Laglös kärlek PRS Emma07 och wolfy

Chris visste att hon måste förstå att han var polis. Han svor till då hon började springa, började genast springa efter. Det var långt ifrån första gången han jagade efter någon, och rätt så snart hann han ikapp henne och tog tag i hennes arm för att stoppa henne.
"Hey, vänta. Snälla, håll dig undan ifrån drogplattan imorgon", bad han henne, sanningen att säga så brydde han sig väldigt mycket om henne. Hans känslor hade blivit djupare, och att befinna sig på plattan imorgon kunde vara en stor fara för henne då dem skulle försöka gå in rejält där. Han suckade.
"Snälla, jag vet att du kanske inte litar på poliser men du kan väl åtminstone försöka lita på mig?", bad han.

Hon svor en hel ramsa inombords då han kom ikapp henne. Vilket inte var så konstigt. Han var polis och van vid att springa efter folk, men han hade också längre ben än henne så några svårigheter med att komma ikapp henne hade han knappast haft. Misstänksamt studerade hon honom då han bad henne hålla sig borta från drogplattan imorgon, något hon inte tänkte göra för hon behövde vara där och få in pengar. Han ville också att hon skulle lita på honom. Vad hade hon för anledning att göra det? Chris var en polis och han kanske hade känslor för henne, men varför skulle han inte rapportera om saken och ta in henne till förhör?

Christopher suckade, visste inte riktigt vad han skulle kunna säga för att hon skulle våga lita på honom. Men han önskade att han kunde hjälpa henne på ett eller annat sätt, för att vara ärlig så hade han börjat få starka känslor för henne vid det här laget.
"Snälla. Jag vet väldigt bra hur det är att sitta i klistret, och jag blev polis för att kunna hjälpa andra från att hamna i samma sits som jag varit i", sade han och suckade lite igen.
"Jag trodde aldrig jag skulle falla för någon, men du har stulit mitt hjärta. Snälla, låt mig hjälpa dig. Inte som polis utan som en vän. Jag kan antagligen bli av med jobbet för att jag inte anmäler dig eller något, men den risken är jag beredd att ta för dig", sade han uppriktigt, visste inte ifall det var rätt men just nu kändes det som om det viktigaste bara var att hjälpa henne.

Nieva kände sig fortfarande misstänksam. Hon förstod inte varför han skulle sätta hans karriär på spel för hennes skull. Han kunde inte vara riktigt klok. Ändå så värmde hans ord hennes hjärta. Om han innerligt menade det han sa, att han ville hjälpa henne, så var han verkligen någon man skulle hålla hårt om. Inte för att han kunde rädda henne ur knepiga situationer, utan för att personer som genuint brydde sig om andra inte var de lättaste att hitta. Hon sa ingenting men nickade istället lite försiktigt, vågade fortfarande inte riktigt slappna av. Försvarsmurarna hade åkt upp genast som hon insett att han var polis, och nu var det som att börja om i ruta ett igen.

Christopher slappnade åtminstone av något av hennes nickning. Något måste han isåfall ha gjort rätt i vilket fall som helst, ifall hon åtminstone gick med på det. Han nickade lätt.
"Tack", sade han, suckade lite.
"Håll dig undan ifrån plattan imorgon. Dem där gängen blir ofta brutala när vi dyker upp", sade han uppriktigt, dem tog gärna till vapen och han ville inte att hon skulle bli skadad. Själv var det en risk han tog varje dag på jobbet.
"Varför började du hålla på med det här?", frågade han, hade inte trott det om henne från början.

Christopher trodde ganska mycket om sig själv om han uppriktigt trodde att hon skulle berätta sanningen för honom. Istället för att säga någonting alls ryckte hon bara på axlarna, vek därefter undan med blicken. Nieva ville inte säga något. Han behövde inte veta varför hon var inblandad. Hon behövde pengarna och det var allt hon kunde tänka sig att dela med sig av. För tillfället i alla fall. Kanske hon någon gång i framtiden skulle känna sig bekväm med att berätta mer.

Christopher suckade lite då hon uppenbarligen inte ville dela med sig av särskilt mycket mer. Vilket på ett vis sårade honom lite. Visst, han förstod att hon kanske inte ville prata om det och särskilt inte efter att ha fått reda på att han var polis. Men samtidigt så försökte han faktiskt hjälpa henne.
"Lyssna, jag försöker hjälpa dig här men ifall du inte ens tänker prata med mig", började han men kom plötsligt av sig helt och stirrade mot en man längre bort mot gatan. För första gången runt henne så verkade hans blick nästan lysa av rädsla bara. Visserligen hade han vetat om att hans far snart skulle släppas fri, men han hade inte vetat precis när. Och han hade velat veta det, för att åtminstone vara på jobbet eller ha något att tänka på åtminstone när den dagen kom. Han visste att han minst sagt skulle vara i trubbel vid det här laget, och det var tydligt att fadern fått syn på honom också - han stod still och bara såg kort bort mot Chris och Nieva. För några sekunder hade Chris glömt bort att Nieva också var där, såg snabbt på henne. Den där rädda blicken var fortfarande tydligt kvar även om han börjat försöka gömma den.
"Jag måste gå", sade han, eller snarare nästan mumlade, innan han kastade ännu en blick bort mot fadern. Han väntade inte på svar från Nieva innan han började gå därifrån - hon hade inte varit särskilt pratsam och ville hon något hade hon hans nummer. Han fick bara hoppas hon höll sig undan ifrån plattan. Han gick vidare bort mot gatan, lade först inte märke till att fadern hade börjat gå efter. Men han blev snart minst sagt varse om det. Han hade snart svängt runt ett hörn, in på en folktom gata när fadern kom ikapp honom. Precis som Chris trott var fadern rejält förbannad, och det var som om helvetet bröt loss för några sekunder. Även om Chris levt med misshandeln i flera år vande man sig aldrig riktigt helt vid sånt, och när fadern väl gick därifrån igen var Chris ansikte ganska rejält blåslaget och han satt lutad emot väggen. Han försökte desperat lugna ner sig, för allt det här fick varenda uns av all smärta, ångest och rädsla att komma rusande tillbaks med full kraft. Även om det kändes hopplöst att försöka lugna ner alla de här stormande känslorna, men han ville inte få en panikattack här. Visserligen var gatan folktom just nu, men eftersom fadern varit rejält förbannad och gapat och haft sig så kunde det hända att någon hört dem.

Skulle Nieva vara helt ärlig så gjorde Chris prat henne irriterad. Trodde han verkligen att hon behövde hans hjälp? Hon hade klarat sig på egen hand i den skumma världen i flera år redan. Han hade inga som helst bevis på att hon var inblandad. Det räckte inte med att han gick och berättade att hon jobbade med att sälja droger. Folk skulle kanske tro på honom men det skulle ändå inte göra någon nytta. Utan bevis så kunde ingen dom mot henne fällas. Att han förväntade sig att hon skulle berätta allt för honom var nästan skrattretande. Hon behövde vara ytterst försiktig med vem hon valde att umgås med, och det faktum att han var polis gjorde henne väldigt osäker. Hon hade ingen som helst anledning att lita på honom. För han kunde mycket väl ljuga henne rakt upp i ansiktet om att hjälpa henne, bara för att leda henne rakt in i fällan. Nieva öppnade munnen för att ge honom en tillrättavisning, men stängde den igen då hon märkte att han inte ens längre fokuserade på henne. Hon följde hans blick mot en man som stod längre bort på gatan och iakttog dem, kände sig omedelbart illa till mods. Innan hon visste ordet av hade Chris lämnat henne och försvunnit iväg. Mannen följde efter honom och nyfikenheten tog över Nieva. Hon höll ett avstånd eftersom hon inte ville bli upptäckt: hade ingen aning om vad det var som försiggick. Hon knöt knogarna och slöt ögonen då hon hörde oväsen runt hörnet, kunde bara föreställa sig vad det var som hände där borta. Hon övervägde att ringa polisen men kom av sig då mannen sprang iväg. Hon väntade några sekunder innan hon svängde runt hörnet, fick då syn på en blåslagen Chris. Nieva såg sig omkring innan hon skyndade fram till honom. Ensam kunde hon inte lämna honom i det där skicket: det här var ett farligt ställe, inte minst för en snut. Hon la armen kring hans midja för att erbjuda honom stöd, tackade Gud för att det inte var en särskilt lång promenad hem till henne.
Då de senare kommit fram hjälpte hon in honom till vardagsrummet. Hon försvann ut till köket för att fylla på vattenkokaren innan hon gick efter första hjälp-lådan. Hon rengjorde hans ansikte innan hon plåstrade om de ställen som krävde ett plåster, gick därefter ut till köket igen för att återvända med en varm kopp te som hon räckte honom.

Chris hade inte väntat sig att någon egentligen skulle dyka upp, de här var mer slumkvarter och det var sällan någon som brydde sig om sånt här. Och den sista han hade väntat sig skulle dyka upp var Nieva, han hade egentligen trott att hon skulle ge sig iväg i samma stund som han gått ifrån henne. Han var ju trots allt polis. Han hade varit helt upptagen av sina egna tankar och ryckte till då hon lade armen om honom, först drog han sig instinktivt undan men ändrade sig sen. Man gick in i nåt slags försvar där man helst höll sig undan folk, men med tanke på att hon kommit hit tvivlade han på att han behövde skydda sig något ifrån henne. Han var tränad, och fysiskt så skulle han utan problem ha kunnat övermanna fadern egentligen, sådant lärde man sig på utbildningen. Men han hade inte modet till det, rädslan för honom var alltför djupt rotad. Han sade inte ett ord på vägen till henne eller medans hon fixade med hans ansikte, för att vara ärlig så var han inte helt säker på att rösten skulle hålla. Händelsen hade milt sagt fått honom till bristningsgränsen med all rädsla och ångest rusande tillbaks, och egentligen ville han inte att Nieva skulle se honom såhär men han hade inget val nu. Han tog tyst emot koppen, händerna hade äntligen slutat skaka riktigt så mycket men det syntes ändå tydligt på teet att han var långt ifrån stadig på handen. Han var inte alls sitt vanliga glada jag vid det här laget, utan verkade snarare jagad, rädd och nästan skamsen. Som om han var 13-14 år igen och tillbaks hos pappan. Han såg tyst på Nieva, nu med en blick som visade mycket mer ångest än tidigare.
"Tack", sade han tyst.

Nieva ryckte lite på axlarna då han tackade henne. Hon var fortfarande irriterad på honom från tidigare, men det var ju självklart att hon hjälpte honom. Det gjorde vilken ordentlig person som helst. Hon må vara inblandad i en massa fuffens men det gjorde henne inte till en helt hopplös själ. Åtminstone var det vad hon ville tro om sig själv. Hon la en filt om hans axlar innan hon satte sig i fåtöljen en bit från soffan, sträckte sig efter en bok som hon började läsa i. Ville han prata om det som hänt så fick han ta steget till det, hon tänkte inte tränga sig på. För till skillnad från honom visste hon vad det innebar att respektera folks personliga utrymme.