Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Hon tog inte blicken från hans ansikte då hon såg hur han lutade sig närmare. Långsamt ställde hon sig på tå och förde sitt ansikte närmare hans för att snabbare sluta avståndet mellan dem, lät mjukt sina läppar snudda vid hans. Det var en väldigt försiktig kyss de delade med varandra, men ändå fick den henne att känna sig lycklig från topp till tå. Det här var ett ögonblick hon aldrig skulle glömma bort.
"Jag har ingenting emot att du springer omkring utan tröja," mumlade hon och gav honom ett lekfullt leende.

Kyssen var enligt Ailred helt fantastisk. Perfekt, om inte annat. Allt med henne var perfekt. Han log mjukt emot henne och skrattade till av hennes ord.
"Jag är smickrad. Men jag vet inte om de andra som skulle råka se mig skulle vara så förtjusta", sade han, log lite lurigt mot henne.
"Men du får mer än gärna se mig utan tröja igen sen", sade han. De borde nog börja ge sig av, och med en ljudlös suck drog han sig något undan för att dra på sig en ny tröja. Han tog därefter hennes hand igen, drog med henne ut ifrån huset och började gå upp mot skogen.
"Jag berättade ju att jag kom ifrån Periold. Men vi var inte en av de vanliga familjerna. Pappa var kungen, han övertalade mamma att fly med mig hit för att vi skulle vara i säkerhet när saker blev allt mer oroligt", sade han uppriktigt.
"Men det är inte därför jag har märket. Har du hört de gamla legenderna om drakryttarna?", frågade han, de flesta numera trodde inte på historierna och slog bort dem som legender.

"I såfall är de dumma." Candra förstod inte hur någon skulle kunna känna sig missnöjd om de fick se Ailred vandra omkring utan skjorta. Hon klagade minsann inte över synen. Det var ju ingen hemlighet att han såg oerhört bra ut, och hon var bergsäker på att hon inte var den enda som tyckte så.
Då de senare promenerade ute i skogen vände hon blicken till honom då han avbröt tystnaden. Hon spärrade upp ögonen åt det han berättade, tyckte att de skulle sakta ner lite i backarna nu. Var Ailred den rättmätiga kungen över Periold? Candra öppnade munnen för att fråga honom om saken, men stängde den igen då han frågade om hon hört talas om gamla legender om drakryttare. Med tanke på märket och allt det han berättat var det inte svårt att lägga ihop pusselbitarna.
"Du är en drakryttare," viskade hon.

Ailred kanske egentligen tog allt ganska snabbt, men det var mest för att han var nervös för hur hon skulle reagera. Han nickade tyst åt hennes fråga.
"Ja", svarade han tyst, det kändes konstigt att avslöja det såhär för någon.
"Men snälla, du kan inte berätta för någon. I samma stund som det sprids kommer Amethyst - och jag - bli jagade", bad han, hans drake var som en del av honom. Att bli av med henne... Han kunde knappt tänka sig hur det skulle kännas.
"Jag hittade ägget för ungefär fem år sen och hon kläcktes nästan direkt för mig. Än så länge har jag lyckats hålla henne gömd", sade han.

Att hon inte skulle berätta för någon om hans sanna identitet kunde han lita på. Ailred var hennes vän, bryta hans förtroende skulle hon aldrig göra. Hon antog att det inte var många som var medvetna om vem han egentligen var, eller det faktum att han hade en drake. Det skulle inte vara så lugnt i Eredhel om kungen hade fått nys om saken. Ingen gick runt och skröt om att vara drakryttare. Hur många av den arten det egentligen fanns där ute var oklart, men hon skulle tro att inte så många bodde just här. Så enkelt kunde det inte vara att gömma en drake.
"Du kan lita på mig."

Ailred nickade lättat, som han trott och hoppats på så kunde han lita på henne. Han gillade ju henne skarpt så att veta att han kunde lita så pass på henne värmde verkligen.
"Tack", sade han och log mot henne, såg bort mot gläntan de var påväg mot. Han visslade lätt, men en något udda och ljus vissling. Genast hördes ett slags kuttrande ifrån gläntan, det kunde kanske jämföras med en morrning - men till skillnad från en morrning lät det här glatt. Ailred log direkt och man kunde se hur det rörde sig nåt bakom träden, han drog med sig Candra ut dit. När dem kom ut dit syntes genast hela Amethyst som var i gläntan. Hon var en imponerande syn - hon var rejält stor, fylld av stora fjäll och mörkt blålilafärgad. Hon var genast snabbt framme med huvudet hos Ailred, som genast lade handen på hennes nos, men nosade något misstänksamt åt Candras håll.
"Hon är en vän, sluta vara så mesig", sade Ailred med ett snett leende till Amethyst som fnös lätt till och såg nu istället mer nyfiket på Candra.

Candra stannade upp några steg bakom Ailred, och såg bort mot gläntan. Inte för att hon var rädd, hon hade ingen anledning att vara det, utan mest för att ge honom och draken utrymme. Det var frågan om ett enormt djur, som hade ett otroligt starkt band till Ailred. Att tränga sig på skulle inte ens komma på fråga. Förundrat studerade hon hur draken, Amethyst, sträckte ut huvudet mot Ailred och hur djuret kastade misstänksamma blickar mot främlingen bakom honom. Det var förstås inte varje dag som han drog med sig vänner till gläntan för att bekanta dem med hans drake.

Här slappnade Ailred av på ett helt annat vis, vilket också syntes. Det var som om han här var i sitt rätta jag, här hade han inte längre nåt att dölja. Han log och strök Amethyst över det stora huvudet, kollade som av vana över henne för att se så inget hänt sen han var där sist. Fast det skulle han ha vetat om, för tack vare det starka bandet mellan dem så kände dem på sig när den andre var skadad eller i fara - liksom dem också kunde känna av den andres känslor till viss del. Det var väl också mycket därför Amethyst rätt fort förstod att Candra var en vän till honom. Ailred log mjukt emot Candra och räckte ut handen mot henne.
"Kom", sade han snällt.

Många minuter hade hon inte ägnat i deras sällskap, men det var inte svårt att förstå att de hade ett oerhört starkt band till varandra. Tillsammans var de ett. Det var faktiskt beundransvärt. Candra hade, mycket berodde nog på hennes unga ålder, ingen som helst erfarenhet om ett sådant band. Visst kände hon stark tillit för feerna, betraktade de som sina goda vänner. Men det var allt.
Då han räckte ut handen mot henne fattade hon tag om den, för att mjukt fläta samman deras fingrar och sedan röra sig närmare honom och draken. Hon stannade upp vid Ailreds sida och betraktade det majestätiska djuret, mötte dess nyfikna blick med en självsäker.

Ailred log och kramade genast hennes hand. Trots att han egentligen inte känt henne särskilt länge, så hade han redan så väldigt starka känslor för henne. Vilket Amethyst nog märkt när hon vände en konstig - men tydlig - blick mot Ailred som inte kunde låta bli att skratta till lätt.
"Hon tycker du är godkänd iallafall", sade han till henne med ett leende.
"Vågar du följa med och rida?", frågade han, han skulle visserligen inte ge sig av utan henne men ändå. Och han visste att både han och Amethyst litade blint på varandra, så Amethyst skulle knappast ha några problem med att hon var med.