PRS Nymphadora Black

Ava tog tag i balkongräcket och hoppade upp på det. Bakom sig kände hon vibrationerna av det skyddande fältet. Om hon hade valt att luta sig bakåt hade en osynlig vägg tagit emot henne. Cress såg lite stressad ut när han nämnde sina syskon, och skämtade istället om att inte dö.
”Det är okej att prata om syskon, det är inte så att jag avskyr människor som har dem” sa Ava och fingrade på sitt halsband igen. Det var en omedveten reflex hon ofta hade, speciellt i sammanhang där hon tänkte mycket på Scarlet.
”Om inte annat så vet jag hur de känner sig just nu” sa hon och studerade Cress. Även om hon inte hade träffat Cress familj så var hon säker på att hon precis visste vad de både kände och gjorde just nu. Hon hade varit i samma situation för fyra år sedan, och alla familjer som var drabbade kände samma sak; hjälplöshet.

Ava mindes det så väl, känslan när hon och hennes mamma gick tillbaka efter att ha träffat Scarlet för sista gången. De hade gått i tysthet, det enda som hördes var mammans tysta snyftningar. Ava hade stålsatt sig och vägrade gråta, förrän sekunden hon steg in genom dörren till huset. Där hade de båda fallit ihop på golvet och hållit om varandra, gråtandes och skakandes. De hade inte rört sig ur positionen förrän mycket, mycket senare när det kändes som om de inte hade någon gråt kvar i kroppen. Sedan hade den där hemska väntan intagit sig. Dag efter dag hade de gått och väntat, väntat på att Spelen skulle starta så de fick se sin syster och dotter igen. En väntan som var outhärdlig, eftersom de inte visste hur det gick för Scarlet. Var hon arg? Förtvivlad? Rädd? Oavsett hur hennes syster kände det, kunde Ava inte göra något åt det. Det sades att bandet mellan tvillingar var starka, och att de kunde känna varandras känslor. Ava var helt säker på att så var fallet, för hennes känslor hade åkt bergochdalbana från det att Scarlets Spel startade tills känslan av dödsångest inföll hos Ava, och Scarlets ögon hade slocknat.

Perfekt. Nu har han gjort bort sig. Igen. Ava hade inte låtit direkt otrevlig men det var nånting som fick Cress att tro att hon antingen tyckte han var aningen fånig eller bara irriterande. Det kändes som att Ava oftast vände taggarna utåt om någon var medlidsam, och det orkade Cress inte med nu.

Men Cress märkte att han studerade smycket i Avas hand. Han tänkte på hennes syster och på vilken otur deras familj hade haft, och detta gjorde Cress aningen irriterad på sig själv. Han hade egna problem. Han behövde inte oroa sig för Ava. Det var ju han som skulle överleva, inte Ava. Hon hade inte förtjänat att Cress skulle bry sig om henne. Och Cress behövde få tänka på sina egna bekymmer.
Och då Ava inte verkade så intresserad av att prata med honom heller så vände han sig om, lutade sig mot staketet och blickade ut över staden.

Han tänkte tillbaka på året då Marc hade deltagit i Spelen. Träningsanläggningarna syntes aldrig i TV-sändningarna men Cress gissade att Marc hade bott i en likande byggnad. Kanske till och med i samma som Cress. Hur hade Marc känt sig inför spelen? Det var en fråga som Cress ofta funderade på, men aldrig skulle få svar på, men nu trodde han att han kommit ett steg närmare. De kände varandra väldigt bra, i vissa saker var det väldigt lika, men Marc var lite mer orädd. Cress anade att Marc hade varit nervös, men inte riktigt rädd, och även en aning förväntansfull. Marc hade sagt, både till Cress och i intervjun före spelen, att han var redo för strid. Trots det så tvivlade Cress på att det verkligen var exakt så som Marc tänkte. Många tributer kom på smidiga lögner för att få mer sponsorer.
Sen tänkte han på Marcs småsyskon, fyra små underbara barn. Cress hade ofta träffat dem när han följt med Marc hem efter skolan. Då var de ofta ute och lekte och hälsade alltid glatt på Cress. Marc äldsta lillasyster, Rose, skulle snart fylla tolv nu. De senaste åren hade hon och Cress ofta träffats och pratat om Marc. För det mesta satt det i Marcs gamla rum, som hade fått stå orört. Cress skulle göra vad som helst för att träffa Marc en gång till...

Plötsligt slog det honom, Marcs porträtt borde ju också hänga där nere på väggen. Det borde han ha tänkt på, Marc var ju också deltagare från Distrikt 4, han hade bara tänkt på att Scarlets bild hängde där, typiskt honom, tänker bara på andra. Cress la på minnet att han så fort som möjligt skulle ta en titt på bilden på Marc.

Cress väcktes hur sina tankar av att han på avstånd hörde hur en klocka slog midnatt. Han kom på att han om bara några timmar skulle träffa de andra tributerna nere i träningslokalen och beslöt att det vore bäst att få sig ett par timmars sömn, även om de inte skulle vara helt fria från mardrömmar.
Han vände sig mot Ava igen.
”Jaha, om du inte har något mer att säga så ska väl jag försöka sova lite nu”, sa han och började gå mot hissen.

Ava blev faktiskt lite besviken. Hon hade faktiskt försökt vara trevlig, och till och med försökt ge Cress en möjlighet att bli tröstad angående sina syskon. Istället verkade han försvinna in i sina egna tankar. Inte för att Ava inte kunde känna igen sig, men ändå. Sen var hon inte den bästa på att prata, så det skulle inte förvåna henne om hennes tonläge och röst hade gjort att allt kom ut på ett helt annat sätt än vad hon hade tänkt sig i huvudet. Hon fick väl helt enkelt försöka igen en annan gång. Hon tittade på Cress när han talade. Om hon inte hade något mer att säga? Det var han som hade kommit hit och börjat prata, inte hon. Ava bestämde sig för att svälja den dryga kommentaren hon hade på tungan.
”God natt” sa hon bara och vände sig mot utsikten igen. Hon tänkte då inte gå och sova än. Inte för att hon skulle kunna somna, Ava hade lärt sig att leva på få timmars sömn. Hon visste vad som väntade när hon väl somnade.

Hon stod där ute ett bra tag, ögonen följde bilarna på marken och såg sig omkring på ljuset som byggnaderna gav ifrån sig. Huvudstaden var verkligen något helt annat. Efter en stund sträckte Ava på sig och vände sig om. Hon gick in i hissen igen och åkte ner till nummer 4. Inne i lägenheten var det mörkt, och hon tassade tyst in i sitt rum. Hon drog av sig sina kläder och kröp ner i sängen. Hon tittade upp mot taket och slöt ögonen. Hon försökte slappna av, och räknade långsamt nedåt från 100 till 1 för att kunna somna.

Ava stod vid ett träd. Ett par meter framför henne låg Scarlet på marken. Över henne satt en lång, rödhårig tjej. Den rödhåriga tjejens ögon var vilda, och Scarlet sparkade och slogs. De båda tjejerna rullade runt och slog på varandra, det ena slaget efter det andra föll på dem båda.
”Scarlet, Scarlet!”. Ava skrek och sprang fram mot sin syster, men en osynlig vägg stoppade henne. Hon började banka och skrika för att få de två tjejernas uppmärksamhet, men det hjälpte inte. Det var som om de inte hörde henne. Plötsligt satt den rödhåriga tjejen på Scarlet igen, som lönlöst försökte ta sig loss från hennes grepp. Den rödhåriga tjejen sträckte sig efter en sten, och slungande den hårt mot Scarlets huvud.

Skriket väckte Ava, som satte sig upp i sängen. Hon kunde höra hur hennes eget skrik hade ekat i rummet hon låg i, och hon andades hastigt. Hon kände hur svett hade börjat bryta igenom skinnet i pannan. Hon satte sina bara fötter på golvet och reste sig upp. Hon öppnade dörren och gick ut i köket. Hon tog ett glas från skåpet och fyllde det med vatten. Hon tog en klunk och stirrade på sin egen reflektion i fönstret. Om hon skulle skrika såhär under nätterna i Arenan skulle hon var död inom 24 timmar.

Precis som Cress hade förutspått fick han ingen vidare lugn natt. Det tog ett bra tag innan han somnade. Han låg där tyst, kände de mjuka lakanen mot huden och lyssnade på ljudet från festande huvudstadsbor. Han tänkte på de kommande veckorna. Hur långe till skulle han få leva? Kanske två veckor. Tre om han hade tur. Det var först nu som tanken på att han liv förmodligen skulle avslutas inom kort. De som föddes i Distrikten växte upp med en rädsla för att bli utvald till Spelen, men det hade ändå alltid känts avlägset för Cress. Även när han kom till Huvudstaden. Nu, när han låg där klarvaken, insåg han på riktigt vad han hade framför sig. Och när han gjorde det bestämde han sig också. Han beslöt att han skulle gå med på att låtsas vara karriärist, för sin egen skull, för att ha större chans att överleva.
Vad skulle Marc ha gjort? Han samarbetade inte med någon i Spelen men hade han slagit sig samman med Karriäristerna om han hade fått chansen? Cress gissade att Marc skulle ha gjort det, men betydde det att Cress beslut var rätt?

Efter vad som kändes som en evighet hörde Cress steg ute i lägenheten. Han antog att det var Ava som kom ner ifrån taket. De andra visste han inte var de var. Når han klev ur hissen och in i lägenheten så var den tyst och mörk. Kanske hade de gått och lagt sig. Eller i alla fall några, Aldar kunde mycket väl ha gått iväg nånstans för att festa, även om det förmodligen var emot reglerna.

När Cress tillslut somnade sov han oroligt. Han drömde mycket och vaknade ofta kallsvettig och med hög puls. Men det konstiga var att det alltid var samma dröm.
Han befann sig i en dimmig labyrint. Han hörde Marc skrika gång på gång men Cress kunde inte avgöra varifrån ljudet kom. Han sprang runt i labyrinten för att hitta Marc, men han tappade bort sig och kom alltid tillbaka till stället där han hade börjat. Efter ett tag avtog skriken och han hörde steg bakom sig. Sedan kände han plötsligt hur någonting stack in i ryggen på honom och karriärister stod i en ring runt honom, och alla skrattade. Det blev suddigt för hans ögon i några sekunder och när han kunde se klart igen stod Ava lutad över honom.
”Förrädare”, viskade hon gång på gång. Sedan byttes hennes ansikte ut mot Marcs som skrek att han var misslyckad innan någon slog honom i huvudet.

Cress satte sig spikrakt upp i sängen. Hjärtat bultade hårt i bröstet på honom och han andades häftigt. Han stirrade rakt ut i mörkret i flera minuter och försökte lugna ner sig själv.

På något sätt måste Cress ha tagit sig ut ur rummet och in i ett av de många vardagsrummen för nästa sak han kom ihåg var att han stod framför tavelväggen och tittade på Marcs bild med den röda bakgrunden. Plötsligt hörde han steg i något av de andra rummen, någon mer fanns i lägenheten. Då Cress var trött och lite omtöcknad fick han för sig att det var en tävlande från ett annat Distrikt om hade brutit sig in. Han greppade en stol i närheten och höll den framför sig som ett vapen och smög så tyst som möjligt ut i köket.

Igen befann Ava sig där, stirrande ut i tomma intet och fingrandes på sitt halsband. Ibland undrade hon om hon skulle vara en annan människa om Scarlet aldrig hade gett henne halsbandet, det lilla hjärtat hade tröstat henne så många gånger. Ava stirrade på sin reflektion i fönstret och funderade över sin dröm. Det var precis samma som vanligt, och hon kände sig lika hjälplös varje gång hon vaknade, precis som hon hade gjort när hon hade sett det live på TV.

Hon kunde fortfarande minnas ljudet av stenen som landade hårt på Scarlets vänstra tinning. Tystnaden som inföll bland de i Distrikt 4 som stod samlade på torget. Det enda som hördes från högtalarna var tjejen från Distrikt etts andetag när hon satt ovanpå Scarlet. Plötsligt kom ljudet som Ava hade fasat; kanonskottet som berättade för henne att hennes själsfrände var död. Ytteligare ett ljud hade skurit sig genom luften, och skriket som lämnade hennes mammas läppar var outhärdligt. Ava fick hålla i henne för att hon inte skulle falla till marken, och hon kunde känna sitt hjärta pulsera i öronen. Alla på torget hade vänt sig om mot dem, med tårar i ögonen eller stilla droppande ner på marken. Distrikt 4 hade förlorat sin tribut och en omtyckt invånare.

Dagarna efter Scarlets död hade Ava och hennes mamma inte gått ut genom dörren. Många av Distrikts fyras invånare hade kommit för att beklaga sorgen, men också för att ge dem mat och andra gåvor för att hjälpa dem att överleva. Det hade varit en tid då det verkligen behövdes, för varken Ava eller hennes mamma hade haft någon som helst ork att ordna med mat på bordet. Sorgen var för stor, saknaden var för smärtsam.

Ava hade dragits tillbaka till minnet så djupt att hon nästan inte hann reagera. I reflektionen i fönstret såg hon sig själv, men också en figur som höll i en stol höjd över huvudet. Hon vände sig om när stolen svingades mot hennes huvud. Instinktivt tog hon tag i en brödkniv som satt i ett knivställ intill spisen. Hon snurrade den i handen och höjde den över huvudet, beredd att slunga inkräktaren som försökte slå ihjäl henne. Hon rynkade pannan när hon såg att det var Cress.
”Vad i helvete håller du på med?” frågade hon och tog ett steg bakåt, fortfarande med kniven höjd. Om han hade fått flipp och skulle döda henne, så skulle hon hinna före och sätta kniven i hjärtat på honom.

Med hjärtat bankades i bröstkorgen rörde sig Cress mot köket. Han var säker på att det var en annan tribut som hade kommit för att göra slut på både honom och Ava. Vem skulle det annars vara? Men vad skulle han göra åt det? Personen var garanterad beväpnad och om han skrek så skulle han bli upptäckt och dödad. Men han var ju tvungen att varna de andra, om han inte själv gjorde sig av med inkräktaren. Jo, det var vad han skulle göra. Gå in i köket och döda, nä, inte döda, det var olagligt att ta kol på de andra deltagarna innan spelen. Men han skulle iallafall slå personen medvetslös, det var i och för sig också olagligt, men om det var i självförsvar borde han väl inte dömas? Cress kom fram till att han inte kunde det och halvt sovande fortsatte han mot platsen där han hade hört stegen. Det var mörkt så han fick treva sig fram.

Han kom in i det mörklagda köket och såg konturerna av en person som stod vid fönstret. Men vad gjorde den där egentligen? Där fanns ju ingen att mörda. Efter några sekunder drog Cress slutsatsen att hen letade efter vapen, det borde ju rimligtvis finnas knivar i alla dess former i ett kök som detta. En kniv. Det var då Cress insåg hur extremt utsatt han var. Han hade en stol medans inkräktaren kunde vara beväpnad med en kniv. Om han blev upptäckt nu skulle han inte ha en chans. Han måste vara den som attackerade först. Han tog ett djupt andetag och försökte låta bli att göra det allt för ljudligt, höjde stolen över huvudet och svingade den mot inkräktaren. Personen vände sig om med, mycket riktigt, en kniv i handen. Men det var ingen tribut från något annat Distrikt...

Det var Ava som stod där med en kniv riktad mot honom. Vad tusan gjorde hon här?
”Vad i helvete håller du på med?!” svarade Cress
Ava såg rätt så förbryllad ut hon med.
”Men, var är inkräktaren då?”

”Jag dricker vatten, är det förbjudet nu, eller?” fräste Ava och gestikulerade mot glaset som stod på diskbänken. Hon sänkte kniven, men hon höll fortfarande i den hårt. Hon visste ju inte om Cress tänkte attackera henne igen. Hon tittade på honom.
”Inkräktare? Har Aldar gett dig någon Huvudstadsdrog eller? Hur tror du en inkräktare skulle kunna ta sig in hit?” frågade hon surt.
Var inte så elak, han kanske också sover dåligt. Självklart hade Scarlet en poäng, som alltid. Ava strök en blond hårslinga från ansiktet och tittade på stolen i Cress händer. Han hade alltså valt en stol av alla saker inne i lägenheten. Han hade kunnat krossa en vas i huvudet på henne, men istället hade han valt en stol. Han verkade ju inte vara vid sina sinnes fulla bruk dock, så han hade kanske inte tänkt så långt egentligen. Det var nästan som om han hade gått i sömnen. Kanske var det som Scarlet sa, att även Cress hade sömnproblem. Vem hade inte det när man snart skulle stå öga mot öga med Döden själv?

Det skulle inte förvåna Ava om det var fler tributer uppe i de andra lägenheterna som också vandrade runt i rummen just nu, klarvakna. Alla utom karriäristerna såklart, som förmodligen sov som små barn, drömmandes om hur de skulle skaffa sig ära till sig själva och sitt distrikt genom att döda så många som möjligt av deras motståndare i arenan. Ava avskydde karriärister, det var sådana som dem som gjorde att oddsen definitivt inte var till de andras fördel. Det var ofta karriärister som vann Hungerspelen, och det var inte av en slump. Distrikt 4 var ett distrikt känt för att skicka karriärister, men ingen av dem hade velat ta varken Ava eller Cress plats i år. Så mycket för ära och pengar.

Ava vände uppmärksamheten mot Cress igen.
”Intressant val av vapen” sa hon sarkastiskt och lutade sig mot diskbänken. Hon visste mycket väl att hon var dryg, men samtidigt var det mitt i natten och hon hade ingen som helst lust att spela någon roll just nu.

Cress mumlade ett tyst ”ursäkta”.
Och även om han inte gärna ville erkänna det så höll han faktiskt med Ava; hur skulle någon annan kunna ta sig in? Men han gillade inte hennes attityd. Visst, de flesta befann sig i en pressad situation och hon skulle med största sannolikhet vara död om bara någon vecka, men det skulle Cress också och han betedde sig inte som en skitstövel för det. Det fanns ingenting i situationen som gav Ava rätt bli sur på honom. Möjligen var det väl det att han hade försökt attackera henne med en stol men han gick ju mer eller mindre i sömnen.
”Du, jag trodde att jag höll på att rädda ditt liv! Att det var en annan tribut som hade kommit in för att döda oss. Men jag lovar, händer det igen så ska jag låta det vara och hoppas att det bara är du. Snopet bara om du skulle råka vara död dagen efter”, snäste han tillbaka.
Han var trött på att Ava hela tiden drygade sig. Nu när det inte fanns kameror att uppföra sig inför fanns det ingenting som hindrade Cress från att vara sur tillbaka.

Det var först när han insåg att det var Ava som stod där som han blev riktigt klarvaken. Vad hade en hållit på med egentligen? Det här skulle inte funka inne på Arenan. Om han skulle vakna mitt i natten och få för sig att attackera en Karriärist med en pinne så skulle den inte sänka vapnet så som Ava hade gjort. En Karriärist skulle göra sig av med allt och alla så fort det blev ett hot. Även om hotet kom i form av en sömngångare med en pinne.
Dessutom behövde han få till ett hårdare yttre om han skulle få Karriäristerna att vilja ha honom med. Medlidande och snällhet var inte de två egenskaper som de värdesatte högst. Då var ju Ava perfekt att träna på.

När Ava kommenterade hans vapen insåg Cress att han fortfarande höll stolen i handen. Han släppte den rakt ner på golvet med en duns och höjde sedan på ögonbrynen.
”Intressant att du är så rädd för stolar. Var det det dina drömmar handlade om, som gjorde att du behövde lugna dig med ett glas vatten? ” , sa han i samma ironiska ton och vände sedan på klacken.
Han tyckte själv att det där sista kanske var lite hårt, han förstod mycket väl att Avas nätter borde vara en plåga, att de hemsöktes av drömmar med hennes döda syster, men hon förtjänade det.

Det var iallafall vad Cress intalade sig själv.

Han suckade. Inte ens att vara lite dryg var han bra på.

”Ur mitt perspektiv försökte du precis ta kål på mig, jag tror ändå jag har rätt att bli lack för det” sa Ava lugnt och höjde högra ögonbrynet och drog lite på mungiporna till ett flin. Det var ändå sant; hon hade sett det som att Cress försökte döda henne, inte skydda henne. Om detta skulle utspela sig i Arenan igen så kanske han misstog henne för en karriärist. Men såklart, det skulle ju sluta med att en av dem dog i alla fall, om inte båda.

Ava kände hur ilskan bubblade upp i henne när Cress lade kommentaren angående hennes drömmar. Det var tur att hon inte höll i glaset, för hon skulle förmodligen krama det så hårt att det sprack i hennes hand.
Lugna dig, han svarade bara på tal. Scarlets röst hjälpte inte alls just nu.
”Du har ingen aning om vad jag drömmer om, du kan dra åt helvete” fräste hon åt Cress ryggtavla innan hon gick in på sitt rum och smällde dörren bakom sig. Hon drog handen över ansiktet och satte sig på sängen. Hon försökte andas lugnt och bestämde sig för att lägga sig i sängen. Hon stirrad upp i taket en lång stund innan hon långsamt somnade.

Ava vaknade nästa morgon och satte sig upp i sängen. Hon klev ur den och borstade igenom håret, klädde på sig och flätade det långa håret. Hon satte sig ner på sängen och förberedde sig mentalt en stund. Det var dags för första träningen, och hon såg inte fram emot det. Hon såg definitivt inte fram emot att träffa på Cress igen. Hon reste sig från sängen och gick ut i lägenheten. Hon noterade att både stolen och glaset i köket var bortplockade. Hon såg till sin lättnad att Cress inte hade gått upp än; det var bara Finnick och Aldar som satt vid bordet. Hon satte sig tyst ner mittemot Finnick och plockade på sig av den enorma frukostbuffén som befann sig på bordet. Hon sneglade mot Cress dörr. Hon hoppades att han inte skulle komma ut därifrån, men sån tur hade hon förmodligen inte.

”Du är faktiskt inte den enda som har det jobbigt just nu!” skrek Cress mot Avas dörr. Han var trött på att Ava betedde sig som att det var jättesynd om henne, och som att alla andra var dumma i huvudet. Cress kastade en hastig blick på en stor klocka på väggen; tio över fyra. Han skulle kunna få sig ytterligare några timmars sömn.

Han fortsatte mot sitt rum men stannade upp när han längre bort i lägenheten hörde hur en dörr öppnades och sedan hur någon började komma mot honom. Cress gissadeatt det var Aldar som hade vaknat av oväsendet och kom för att se vad som stod på. Cress började röra sig mot sin dörr igen, om Aldar hittade honom så skulle Cress säkert bli beskylld för bråket. Så var det alltid i Distrikt 4. Cress var generellt trevlig och det var sällan som han tjafsade med folk. Men ibland om någon hade varit taskig mot honom kunde han bli lite dryg han med, och då var det alltid han som fick skäll för att ha bråkat.

Cress hade precis kommit fram till sin dörr när han hörde Finnicks röst.
”Cress? Vad...?”
Cress andades ut, Finnick skulle nog förstå bättre, han hade ju varit i samma situation själv, så Cress förklarade vad som hade hänt. Finnick stod tyst och lyssnade men han såg aningen fundersam ut.
”Ja, men du stod ju faktiskt där med en stol, redo att...”
Där kom den. Finnick förstod inte alls bättre. Nu skulle allt bli Cress fel. Problemet låg inte i att han hade burit runt på en stol.
”Jag försökte inte döda henne!” skrek Cress och störtade in på sitt rum.
Om Finnick inte kunde förstå problemet hade Cress ingen anledning att prata med honom.

När Cress vaknade nästa morgon kände han sig inte det minsta utvilad och han var fortfarande arg på både Ava och Finnick.
Han hörde röster från lägenheten och antog att Ava hade berättat sin version av natten. Perfekt. Nu visste alla hur det ”egentligen” gick till och så som Cress skrek åt Finnick skulle väl mentorn knappast ta Cress parti.

När Cress hade legat i sängen i nästan en halvtimme och bara stirrat upp i taket knackade någon på dörren.
”Är du vaken?” frågade Aldar.
Cress mumlade något ohörbart till svar och drog täcket över huvudet, men Aldar måste ändå ha hört att Cress rörde på sig för han ropade att det var frukost och gick iväg.
Efter ytterligare några minuter steg Cress tillslut upp och drog på sig jeans och en enkelt t-shirt. Han tog ett djupt andetag, han ville verkligen inte behöva vara trevlig mot Ava, och gick ut ur rummet.