if only, if only [prs]

"Bra fester." Det sa antagligen inte Scarlette särskilt mycket, men han fick helt enkelt ta med henne på en sådan fest någon gång. Om han skulle få tillfälle till det. Om han skulle ha lyckats komma tillräckligt nära henne för att det inte skulle vara konstigt. Av ren reflex sträckte han ut armen för att placera en hand vid hennes midja då hon vinglade till. Trots att det inte skulle vara ett högt fall så kunde det ändå gå illa. Han hade flera hårda lager av muskler och det var inte direkt en kraftansträngning av honom att stödja henne tills hon återfått balansen. Scarlette var så skör, så smal. Det var nästan som om hon var gjord av porslin som borde lindas in i lager efter lager med bomull. Eller så hade han bara fått ett väldigt fel intryck av henne.
"Studerar eller jobbar du?" frågade han då han dragit åt sig handen igen, vände upp blicken mot den nattsvarta men stjärnklara himlen.


Faye bestämde sig för att lägga sig ner i gräset bredvid Leo. Hon var inte blyg med avståndet utan sjönk ner så deras pälsar nuddade ordentligt vid varandra. Hon gav ifrån sig ett ljud som skulle påminna om ett skratt, hans försök till att fånga upp nyckelpigan med sina stora tassar var gulliga. Hon sträckte ut sin tass och studerade hur nyckelpigan kröp upp på den, och gick runt i cirklar några gånger innan den flög upp i luften. Ge sig av på någon längre resa gjorde den dock inte utan flög bara upp till hennes nos. Där verkade den nöja sig med att vila en stund. Faye vände huvudet mot Leo och lutade sig närmare så att hennes fuktiga nos nuddade vid Leos, väntade tills nyckelpigan hade tagit sig över till hans innan hon lutade huvudet bakåt igen.

Bra fester. Vad är det? Scarlette kan inte undgå att skratta till, alla har väl sin egna syn på vad bra fester är för något. Dock är det i princip omöjligt för henne att sätta fingret på vad Cayden kan tänkas tycka om för något. Klassiska? Han ser inte ut som en sådan person, men det skulle inte vara första gången han överraskar henne.
"Du vill inte utveckla lite?" frågar hon, och kroppen rycker till av den plötsliga beröringen. Antagligen var den bara ansedd för att hålla henne uppe på benen, hålla henne från att ramla, men Lettie hade inte trott att den andre skulle agera på det sättet.
"Tack," ögonen vilar på den andre en kort stund i tystnad, medan hon återfår balansen och försiktigt tar ett steg till. Hon vill ju komma till slutet av den, sen kan hon gå på den ofarliga marken. "Jag går sista året på gymnasiet." Kanske det verkar lite ungt, Jackson studerar på universitet. "Sen jobbar jag på ett litet kafé också, du då?"

Uppmärksamheten glider mot pälsbollen som sjunker ner bredvid Leo, tätt ihop så att värmen kan glida sinsemellan. Det där lilla lätet som ska likna ett skratt är väldigt sött, det måste han allt medge för sig själv. Han känner sig däremot nästan förnärmad över att Faye får upp nyckelpigan på tassen, vad orättvist. Det är ju hans nyckelpiga. Mimmi heter hon. Det verkar som att den jämnårige är rätt omtänksam, och fångat upp Leos lilla önskan om att få gosa med nyckelpigan. Kanske det varit de små gnyna som avslöjat honom, men han ångrar det inte när den andres fuktiga nos kommer i kontakt med hans egna. Hjärtat dunkar bedrövande snabbt, som den gjort när de varit tretton, men han ignorerar det och tvingar iväg känslan. Inte tillåtet. Den mörka nosen kittlas till när krypet kommer ombord på hans lena päls. Leo blinkar ett par gånger, ser i kors på den röda fläcken, innan han ser upp mot Faye igen.

Det ryckte smått till i hans mungipor då den yngre skrattade till. Men det neutrala uttrycket satt envist kvar, ansiktsdragen mjuknade inte upp.
"Kanske jag någon dag tar med dig till en riktig fest." Scarlette fick lov att nöja sig med det svaret, han tänkte inte utveckla det mer än så. Cayden sträckte lätt på sig innan han med långsamma steg började gå. Att hon gick sista året på gymnasiet nickade han bara lite. Jackson hade nämnt det någon gång. Han hade inte direkt lagt det på minnet, det var bara något han kom ihåg. Trots att man kanske kunde få intrycket av att det mesta gick in genom ena örat och ut genom det andra på honom, så lyssnade han faktiskt oftast till vad andra hade att säga. Och han kom ihåg allt. Det mesta i alla fall.
"Jag jobbar lite med det ena och det andra, var jag behövs." Också det svaret lät han hänga lite i luften, utvecklade det inte. Cayden var inte särskilt intresserad av att prata om sig själv med andra. Ju mindre folk visste desto bättre. Det var väl någon sorts försvarsmekanism.
"Kaféet vi besökte idag?"


Då hon senare naken, som människa, ramlade omkull på knäna på gräset fick hon nästan genast en filt om sina axlar. Det var som om Mike räknat ut att hon precis nu skulle återfå sin normala form. Hennes kropp skakade av ren utmattning och den kändes mörbultad.
"Det blir lättare med tiden," var det enda Mike sa innan han gick därifrån. Varför lämnade han henne ensam? Faye rynkade lite på pannan och såg sig om efter Leo. Vem som helst i princip. Hon ville inte vara ensam. Det var så mörkt. Hon avskydde mörker. För vem visste vad som egentligen lurade där? Hon drog filten tätare om sig, undrade vad som hade hänt med hennes kläder. De hade förstås gått sönder tack vare skiftningen.

De kristallblå ögonen vilar på Cayden under tystnad, lägger märke till hur hans mungipor rycks till men också hur ansiktet håller sig neutralt. Det verkar som att han är lite svårroad, eller att han helt enkelt inte känner något behov av att le. Lettie har lust att påminna att ett leende verkligen kan göra susen. Hon bestämmer sig för att inte lägga större tanke på det, att ha i uppdrag att få Cayden att le kan nog bli alldeles för svårt. Och krävande.
"Hmh, vi får se om jag går med på det," svarar Scarlette och skuttar tillslut ner på marken när den lilla balansgången kommit till sitt slut. Vart de är påväg har hon ingen aning om, men benen bara rör sig. Bekymmerslöst. Jösses vad länge sedan hon kunnat göra det, gå utan att behöva oroa sig över destinationen. Nu är längdskillnaden mellan de två däremot mycket mer tydlig, cirka en halvmeter är väldigt långt. Hon känner sig nästan som en liten myra.
Var han behövs.. vad kan det betyda? Uppenbarligen vill inte Cayden gå in mer på det, och det bör hon nog respektera. Inte ställa några krävande frågor. "Ja, jag jobbade där ett tag, inte lika regelbundet nu. Sen är jag även danslärare några kvällar i veckan."

"Så, hur gick det?" frågar Robb med nyfikna ögon där de sitter vid den lilla brasan ute i skogen. Det är nog högtid för dem bägge två att bege sig hemåt, Leos föräldrar börjar nog bli förbaskat oroliga.
"För att vara första gången gick det okej, men det finns mycket att träna på. Förbättra, försöka få henne att känna sig säker i sitt egna skinn. Vilket hon för nuläget inte riktigt verkar göra." meddelar sjuttonåringen och låter blicken glida bort från de prasslande flammorna. Han ser upp mot Faye som blivit dithjälpt av Mike, och skickar iväg ett vänligt litet leende mot henne. "Vill du ha sällskap hemåt? Det kan nog bli väldigt kallt om vi är kvar här.. och visst vill vi kunna träna imorgon?"

Längdskillnaden var mycket mer uppenbar nu när Scarlette hade båda fötterna på marken igen. Han uppskattade att det skulle vara frågan om åtminstone en halvmeter, till eller från. Deras kroppsbyggnader var också så olika man bara kunde komma. Han var muskulös och bredaxlad, hon klen och smal. Att hon dansade och även lärde andra förvånade honom inte direkt. Om man kunde förbise hennes ohälsosamma smalhet så hade hon den typiska kroppsformen dansöser hade. Att han hade rätt angående kaféet förvånade honom inte direkt heller. Han hade gått på magkänslan där. Men roligt att ha rätt vaqr det, om inte annat så för hans egos skull.
"Och din dröm är att bli en världsberömd, professionell dansös? Eller är det bara en hobby du tar på blodigt allvar?"


"Jag skulle gärna vilja ha kläder först." Faye vände blicken till Mike som skrattade gott, precis som om hon sagt någonting roligt. "Flicka lilla, ser det ut som om vi har höger med reservkläder som ligger omkring och skräpar här? Du får klara dig med filten hem." Hennes ögon smalnade av en aning, hon tyckte inte om mannens tonfall eller det faktum att han tilltalade henne som 'flicka lilla'. Nåja, det var ett bekymmer hon fick ta itu med en annan dag. Hon vände uppmärksamheten till Leo igen och nickade smått. Hon skulle uppskatta att få sällskap hemåt, att ensam promenera i mörkret lät inte det minsta tilltalande.

Den där lilla frågan är det inget direkt speciellt med, men ändå finner Scarlette det oerhört skrattretande. Världsberömd, professionell dansös? Nu hoppas hon väldigt mycket att folk redan skulle beskriva henne som professionell, spelar ingen roll hur ung hon är. Hon har tränat länge och hårt, och det är det enda hon finner att hon själv är duktig på. Världsberömd däremot.. det har hon inte ens givit en tanke,
"Det är bara en hobby egentligen antar jag," svarar Lettie efter en kort tankestund. Händerna finner sin väg ner i jackans små fickor, och blicken glider precis som Caydens, upp mot den stjärnklara himlen. "Men jag tävlar en hel del, när jag vill. Världsberömd har jag däremot ingen lust att bli."

Det är rätt uppenbart hur Faye tar illa vid av den där lilla bemärkelsen, flicka lilla? Jo, Mike har en vis nedvärderande ton i rösten, främst till unga, men också kvinnor. Att den sjuttonåriga flickan både är just det, flicka och sjutton bast, är ingen bra kombination när det kommer till Mike.
"Vi kanske borde skaffa det? En hög med extra kläder så att man inte behöver frysa ihjäl på hemvägen.." påpekar Leo klokt och nickar för sig själv, det låter som en väldigt flitig ide. Som Faye står i svars för. Den unga mannen halar av sig sin tjocktröja och lägger den över barndomsvännens axlar. Nu vill han inte att hon ska ta illa av sig, varför skulle hon behöva hans tröja? Saken är den att Faye står där med endast en filt, och Leo hade två tjocktröjor på sig. Han har nämligen alltid med sig extra kläder i sin väska. "Vi kan försöka skynda oss, så att du inte fryser ihjäl?"

En hobby hon tog på stort allvar, alltså. Cayden nickade lite för sig själv, precis som om han gjorde mentala anteckningar om henne för var sak han frågade och fick svar på.
"Vad dansar du då?" Hon såg inte ut som typen som endast ägnade sig åt en viss dansstil men vad visste han egentligen? Ingenting. Han kunde de traditionella danstyperna, vals och liknande, eftersom det var något man dansat mycket förr i tiden. Inte lika mycket nu, inte på samma sätt.
"Vad har du lust att bli?" frågade han sedan nyfiket. Scarlette ville inte bli en världsberömd dansare, men någon stor dröm hade hon säkert. Hade inte alla, speciellt i hennes unga ålder, drömmar om hur de ville att deras liv skulle se ut i framtiden?


"Det får bli din uppgift i såfall." Mike gäspade uttråkat. Han tänkte då åtminstone inte släpa dit högar efter högar med kläder, speciellt inte bara för jäntans skull. Lika gärna kunde hon ju se till att hon hade med sig extra kläder. Nu hade hon visserligen inte kunna veta vad som skulle hända då han släpat med henne hit, tomhänt dessutom utan att ge henne en chans att gå hem till sig efter något, men det tänkte han inte erkänna högt.
Faye sneglade mot tjocktröjan som Leo la om hennes axlar. Först tänkte hon, av ren envishet och barnslighet, påpeka att hon klarade sig med filten, men tack och lov så höll hon munnen stängd innan hon hann göra bort sig. Hon krånglade på sig tröjan innan hon la ifrån sig filten och tog sig upp på benen. Ärmarna nådde långt ut över fingerspetsarna, och tröjkanten slutade ungefär vid knäna. Det såg ut som om hon var iklädd ett tält. Men tröjan var varm vilket var huvudsaken. Då hon kände sig klar nickade hon till Leo innan hon började gå.

Samtalet de två har nu under månskenet är mycket mer Scarlettes cup of tea än deras konversation om Jackson tidigare under dagen. Det är mer befriande, icke-dömande. Ett plus är ju även att de två lär känna varandra bättre, och Lettie får en annan syn av den äldre än hon haft tidigare. Nu kanske det är naivt, men i dessa stunder, när hon är full på livet, orkar hon inte bry sig. Än mindre tänka igenom varje litet ord som sägs.
"Mest contemporary och balett, en del popping, och lite breaking och pole." berättar hon trevandes, efter alla år med dansen som hennes stora passion har hon lärt sig en hel del. Varför endast fokusera på en dansstil när det finns så många? Contemporary och balett är ju dock definitiv hennes favoriter. Nästa fråga däremot.. vad i helskotta ska hon svara på det? Visserligen gillar hon att ha hela sitt liv planerat, se till så att hon har kontroll på allt och alla. Dock är tanken på yrke och vad hon vill bli väldigt avlägset. "Ehm.. jag vet inte. Danslärare är väl inte något jag kan fortsätta med hur länge som helst, och mina drömmar är inte särskilt troliga. Rätt svåra att uppnå, menar jag."

Jisses, Mike är då en riktigt självkär själ. Det skulle nog underlätta för även den äldre om det fanns ihop samlade kläder i närheten, men nejdå. Leo himlar med ögonen åt honom.
"Hmh, jag kanske faktiskt fixar det. Men det blir åt alla förutom dig Mike, om du är så självgod får du helt enkelt ta med dig kläder vart du än går, bara för risken finns att du kommer skifta." påpekar han och skuttar ner från en liten träbit som han suttit på. "Jag tycker det låter som en riktigt bra ide, och det gör nog de andra också." Med de orden låter han konversationen med Mike att glida ut ur händerna likt sand. Finns ingen mening med att fortsätta tjafsa, det kommer ändå bara sluta upp på samma sätt som alltid.
"Så vart är det du bor.. jag kan följa dig om du vill, annars kan du sova hos oss?" Leo är lite osäker, men han vet hur det kan kännas att gå hem direkt efter att fått veta att man blivit en hybrid. Han själv hade inte kunnat se någon av sina pappor eller syskon i ögonen, och han tvivlar på att Faye känner sig tipp topp för det. Men vem vet?

Popping? Det var något Cayden aldrig hade hört talas om. Eller det hade han visst, nu när han tänkte efter ordentligt. Det var dock något han aldrig intresserat sig för och en annan uppfattning om dansstilen skapade han sig inte nu heller. Scarlette verkade bli osäker, fundersam när hon funderade på hans fråga angående drömmar. Hon framstod inte som en person som var bitter på livet och inte planerade sin framtid över huvudtaget. Kanske hon bara inte ville dela med sig av sina drömmar med honom?
"Och om dessa drömmar inte vore svåra att uppnå då?" Ingenting var omöjligt i livet. Han tänkte inte predika för henne om den saken nu, dels för att han inte själv trodde fullt ut på orden och dels för att han var säker på att hans prat skulle gå in genom ena örat och ut genom det andra på henne. Varför ens göra sig besväret?


"Pappa är inte hemma." Hennes pappa var något av en arbetsnarkoman. Man kunde nästan säga att han var gift med sitt jobb. Det betydde åtminstone mer för honom än vad hans egna dotter gjorde. Det var intrycket Faye fått i alla fall. Hon var inte viktig för någon. Några syskon hade hon inte heller, och inte någon annan familjemedlem hon kunde vända sig till. "Huset är tomt, menar jag." Gick hon hem skulle hon vara ensam med sina tankar så det var knappast det klokaste beslutet hon kunde fatta, men hon visste inte hur seriös Leo varit med sitt erbjudande heller. Menade han helhjärtat att hon var välkommen att sova över hos hans familj, eller hade han bara sagt det för att vara trevlig men hoppades på att hon skulle tacka nej?

En rynka stryker sig över Scarlettes noggrant plockade ögonbryn medan blicken glider upp mot Cayden, och ögonen fäster sig där ett tag. Det verkar inte som att den äldre kommer ge upp på det samtalsämnet, och helt ärligt känns det lite uppfriskande. Hon förväntas tänka realistiskt och inte gå och svansa efter drömmar som praktiskt taget är omöjliga i hennes föräldrar och vänners ögon. Visst stöttar de henne, men de ser hellre att hon blir lärare eller något där det faktiskt finns jobb att få.
"Helt ärligt har jag alltid gillat att skådespela, så att vara med i filmer och skådespela har jag länge drömt om. Men det känns bara surrealistiskt, sen skulle jag älska att få dansa någon gång på broadway." hennes ögon lyser upp bara av att prata om de drömmarna. Dock påminner hon sig själv om att det antagligen aldrig kommer ske, och att hoppas för mycket är riktigt farligt. Hon vill ju inte bli besviken. Ett leende smyger sig upp över läpparna dock av bilden att få uppträda där någon gång, eller jobba på ett filmset. "Har du några drömmar?"

Leo minns hur fast Fayes far varit i sitt jobb redan för flera år sedan, vilket betyder alltså att det inte förändrats någonting. En liten del av honom hade faktiskt hoppats på att Fayes hemmasituation förbättrats lite, men det verkar som att de förhoppningarna gått i stupet.
"Då får du komma med mig hem, mina föräldrar har saknat dig vet jag säkert." berättar sjuttonåringen med ett glatt och genuint leende strykandes över läpparna. Jo, hans pappor har länge kommit bra överens med den unga flickan, och därför blev de smått ledsna när Leos lilla hundvalpskärlek flyttade bort till en annan stad. Förhoppningsvis kommer de inte skämma bort honom helt och hållet. "Du är inte rädd för hundar eller katter, eller hur? Vårt hus kryllar av dem för närvarandet."