Winter is coming

Viftandet med tårna, som gömmer sig i det härliga vattnet stannar upp. Earendil känner hur hjärtat sjunker inne i bröstkorgen, Aidans dåliga självkänsla är verkligen ingenting han förtjänar att ha. Någonsin.
"Ja, jag tycker det är väldigt viktigt att du förstår det." noterar den äldre och skvätter upp lite vatten mot sig själv där han står. Små fiskar svajar fram och tillbaka i den illa ån, en alvs närvarande skrämmer dem inte. Varför är oklart, kanske för att de vet att de inte yttrar någon fara. Men det finns alver som kan vara riktigt elaka, både mot fiskar och andra organismer. Nästa mening som stryker sig genom läpparna Aidan får honom att skaka på huvudet. Kanske det är vad man borde förväntat sig, klart man ser sig själv som ett monster om man förlorar kontrollen över sin kropp några dagar i veckan. Vem vet vad man kan hitta på? Tyvärr är det långt ifrån så Earendil resonerar, även om han kan förstå sig på det.. Under tystnad sträcker han på ryggen, och häver upp benen mot land endast för att komma i kontakt med det kittlande gräset. Det är vackert, riktigt vackert. Typiskt att de två ska ses så här under så tråkiga omständigheter.
"Nej, det måste vara svårt för dig att se det så.." påbörjar han och damper ner i skräddarställning på gräsplätten bredvid den andre. "Försök att se det objektivt. Du har ingen kontroll över det Aidan, när du förvandlas behöver du gå igenom oändlig smärta, bara för att bli till en mycket starkare form som du inte kan kontrollera. Personen som attackerat dig är antagligen djupt ångerfull, precis som du är. Saken är den att du inte kan döma dig själv för det, ingen skulle kunna hålla kontrollen, du är stark som överhuvudtaget tar dig igenom det." Earendil är osäker på om det han säger kommit fram rätt, men förhoppningsvis.

"Be inte om ursäkt," viskar han och faller ner mot gräset precis som Aidan gjord, med armarna utspridda på vardera sida. "Jag vet att du kanske inte vill ha mig nu.. men om du vill, ställer jag gärna upp om du vill dela med dig, och inte hålla allt för dig själv."

”Vill du veta det lustiga med allt det här? Att jag hela den här tiden trott att det var du som inte ville ha mig”, skrattade Aidan bistert och stirrade rakt upp mot den klarblåa himlen. Ögonen var fästa stint på samma ställe, men de var varken arga eller smala. Det var ingenting som han egentligen kunde beskylla alven för - att han inte hort av sig under alla dessa år. Livet hade väl som sagt kommit emellan och tjugotvååringen hade sjunkit så långt ner på prioriteringslistan att den andre knappt ägnat honom en endaste tanke. Inte för att det var någonting fel med det, nej nej. Däremot förblev smärtan i hjärtat, lika förbaskat skärande som den hela tiden hållit sig. Bättre verkade det inte bli heller, för den sakens skull. I början hade han tänkt på Earendil nästan vsrje dag som passerade, men efter tillräckligt många månader hade han tvingats på andra tankar. Därför kunde ingen av dem beskyllas egentligen. Nåja, i alla fall om han inte ville bli benämnd som en hycklare.

”Jag försöker ha kontroll, varje gång jag tvingas genomgå det. Till en början mindes jag aldrig någonting, men efter att några år passerat började jag minnas bitar av nätterna och nu kan jag till och med agera efter eget behag så länge jag är ensam”, förklarade Aidan och drog fringrarna genom det tjocka, bruna håret. ”Men så snart det går någon på våningen ovanför eller liknande tappar jag all behärskning”, mumlade han fortsättningsvis och tystnade sedan. Han fingrade fundersamt med en tjockt test hår, innan han vände ansiktet mot Earendil och spände fast blciken på honom. Det kunde ju inte bara vara han själv som led av en massa dumma problem, eller?
”Så..har du själv någonting på hjärtat? För isåfall är det bara att hälla ur sig”, konstaterade tjugotvååringen och pressade fram ett svagt leende. Grässtråna kittlade mot kinden på honom och solen spred värme över den bleka hyn. Kanske han till och med skulle lyckas bli lite solbrun efter dagens gång? Om han hade tur så! Helt ärligt så var det någonting som inte kunde båda alldeles för illa gentemot hälsan och han var lite väl blek om nosen. I alla fall var det den uppfattningen han själv skaffat sig, när den bleka spegelbilden stirrade tillbaka mot honom under mornarna.

"Du vet, så långt jag minns försökte du inte kontakta mig någon gång efter det." påminner Earendil, som mycket väl minns hur deras kontakt plötsligt brutits. Bland annat för att han fick för mycket att göra under kriget mot Targaryen, men också verkade det inte som att Aidan haft orken eller viljan till att försöka återuppliva det. "Jag stack.. jo, ut i krig. Sedan blev det bara för mycket, jag återupptog ingen kontakt med någon ska du veta. Men om du velat träffa mig dagen efter, eller dagarna efter, så hade du kunnat gå till grinden." Kanske deras beteende bara varit normalt, det är ju många tonåringar som gör det. Får annat för sig. Med en rynka mellan ögonbrynen kisar de stora, gnistrande blå ögonen granskar den lila blåa himlen. Solen lyser likt förskräckligt, skapar spegelbilder över vattnets vackra yta. Det är fint, hur bergen, de färgglada träden och blommorna, det lugna samhället speglas upp och ner bara man vill se det. Earendil har saknat det, han har inte riktigt haft tid till att sitta nere vid ån själv, eller med sällskap för den delen. "Det var inte så att jag inte ville ha med dig att göra Aidan.. jag ville inte ha något att göra med någon överhuvudtaget. Även om det inte rättfärdigar det, så förstår du förhoppningsvis hur jag tänkt?" Frenetiskt gnager han sig i den fylliga underläppen.

Med en liten nick sluter han ögonlocken. Det måste vara tufft, att ha behövt vänja sig vid något sådant. Försökt få kontroll. Earendil har så länge han minns alltid haft kontroll över sig själv, över sin omgivning. Därför kan han verkligen inte sätta sig in i Aidans situation, men kanske han kan vara lite tröstande iallafall.
"Det är imponerande, hur du lyckats med det." påpekar han med ett litet leende, väldigt imponerande. Aidan hade lyckats kontrollera en väldigt oönskad, och ny situation. Earendil själv skulle nog aldrig ha klarat av det. "Jag tänkte fråga, du får förstås säga nej.. men det finns ett smycke, inte av silver utan av stål. En ring. Den kan få det hela att bli mindre smärtfritt, lättare att kontrollera. Om du vill kan jag försöka hitta en, eller hitta någon som kan fixa en."

När den yngre sedan börjar undra om hur den fullvuxna alvens liv ser ut, griper handen per automatiskt tag om halsbandet vid bröstkorgen. Den är vacker, och för första gången vill han bara slänga den i ån. Vad är det ens för mening att ha den om han ändå ska bli bortgift med någon där det inte finns någon kärlek?
"Jag vet inte, inte direkt.."

Det där var förstås sant, men den största anledningen till att han inte gått upp och ställt sig vid grinden var ju flr stt han fått för sig en massa skit; typ att han var oönskad och att Earendil inte ville veta av honom. Nu förstod han däremot att det varit fel och insåg mycket väl hur den andres tankebanor gick. Hade han själv rest ut för att kriga hade han inte direkt tänkt på att kontakta sin gamla barndomsvän direkt resan bar hemåt.
”Jag förstår..” svarade Aidan tyst och fortsatte stirra blankt mot den äldre. ”Vi gled isär helt enkelt och mer än så var det inte.” Ännu en gång drog han på munnen, innan han rullade tillbaka på rygg för att studera himlen, ljudet av det forsande vattnet och vindens svaga brisar. Tystnaden lade sig tillslut och tjugotvååringen tog in det som precis sagts, utan att riktigt kunna begripa sig på det hela.

Jo, det var ganska imponerande att männsikan ens kom i närheten av kontroll under månens sken. Men som sagt så hade det ju mest att göra med om någon annan var i närheten eller ej. Var det någotsånär tomt i omgivningarna och inte alldleds för många ljud, då gick det hyfsat bra.
”Varför i all världens namn skulle jag tacka nej till något sådant?” Utbrast Aidan snart efter att förslaget kommit. Han satte sig genast upp i gräset och satte sig i grensle över Earendil, utan att kunna kontrollera sig själv överhuvudtaget. Händerna greppade tag om alvens axlar och ögonen var stora som tefat. Däremot sjönk tjugotvååringens egna axlar snart ihop och blicken smalnade.
”Men jag har inte pengar till något sådant och kommer troligen aldrig ha, så vad spelar det för roll?” Undrade han och göed tillbaka en aning, fortfarande utan tanke på att han bokstavligen satt tvärs över sin gamle kamrat. Nej, pengar över till sådana fina grejer fanns inte, och även om det gjorde det så skulle hela familjen få lida för det i framtiden. De kunde inte mycket gärna ta alla sina sparade pengar och använda dem på en ring, varesig den hjälpte Aidan eller ej. Det gick bara inte.
”Och du..du grep precis tag om ditt halsband så jag antar att det visst finns någonting du har på hjärtat”, påpekade den yngre och himlade lätt med ögonen. ”Det är inte direkt svårare att lista ut det än det var för dig att komma på vad jag lider av.”

Kanske det är så enkelt, att de bara glidit ifrån varandra precis som alla andra. Men av någon anledning vill inte Earendil tro på det, men kanske det är lättast så.. inte döma varandra, det var ingens fel. Även om det mest varit alvens. Nej, nej, nej. Så får han inte tänka, det kommer bara ta död på deras vänskap än en gång.
"Tror du att vi kan börja på ett rent blad?" frågar han tvekandes, försiktigt och osäker på om det skulle vara okej för Aidan. Men värt att fråga var det ju, han hade ju uppskatt den yngres sällskap så väldigt mycket. Earendil skulle inte ha något emot att känna så igen, sällskapen, någon att prata om allt mellan himmel och gjord med. "Förstår om du inte riktigt känner för det, men jag har alltid uppskattat ditt sällskap." Kanske de bägge två kan må lite bättre av det.

Rösten liksom fastnar i halsen på Earendil när han helt plötsligt får en tjugotvååring sitta grensle över honom.. Ögonen blir dubbelt så stora, om något sådant ens är möjligt, och stirrar upp mot Aidan i chock. Han som brukar känna läsa av ageranden i förhand, och veta vad som ska hända under de närmaste sekunderna. Men än en gång hade den yngre överraskat honom, och Earendil är osäker på om det är något positivt eller negativt.
"Sa jag något om pengar?" frågar han efter en lång stunds tystnad, och låter huvudet falla på sniskan. Kanske det är svårt att framhäva, men det är väl värt det? Kan kosta en förmögenhet, eller gentjänster. "Jag känner någon som är skyldig mig, han kan nog ge det ett försök om du vill prova?"

Ett leende smyger sig över de fylliga läpparna och Earendil viker försiktigt undan från den andres grepp. Han kan inte undgå att skratta till. Verkar som att Aidan har lika lätt för att läsa av honom som Earendil haft under gårdagen.
"Det är inte något så stort egentlige," jo, det är det visste. "Men min storebror och pappa vill gifta bort mig, vilket betyder att jag behöver bli av med all denna odödlighet för någon jag inte ens lagt ögonen på, eller haft en konversation med.. Jag antar att giftemål aldrig varit något för mig, vill stanna här, konstant. Och skydda."

Allting som sades innan det där med giftermålet lät alldeles perfekt i Aidans öron. Till och med en aning för perfekt. Han gled tillbaka ner på det mjuka gräset och betraktade Earendil genom smala, misstänksamma ögon. Vad i denna brutala värld kostade inte pengar? Och om inte pengar, vad var det då som den andre kunde tänkas ha i kikarn? Tjugotvååringen började pilla förstrött med sina våta tår, sneglade ner mot bäcken och fiskarna som följde med i strömmen.
”Klart jag vill prova”, började han tyst och lät huvudet falla en gnutta på sned. ”Det borde du väl inse? Jag lever med mitt tillstånd, men jag tycker inte om det, så om det finns någonting som kanske skulle kunna hjälpa..”, fortsatte den yngre och övergick till att betrakta tårna. Naglarna var skitiga och huden hade hårdnat under fotsulorna, känslan hade så gott som försvunnit.
”Tänk att kunna slippa allt bortfall av självkontroll!” Utbrast Aidan slutligen och slängde upp armarna i luften, för att släppa ut ett litet glädjeskri. Han visste verkligen inte vart han skulle ta ivägen. Bara tanken om den där förbaskade ringen gjorde honom glad. Väldigt, väldigt glad, minst sagt.

Sedan kvarstod ju det där om giftermålet, som till skillnad från ringen inte beträffade tjugotvååringen något vidare. Det kändes liksom fel att Earendil skulle bli bortgift mot sin vilja, uppenbarligen. Men det fanns även någonting annat som lurade djupt nere i Aidans magsäck - någonting olidligt olustigt som fick honom att vilja kräkas. Kanske det var all den där visdomen om orättvisan som gjorde honom så ställd? Fast egentligen så visste han ju vad det hela handlade om, eller hur? Hjärtat och hjärnan kunde ljuga till och från, men magen talade allting sanning, och i det här faller sa den verkligen ifrån.
”Måste du verkligen det då? Giftas bort? Kan du inte bara vägra?” Undrade han och sänkte genast armarna. De föll tillbaka mot sidan med en liten duns och han lindade dem snart runt benen. Lyckan som nyss överskridit honom hade plötsligt försvunnit med vinden, blåst bort över sjön och byn. Tänk om han själv blivit bortgift på det sättet? Ännu värre; blivit bortgift med någon han aldrig ens träffat. Fy fan.
”Eller..du kan springa iväg också?” Föreslog Aidan, i ett försök att greppa efter strån. ”Rymma menar jag, det måste väl ändå vara en möjlighet?”
Förmodligen var förslagen dumdristiga och idiotiska, men tjugotvååringen försökte verkligen att hjälpa den äldre, även om det troligen inte ledde till någonting direkt. Värt ett försök var det i alla fall, trots att det var ett mycket bristfälligt sådant.

Ja, Earendil själv kan inte finna någon anledning till att den yngre inte skulle prova det. Men än en gång, man kan ju inte vara allt för säker. Plus hade Aidan låtit lite smått osäker, mest pågrund av bristen på pengar, men ändå.
"Klart jag inser det," instämmer alven och nickar kvickt på huvudet så att de blonda lockarna svajar till över pannan. Faktumet att Aidan blir såpass glad, lycklig så att han släpper ut ett glädjeskrik värmer en hel del. Tänk om de inte stött på varandra igen, om syskonen inte dragit med Earendil dit? Då skulle han aldrig få se det där leendet igen, så glad, hoppfullt. "Jag gör det så fort jag kan okej? Det kan nog ta ett tag att få till den dock.. bara så att du är medveten om det.." tvekandes kryper han fram till Aidan, endast för att luta sitt huvud mot hans axel. Kanske han är lite för närgången, men han har verkligen saknat det. De brukade ju kunna sitta så dag in och dag ut tidigare i livet. Så varför skulle de inte kunna göra det nu? Jadu Earendil.. om du behöver ställa dig den frågan är du verkligen korkad.

Med en djup suck faller han tillbaka mot gräset, lämnar Aidans sida och sluter sina ögonlock. Solen kastar några strålar mot hans ansikte, bränner mot ögonlocken och de redan rosiga, puffande kinderna.
"Jag kan vägra, men inte utan att göra hela familjen besviken." mumlar Earendil med ett klagande stön och lägger sina små handflator över det varma ansiktet. Det var länge sedan han delade med sig om problem och dilemman med någon, han har aldrig riktigt tyckt att han haft rätten till att klaga. Inte när det är så många som har det så förbaskat mycket värre. Dock uppskattar han att Aidan frågat honom, fått honom att öppna upp sig lite mer. "Ett giftemål mellan mig och Lannisters äldsta dotter kan blocka många uppkommande krig, eller iallafall få oss att sluta vara på deras "to kill" lista." Han sträcker ut de långa benen, låter stortån försiktigt peta Aidan i midjan. "Det är nog inte det jag har mest problem med iallafall.. att de gifter bort mig, det gjorde de med Haemir också. Men tillskillnad med honom kommer jag inte kunna ge min odödlighet till någon jag på riktigt älskar."

Även om det tog flera år för ringen att tillverkas och placeras på Aidans finger, var det bättre än ingenting. Visserligen hade han läget hyfsat under kontroll, men det varierade verkligen mellan de olika månfaserna. Ibland gick allting som på räls och tjugotvååringen återgick till sitt vanliga tillstånd utan några skador. Andra nätter var det värre, då såren var djupa på morgonen.
”Det spelar ingen roll hur lång tid det tar, jag är tacksam oavsett”, mumlade han och drog försiktigt på munnen, med en stark rodnad dansandes över kinderna igen. Earendil hade ju nämligen lutat huvudet mot den yngres axel, vilket tydligen var någonting som var värt att rodna över. När det sedan gled bort, fokuserade han istället på att ta ond en andres ord. Ge bort odödligheten? Hur i helskotta gjorde man det egentligen? Aidan rynkade på ögonbrynen och betraktade bäcken under tystnad, medan han försökte komma på någonting att säga. Det var ju ett ganska komplicerat problem. Giftermålet kunde i slutändan rädd många liv, men samtidigt tära på alvens psyke. Tänk att ha levt med någonting i hela sitt liv, i flera tusen år, och sedan bara ge bort det i en blinkning. En rysning for uppför tjugotvååringens ryggrad och han ruskade på huvudet.

”Du borde inte behöva ge bort den till någon som du inte älskar”, sade Aidan tyst och rynkade ännu mer på de mörka ögonen. Nej, det var ju helt galet i hans egna ögon att ens övertänka något sådant. Han satte sig raskt i skräddarställning och spände ögonen i den äldres, studerade de puffiga kinderna och klarblå ögonen.
”Finns det någon som du älskar? Som du faktiskt skulle vilja ge det till?” Undrade han och bet sig löst i underläppen. ”Varken din far eller bror borde bestämma över vem du gifter dig med, oavsett om det förhindrar krig eller ej. Visst, de kanske inte tänker så, men det borde du göra”, fortsatte han oh nickade flera gånger, bestämt. Hade hans egna föräldrar försökt sig på något liknande hade han blankt sagt i ifrån. Det spelade ingen roll om de blev besvikna eller liknande. Kärlek är något man aldrig kan tvinga fram, och den åsikten stod Aidan hårt fast vid. Rodnaden hade avtagit i samband med de bestämda orden, men den verkade hämta sig relativt snabbt. Snart var den tillbaka och grävde i kinderna på tjugotvååringen.

Med en uppgiven suck låter Earendil de magra händerna glida från ansiktet, låter solen kasta sina solstrålar på honom och göra de redan varma kinderna flammande.
"Det gläder mig." säger han, innan tystnaden återigen lägger sig över dem. Efter allt som hänt mellan åren är han riktigt glad över att kunna ge Aidan denna möjlighet. Varken sig det fungerar utmärkt eller inte. Bara att få ge honom lite hopp, ljus, gläder honom. De blåa ögonen stirrar upp mot himlen, granskar skyn ovanför. Den hade tidigare under dagen varit alldeles kristallblått, nu har dock några moln vandrat sig över. Fingrarna pillar med grässtråna, positivt sätt så har han levt väldigt vackra tvåtusen dagar.. det är mer än vad någon människa får. Men ändå känns det så fel. Att vänta ut sina dagar, se sig själv åldras mer för varje dag. Åren som gift med en människa har redan bedragit Haemir, hans unga glöd finns inte längre där. Visserligen ser han fortfarande ut som tjugo, men för Earendils ögon är det stor skillnad. Vad händer när brodern rör sig mot fyrtioårsåldern i mänsklig form? Jösses, han kommer se äldre ut än deras far.

Fundersamt sträcker den fullvuxna alven ut sina ben, låter tårna gräva ner sig i det kittlande, men varma gräset. Älskar han någon? Ja, det är väl klart... men familjen räknas inte, inte heller kärlek på ett vänskapligt och icke romantiskt sätt. Kan man säga att Earendil, med de kraven, älskar någon? Nej, på rak hand kan han inte göra det, tyvärr.
"Bortsätt från familj och vänner finns det inte det, nej." svarar han med ett kluvet ansiktsuttryck. Men vad är kärlek? Det borde vara en distinkt känsla, eller hur? Han borde kunna känna igen den så fort den tagit tag i honom, eller? "Det är lättare att bli förälskad i en annan alv, då behöver man inte fundera över det." Om Earendil faller för en annan alv, då kommer de kunna dela sina oändliga dagar med varandra. Leva länge tillsammans. Men av någon anledning är han relativt säker på att det aldrig kommer hända. Han har en känsla av att om han faller för någon överhuvudtaget, kommer det vara dystert, sorgligt.. och kanske förbjudet. "Kanske jag borde tänka så. Men hur kan man säga nej till att hindra krig? Mitt missnöje är mycket mer hanterbart än flera tusen döda." Det är något som är helt klart för Earendil, om han inte gifter sig med henne är det bara själviskt. Tänk på alla barn, kvinnor och män som skulle kunna dö om ett krig bröts ut. De blå ögonen glider mot Aidan, granskar ansiktet han så länge saknat, och den lilla rodnaden. Visst finns det ingen han älskar?

Under den korta perioden av tystnad, började Aidan peta bort smuts som satt sig under både finger och tånaglarna. Sedan stoppade han ner fötterna i bäcken igen och försökte skrubba bort den värsta smutsen, trots att det nästan satt inpräntad i huden på honom vid det laget. När Earendil sedan började tala igen, avslutade han sin lilla rengöring och satte sig åter i skräddarställning. Ögonen betraktade den andre, studerade dragen i ett försök att få en djupare insyn. Alven var ju något av ett mysterium, med din odödlighet och det långa livet som låg bakom honom. Det var ju i princip omöjligt för tjugotvååringen att försöka lista ut vad som rörde sig bakom det där felfria pannbenet, vart tankarna gick och hur de formade sig. Aidan själv var ju en ganska simpel varelse, med sina enkla och samtidigt få tankar. I hans vardagliga liv fanns det inte mycket att fundera över, utan det flöt liksom på dag ut och dag in. Ytterst sällan skiljde sig någonting från det vanliga. Dagen till ära var ju däremot helt klart en sådan dag. Ingen servering på värdshuset, pratstunden med Earendil vid alvernas bostäder..tja, det var en ganska annorlunda dag faktiskt och den unge mannen hade redan lyckats glömma vad som väntade honom under de senare timmarna. På något sätt hade det helt rymt från honom och han hade även tappat all koll på tiden. Under dagar som dessa var det farligt, extremt jävla farligt. Men då han låtit det sjunka ner i hans undermedvetna, var det självfallet inget som han själv tänkte på.

Med ett litet ryck återvände Aidan tillbaka till verkligheten, efter att ha dagdrömt alldeles för länge. Det betydde däremot inte att den andres ord inte registrerats, för det hade de gjort.
”Ditt missnöje är ditt missnöje, alltså borde du få styra över det”, började tjugotvååringen fundersamt och drog med händerna över gräset, fiskade upp några små tusenskönor mellan fingrarna. Området passade verkligen alverna mer än perfekt, precis som handen i handsken. Allt det gröna, fridfulla var som gjort för dem.
”Eller jag vet inte, för man kan ju inte alltid styra över sådana grejer”, fortsatte han efter en stunds tystnad och började leka med de slå blommorna. ”Fast i det här fallet så kan du ju faktiskt ta ett beslut själv, varesig resultatet är bra eller dåligt. Ibland måste man vara lite självisk, eller hur?” Påpekade Aidan och drog smått på en av mungiporna, så att ett snett litet leende uppenbarade sig. ”Självfallet försöker vi alla att inte vara det, men det är helt enkelt tröttsamt i slutändan. Så någon gång måste man skita i alla andra, utesluta dem och bara tänka på sig själv. Å andra sidan har jag aldrig stått inför ett så svårt beslut som handlar om andras liv, så det kanske är helt fel?”