Efter Plugget

"Hon drack av mig." svarar Idun och drar upp tröjärmen. Långt upp på armen syns två små prickar efter huggtänder.
"Bättre att hon gjorde det tills vi kom till närmsta sjukhus och hon kunde få mer och jag bli påfylld med blod." svarar Idun och skrattar lätt.
"Tror hon nog blev hemskt skyddad på grund av att ingen ville stöta sig med mig. Borde höra av mig till henne och se hur hon har det." svarade Idun fundersamt. Hon hade inte alls tänkt på flickan försen nu, men hon kunde inte ha det så lätt.
Hans ord får henne dock att rynka på pannan, än folk som mig? Hon studerar honom ingående, det fanns många blandningar av människor det visste hon. Halvjättar, vilier, älvor, troll och andra. Men något sådant var det inte. Hennes blick går till hans hals, de svaga ärren som syns där.
"Varulv?" frågar hon lågt för att ingen ska höra, om någon skulle komma in i butiken. Men hon gjorde ingen min i att visa som hon borde vara rädd, eller äcklad. Hon visste att det bästa var att stanna och visa att man inte brydde sig och det gjorde hon inte heller. Hon hade som sagt mognat, livet hade lärt henne ett och ett annat. De sämsta av människor kunde så vara vackra prinsar och de bästa någon varulv, det visste man inte, så man skulle inte döma.

Och så snabbt hade det tydligen gått för Idun att lista ut Calebs stora hemlighet. Tjugotreåringen säger ingenting på en ganska bra stund, utan sitter mest och studerar kvinnan framför sig. Hon kom tydligen ihåg åtminstone lite från skolan, allt de fått lära sig under försvar mot svartkonster lektionerna. Fast trots det så hade hon ändå agerat blodpåse till en vampyr? Dumdristigt, minst sagt.
Utan att fråga om lov, sträcker han sig efter armen och betraktar de små bitmärkena med rynkade ögonbryn. Själv hade han aldrig vågar sig på någonting så riskfyllt. Aldrig i livet.
”Bingo”, svarar Caleb slutligen och drar på mungiporna. ”Inte direkt den bästa egenskapen att ha på sitt CV”, fortsätter han med ett skratt och släpper Iduns arm, för att istället dra ner kragen som täcker halsen. ”Stilig va?” Ännu en gång tränger sig ett litet skratt ut och han kan inte för sitt liv låta bli att himla med ögonen. Försiktigt placerar han tyget över ärren och lutar sig tillbaka mot ryggstödet.
”Du har en krossad höft och jag ett obotligt pälsproblem, snacka om att ha lyckats utmärkt i livet, eller vad tycker du?” Frågar Caleb sarkastiskt och vänder blicken mot taket.

"Du tycker säkerligen att det var korkat gjort, att jag kunde ha dött." svarar hon medans han betraktar hennes arm.
"Men jag var i en period där jag inte alls brydde mig om jag levde eller ej." sa hon lugnt, hon var väl i den perioden ännu. Inte så hon sökte faran eller döden, men skulle den komma skulle hon inte kämpa emot.
Hon möter hans blick och rynkar lätt på pannan.
"Måste du berätta det när du söker jobb? Jag menar, det finns väl drycker för sådant nu? En förvandlas men är ändå sig själv." frågar hon, hon visste egentligen inte, men hon tyckte det lät hemskt orättvist.
"Så det är därför du alltid går med sådana tröjor." mumlar hon, sneglar på honom.
"Dock ser mina ben ut som din hals, fast just mina är självförvållade." skrattar hon till. Skratt likt hans för att dölja hur dåligt det var. Att hon gjort dem för att må bättre för stunden. Hon hade blivit fri från det nu, men ett enda snedsteg och hon skulle vara där igen.
"Visst har vi lyckats fantastiskt i livet." flinar hon och hör hur klockan plingar. Hon kikar ut i affären och ser en man med kamera och en reporter.
"Fan." muttrar hon och går tillbaka in i köket i hopp om att de skulle gå. Hon ville inte ha en intervju om hur synd det var om henne, hon var inte redo för det ännu.

”Ja, jag tycker att det var väldigt dumdristigt av dig. Kommer du inte ihåg någonting alls från vår skoltid? Från lektionerna vi hade om vampyrer och uppsatserna vi skrev? Inte ens en gnutta?” Grälar Caleb innan han lugnar ner sig och axlarna sjunker ihop. Varför brydde han sig ens? De kände inte varandra och det här var ju typ den första gången de hade en vettig konversation sinsemellan, men ändå kunde han inte undgå att bry sig. Det var till och med lite jobbigt stt höra hur tuff hon verkade ha haft det under livets gång, speciellt med tanke på hur ung hon var.
”Nej, egentligen inte”, börjar han och samlar återigen sig själv. ”Men jag är registrerad och har varit det sedan jag blev biten..”, förklarar han med en liten grimas som avslutning. ”Hoppas i vilket fall att du mår bättre, trots din skada på höften.”
De svarta ögonen följer henne när hon reser sig upp och håller sig fast tills hon återvänder in i köket. Caleb höjer ett ögonbryn och kikar nyfiket ut i butiken. Jaså minsann, reportrar och kameror? Han förstod helt klart varför hon ansåg dem vara ett problem.
Efter att ha placerat ätpinnarna i matlådan och därefter matlådan i axelbandsväskan, stegar han rakt ut i den stökiga salen.
”Ni är inte välkomna här”, stadgar han kort och rätar på ryggen, så att han höjer sig till din fulla längd - lite mer än en och nittio.

Idun stirrar på honom när han börjar skälla ut henne. En sådan utskällning hade hon inte haft, ja sen när? Sen hon var liten och hon inte hade lagat mat, handlat och städat som hon skulle. Då hennes mor skällde ut henne och gav henne örfilar. Men det handlade bara om att hon var full, inte som om hon brydde sig som Caleb märkligt nog verkade göra nu. Varför?
"Nej, jag kommer inte ihåg det. När jag väl blev klar med uppsatsen försvann den mesta av informationen ur mitt huvud." förklarade hon sig, även om hon ändå borde veta bättre och tänka sig för.
"När blev du biten?" frågar hon lågt, hade han varit det under deras skoltid med? Idun ser ångerfull ut på honom, hennes agerande i skolan hade bara gjort det värre.
"Du jag är verkligen ledsen hur jag betedde mig i skolan. Det försvarar inget, men jag är det." sa hon lågt. Mycket speglade väl av sig i hur hon blev behandlad hemma och fick ut det på någon annan.
"Jo, jag mår väl bättre från och till. Försöker bli fri från mina beroenden och självskadebeteende, det går framåt." log hon svagt, oviss varför hon berättade det. Inte för att det var en hemlighet, man kunde läsa det i skvallertidningar, men ändå.
Hon ser efter honom då han går ut för att möta pressen och ler svagt, vilken liten riddare.
"Vi skulle bara vilja utbyta några ord med Idun." ler reportern stort, men de båda backar ett par steg från honom.
"Men hon kanske inte jobbar nu, vi kommer tillbaka senare." ändrar sig dem och går slutligen därifrån, de kunde försöka igen senare utan att ställa till en scen.

Ibland var det ganska praktiskt att kunna glömma saker, medan det andra gånger kunde vara rent utsagt livsfarligt. Speciellt för någon som Idun som inte verkade vara vidare försiktig av sig. Caleb himlar med ögonen åt reportrarna innan han slår sig tillbaka ner på den skrangliga stolen bredvid spisen.
”Får du skuldkänslor nu? För att vi höll på som vi gjorde i skolan trots att jag bokstavligen torterades en gång i veckan? Det gör ingen skillnad, Idun och helt ärligt så är det okej”, försäkrar han sanningsenligt med ihopdragna ögonbryn. ”Du kan inte heller ha haft det så lätt under tidigare år, så jag antar att vi båda borde skämmas lika mycket om vi nu ska göra det”, resonerar han sedan förnuftigt. Rösten klingar däremot strax bort och rummet försänks i tystnad. När blev han egentligen biten? Innan Hogwarts i alla fall, så mycket visste han. Minnena från barndomen var ganska vaga, men han gissade på att det skett någon gång vi sjuårsåldern.
”Jag vet inte exakt, men tror att jag var sju år.” Caleb ler bistert och pillar frånvarande med den lilla tofsen på huvudet. ”Det enda jag mins extra tydligt är att mamma och pappa var väldigt ansträngda runt mig, hur de rörde mig mindre. Inga fler pussar eller godnattkramar för lilla Caleb inte!” Det svåraste hade ju varit att han aldrig förstått vad det var för fel på honom, varför de låste in honom i källaren titt som tätt eller varför de höll sig på avstånd. För ett barn är ett sådant beteende väldigt väldigt förvirrande och även smärtsamt på många nivåer. Kanske Idun förstår ungefär hur han känner? Hon verkar ju inte heller ha haft en dans på rosor under sin egen barndom.

"Fast det försvarar inget, jag borde inte ha gjort det ändå. Vilket helvete jag än haft det hemma." hon skakar bara på huvudet. Men hon visste också att det var en normal sak att hamna i, ta ut allt på någon annan. Sen det hela att hon faktiskt hade beundrare, var populär, ja allt blev att hon älskade skolan men kunde vara en vidrig person.
"Sju år?" sa hon chockat.
"Din stackare, hela din barndom förstörd." hon bara skakade på huvudet.
"Jag förstår. De trodde väl att de också skulle bli förvandlad. Om du skulle råka bita, riva eller något fast du inte var förvandlad." varade hon, men ändå. Att göra så mot ett barn?
"Men för dig borde det ha känts hemskt, att inte veta vad man gjorde för fel. För allt man vill ha är kärlek från dem som man trots älskar." svarade Idun tyst och vände bort blicken en lång stund. För det var ju så hon kände med sin mor.
"Min mor var alkoholist och slog mig, hon ville inte ha mig, varken hon eller far. Jag fick ta hand om henne, städa, laga mat, handla och köpa sprit. Allt det där du vet. Men som barn älskar man ändå sin mor och gör allt för att de ska göra det tillbaka."

”De ser ju till att försöka plocka en när man är ung, för att man ska hinnas bli tillräcklig nobbad av samhället tills man är vuxen. Då är det betydligt lättare för dem att lura med sig folk och få dem att ansluta sig till deras små sjuka verksamheter”, förklarar Caleb och ryser ofrivilligt till. Den mentalitet var ju ingen annat än sjuk. Komplett, jävla galen och vidrig utan dess like. Han var ju inte den enda som fallit offer för det tankesättet, utan de flesta som blir bitna brukar vara väldigt unga och sårbara.
”Barn brukar ju ha någon slags inbyggd natur som får dem att älska sina föräldrar oavsett. Det är väl först när man är äldre och kan tänka för dig själv som man riktigt inser hur ruttna de kan vara..hursomhelst är jag..ehm..ledsen över att du blev så illa behandlad av din egen mor. Mina föräldrar var inte ens i närheten av så hemska”, mumlar han och betraktar henne under tystnad ett slag. ”Det enda mina föräldrar gjorde fel var att de inte läste på. Förbannelsen smittar bara om salivet kommer i kontakt med blodet under en fullmåne. Så länge det inte är tortyrdags är alla varulvar helt ofarliga på den fronten.” Jodå, nu var han allt tvungen att se till då att Idun var korrekt utbildad. Väldigt viktiga grejer det där.

Idun skulle till att svara då gökuret gol sju slag och Idun såg upp. Hon hade inte märkt hur det mörknade om dem och det blivit så sent. Det var längesedan hon haft ett så djupt och ingående samtal med någon. Även om det var tråkiga saker de diskuterade så uppskattade hon det.
”Så en hel varulvsmaffia där ute?” sa hon något förundrad, hon hade ingen aning om det. Den delen av den undre världen hade hon inte utforskat.
Försiktigt går hon fram till honom och drar upp honom på fötter.
”Vet du vad? Jag har verkligen uppskattat det här samtalet och vad du har berättat stannar hos mig.” sa hon lugnt.
”Jag hoppas du inte heller säger något. Har ingen lust med att mer ska komma ut till tidningarna vilket vrak jag är.” hon log snett och skrattade sedan.
”Dock missade du en sak. Om en varulv som inte är förvandlad biter en människa och blod blandas med saliv kan de få varulvs beteenden, typ gilla rätt kött.” sa hon.
”Det hände en tränare vi hade, hon blev dock tyvärr avsatt.” sa hon lågt och säg upp på klockan.
”Vi kanske bör gå hem så vi kan komma hit imorgon igen. Det blev inte så mycket jobb idag.” flinade hon till.

Jo, så skulle man väl kanske kunna beskriva det hela. Fast om sanningen skulle fram så visste Caleb inte speciellt mycket utöver det. Visst hade de försökt sig på att rekrytera honom en massa gånger, men varje gång hade han lyckats slinka undan. Det var inte någonting han ville ha någon del i, varesig det betydde att han fick någonstans att passa in eller ej. Då var det hela klart bättre att stryka omkring på egen hand, ha ett fast jobb och leva livet efter sin egen ton.
”Varför skulle jag säga någonting? För det första skulle ingen vilja lyssna på mig och för det andra..” Rösten klingade bort ett slag innan han fortsatte: ”..mina läppar är förseglade”, avslutar han och ler blekt när hon drar honom upp på fötter. Men leendet försvinner snabbt och ansiktet förvrids i en äcklad grimas. Blev någon avskedad bara för en sådan liten skitsak? Borde inte sådant bara olagligt typ?
”Så hon blev alltså avskedad för att hon fick upp smaken för rått kött? Det är ju helt bisarrt”, muttrar Caleb och plockar ner sin kappa från galgen han hängt den på. Med en lika trött, uppgiven uppsyn trär han armarna genom ärmarna och knäpper därefter hastigt knapparna. De hade bokstavligen pratat bort hela arbetsdagen, väldigt bra jobbat.
”Bor du i närheten eller?” Frågar han och hänger väskan över axeln, innan han rör stegen bort mot dörren.