt, och det låter kallare än han tänkt sig. Den ena mannen, ger honom en kylig blick och spottar på det smutsiga golvet. En duns hörs och personen som släppts i marken stönar av smärta. Jamie. Nackhåren står rakt upp vid det här laget.
”Nico Rosales”, säger mannen till sist. ”Du undrar säkert varför vi är här.” Mannen gör en svepande gest, som tyder på att han talar om Nicos bröder och sig själv.
Det börjar smaka syrligt i munnen och Nicos vision börjar bli röd i kanterna. Jamies stora rådjursögon ser vädjande på honom.
Nico vill inte höra vad mannen har i åtanke.
Mannens mun spänns och Nicos lungor värker när han tar ett djupt andetag; brutna revben, misstänker han.
”Förgör Darius Carstairs, på vilket sätt som en krävs, och du ska bli belönad. Lyder du inte... ”
Ett namn, ett enda namn, får mannens rynkiga hud att förvandlas till svart, bubblande materia. Hans ansikte smalnar till, tänderna blir sylvassa.
”Då kommer du att ångra dig. Du kommer se hela världen brinna ner till aska vid din hand, och det kommer inte finnas några chanser för dig att rädda dina vänner. Men först måste vi ta tag i dina kära bröder.”
Och så är mannen, numera varelsen, över skuggjägarbröderna. Han har krympt till en fladdermusliknande varelse, och han luktar fränt. Som frätande syra. Nico vrålar, men han kan inte göra någonting, sitter där som en jävla loser och ser på när hans bröder torteras tills de ber om döden.

Nico vaknar med ett ryck. Hela han skakar och han kommer knappt ihåg vart han befinner sig. Sedan kommer minnena från gårdagen över honom som en tryckvåg. Klockan är tre, alltså har han sovit i ungefär nio timmar, vilket enligt honom är mer än nog. Hans er sig omkring; sovrummet är mysigt inrett, med finsnickrade möbler, även om deras sängar är av en enklare sorten. Lea sover i en bäddsoffa och han och Darius delar på en våningssäng. Det ser nästan surrealistiskt ut.

Lea vaknar första gången vid 10, då av ett högt tjutande ljud. Hon smyger fram till fönstret och inser då att det bara är ett billarm. Hon är tydligen lite ovan vid stadens alla ljud. Hon stannar kvar vid fönstret en stund och iakttar staden, som är i full rörelse. Man kan skymta muren runt Vatikanen härifrån, och flera andra saker som är typiska för Rom, men även en mängd turister syns ute på gatorna. Eftersom att hon tycker att 4 timmars sömn är alldeles för lite så går hon och lägger sig igen. Nico och Darius sover lugnt i rummet, som faktiskt är väldigt mysigt inrett.
Hon hinner knappt lägga huvudet på kudden innan hon somnar igen.
Nästa gång hon vaknar är det där välkända solljuset som hon stört sig på sen hon var liten. Det lyser in genom rummet och färgar allt gyllene gult. Denna gången visar klockan i rummet strax efter halv 1. Tröttheten är kvar, men betydligt mindre så hon drar fram en bok ur sin gigantiska packning. En hög med saker faller ner på golvet. Det är ett under att ingen av killarna vaknar.
Någon gång medan hon läste måste hon ha somnat, för nästa gång hon vaknar är klockan närmare halv 4. Det första hon gör är att dra täcket över huvudet och hoppas att hon ska somna om. Inte för att hon är trött, för det är hon verkligen inte, utan för att hon drabbas av en gigantisk våg av ångest inför vad de har framför sig. Till sist rycker hon bort täcket och sätter sig upp i sängen. Hon känner sig som en fladdermus under de första sekunderna innan ögonen vant sig vid ljuset i rummet. Lea får då syn på Nico, som sitter på kanten till den understa delen av våningssängen. Ovanför honom sover Darius fortfarande.
"Godmorgon" säger hon.
Det slår henne dock att Nico verkar ha allt annat än en god morgon. Han ser pigg ut, men något verkar definitivt bekymra honom.

Nico lyckas tvinga sina ansiktsmuskler till något som ska likna ett leende, men Leas oroade blick bekräftar att det nog sett ut som en grimas.
Han suckar, skakar på huvudet och kastar en blick på fönstret. Solen lyser upp hela rummet, dränker dem i sitt guld. På gatan nedanför är det knökfullt med folk och bilar. Doften av avgaser och färsk mat når hans näsborrar. Dunkandet i bröstkorgen återtar en normalare hastighet och han meddelar åt Lea att han ska duscha.

Nico känner sig lite fräschare när de kliver ut på Piazza Venezia. Den tunga och unkna känslan från mardrömmen dröjer sig kvar, men den är tillräckligt svag för att han ska kunna dra på sig masken och låtsas som ingenting. De hade, mot all förmodan, lyckats väcka Darius också. Han och Lea, som har tagit sig ann uppdraget att dokumentera allt med sin kamera (video och bild, tydligen), är som uppspelta turister. Deras nyfikenhet och glädje smittar av sig tillslut, och Nico blir helt plötsligt darrig av iver.
"Vår guide", utropar Darius. "Han, eller hon, borde vara här.. när som helst." De står nedanför Viktor Emanuel-monumentet. Solen har försvunnit bakom molnen, endast temporärt, men den härliga värmen och eftermiddagsbrisen gör att de kan gå i shorts och kortärmat utan problem.
Från ingenstans står håren rakt upp i Nicos nacke. Det lågmälda hummandet i blodet, av stridsglädje, varnar honom för något, eller någon. Han hinner inte ens tänka innan han tagit tag i angriparen och tryckt honom mot en av bronsstatyernas bas.
"Ey, tagga ner lite." Rösten är lättsam, har en okänd brytning och tillhör en muskulös kille i deras ålder. Hans ansiktsdrag är finmejslade, skarpa, som en konstnärs bästa verk. Ögonen, inramade av långa, ljusa ögonfransar, lyser. De skiner av nyfikenhet men också av klokhet och nedträngd smärta. Solen färgar hans hår eldrött. Nico släpper generat taget. Att nästan strypa deras ryska guide är inget bra förstaintryck; hade han själv varit guide hade han lett ner sig själv under Roms avloppssystem och dränkt i smutsvattnet.
"Viktor Ashdown", presenterar han sig som.

När Nico har duschat så hoppar även Lea in där. 15 minuter senare så har hon bytt om och hennes hår ser inte längre ut som en fågelbo. Och andra sidan så skulle hon ge sig själv en 10 på turist-utseende skalan.

Väl ute så tar de sig snabbt (eller ja, så snabbt det går bland allt folk) fram till Piazza Venezia där de ska möta sin guide. Lea känner ett oväntat lyckorus över att besöka en ny stad. Hon har ju aldrig varit utanför USA förut så Rom framstår nästan som exotiskt. Tillsammans med Darius hoppar hon runt bland alla andra turister och fotar allt från byggnader till fåglar. Tur att de har en kamera med stort minne. På vägen får hon köpt ett vykort med en bild på Colosseum, som hon adresserar till sin styvmamma Hannah. Där det står att hon inte är kvar på lägret, men hoppas att de ses snart samt önskar dem en trevlig sommar. Hon vet att hon helt säkert åker på någon form av utskällning när hon kommer hem. Om hon kommer hem rättar hon sig själv sedan.
De stannar framför ett stort monument (som Lea redan glömt namnet på, hennes turist karriär går inget vidare).
Lea hoppar till av förvåning när Nico helt plötsligt tagit stryptag på en kille och tryckt ner honom mot en bronstatys basplatta. Killen i fråga är ginger, men har hår av den ljusare sorten, han är hyfsat muskulös och gnistrande ögon. Leas första reaktion är att han påminner henne om hennes första olyckliga kärlek, killen hon gillade när hon var typ 13. Hans dialekt är ju helt klart rysk, fast inte sådär jobbigt rysk utan lite mer lagom.
När Nico släppt honom presenterar han sig som Viktor Ashdown. Någon med det efternamnet är vagt bekant för Lea, men hon har ingen aning om varför, kanske något hon läst någonstans.
Lea, Darius och Nico presenterar också sig, även fast Viktor förmodligen redan vet vad dem heter.
Lea har lite svårt att erkänna det för sig själv, men hon tycker faktiskt att Viktor är rätt snygg, och hade Sarah varit här hade hon nog slagit till Lea för att hon tycker han är rätt snygg och inte riktigt snygg.
"Så, vart börjar vi?" frågar Lea.

Ashdown är ett väldigt bekant efternamn för Nico. Cameron Ashdown, hemma i USA, är vän med Emma Carstairs. Det vet han, för de var på Julians och Emmas parabataiceremoni tillsammans. Cameron och hans systrar hade lika eldigt hår som de hade humör, och han misstänkte att Viktor också hade det, trots hans uppenbart tränade känslokontroll.
"Vi ska, såklart, in i Viktor Emanuels monument", svarar han Lea. Nico lägger märke till skimret som slinker förbi i Viktors ögon när han möter Leas blick, men han lägger också märke till den rosa nyansen som dyker upp på hennes kinder. Och han känner sig förvirrad.
En fnysning från Darius rycker tillbaka Nico till verkligheten, och han fångar de gyllene ögonen med ett leende och en blinkning med ena ögat.

De möts av korridorer täckta i skimrande guld, uppbyggda av glänsande marmor. Allting runtomkring dem skriker lyx, och Nico får någon slags konstig känsla maggropen. Det känns som om väggarna lever, som om de viskar till honom. Guldet kanske speglar en av de sju dödssynderna; girighet. Varför är de här?
Darius smälter inte in i allt de gyllene; tvärtom, han verkar lysa ännu mer, som om hans uppgift är att härska, att kliva in i sådana här palatsliknande byggnader fyllda av rikedomar och kalla det för en sommarstuga. Lea är förundrad, ber dem att ta en gruppbild. Det knäpper till några gånger och blixtarna sticker lite i ögonen, men Nico märker det knappast. Det är något underligt med stället, och allting i honom skriker slåss! slåss! slåss!
"Ni undrar kanske vad vi gör här", säger Viktor tillsist, ger dem alla ett tindrande, hemlighetsfullt leende.

Lea gör sitt allra bästa för att tränga undan den rosa nyansen på sina kinder som dyker upp när Viktor möter hennes blick. Typiskt henne att börja med att skämma ut sig. Hon har aldrig lyckats med någon relation, kompis som kärlek, utan att skämma ut sig, så det var väl inte särskilt förvånande ändå.

Väl inne i monumentet kommer Lea att tänka på att det är lite komiskt att det heter Viktor Emanuels monument och deras guide heter just Viktor.
Stället är inte bara fullt av guld, det är som att det är guld. Hon drar fram kameran och tvingar med alla i en gruppbild. Detta är både för ett leva ut sin turistdröm och för att hon sett för många mordutredningar. Tänk om de blir mördade där och då, men sedan flyttade. Sedan hittar någon kameran och då vet dem vart de har varit. Lea vet att det är långsökt, men det känns ändå nödvändigt.
Lea kan dock verkligen inte förstå hur det kan finnas folk som bor såhär. Inte bara för att det är dyrt, hon vet att det finns folk med pengar, men för att det är lite för mycket. Man brukar ju säga att man inte ska ha för mycket av det goda, och detta är verkligen ett sådant tillfälle.
En ovan känsla smyger sig på henne, känslan av att något är fel, farlig eller oväntat. Men hon skakar snabbt av sig den och fortsätter fokusera på att leva ut sin turistdröm.
"Ni undrar kanske vad vi gör här", hör hon Viktor säga med ett väldigt hemlighetsfullt leende. Lea har aldrig gillat hemligheter, inte ens de som ens folk säger är "för ens eget bästa". Hon är helt säker på att det är det hennes pappa kommer säga angående hela skuggjägare grejen. Det slår henne att skuggjägare världen även beror tvillingarna och hennes lillebror, stakars barn, kanske är det bra att de är ovetande, för tillfället iallafall. Kanske är Hannah och skuggjägare, Lea skulle inte direkt bli förvånad.
"Ehh ja", svarar hon Viktor med en viss svårtydd irritation, som beror på hennes förakt mot just hemligheter.

"Easy, tiger", skrockar Viktor, gräver ner klacken i marken medan han knackar på tavlans ram i ett visst mönster.
Sedan faller han.
Nico kan inte göra något annat än att gapa. Han hör Viktors lyckliga tjut och sedan en duns när han når bottnen på hela.. eh, tunneln? Röret?
"Följ efter, då!" ropar han. Ett litet ljus - häxljus! - smyger sig upp mot dem, lyser upp ett rör så trångt att Nico vet att han knappt kommer få plats. Det känns som om en iskall hand kramar om hans hjärta och han känner hur händerna börjar darra. Bara han inte får en panikattack - de hade han slutat få för så länge sedan. Röret ser dock stabilt ut och han ser att metallen är förgylld.
"Efter er", säger han, nickar åt Darius och Lea att åka ner först. Han antar att båda lägger märke till stelheten i hans röst, men båda ser så upptagna med sina egna tankar, Darius ser också lite skakad ut, men de hoppar ner. Dunsar. Sedan är det Nicos tur, och han rör vid medaljongen, mumlar orden. Blessed be the Angel my strength, who teaches my hands to war, and my fingers to fight. Sedan häver han sig ned i röret, sugs ner i det tomma intet. Han har fortfarande den här kliande känslan om att något är fel, fel fel. Och Nico litar på sig själv. Han vet att något kommer hända, och Viktor vet det också, men han kan inte berätta det för dem. Så typiskt. Om Nico ändå kunde få vara förberedd.
När han landar, ovanligt stadigt, märker han att de befinner sig i någon sorts... underjordisk gång. Hemlig gravkammare? Flyktväg? Förvaring? Han vet inte.
"Vad gör vi här?" frågar Darius. Han har en vass egg i rösten och häxljuset även han bär på pulsar. Demoner. Nico vet att det säkert sjunger sådär lustigt av krig i hans blod, med. Pupillerna är utvidgade och han andas häftigt.

Lea himlar med ögonen åt Viktor och i nästa sekund har han fallit ner igenom ett...rör? Hans lyckliga tjut får det att framstå som om detta är något han gör ofta. Vem vet, kanske är hans hobby att hoppa ner igenom läskiga rör i gamla byggnader?
Lea noterar Nicos motvilja angående att åka ner i röret, kanske har han svårt för trånga utrymmen.
Lea åker ner i röret före både Darius och Nico. Det går fort, men inte så fort som hon trodde att det skulle göra. Hon landar med en ganska ljudlig duns, inte smidigheten själv kanske. Jorden och smutsen yr åt alla håll och hon får en stark lust att nysa, men hon lyckas kväva den.
Det ser ut som en ganska bred och ungefär 2,5 meter hög underjordisk gång. Den skulle faktiskt kunna liknas med katakomberna, sådana finns ju under Rom.
Bakom henne dunsar både Darius och Nico ner genom röret och kommer fram till Victor. En känsla av att det finns något som hon inte ser kryper sig på Lea. Tänk om Victor har lett dem ner hit för att dö? Han kanske egentligen är fienden? Viktors självsäkra sätt att se på dem gör ju inte saken bättre direkt.
"Vad gör vi här?", hör hon Darius fråga, och han låter inte glad direkt. Lea kan inte annat än att hålla med, vad gör de här nere egentligen.
Viktor ska precis öppna munnen för att säga någonting när mörka gestalter kommer fram framför dem, och bakom dem.
Någonting inom henne säger åt henne att ducka, vilket hon gör. Och mycket riktigt, en halv millisekund senare flyger någonting, vad är svårt att se i häxljusens sken, förbi precis där hennes huvud tidigare varit.
"Toppen", mumlar hon tyst för sig själv.

"Ställ er i en cirkel, rygg mot rygg!"
"Sprid ut er!"
Viktor och Nico skriker i mun på varandra, men de hinner ändå inte samla ihop sig förrän den första demonen attackerar. Han hade gärna haft lite extra tid, för typ runor och sånt. De är jorddemoner och de luktar unken källare. Plötsligt viner det i luften, och Nico märker att Darius har använt en kaststjärn. Den flyger i en vid båge, kapar av jorddemonens huvud precis innan den hinner sätta händerna på Nico. Det dunsar till i golvet och stora dammoln skapas, samtidigt som den svarta, nästan grönaktiga, ichoren rinner ut. De andra demonerna stannar upp och stirrar, blinkar med sina små, svarta knappnålsögon. Nico drar undan fötterna för att skosulorna inte ska fräta sönder, och han avundas Viktors boots. Fast han var ju förberedd, så det är lite orättvist, faktiskt. Till sin milda förvåning drar Viktor fram en piska från benet, en sådan som Isabelle Lightwood har och snärtar den mot marken.
"Nice", viskar Nico. Det här gillar han, och han låter sig själv glömma misstankarna om Viktors egentliga intentioner när han drar upp svärdet. "Lazarus", säger han, och serafbladet börjar lysa.
"Vad gör ni här?" frågar han sedan med ordcharmen skruvad till max. Det är riktat mot demonerna, som med sina smala, obehagliga kroppar ler så att de vassa, decimeterlånga tänderna blänker i mörkret. De är som en obehagligare version av Gollum i Sagan om ringen.
"Vaktar", väser en av jorddemonerna. En av dess kompanjoner morrar.
"Dumma, dumma pojke." Den kryper närmare. Den kvava stanken gör att Nico måste börja andas genom munnen. "Värdelös. Ordcharmen funkar inte på smarta demoner som mig. Kommer aldrig bli mer än ett vackert ansikte. Dumma, dumma pojk." Innan den hinner säga något mer sveper Nico med svärdet. Plopp. Ichor överallt. Frätande stank. Nico rynkar på näsan innan han hoppar över kroppen.

"Jag som hade hoppats på en lugnare dag idag" muttrar Lea och ställer sig med ryggen mot en vägg. Verkar som att klaga på livet har blivit hennes nya hobby. Hon, till skillnad från de andra skuggjägarna har inget vapen. Inte särskilt enkelt att försvara sig mot demoner då alltid. Hon har iallafall tillbringat stora delar av sommaren som redan varit åt att finslipa sina magiska förmågor, vilket gör att hon faktiskt kan kasta en del trollformler. Dessutom berättade en gammal vän för henne att även Hecates barn kan lära sig att skuggresa, även om det krävs en del träning. Första gången hon testade den teorin hade hon hamnat på fel sida av lägret och sedan sovit i ett par dagar. Hur mycket hon än känner för att bara flytta sig ifrån den illaluktande gången de står i så skulle det mycket väl kunna sluta med att hon fastnade ännu längre in i tunnlarna. Alltså ingen bra ide.
Istället fortsätter hon ducka, kasta trollformler som fungerar, men inte tillräckligt och förbanna världen för att hon inte har något fysiskt vapen.
Det värsta måste ändå vara att demonerna pratar, de är så irriterande, nästan så att hon saknar det vidriga monstret som hon och Nico träffade på vid stranden hemma i USA. Den är det ju demonernas blod också, eller vad det nu är, som luktar så sjukt vidrigt och frätande Lea inte kan undgå att rynka på näsan.
Demonernas blod skvätter överallt, och trots att demonerna var många fler än dem från början så verkar det efter en stund som om det faktiskt kan ta detta.
Det är först när Viktor har ihjäl den sista (som dem ser iallafall) som hon kan andas ut, iallafall för tillfället. Faran hänger fortfarande som ett moln över dem och luften verkar vibrera.
Hennes hår droppar av fukt, oklart om det är svett, nån sumpig kloak gegga eller något helt annat.