Medeltiden PRS rollspelargärna och Emma07

Caspian lyssnade intresserat på henne, uppriktigt nyfiken på henne. Plus att ifall de skulle spela förlovade var det bara bra att han visste lite om henne.
"Nej, vakterna brukar sällan vara roliga", instämde han med en nick, log lite.
"Jag gillar dig, du är en av de få jordnära personerna man kan hitta på ett sånt här ställe. Det kommer inte bli svårt att låtsas vara förlovad med dig", sade han ärligt, log snett emot henne. Han såg runt i rummet och log lite sorgset.
"Du fick min systers gamla rum", sade han, såg snabbt mot henne och kom ihåg vad han var där för. Han började snöra av sig tunikan, drog snart av sig den och avslöjade 2-3 stycken ärr efter knivhugg på bröstet.

Hon log svagt.
- nej de är ganska stela och säger iprincip inget sa hon med ett litet leende. Hon rodnade svagt av det han sa härnäst.
- Det är kul att äntligen ha någon som är lite rolig här, någon som man faktiskt kan prata med sa hon och såg sig om i rummet. Hon kunde faktiskt se en yngre flicka bo här med lite annorlunda inredning.
- min yngre syster ville egentligen ha detta rummet men pappa bestämde att jag skulle ha det, vi har inte så mycket att säga till om sa hon och ryckte lätt på axlarna. Hon såg på hans nakna bröstkorg och svalde hårt, där var faktiskt ärr. Hon la försiktigt handen på det ena ärret.
- så du pratar verkligen sanning mumlade hon mest för sig själv.

Caspian skrattade lätt.
"Nej, dem är inte så trevliga", instämde han roat, log tillbaks mot henne. Han gillade henne redan, trots att de bara känt varandra en dag.
"Ja, du är en av de få jag mött på det här stället som är så trevlig. Och jag har bott här rätt länge", sade han med ett snett leende, han hade ju växt upp här. Han såg runt lite i rummet.
"Det har inte ändrats så mycket", sade han ärligt, nickade lätt och kunde inte låta bli att rysa lätt när hon rörde vid hans bröstkorg.

Hon tog bort handen och såg på honom.
- jag kan verkligen inte fatta att du överlevde, alla trodde att du var död. Men när du lever så kanske du kommer ihåg mördaren och då kan vi ta fast honom. Ellerhur? Sa hon med ett leende och såg på honom

Caspian log mjukt mot henne.
"Jag vet, jag ville lite ha det på det viset också först. Jag är inte redo för att alla ska veta om att jag lever", sade han ärligt, han visste att det direkt skulle betyda att dem ville göra honom till kung med en gång. Och han var inte redo för det. Han nickade lätt nu, dock inte särskilt säker på att hon faktiskt menade det - han tvivlade på att hon skulle tycka detsamma när hon fick reda på vem det faktiskt var.
"Jsg hoppas det", sade han.

Hon såg på Caspian med ett litet leende innan hon bet sig löst i läppen
- kom igen, berätta vem det är, jag lovar att inte berätta för någon vem du är eller mördaren tills du är redo. Men det kan ju vara bra att veta, jag menar om mördaren ger sig på de som sitter vid tronen vilket är min familj just nu, jag känner inte för att bli mördad sa hon tyst och såg på honom. Hon gick fram till honom och började mjukt snöra hans skjorta igen.

Caspian log mjukt tillbaks mot henne, mer och mer förvånad över hur snäll hon var. Han suckade lätt då hon frågade igen om mördaren, men förr eller senare så skulle hon ju ändå få reda på det ifall Caspian skulle få sin hämnd. Han såg på henne, kunde inte låta bli att mjukt ta hennes händer.
"Du behöver inte oroa dig för det, eftersom det är mördaren som nu sitter på tronen", sade han tyst.

Hon kände hans händer ta hennes och stirrade på honom när han sa namnet. Hon drog sig undan.
- hur vågar du anklaga min pappa? Han skulle aldrig göra någon illa. Jag vill att du går här ifrån jag vill inte ha dig i min närhet när du har mage att anklaga min pappa sa hon lågt.
Kunde inte fatta att han anklagade honom, visst hennes pappa kunde vara hård men han skulle aldrig skada någon.
- jag trodde verkligen aldrig att en person som du skulle ljuga sa hon tyst.

Caspian såg på henne och suckade, han skulle väl ha väntat sig nån sån reaktion. Det var ändå hennes pappa dem pratade om.
"Jag vet vem det var som försökte mörda mig", sade han envist, suckade lite igen.
"Jag ljuger inte", sade han lugnt, började lite motvilligt gå mot dörren - visserligen trivdes han i hennes sällskap men var alltför väluppfostrad för att stanna kvar när hon bad honom att gå.

Hon såg på honom.
- och varför skulle du komma hit om din mördare var i samma hus? Jag trodde jag skulle tycka om dig men du tycker tydligen inte om miig tillräckligt för att inte ljuga för mig sa hon lågt och sjönk ner på sängen. Hur kunde han ljuga för henne?