Myth or reality (Privat)

Ava hörde knappt samtalet mellan de två människorna, men förstod vad som hände med vad hon såg. Kvinnan från gårdagen gav små runda platta saker till mannen, och sedan drogs hennes handled loss av kvinnan. Ava kände hur blodet rusade till handen igen nu när hennes vener var fria från hans grepp. Hon var väldigt röd runt handleden där han hade hållit henne. Kvinnan drog med henne bort och släppte taget om hennes handled. Ava gned sin handled för att lindra den pulserande känslan i den. Hon tittade upp på kvinnan när hon frågade vad Ava egentligen höll på med. Ava svalde och tog ett stadigare tag om äpplet.
”Jag är bara hungrig” sa hon och ögonen flackade lite. Hon hade fordrande adrenalin i kroppen från vad som precis hade hänt. Hennes mage kurrade som att vittna till vad Ava sa var sant.
”Tack för hjälpen” sa hon och lät blicken falla ner på sina bara fötter. Hon kände att alla möten hon hade haft med människor på den korta tiden på land hade varit väldigt jobbiga, utom med den här kvinnan. Hon verkade faktiskt vara snäll. I alla fall hoppades Ava att det verkligen var så, för Ava hade verkligen behövt vänlighet just nu.

Det var alltså precis som hon hade gissat. Alerie suckade och drog en hårslinga bakom örat.
"Ingen orsak" sa hon och log lite trött, och följde sedan kvinnans blick ner till hennes fötter. Precis som dagen innan så var de helt bara. Hon lyfte undrande blicken till hennes ansikte igen. Hur hade hon ens hamnat här? Uppenbarligen så ägde hon inget annat än klänningen hon bar, så hon kunde inte ha varit här särskilt länge, för då hade hon förmodligen inte klarat sig alls. Men var hade hon befunnit sig tidigare, och vad hade hänt henne? Alerie kände hur nyfikenheten växte inom henne.
"Okej, vad sägs som att jag går och ordnar något mer för oss båda att äta, och sen går vi någonstans där vi kan få vara ifred?" föreslog hon. Hon ville gärna veta mer om den här kvinnan, och det kändes inte som en smart idé att lämna henne ensam igen. Inte med tanke på vad som nyss hade hänt.
"Du kan vänta..." började hon och såg sig omkring efter någonstans för henne att gå och sätta sig, och fick snabbt syn på en bänk i närheten, "..där. Så kommer jag tillbaks strax"

Ava nickade. Mer mat lät bra, hon skulle inte hålla sig speciellt länge på äpplet hon hade. Hon tittade bort mot bänken som kvinnan sa till henne att vänta på. Hon svalde och tittade tillbaka på kvinnan. Hon intalade sig själv att det var en bra grej, att den här människan faktiskt kunde hjälpa henne. Ava gick långsamt fram till bänken, mest för att inte vingla, och satte sig. Hon kände solens strålar i ansiktet och hon tittade upp mot himlen. Det var bra att det var morgon, för nu hade hon hela dagen på sig att ta sig in i slottsträdgården och få tag på det som skulle rädda livet på hennes far. Ava tittade när kvinnan försvann, och hon undrade om hon skulle komma tillbaka. Det hade låtit så på henne, men man visste ju aldrig. Ava skrapade med högerfoten i marken. Det var en konstig känsla, det där med ben. Kullerstenen var varm mot hennes fötter och hon lutade sig bakåt i bänken. Det var inte jättemycket folk runt omkring, vilket Ava tyckte var väldigt skönt.

Alerie log snabbt mot kvinnan innan hon försvann in i folkmassan igen. För en sekund hade hon varit nära att skämta och säga något om att hon fick se till att inte stjäla något medan hon var borta, men hade snabbt ändrat sig. Hon var inte säker på om kvinnan skulle ha tagit det som ett skämt just nu, och hon ville inte ge henne någon anledning till att ge sig därifrån under tiden. Alerie kryssade vant fram mellan folket på gatorna i jakt på något att äta. Hon återvände till kvinnan med brödet som log när hon verkade känna igen Alerie, vilket fick henne att känna sig lite varm om kinderna. Hastigt så köpte hon lite mer bröd och försvann sedan bort mot fruktstånden, noga med att inte gå till mannen som nyss hållit den underliga kvinnan i ett järngrepp. Istället så gick hon till en ung man och köpte lite fler äpplen där. Hon hade gärna köpt lite ägg också, men med tanke på att de inte skulle ha tillfälle att tillaga dem så var hon tvungen att strunta i det. Istället så köpte hon ost till brödet och var sedan snabbt tillbaka där hon hade lämnat kvinnan. Till hennes lättnad så hade hon inte gått sin väg utan satt kvar på bänken, och hon verkade inte längre lika panikslagen som tidigare.
"Så, då var det ordnat. Kom, följ med mig" sa hon när hon kommit fram till henne och började återigen gå. Den här gången styrde hon stegen ner mot havet. Chansen att någon annan skulle vara där vid den här tiden var ganska liten, särskilt på den platsen där Alerie brukade hålla till.

Kvinnan var tillbaka efter en stund, och vinkade med sig Ava. De gick ner mot samma håll som Ava hade gått när hon först kom till staden. de kom ut till stranden, och Ava kände sticket i hjärtat igen; långt där under fanns Atlantica och hennes far. Hon ville bara dit igen. Det var väldigt lugnt vid stranden, inga människor och knappt någon blåst alls. Havet var lugnt för dagen och solens strålar glittrade på ytan. Det var svårare att gå i sanden, men Ava tyckte ändå att det inte var så vingligt. I alla fall inte om man jämförde med gårdagen. Hon kastade en blick på människan bredvid sig.
”Det är väldigt vackert” sa hon plötsligt och tittade ut mot havet igen. Det var sant, vattnet var väldigt vackert från människornas sida av världen. Hennes mage kurrade igen och hon lade en hand på den. Det var längesedan hon hade varit så här hungrig, men hon var ju faktiskt upptagen med något som tog mycket av både hennes energi och ork.

Det tog inte lång tid för dem att ta sig ner till stranden, och Alerie log åt det kvinnan sa.
"Visst är det?" instämde hon mjukt och fortsatte gå längs med stranden. Kort därefter så kom de fram till platsen Alerie hade tänkt på, och hon slog sig ner i den mjuka, ljusa sanden. Vid det här laget så hade solen stigit ordentligt, och vattnet glittrade så det nästan gjorde ont i ögonen att se på. Hon tog fram maten och lade den ut den lilla tygväskan hon använt i sanden och lade maten på den. Helst så ville hon undvika att den blev sandig, men hon visste att det var i princip omöjligt i den här miljön. Hon nickade åt kvinnan att ta för sig, och tog själv en tugga av brödbiten hon köpt.
"Så, det jag gärna vill veta först är väl..vad heter du?" frågade hon nyfiket när hon väl hade svalt.

Ava slog sig klumpigt ner i sanden mittemot kvinnan, och tog för sig av maten som hon la fram. Det var väldigt gott. Hon tittade på kvinnan när hon talade. Hon frågade efter hennes namn. Ava harklade sig.
"Jag heter Ava" sa hon och tog ytterligare en tugga av brödet. Hon kände hur hennes mage tacksamt tog emot maten och hon tittade på kvinnan igen.
"Vad heter du?" frågade hon och log lite. Det var en märklig situation egentligen. Ava satt och åt och hade en konversation med en människa. Något hon aldrig hade trott, med tanke på vad hon hade fått höra om människor under sin uppväxt. Det hjälpte ju inte heller det som hade hänt hennes mor, vilket var en av de största anledningarna till att hennes far var rädd för människor. Ava strök en blond lock från ansiktet, och var förvånad över att håret var torrt. Hon hade aldrig varit ovanför ytan såpass länge att hennes hår blev torrt. Det kändes konstigt.

Kvinnan hette alltså Ava. Det var ett vackert namn tänkte Alerie, och när Ava log mot henne och frågade efter hennes eget namn så log hon tillbaks.
"Jag heter Alerie. Hur hamnade du här egentligen? Jag menar... du verkar inte ha något mer med dig än det där" frågade hon intresserat och gjorde en gest åt Avas klänning vid det sista. Nu kanske hennes förvirring sedan gårdagen äntligen skulle klarna. Alerie kunde verkligen inte komma på själv hur det hade blivit såhär för henne. När hon såg henne äta av maten hon lagt fram så undrade hon även över hur länge sedan det hade varit sen hon åt sist. Och var hade hon egentligen sovit under natten? Här? Allt fler frågor dök upp i hennes huvud ju mer hon tänkte på saken.

Alerie. Det var väldigt fint, Ava hade aldrig hört ett namn som det innan. Hon tittade ner i sanden när frågan hon hade fasat över kom. Hur hon hade kommit hit. Hon tog en tugga av brödet för att få betänketid. Hon hoppades verkligen att hon hade faktan rätt nu, och att det faktiskt hette skepp.
"Mitt skepp sjönk" sa hon och tittade upp på Alerie.
"Detta var det närmsta land jag kunde hitta" sa hon och drog bak en hårslinga. Hon hoppades innerligt att Alerie inte skulle bli misstänksam, för Ava hade verkligen ingenting annat att säga, för den här delen av planen hade hon tyvärr inte tänkt igenom.

Aleries ögon blev stora, och hon kände sig sorgsen för Avas skull. Hon kunde knappast ha varit den enda på skeppet, men ändå så var hon den enda som verkade ha hittat till landet. Det fanns visserligen en chans att de hade kommit iland på någon annan plats, men den var förmodligen inte särskilt stor.
"Åh, jag förstår" sa hon och log medlidsamt mot henne. Det här gjorde det hela mer förståeligt, det var inte så konstigt att Ava hade varit så desorienterad när de först hade träffats.
"Det måste vara väldigt jobbigt att ha förlorat så många du kände. Vet du vad du ska göra nu?" frågade hon försiktigt. Hon ville inte verka påträngande med tanke på att det hade hänt så nyligen.