The elements

Tillskillnad från gårdagen skiner solen som aldrig förr, stämplar sitt besök på Celines söta lilla ansikte. Fingrarna glider upp mot ögonen, stryker bort några hårstrån som kittlar mot de stängda ögonlocken. Det bränner, men det är inte någonting den unga flickan har något emot, förutom att hon valt att ta på sig en tjock, stickad tröja tillsammans med sin kjol. Hade hon inte kunnat kolla vad för väder det verkade vara? Jösses.
"Kan vi typ gå härifrån.. jag vet verkligen inte vad jag kan tänkas göra just nu," väser Jeremiah som ligger på sidan, de kristallblå ögonen fästa på sin lillasyster. Hon granskar honom från topp till tå, han är alldeles blek, det vill säga mer än vanligt.. och alldeles kallsvettig, nervös och rastlös. Armarna svingar fram och tillbaka, drar i hjässans mörka lockar. Celine ler försiktigt mot honom och nickar, att bara se honom sådär får hela hjärtat att värka.
"Självklart," svarar hon och hoppar upp på bara ben. Ryggen sträcker på sig så att den tillslut nöjt knäcks till. Händerna finner sin väg till Jeremiah och hjälper honom upp på fötter igen. Visserligen hade hon trivts där, gräset kittlandes mot benen, solen stänker sina strålar mot henne, alldeles lugnande tystnad. Dock finns det ingen chans att det kommer före tjugoåringens önskan. "Tycker du borde försöka trappa ner på även rökningen, tycker du inte?" Antagligen är det en fruktansvärd dålig fråga, hur ska någon kunna trappa ner på allt man är beroende av på en och samma gång? Praktiskt taget omöjligt. Dock är det bara faktum att den äldre tänker kvickare när han är nykter, och är generellt mycket gladare när han fått allt ur systemet.
"Jag är ingen förbaskad gud, jag klarar bara av så mycket." Så var det med den lilla diskussionen.

Efter att ha sicksackat mellan människorna på marknaden och gått ytterligare en bit så hade Dominic lett Amari till en liten park, precis som hon hade föreslagit. Det var lugnt och stilla och knappt några människor där, vilket Amari kände sig nöjd med. Då skulle de förmodligen få prata ifred. De hade satt sig i gräset en bit in i parken, och hon hade lagt fram maten hon köpt åt sig själv tidigare framför dem båda, tydlig med att Dominic fick ta vad han ville. Vilket han hade gjort, först lite tveksamt sneglande på Amari, och senare med stor entusiasm. Själv åt hon en del, men inte så mycket som hon kanske hade velat, trots att hon fortfarande kunde känna en viss hunger. Han behövde det helt enkelt mer. De pratade inte särskilt mycket medan de åt, Dominic verkade för tillfället mer fokuserad på maten framför honom än på Amari, och själv satt hon och drog frånvarande med ena handen genom gräset, ryckte då och då upp några strån. Hon hade inte direkt någon plan för vad hon skulle säga nu när de satt här tillsammans, hon hade mest bara velat se till att han inte behövde gå runt hungrig och ensam, åtminstone för en dag. Det var ju inte så att hon skulle kunna spendera varje dag med honom på det sättet, det skulle han nog inte ens vilja med tanke på att de inte kände varandra.
Det var en fin dag idag, och i solens varma sken så kände Amari tillslut att hon var tvungen att ta av sig sin kappa. Hon lade ut den i gräset och lade sig lite halvt på rygg och stödde sig på sina armbågar, och kisade en aning i solljuset när hon vände blicken mot Dominic.
"Går du alltid runt ensam här omkring? Eller har du några som du kan vara med, någonstans att ta vägen?" frågade hon i en lätt bekymrad ton. Tanken på honom totalt ensam i den här staden gjorde henne illa till mods, och hon hoppades att det inte helt stämde. Dominic ryckte på axlarna, precis som han hade gjort bara en liten stund tidigare.
"Det finns några stycken som jag går till ibland, men för det mesta försöker jag hålla mig för mig själv. Särskilt nu... alla verkar veta vem jag är, jag vet inte riktigt vem jag kan lita på.". Han såg ner i knät på sina händer och pillade på ett litet hål i sin tröja. Det sista han sa gav genast Amari dåligt samvete. Enda anledningen till att hon var här i Paris överhuvudtaget var på grund av honom och vem han var. Vad höll hon på med egentligen?

Jeremiah sjunker hjälplöst ner på en liten parkbänk en bit ifrån syskonens lägenhet. Den hettande solen gör verkligen ingenting bättre när den slukar honom mer för varje sekund som går. Att vara överhettad och desperat efter droger är inte någon bra kombination direkt. De långa, tatuerade fingrarna darrar något hysteriskt, halar upp cigarettpaketet som ligger och vilar i hans byxficka.
"Du kommer få bära mig tillbaka.. aldrig att jag klarar det här." rösten är hes, redo för att bryta ihop vilken sekund som helst. Celine suckar tyst innan hon slår sig ner på den heta stenbänken. Lyckligtvis hade den äldre fallit ihop precis vid en liten fontän med vackra dekorationer. Kanske det kan hjälpa lite?
"Jag är inte riktigt så stark," svarar hon i lugnande röst. Försiktigt doppar hon sina händer i det svala vattnet innan hon stryker fingrarna över de mörka lockarna som tillhör hennes bror. "Men jag hittar nog på något." Jeremiah flyttar sig lite närmre och lägger huvudet i hennes välkomnande knä, sluter ögonlocken en kort stund. "Varför gör du det här mot dig själv?" Den där frågan har dykt upp flera gånger i syskonens sällskap, och egentligen vet de ju redan svaret på den. Men även de, robotarna, känner riktig oro över det.
"Jag vet inte," är det enda han får fram, långsamt och försiktigt. Läpparna öppnar sig lite ytterligare, och låter Jeremy andas ut medan kroppen faller försiktigt till sömns. Jaha ja, nu kommer de definitivt bli kvar här ett tag. Celine skakar på huvudet åt sig själv, sluter ögonlocken en kort stund innan hon trär den stickade tröjan över huvudet, och låter den falla som en liten filt över hennes bror. Som sagt är parken lika folkfattig som en öken, därför bekymrar det henne inte att det enda som klär hennes överkropp är den svarta braletten med vackra blommor. Om det varit folk.. ja, då hade Jeremiah behövt sova utan något tyg att krama.
"Sov så gott," fingrarna stryker sig över den fläckfria pannan, låter några vattendroppar glida över hans kind. Lite uppfriskande borde det vara iallafall.

De pratade vidare en stund i solskenet, och även om Dominic fortfarande verkade ganska försiktig i sina svar så tycktes han slappna av mer och mer med henne. Han hade berättat en del om hur han inte hade någon aning om vilka hans föräldrar var, att han knappt mindes något om dem eller varför de inte var hos honom. För nästan varje liten sak, för det var trots allt inte särskilt mycket, som han berättade om sitt liv så kände sig Amari allt mer sorgsen för hans skull. Det var verkligen inte lätt, särskilt inte när så många människor var ute efter honom. Såna som Amari själv. Flera gånger under samtalet så hade hon behövt bita ihop för att hålla tillbaka känslorna av skam som dök upp inom henne. Även om hon knappt hade tänkt på sitt uppdrag alls medan de suttit där utan faktiskt genuint velat hjälpa Dominic och veta lite mer om honom så fanns det ändå där i bakgrunden och fick det hela att kännas fel, nästan äckligt. Trots att hon var helt säker på att han skulle få det jättebra hos hennes föräldrar om han nu skulle komma dit så var ändå det hela något själviskt, det gick inte riktigt att komma undan. Amari kände sig oerhört kluven.
Efter ett tag så dök två andra personer upp i parken och satte sig på en bänk längre bort, men Amari ägnade dem inte någon större uppmärksamhet. Två personer var ingen fara, det störde inte henne. Dessutom så var hon och Dominic något skymda där de satt vid några stora buskar, så hon tänkte inte så mycket på dem. Det var först när Dominic förvånat utbrast "Celine?" som hon såg åt deras håll igen, helt inställd på att han hade sett fel. För hur stor var egentligen chansen att hon skulle dyka upp här? Men visst var det hon. Amari undertryckte en irriterad suck medan Dominic började resa på sig, uppenbarligen påväg att gå fram till henne och killen som låg i hennes knä. Amari kände igen honom som en av hennes bröder, men hon kunde inte minnas namnet på honom. Något på I? Eller J? Oavsett så verkade han ligga och sova, och Amari undrade vad fan de två gjorde här. För ett ögonblick så tänkte hon att de hade följt efter henne och Dominic, men det avfärdade hon snabbt. Om de skulle ha gjort det så skulle de förmodligen inte varit så uppenbara med att de var där. Hon satte sig upp ifrån sin halvliggande position, stel i armarna efter att ha legat på det sättet så länge, och funderade på om hon skulle gå efter Dominic, som vid det här laget nästan var framme vid Celine. Det skulle förmodligen bara se konstigt ut om hon bara satt kvar och stirrade, och hon ville ju inte bara gå därifrån heller. Så med en suck så reste hon sig upp, plockade upp sin kappa och borstade av lite gräs från den och följde sedan efter pojken. Förhoppningsvis så skulle det här mötet inte bli en katastrof som det hade blivit sist.

Att de dykt upp i en liten park där Amari och Dominic slumpmässigt hållit hus är nästan skrattretande. Paris är inte någon liten by, så hur hade de kunnat sätta sig ner vid samma park? Kanske hade Jeremiah lagt sig där av en anledning som inte har med utmattning eller beroende att göra. De mörka ögonen glider upp mot de två bekanta ansiktena. Helt ärligt hade hon inte ägnat varken Dominic eller Amari någon tanke under tiden de suttit där i tystnad. Celines uppmärksamhet hade varit fullständigt på sin storebror, med fingrarna som stryker sig över de mörka lockarna och försöker ge honom åtminstone lite uppfriskning. Det spelar ingen roll hur mycket hon irriterar sig på den jämnåriga flickan, eller vill göra sin far stolt. Jeremiah kommer alltid först, precis som resten av hennes syskon.
"Åh, Dominic." får hon fram med ett litet leende. Plötsligt känner hon sig väldigt blottad framför deras ögon. Som sagt skulle hon inte dra av sig tröjan om hon vetat att det varit några fler närvarande i omgivningen. Dock verkar det som att de två har gömt sig bakom någon buske eller något. Toppen. Fingrarna lämnar den äldres panna och griper tag om den stickade tröjans tyg, bara för att hamna i en liten dragkamp med en susandes Jeremiah. Precis som henne vill storebrodern gärna gosa med något när det är sovdags, vilket passar perfekt när de kan gosa och mysa tillsammans. Hon påminner sig däremot om att inte snäsa åt dem, Dominic har redan för mycket på sina axlar och att avfärda dem är inte direkt det rätta valet. "Har du ätit något idag?" rösten är silkeslen, vilket är konstigt med tanke på all kraft hon lägger åt tröjan. Att gå runt med bara en bralette på sig, framför de två ungdomarna som nu dykt upp.. nej, det låter inte särskilt frestande.
"Ja.. Amari här bjöd mig." berättar han tacksamt och bevakar scenen framför sig, aningen osäker på om han verkligen får titta på sin vän med tanke på att hon inte har någon tröja.. Tillslut får Celine åt sig den, himlar med ögonen och skrattar snällt. Dumma, dumma Jeremiah.
"Gud vad bra," påpekar hon och låter det varma tyget glida över de smala armarna, över huvudet så att kroppen drunknar i den. "Det här är Jeremiah, han är bara lite trött."

Celines uppmärksamhet verkade vara helt riktad åt Dominic för tillfället, vilket passade Amari utmärkt. Det var ju inte direkt som att hon hade något att säga till henne med tanke på att hon enbart var där eftersom hon hade följt efter Dominic, i vanliga fall hade hon nog inte gått dit och stört eller ens ägnat dem någon större uppmärksamhet. Och hon kände sig särskilt felplacerad i den här situationen då Celine inte hade något annat på överkroppen än sin bralette, vilket var något hon inte hade lagt märke till förrän hon kommit närmre. På håll så hade hon inte riktigt tänkt på vad Celine hade på sig utan hade varit mer fokuserad på sin irritation över att det tvunget skulle vara just hon som satt där, och överraskningen hade fått henne att känna sig lite förlägen. För ett ögonblick så kände hon sig osäker på var hon skulle titta, men vek sedan av med blicken och undvek att titta på Celine överhuvudtaget. Hon ville inte att det skulle verka som att hon stirrade, särskilt då Celine verkade ganska obekväm med situationen med tanke på hur hon kämpade med att få tillbaks tröjan från sin sovande bror. Det hela fick henne att känna sig en aning varm om kinderna, något som dock knappast syntes, vilket hon var glad över. Förmodligen så verkade hon mest ointresserad av hela mötet där hon stod med händerna vilandes i fickorna på sina byxor och med den mörka blicken vänd mot en punkt bortom parken. Ganska ofokuserad på det som Dominic och Celine sa till varandra.
Men när hon hörde Jeremiahs namn så kunde hon dock inte låta bli att intresserat vända tillbaka blicken till dem där de satt på bänken. Just det, det var Jeremiah han hette. Amari tog sig en närmre titt på honom, och det bildades ganska snabbt en liten rynka i hennes panna. Celine, som till hennes lättnad verkade ha fått på sig den tjocka tröjan igen, hade sagt att han bara var lite trött, men Amari tyckte att det såg ut att vara något värre än så. Han verkade sova rätt fridfullt just nu, men hon tyckte att han såg oerhört sliten och blek ut. Direkt så kom hon att tänka på det som Celine ilsket hade hävt ur sig under gårdagen om drogberoende bland syskonen, och även om hon inte mindes ifall hon nämnt några specifika namn så var det inte så svårt att lägga ihop två och två. Amari bet sig fundersamt i läppen.
"Är han okej?" frågade hon, en aning osäkert. Hoppades att Celine inte skulle se frågan som något slags påhopp.

Blicken flackar mellan de två bekanta ansiktena. Att sticka därifrån låter som en riktigt tilltalande ide, men omöjlig. Celine kommer inte kunna bära sin långa storebror på något sätt överhuvudtaget, plus är han alldeles för utmattad och illamående för att kunna röra på benen. Ögonen glider tillbaka till Jeremiahs susande ansikte, som är så långt ifrån lugnande som det kan bli. Kallsvetten rinner ner över pannan, ögonen är hårt stängda, det mörka håret har fastnat mot hans panna. Kroppen skakar. Celine tar ytterligare lite vatten i sina kupade händer från fontänen, och stryker det försiktigt över det bleka ansiktet, ner över hans hals. Frågan som ställs borde nog ha ett uppenbart svar, till och med för någon som Amari. Oschyst, inte tänka sådär. Det är ju bussigt av henne att fråga. Men den unga flickan påminner sig om att det kan vara farligt att dela med sig av dessa saker, särskilt när det kommer till Amari eller andra personer som känner igen familjen.
"Är han febrig?" frågar Dominic med rynkade ögonbryn och tassar långsamt närmare, osäker på om det här är en av de stunderna då man inte borde tränga sig på. Antagligen är det det, men hur ska han kunna veta utan att Celine gör det klart för honom? Eller om han inte varit med om liknande innan? Det har han nämligen definitivt inte varit. Den artonåriga systern harklar sig lite. Det är en hemlighet, en mörk liten familjehemlighet och hon borde inte avslöja något liknande. Eller ja, till Amari är det ju redan försent. Men för Dominic.. han behöver inte mer ondska i sitt liv. Särskilt inte deras.
"Det är inte det," förklarar hon tyst och lämnar en liten puss på sin brors panna innan ytterligare lite vatten finner sin väg mot hans kalla hud. "Han har försökt att vara nykter de senaste dagarna, det har sina bieffekter."

Amaris fråga gick obesvarad av Celine, och hon kände sig återigen lite irriterad. Visserligen så var väl svaret rätt uppenbart med tanke på hur hennes bror såg ut, men det var ändå frustrerande att bli helt ignorerad. Dominic vågade sig lite närmre Jeremiah, han verkade bekymrad över det han såg. Själv så stod Amari kvar på lagom avstånd från dem båda. Det hela kändes så personligt och intimt där Celine satt med brodern i knät och ömt försökte svalka honom med vatten från fontänen de satt vid. Att han mådde dåligt var väldigt tydligt nu när hon stod där framför honom, och det Celine sa till Dominic bekräftade hennes tidigare misstankar. Det hade verkligen varit helt fel tidpunkt för dem att stöta på varandra, och hon började känna sig lite som att hon inkräktade på något hon inte borde vara där för. Hon lät blicken vandra mellan de två som satt på bänken framför henne innan hon vände sig mot Dominic.
"Vi kanske ska lämna dem ifred just nu?" föreslog hon lugnt. Dominic såg från Celine till Amari och verkade osäker på vad han skulle göra. "Om inte du vill ha någon hjälp..?" lade hon till och vände blicken mot Celine. Visst tyckte hon inte om dem, men hon var knappast känslokall, och det han gick igenom just nu var förmodligen helt vidrigt. Amari hade ju trots allt vattnet som sitt element, vilket även var något helande. Hon kunde visserligen inte "läka" Jeremiah från hans beroende, men hon skulle kanske kunna lindra bieffekterna av hans försök till nykterhet för stunden. Om inte annat så kunde hon ordna is åt dem båda, vilket förmodligen skulle svalka bättre än fontänens vatten. Dock så skulle hon inte bli förvånad om Celine avfärdade henne helt eller snäste åt henne att hon klarade sig bra själv, eller något liknande. De var ju inte direkt bästa vänner. Amari var inte säker själv på om hon skulle gått med på att utelämna någon hon brydde sig så mycket om till någon hon knappt kände, och än mindre någon hon uppenbart ogillade.

Det är väl en självklarhet att den där frågan förvånar Celine en hel del, att Amari skulle erbjuda sin hjälp hade hon faktiskt aldrig riktigt förväntat sig. Plus har hon inte heller förväntat sig att gå med på det heller, att ens behöva överväga det.. men nu. De två syskonen kanske är väldigt olika varandra utseendemässigt, men deras personligheter är läskigt lika varandra. Lojala, tveksamma och paranoida. Jeremiah är inte särskilt förtjust i människorna från deras by heller, och där hör Amari hemma. I vanliga fall hade det varit ett självklart svar, klart som fan att de inte vill ha hennes hjälp. Eller börda Dominic ännu mer och förstöra planen helt och hållet. Dock tvingar Celine sig själv att inte bara se sina själviska anledningar, Jeremiah kan inte ligga kvar här och hon behöver ärligt talat den hjälp som erbjuds. Även om det olyckligtvis är Amari.
"Ehm.." aningen tvekandes gnager hon sig i den fylliga underläppen. De mörka ögonen glider från sin sjuka bror till de två ungdomarna framför dem. Hon kommer inte kunna bära storebrodern hem själv, och just nu är det antagligen främst där han behöver vara. Hemma, i bekvämhet, med mat och is. Att nu den jämnåriga flickan ska lägga händerna på hennes bror låter inte så frestande, Celine är alldeles för orolig för att komma på att Amari faktiskt kanske kan hela honom lite. Nej, i hennes tankar är det endast hemvägen som de behöver hjälp med just nu. Kan man döma henne? Oron har tagit kontroll över hela henne, hon kan inte riktigt tänka helt klart. Tankarna virar omkring som ett lyckohjul, dock utan med någon lycka alls. "Tror ni att ni kan hjälpa mig bära hem honom? Det är inte jättelångt, men det skulle verkligen uppskattas."

Tydligen så var det en fråga som Celine inte hade väntat sig, vilket Amari inte blev särskilt förvånad över. De hade inte direkt fått ett särskilt trevligt första möte dagen innan, och Amari hade varit rätt hård mot henne. Så att hon nästa dag skulle komma och erbjuda henne hjälp med sin bror hade förmodligen inte ens varit ett alternativ i hennes huvud. Medan Celine verkade sitta och fundera, överväga om hon skulle acceptera erbjudandet eller inte, så drog Amari på sig sin kappa igen för att slippa gå runt och bära på den, men ångrade sig ganska snabbt. Det var alldeles för varmt ute vid det här laget för att hon skulle kunna gå runt i den utan att känna att hon skulle dö av värmeslag. Så hon drog genast av sig den igen, även om det kändes lite dumt, och höll fast den under sin ena arm. Tillslut så svarade Celine, men det var inte riktigt det svaret Amari hade väntat sig. För det första så hade hon faktiskt gått med på att få hjälp av henne, vilket hon trott att det bara fanns en ytterst liten chans av, och för det andra så hade hon bett om hjälp med något som Amari inte ens hade tänkt på. Men självklart så var brodern alldeles för tung för att Celine skulle orkat med att ta honom därifrån själv, hon var inte direkt kraftig. Helandet nämnde hon inte ens, och Amari bestämde sig för att fråga henne om det senare. Nu behövde de främst fokusera på att få hem honom. Dominic gav direkt ifrån sig ett "Självklart, Celine!", och Amari log snabbt mot honom. Så entusiastisk och villig att hjälpa till trots att han inte ens hade träffat Jeremiah tidigare eller kände Celine särskilt väl. Med blicken vänd mot Celine så nickade hon lugnt. "Visst, det är inget problem. Men jag tror att det blir enklare om bara du och jag bär honom, det kan bli lite klumpigt att ta sig fram om vi är tre som bär" sa hon, och märkte direkt att Dominic fick ett lite besviket uttryck i det unga ansiktet. Amari bet sig i läppen och såg på honom.
"...men jag kan ju ha fel, så du måste ju såklart följa med oss ifall att. Jag skulle bli jätteglad om du kunde ta min kappa så länge, för jag kan inte riktigt bära den samtidigt som jag bär Jeremiah, och jag tror att jag kommer tuppa av i värmen om jag måste ha på mig den" lade hon till, och vid det sista så tyckte hon att det ryckte till lite i hans mungipor. Dominic ryckte på axlarna och verkade acceptera det, så Amari vände sig mot Celine igen.
"Vill du bära vid armarna eller benen?" frågade hon.