Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Dagen närmade sig kväll och Philip gav sig iväg för att försöka leta upp valpen igen, då det var dags för träning igen. Dock fanns hon inte att finna på rummet, vilket blev orsak till en del muttrande från Philips sida. Inte nog med att han tvingades ta hand om valpen och träna upp henne, nu skulle han tydligen få springa runt och leta efter henne också. Efter en kort stunds letande fann han henne dock, omfamnande någon som han gissade på kunde vara hennes mamma eller något.
"Om valpen är klar med kramkalaset nån gång så är det dags för träning igen", kommenterade han med höjda ögonbryn.

Aubrey släppte taget om hennes mor då hon hörde en bekant röst som tillhörde hennes irriterande tränare. Hon öppnade munnen för att komma med en onödig kommentar, men stängde den igen då Danielle placerade en hand på hennes axel. Ryan betraktade eftertänksamt Philip med huvudet knappt märkbart på sned. Den unga mannen var verkligen sin far upp i dagen.
"Du är Liams son, inte sant?" frågade han med ett vänligt leende på läpparna.

Philip granskade dem, de såg så lyckliga ut med att vara tillsammans. Det var något han aldrig riktigt vande sig vid - den otroliga saknaden varje gång man såg en lycklig familj. Saknaden efter sina egna föräldrar, efter att ens ha en familj. Många uppskattade nog inte hur bra de hade det som ens hade en, men han hade fått erfara det alldeles för mycket hur det var utan. Han blev minst sagt ställd - och något misstänksam - av mannens ord. Hur i hela friden visste han det? Och hur hade han känt hans far i så fall? Han var ju död sedan 14 år. Och man hade aldrig listat ut vem Philips föräldrar var - han hade hittats en bra bit ifrån huset, och aldrig yppat ett ord om varifrån han kom eller vilka föräldrarna var, så socialen hade bara skrivit in honom som föräldralös. Han hade senare hört historier om vad man trodde hänt i huset, och då hade han hört att man trodde sonen också var död. Han hade verkligen aldrig väntat sig någon sån fråga, och blev rätt mållös. Något som för honom var väldigt ovanligt. Det tog några sekunder innan han kom sig för att svara nåt.
"Min pappa hette det, ja", sade han till sist nästan misstänksamt med blicken på mannen, det syntes nog rätt tydligt hur förvirrad han var. Hur kunde han veta något om det?

Hette? Ryan rynkade förbryllat på pannan. Han hade pratat med Liam så sent som igår per telefon och han hade varit så full av liv man bara kunde vara. Men med tanke på den misstänksamma blicken som Philip granskade honom med, så antog Ryan att det skulle vara en bra idé för de två att sätta sig ner och prata en stund. Men det kunde vänta till efter träningen.
"Du är din far upp i dagen, Liam skulle vara väldigt stolt om han såg dig nu," fortsatta han berätta med samma leende på läpparna som tidigare.

Philip granskade mannen, förvirrat. Utåt sett kanske han alltid verkade självsäker och utåtriktat, men på insidan var han egentligen inte mycket mer än en ensam liten pojke. En liten glimt av det sken nog igenom nu, att den här mannen på något sätt kände till hans far hade verkligen inte varit väntat.
"Vad vet du om min far?", frågade han tveksamt, mindre misstänksamt nu åtminstone. En del av honom visste att det skulle riva upp en massa gamla sår att prata om sin far, men det här var första gången i sitt liv som han mött på någon som kanske känt hans föräldrar. Och vad han än visade utåt, så var han väldigt ensam och saknade sina föräldrar något enormt.

Aubrey betraktade Philip. För ett kort ögonblick tyckte hon sig skymta en viss sårbarhet i hans blick. Det var ett känsligt ämne. Hon riktade blicken mot sin pappa då han tog till orda igen.
"Följ med här." Ryan gjorde en gest åt den unga mannen att följa med och ställde sig en bit bort så de skulle få prata ifred.
"Liam är min parabatai." Han berättade kortfattat om hur de två hade hittat varandra då de bara varit femton år gamla, och hur stark deras relation till varandra var än idag. Trots att de båda försökt lämna livet som skuggjägare bakom sig så skulle bandet alltid finnas där mellan dem.

Philip var minst sagt förvirrad av allt det här, och fattade inte mycket av vad Ryan pratade om. Han pratade ju om någon som fortfarande levde, och det gjorde inte hans pappa. Det kunde han inte göra. Men han hade ju följt med och lyssnat, ännu mer förvirrad och började bli övertygad om att mannen måste ha tagit fel på något vis. Han skakade lätt på huvudet.
"Du måste ha tagit mig för någon annan eller något. Min pappa dog för 14 år sedan", sade han, han hade sett hans fars kropp. Ingen kunde överleva det.

Ryan skakade på huvudet och studerade eftertänksamt Philips ansikte. Han förstod varför han var skeptisk, vem som helst i hans skor skulle vara det.
"Din pappa lever. Jag är säker på att han skulle vilja träffa dig." Han såg sig om efter papper och penna men det var ingenting som han fick syn på. Han kände efter i sin jackficka där han hittade en kort stump till blyertspenna samt ett gammalt kvitto. Han antecknade adressen till antikvariatet där Liam jobbade och räckte den lilla lappen till Philip.
"Kanske vi en dag, alla tre, kan sätta oss ner och prata. Det finns så mycket att berätta." Han log svagt innan han återvände till Aubrey för att ge henne en kram. Han gav henne ett tyst, peppande prat innan han tillsammans med hans fru tog farväl. Snart skulle de träffas igen.

Philip såg på honom, kunde fortfarande inte riktigt förstå det. Det kunde bara inte vara så, det var omöjligt. Han skakade lätt på huvudet.
"Det är omöjligt. Jag såg hans kropp", sade han, han visste att han aldrig nånsin skulle kunna glömma bilderna av hans döda föräldrars sargade kroppar. Han hade sett en del som skuggjägare, men inget så illa som det. Men han tog emot lappen och nickade tyst, förvirrad som bara den men gissade att mannen bara ville väl. Han fick väl försöka kolla upp adressen, även om det var ett barnsligt hopp som mannen hade väckt. Det kunde inte vara så. Han gick tillbaks och såg på Aubrey, man såg hur fundersam blicken var.
"Träningsdax", sade han bara i normal ton för en gångs skull.

Aubrey såg efter sina föräldrar, kände sig som ett litet barn som blev lämnad på dagis. Hon kände sig väldigt vilsekommen. Det var väl inte där hon hörde hemma? Hon riktade blicken mot Philip då han dök upp vid hennes sida igen och upplyste om att det var träningsdags igen. Hennes muskler värkte och ömmade redan nu från passet de haft på morgonen, hon ville inte ens tänka hur hon skulle känna sig följande morgon. Med en tyst suck gick hon med sin väska mot sitt rum för att byta om där, tog sig därefter till träningssalen. Hon kunde inte låta bli att fundera på om varje träning innebar att bli övermannad av Philip.