Gatans barn (Privat)

När Sam är klar för dagen linkar hon genom staden, köper på sig några äpplen, lite såpa och tråd. Nu skulle hon till bäcken bakom ladan. Det brukade vara folktomt där nu och hon kunde ta sitt bad. Bäcken var faktiskt ren och hade inte smuttsett som fanns på Londons gator och det vatten som var där.
Visslandes hoppar hon fram mot ängen bakom ladan och till sin besvikelse ser hon någon ligga där. Hon hoppar närmare och ser vem det var, Axel. Han verkar inte precis vara på humör.
"Hej, hur är det?" frågar hon och sätter sig ner vid honom. Något besviken av att hon nu inte kunde bada var hon, men hon fick väl ta det till en annan dag. Hon snörar av sig skorna, tar av sig strumporna och drar av sig bandaget för att svalka fötterna i alla fall.

Det är inte så förvånande när Axel hör hur någon kommer visslandes mot bäcken, den är trots allt väldigt vacker. Både han och hans vänner brukar njuta av att sitta där, spela lite kort med en kortlek de stulit. Dock är blir han förvånad över ansiktet som dyker upp, det är inte som han trott. Sam slår sig ner bredvid sjuttonåringen lirkar av sig skorna och strumporna. Axel, som den observanta lilla jävel han är, inser hur små fötter den andre har. Kanske det är lite konstigt att lägga märke till något sådant, men är man uttråkad, trött och observant så är man.
"Jodå," svarar han efter en kort tystnad, håller fokus på den lilla haren som nyfiket luktar på de små fingrarna innan den börjar skutta iväg mot gräset som växt högre. "Tack för igår förresten."

"Inte så bra med andra ord." svarade Sam fundersamt och drog fram sin säck där hon hade diverse bra att ha saker, bland annat två stycken röda flätor som hon inte förmått sig till att slänga ännu även om det kunde ha som bevis.
Solen gassade på dem och Sam skulle bara vilja dra av sig skjortan, men det kunde hon inte, inte nu.
"Här." säger hon och ger honom ett äpple.
"För igår? Jag gjorde inget annat än bara stod." svarade hon och rykte på axlarna medans hon tog ett bett. Hon la sig ner i gräset med fötterna i bäcken och slöt ögonen och njöt av stunden.
"Du behöver inte berätta, men jag hör om du vill." sa hon vänligt och kisar mot honom. Han hade ingen orsak till att berätta något, särskilt då de knappt kände varandra. Men hon var en god lyssnare.

"Nej, inte särskilt bra." erkänner Axel instämmande med ett lätt litet skratt. Visserligen hade självaste samtalet gått fint. De hade talat, det hade flutit på, teet var gott. Men sen kom de där frågorna om det förflutna, om hans vän, om vad som kan ha hänt. "De bjöd mig på te dock, så någonting positivt var det." De mörka ögonen glider upp mot den andre, möter de gröna ögonen, granskar de söta fläckarna och solbrända huden. Det röda håret, Axel kan inte undgå att tycka att han är fin. Nu brukar det inte vara någonting han främst tänker på, men Sam har visat sig vara hyfsat snäll, då är det bara naturligt att granska personen med ett rätt gott hjärta. Eller är det bara någon ursäkt? Kanske. De mörka ögonen glider sedan ner mot det röda äpplet, han är påväg att tacka nej men magen avslöjar honom. Han får helt enkelt betala både Sam och Ren tillbaka senare, när han har orken att röra på sig.
"Kanske, men du hjälpte mig. Kanske det är naturligt beteende, men jag är ändå tacksam." förklarar han med ett tacksamt litet leende medan fötterna dinglar fram och tillbaka i den svala lilla bäcken. "Tack." lägger han till och tar åt sig äpplet, för den mot munnen och tuggar under tystnad. Kanske det kan vara lite upplyftande att prata med någon annan än samma personer, även om de är väldigt kära vänner till honom. Axel gnager sig i underläppen, ser upp mot himlen innan han vänder blicken återigen mot Sam.
"Ehm det var ett mord, de ville prata med mig för att offret är en av mina gamla vänner." en rynka stryker sig över pannan medan käkarna jobbar på äpplet. "De tror att det var några från församlingen jag var med i förut, det förvånar mig verkligen inte tyvärr."

"Åh" säger Sam och vänder sig om så hon ligger på mage, detta hade hon inte förväntat sig.
"Jag beklagar verkligen, måste vara svårt att förlora en vän särskilt under sådana omständigheter.
"Det var bra att samtalet gick bra dock, att de var snälla." ler hon halvt och tar ytterligare en tugga.
"Åh, så du är en sån kyrkokille, kunde man inte tro." for det spontant ur Sam innan hon kommer på att det inte var riktigt tillfälle att säga så nu.
"Så de ville ha hjälp med att veta vem det var?" frågar hon sedan trevande innan hon tystnar ty hon ser Rent komma gående över gräset mot dem.

Axel sluter ögonlocken medan han lyssnar på de små vinpustarna som drar i både hans kläder och de mörka, livliga lockarna. Ja, det är klart det är svårt att förlora en vän. Men det sorgligaste är ändå att de inte hade träffats på väldigt länge, Axel hade stuckit och han stannat kvar.
"Varför kan man inte det?" frågar han efter en stunds tystnad, slår upp ena ögonlocket och kisar mot den andre, rödhårige gossen. Kan man inte tro att han är en kyrkokille? Axel är inte troende, men han hade ändå spenderat sina första tretton år av sitt liv under kyrkans tak, deras principer. Han hade funnit ett hem med andra barn där, men alla hade problem. Alla blev inte utnyttjade, men många.
"Mm, de tror jag kan ha något att komma med. Och det har jag, men jag vet inte om jag vill återvända dit." Nej, detektiverna vill ju sätta ut honom som ett litet byte, hur hemskt det nu än låter. Ögonen glider mot gräsplätten längre bort, och han känner hur ett litet leende sprider sig över läpparna. Dock vill han ju inte att Ren ska oroa sig, vilket han definitivt har i vana att göra.

"Du verkar inte vara typen. From och salig, rabbla massa bibelord och sådant." skrattar Sam till som själv aldrig satt sin fot i kyrkan och var livrädd att kyrkomän skulle se att hon var odöpt på något vis och se till att hon dog.
"Låter inte bra om du ska återvända dit. Verkar inte vara något trevligt ställe om du säger att du inte är förvånad över det som skett." svarar Sam fundersamt och ser upp när Rent sätter sig ner vid Axel.
"Känns det bättre?" frågar han med oro i rösten och ser sen frågande på Sam vad han gjorde här.
"Skulle bara ner till ån och svalka fötterna lite." försvarar sig Sam som om hon behövde försvara sig då alla fick vara här. Badet fick hon vänta med till en annan dag.

"Åh nej, det är jag definitivt inte. Men min mamma sägs ha lämnat mig där, så även om jag växt upp där så fanns det liksom inget som lät sant för mig." det är svårt att förklara sig nu när det är så svårt för Axel att finna rätt ord att beskriva själva stämningen i kyrkan med. Det kunde vara mysigt ibland, vissa av de vuxna i församlingen använde sig inte av sin makt för att utnyttja, utan var genuint trevliga om omtänksamma. Men när så många strider från de mänskliga rättigheterna i en församling är det svårt att se det goda med det onda. Nej, sen vill han ju definitivt inte åka dit igen, huvudet kommer bli alldeles proppfullt med olika, hemska minnen som han jobbar med att glömma bort varje dag. Men de är inristade på hans rygg, tjocka är från piskan som ibland dök upp. "Om det hjälper att få fast en mördare är det nog värt det." argumenterar Axel, som egentligen håller med Sam mer än ordentligt. Han vill inte dit, borde inte åka tillbaka. Men vid såna här tillfällen är det nästan ett måste. Blicken glider upp mot Ren som dampt ner bredvid honom på det mjuka gräset medan han tuggar på sitt äpple. Att Ren ser så frågande ut på Sam är nästan skrattretande, det är inte som de beslagtagit den lilla bäcken.
"Det känns lite bättre," svarar han lätt och sätter sig upp bredvid sin vän, drar in benen så att han kan sitta i skräddarställning. "Sam här är rätt duktig på att lyssna."

"Som om det inte finns mördare och idioter överallt i den här staden. "muttrar Sam och rycker på axlarna. Hon tyckte att det lät riskabelt, men kanske för den goda saken, för hans väns skull. Hon kunde inte sätta sig in i en sådan situation då hon inte förlorat någon som hon hade nära. Hon hade inte haft några nära vänner heller, de hon träffat var alla ytliga bekanta.
"Glad att jag kunde stå till tjänst." ler Sam och kastar bort äppelskrutten innan hon tar ett nytt äpple och studerar dem båda. Det var bra att Ren kom, han kunde bättre ta hand om pojken än hon, han visste säkert hur det var och all bakgrund.
Utan vidare förberedelse knäpper Ren upp skjortan med ett stön.
"Det är så varmt." flämtade han och la sig i den stekande solen och ja, Sam höll med men hon tänkte inte dra av sig skjortan för det.

"Klart det finns, men att få fast en av dem är väl ändå bättre än ingen?" frågar Axel och låter huvudet falla på sniskan medan blicken studerar det fräkniga ansiktet. Visserligen kommer folk fortfarande bli mördade, och bli dåligt behandlade, men en till mördare ur vägen låter väl fint? Blicken glider per automatik mot vännen som slänger ifrån sig sin skjorta i en slö liten hög bredvid hans ben.
"Får jag inte ta av mig?" frågar Ren roat med höjda ögonbryn, som om det är rätt läge för den konversationen. I vissa tider skulle det här vara en av de stunder som Axel pressat sina läppar mot den äldres, låtit sig bli kramad och omhållen. Dock känns det inte rätt tillfälle med Sam där, och kanske det är någonting mer som får Axel att hålla sig borta, någon ny, lite avlägsen känsla.. antagligen bara tankarna på vad som händer under gårkvällen.
"Klart du får," svarar han knappt och höjer blicken mot bäcken, ser ner mot sina fötter som glittrar i solljuset och vattnet. Det är vackert, som en bild i en naturbok.