PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Ayden nickade lite lätt, gick in efter henne. Efter att ha stängt dörren bakom dem gick han och lade svärdet han jobbat med över elden igen, han var lite nervös i Caelias sällskap så ville ha något att göra.
"Förlåt att jag inte berättade Caelia. Jag var för rädd att förlora dig om du visste", sade han ärligt. Tänk då om hon visste hela sanningen också, han var rädd för hur hon skulle reagera då. Det var som alltid rätt varmt i smedjan, men det kändes ännu varmare efter att hon kommit dit. Han såg snabbt upp då dörren öppnades, misstänkte direkt att det kunde vara en vakt men slappnade av och sprack upp i ett stort leende när han såg vem det var som kom inrusande.
"Nathan!", utropade 15-årige Fern glatt och rusade fram och kramade sin bror, som stelnat till lätt av hennes smeknamn men kramade glatt om henne. Hon borde veta bättre än att kalla henne det, men hon verkade inte ens ha sett Caelia än.
"Fern, vad i hela friden gör du här? Jag trodde du var kvar i Themor", utbrast han, släppte sen taget om sin lillasyster och såg på Caelia.
"Caelia, det här är min lillasyster Fern", presenterade han henne, Fern såg mellan de båda.
"Åh, så det här är tjejen du skrev om? Du har rätt, hon är söt. Ni två ser verkligen ut att passa ihop", kuttrade hon glatt, hon och Ayden skickade en del brev till varandra.

Caelia svarade honom inte. Hon hade trott, önskat, att han skulle lita på henne men det hade han inte gjort. Inte tillräckligt för att berätta sanningen för henne i alla fall. De senaste dagarna hade hon inte kunnat låta bli att undra om det inte var något annat han dolde för henne också. Hon hade en känsla av att han inte enbart var ledare för en rebellgrupp. Plötsligt flög dörren upp och en flicka kom inrusande och slängde sig i famnen på Ayden. Som hon däremot kallade för Nathan. Redan då ringde en varningsklocka i hennes huvud. Hon vände blicken till den något yngre tjejen då Ayden, eller Nathan, presenterade henne som sin lillasyster. Han hade aldrig nämnt att han hade en syster. Caelia studerade henne en stund innan hon vände blicken till Ayden igen, brydde sig inte om flickans kommentar om att de skulle passa ihop. Var hade Fern ens fått det ifrån?
"Nathan?"

Fern log brett mot de båda, såg mellan dem.
"Jag ska låta er två turturduvor vara ifred lite", sade hon glatt och gick iväg till rummen bakom smedjan, Nathaniel skickade en lite irriterad blick efter henne. Hon visste bättre än att kalla honom Nathan öppet. Han såg på Caelia, utan en aning om hur han skulle kunna förklara bort det här. Han suckade lite, det var inte mycket han kunde göra.
"Ayden är inte mitt riktiga namn. Men du kommer hata mig ifall du visste vem jag var", sade han, såg på henne med sorgsna ögon. Det var ingen idé att försöka förklara bort det ens.

Den unga kvinnan kvävde en suck då Ayden förklarade att det inte var hans riktiga namn. Naturligtvis inte. Han hade fler hemligheter. Det här var förmodligen något hon inte skulle ha fått reda på om det inte varit för hans syster.
"Om du bara skulle vara ärlig för en gångs skull," föreslog hon, kommenterade ingenting på det han sagt om att hon skulle hata honom om hon visste vem han egentligen var. Hon hade sina aningar men hon ville höra det från honom.

Nathaniel litade så pass mycket på henne att han litade på att hon inte skulle ange honom direkt, trodde åtminstone inte att hon ville se honom död. Han suckade, ingen idé att dölja nåt nu.
"Snälla, hata mig inte för vem jag är", bad han med bedjande ögon på henne, det syntes att han verkligen inte ville att hon skulle tycka sämre om honom.
"Jag heter Nathaniel Bertheram", sade han sen tystare, han visste att det räckte - det var ökänt att Betheram hade varit Theroms kungafamilj. Och eftersom han en gång i tiden varit kronprinsen var också hans namn rätt känt.

Nathaniel Bertheram, kung över Therom, stod framför henne. Det skrämde henne inte. Hon hade ingen anledning att vara rädd för honom. Hon tänkte aldrig ge sig själv en anledning att bli det heller. Om något skulle det vara tvärtom.
"Jag hatar dig inte, varför skulle jag göra det? Jag önskar att vi alla skulle kunna leva i fred. Det faktum att du ljugit för mig sedan vi för första gången träffades är vad som sårar mig. För att inte tala om att jag tvivlar på om något alls varit äkta, eller om allt bara varit påhitt och lögn från din sida." Caelia skakade lite på huvudet innan hon drog upp sin huva.
" Jag måste gå nu." Hon gav honom ingen chans att förklara sig utan lämnade smedjan och gick därifrån med bestämda steg.

Nathaniel tyckte ändå hon reagerade relativt bra, glad att hon inte hatade honom men sårad av orden.
"Allt var äkta. Och jag ljög för att jag var alltför rädd för vad du skulle tycka om mig annars. Snälla, vänta", bad han, men vid det laget hade hon redan hunnit ut. Han suckade, varför skulle det tvunget bli såhär? Han ville vara med henne, för han gillade henne så otroligt mycket. Som vanligt skulle den han var hindra honom från att kunna leva ett normalt liv. Han var född in i det, men han hatade det ändå ibland. Han visste att han antagligen aldrig skulle kunna gifta sig av kärlek om han inte struntade i att försöka ta tillbaks tronen, och absolut inte med henne. Han hade på något vis ändå vetat att det skulle bli såhär, för han skulle ju förr eller senare behöva resa tillbaks till Therom. Han suckade, försökte lugna alla stormande känslor. Fern hade uppenbarligen hört dem från andra sidan dörren, kikade nu fram och kom återigen och kramade om honom.
"Du, ta det lugnt. Gör inte som sist gång och bränn ner huset tack", sade hon och Nathaniel kunde inte låta bli att le lite.
"Det löser sig. Du är smart och snygg, du kommer en dag hitta den rätta", sade hon i ett försök att trösta sin bror något som bara suckade åt henne, han hade hoppats och trott att Caelia skulle vara den rätta för honom.

puff

Fern var nästan själv imponerad över att hon lyckats ta sig in i slottet, vakterna var verkligen inte svårflörtade. Och hon hade varit fast besluten att ta sig in dit för sin brors skull. Och nu stod hon till slut framför Caelias dörr och knackade lätt på, hoppades innerligt att hon skulle lyssna på henne och följa med. Hon kunde inte komma på något annat sätt att kanske rädda sin älskade bror. Efter att Caelia varit i smedjan hade han blivit mycket snabbt sämre, såret han fått när han var fängslad hade blivit infekterat och han var nu riktigt dålig och farligt nära att ge upp.

Då det knackade på dörren vände Caelia lätt på huvudet i riktning mot dörren där hon satt vid sminkbordet, undrade vem det kunde vara då hon inte väntade besök och hon hade inte något särskilt planerat för dagen heller.
"Kom in." Därefter vände hon blicken tillbaka mot sin spegelbild. Hon drog borsten genom sitt tjocka hår några gånger till innan hon med lätta och vana rörelser började fläta det.