Voldemort's Victory

Cara såg mer på Jezebel än Solara, ville försäkra sig om att han var okej, och när han sytt ihop Solara på mugglarvis reste han sig upp med blodiga händer och hon såg på honom. Hans blick var tom och hon tog en av hans blodiga händer och gav den en lätt kyss, resulterande att hon blev blodig runt munnen, men Jezebel mötte hennes blick och kunde inte annat än att le innan han böjde sig fram och kysste henne och blev blodig han också.
"Åt höger och ner" sa Cara vetandes att Jezebel önskade skölja av sig och hon gav honom vägen till närmaste badrum innan hon vände sig om emot Solara. Hon hade funnit den andra kvinnan under liknande omständigheter under deras skolgång och var inte lika arg eller förvånad som Jezebel, även om hon undrade varför den andra gjorde det just nu.
"Så vad hände?" frågade Cara och satte sig bredvid sin vän.

Solara skakade tyst på huvudet då Cara frågade och ryckte på axlarna. Ett vanligt anfall? Hela rummet tydde på att hon gått bärsärkagång där inne. Saker var slängda, gått sönder och rivna mitt i tu.
Tillslut nickade hon mot det fotografi på hennes föräldrar vars trasiga glasskivor fått blod över sig.
"Jag såg dem, glada och dansandes." sa hon tillslut med brusten stämma och lutade huvudet mot sina ben och kröp ihop.
"Jag gick in här, trodde att jag skulle fixa det. Men jag är för svag, jag blir för fan aldrig stark nog." svor hon till.
Hela hennes liv hade gått åt fel håll, uppvuxen som hon var på ett fattigt mugglarbarnhem, med en far i Azkaban som hon bara fick hälsa på vid jul. Att befinna sig i Azkaban var bara jobbigt det och sedan ha sin far där. Så såg hon fram att börja på Hogwarts och slippa barnhemmet, men där blev hon placerad i Ravenclaw, bara en besvikelse där. Så hon satsade allt på att få högsta betyg och började där och då må då fruktansvärt dåligt. För att inte tala om glåporden om dödsätarbarn och snapparunge hon fick höra från clawarna. Sen kom den lyckliga tiden då dödsätarna bröt sig ut och hon äntligen återförenades med sin far. Men den lyckliga tiden varade bara i två år och nu var han för alltid borta. För att sedan inte tala om vad hon hade haft för sig efter hans död, nej hon var en svag och idiotisk människa som inte klarade av en sådan enkel sak som att leva.
"Jag orkar inte mer Cara, jag vet inte vad jag ska göra. Sen har jag detta också." mumlar Solara fram och visar sin andra arm där det finns tydliga spår av att hon försökt skära bort dödsätarmärket.

Cara såg på Solara och för en sekund kände hon samma ilska som Jezebel. Orkade inte mer? Hur vågade Solara, som om alla andras liv var enklare? Till och med mugglarna kämpade mer än vad Solara verkade göra nu. Som om Cara's liv var enkelt? Visst hennes far levde, men det var inget positivt, hon blev inte av med Draco, alla hatade henne förutom Jezebel, ändå kämpade hon. Men nej inte Solara, hon försökte istället avsluta allt, dessutom på ett fegt sätt. Dessutom så visste inte Cara vad hon skulle svara när Solara sa att hon var svag, de hade haft den diskussionen under deras skoltid, och Cara hade inte ansett den andra som svag, men hon kände att den andre aldrig lyssnade, dessutom såg hon henne som svag nu.
"Avsluta det då" sa hon med sprucken kall röst, samtidigt som Jezebel kom in och han hjälpte henne upp på fötter, något som var ansträngande för henne och hon gav honom ett tacksamt leende. Jezebel såg inte ens på Solara medan Cara tittade ner på henne. "Vi har alla förlorat någon, och vi kämpar alla med våra liv"
Med de orden tog hon Jezebel's hand och transfererade dem till centrala London, båda två kände att de behövde göra sig av med ilska.

"Du behöver inte besvära dig med att komma hit mer." var Solaras svar till Cara innan hon transfererade sig bort. Solara stirrade på fläcken där Cara försvunnit, hon som trodde att hon haft en vän i henne men så var tydligen inte fallet. Hon kröp ihop på stället, ville helst gråta, något som lättade på tomheten och förtvivlan ja allt hon alltid gick runt och bar på. Men hon hade inget sådant och som vanligt fick hon bara stå ut.
Solara grävde tillsist fram ett par flaskor ur sin fars garderob och drack tills hon somnade.
De följande dagarna, bara försvann på samma sätt och att hon alls fick något i sig berodde på Mary som vakade över henne som en hök. Solara började vandra längre och längre bort från kullarna var gång närmare det hus hon inte besökt på åratal. Levde hon ens? Det var Lunas hus, för vad hon visste var hennes far död. Men hon hade sett röken från skorstenen. Men vågade sig hon ens dit? Hon visste inte vad Luna tyckte om henne. De hade mest varit samman i skolan då ingen annan ville vara med dem, men mer än så hade de inte umgås särskilt inte efter Luna gått med i DA.
Så en dag ser Solara den blonda hårmanen ute i trädgården. I blåa hängslebyxor som hon själv, med rädisörhängen och trollstaven stoppad bakom örat. Solara tänker gå där i från men i samma ögonblick lyfter Luna blicken och vinkar åt henne att komma.
Sen den dagen besökte de varandra ofta, ofta kunde de bara sitta tysta, dricka te och läsa bok i trädgården. Luna var mycket förtjust i Solaras vildvuxna trädgård och alla de nissar som byggt sitt bo där.
Solara kände sig bättre, särskilt de gånger de sov samman. Solara hade aldrig förr känt sig så lugn och trygg och vaknade hon i ett anfall fanns Luna där.
Luna hade med åren blivit mer sansad och även om hon än försökte bevisa att smygspruttar fanns så verkade hon mer normal i det avseendet.
Efter en natt då de delat säng och låg tätt slingrade intill varandra försökte Luna åter övertala henne att ta kontakt med Cara. Luna hade ett bredare perspektiv än de andra och ansåg inte att Cara bar på all skuld. Sedan ansåg hon att Solara borde ta kontakt med henne. Men Solara bara skakade på huvudet, Cara brydde sig ändå inte om henne mer och hon ville inte ens erkänna hur mycket det smärtade.
Visst älskade hon Luna, eller ja hon trodde det. Fast det kanske var hennes vanliga sätt att utnyttja människor på. Men det var en annan sak, och hon saknade vänskapen Cara och hon haft.

Cara låg avslappnat, halvt sovandes i soffan när en knackning hördes, och hon öppnade trött ögonen, men hann inte mer än så innan Jezebel hade öppnat dörren.
"God kväll Severus" sa doktorn med ett leende på läpparna då rektorn var omtyckt av den andre.
"God kväll Jezebel" svarade Severus samtidigt som Cara sömnigt satte sig upp, i ett försök att samla sig. De båda männen såg på varandra innan de skrattade varmt åt hur yrvaken hon såg ut, och hon blängde på dem.
"Alltid lika roligt att he er omkring" sa hon och reste sig försiktigt upp ur soffan. Halsen var återställd men smärtan i revbenen var inte helt borta, och Jezebel gav henne en frågande blick, men hon skakade på huvudet. "Det går bra"
"Alltid lika envis"
"En Riddle klarar sig alltid" svarade hon sin gudfar.
"De orden kommer bli din död en dag" sa han som han alltid gjorde, och hon log bara medan de gick emot köket.

Jezebel hade lagat mat, och Cara hade inte protesterat, då hon hade varit riktigt arg det senaste, inte bara för att Solara hade varit en idiot, nej det hade hon kommit över, och om den andra inte ville se henne för vad hon sa, well det var inte så att hon inte varit utan henne i tio år, samt att alla andra hatade henne. Men nej hon hade haft Draco på besök, men då Jezebel varit där och vägrat lämna henne hade Draco endast kunnat hota, och sedan hade hon varit tvungen att möta sin far igen. Hon var riktigt arg på allt ihop, och Jezebel hade bestämt sig för att laga maten när Severus kom över, så hon kunde ta det lite lugnt. Vilket hade resulterat i att hon somnat, kanske var hon mer tagen av allt än hon trott, men hon sa inget om det medan de satte sig ner för att äta.

Solara låg i hängmattan ute i den svala sommarkvällen med ett vinglas i handen. Luna hade gått hem till sig och Solara förberedde sig på ännu en ångestfylld natt. Hon trivdes med Luna men kände på sig att hon bara utnyttjade den andra kvinnan för sex och det stöd som hon innebar. Det kunde hon inte veta heller, men vad skulle hon annars göra? Hon kanske bara skulle fly landet igen? Det blev ju inte precis bättre av att återvända, snarare värre. Trots det såg hon bättre ut, var inte lika mager som förr och håret var inte lika stripigt. Hon hade inte rört ett vasst föremål i syfte att göra illa sig, så kanske tog det någonstans det Cara sagt. Sedan om hon missbrukade alkohol och som hon trodde människor, ja en kan inte bli av med allt på en gång.
Solara häller upp ytterligare ett glas av vinet, något hon fått skickat hit med en okänd uggla. Det hade heller inte stått en avsändare men en lyckönskan och ett välkommen tillbaka. Solara hade ingen aning om vem det kunde vara men vinet var gott även om det hade en märklig bismak.
Efter ytterligare några klunkar faller Solara av hängmattan och somnar tungt. Solara vaknar inte då de skyddande magiska skyddsformlerna runt hennes hus rämnar och någon tänder eld på huset, på trädgården.
Det var väl inte meningen att hon alls skulle vakna, men hon gör det och det första som hon ser är hennes hus i lågor och en otrolig hetta. Solara försöker komma upp på fötter, men de bär henne inte. Paniken stiger och det enda hon kan tänka på är Mary. Stackars hjälplösa Mary. Krafter som Solara ens visste om att hon ägde får henne att komma upp på fötter och hon går rakt in i det brinnande huset, rakt in i lågorna. Branden hade fört dit mugglare, men ingen gjorde något eller ville göra något. Solara kryper mot köket, glömd att hon ägde en stav och bara fokuserad på Mary. Snart kommer hon fram till köket och finner alfen trängd längst inne i ett skåp, vettskrämd och med glasartad blick.
Solara får tag på henne, bär henne som hon var ett litet barn och kommer ut i trädgården. Hon rullar dem båda för att få bort lågorna som omgärdade dem båda. Hon hostar på grund av röken, men inget av det bekommer henne. Inte det att hon är bränd eller att knappt kunde hålla sig på benen längre. Solara kved och ruskade på den tillsynes livlösa alfen.
"Mary, snälla dö inte." kvider hon och en av de få gångerna i hennes liv gråter hon. Som att en tung sten släpps medan hon hårt kramar alfen i sin famn.
För tillfället kunde hon bara tänka på några som kunde hjälpa henne, någon som hon verkligen inte ville utnyttja och någon som hade så fan rätt.
Solara transfererar dem bort innan pressen var där och mer eller mindre ramlade ihop utanför Caras dörr och knackade på.
Hon såg ut att snart gripas av panik och såg extremt påverkad ut, fast det var något hon slutat med för flera år sedan. Båda var brända, men Solara ville bara ha hjälp med alfen som svagt höll i hennes hand som ett litet barn.
Då dörren öppnades mer eller mindre rabblade hon fram alla orden i panik och höll sig uppe tack vare hon lutade sig mot väggen. Hon hade ännu inte tagit in allt som skett och nu fanns bara alfen för hennes ögon.
"Snälla hjälp mig. Förlåt för allt, ni hade rätt. Jag ska ge mig av sedan, bara ni hjälper mig med Mary. Jag vill inte utnyttja er men jag måste." det sista kvider hon fram och det syntes att hon gråtit.

Cara tittade upp ifrån glaset när det knackade, Jezebel had knappt haft tid att öppna innan Solara mer eller mindre ramlade in med en alf i famnen. Cara såg på henne med en tom blick, undrandes varför hon ens kommit dit. I den stunden betedde sig Solara som alla andra, all som kom till henne med krav, knappt frågade utan krävde. För en sekund ville hon inte gör annat än att låta alfen dö, och hade antagligen gjort om Severus inte gett henne en allvarlig blick. Hon suckade och reste sig ansträngt upp och gick emot de båda.
"Hjälp alfen så hjälper jag henne" sa Jezebel till henne, utan att ens se på Solara. Cara nickade bara och tog alfen i sin famn och gick bort emot badrummet, med Severus efter sig.

"Det här gör jag för att du ber mig" hon blängde på sin gudfar som inte verkade bry sig över det.
"Trodde inte du ogillade alfer"
"De gör mig det samma, det är situationen jag ogillar, och det vet du" sa hon samtidigt som hon försiktigt började förbereda ett grötomslag att lägga runt alfens sår, det skulle kyla ner brännskadorna och hjälpa läkningen. Säga vad man ville om mugglarna, men en del av deras läkekonster var bättre än magikernas. "Visste du att hon försökte ta livet av sig för några veckor sedan, för att det var för jobbigt"
"Vad sa du åt henne?"
"Att göra det, om allt nu var så jobbigt så avsluta det" sa hon kallt och Severus såg på henne.
"Ni var vänner"
"Ja var. Som om hennes liv är jobbigare än någon annans" muttrade Cara samtidigt som hon fortsatte att behandla alfen.

Solara satte sig eller snarare blev nertryckt i en stol. Hon protesterade inte, ty hon hade sett blicken hos Cara och hon hade sumpat allt. Men det var så det gick för henne och nära relationer så det förvånade henne inte. Hela hennes uppväxt hade varit att klara sig själv utan någon förälder eller någon i dess ställe. För ett par få år trodde hon att återfått en familj. Men inte ens det. Nu höll hon så hårt tag i alfen, den enda hon kunde räkna in i sin familj. Tänk om hon förlorade henne med? Nu hade de inte ens ett hus och allt såg ut som det var hennes verk. Kanske trodde de på att hon medvetet eller omedvetet satt eld på något.
Solara höll dock tyst, hon skulle inte betunga dem med något och ge sig av så fort hon återfått Mary. De fick väl hädanefter leva på resande fot för här var det ingen ide att bli kvar.
Hon skulle inte besöka Luna heller, hon ville inte utnyttja någon mer.
Solara sa inte ett ord medans Jezebel hjälpte henne, bara bet ihop utan att möta någons blick.

Cara tvättade av de blodiga sotiga händerna utan att reflektera över det.
"Du har verkligen förändrats" sa Severus och för en sekund kunde hon höra sorg i hans röst och hon vände sig om emot den äldre mannen. "Jag minns första gången du kom till mig med blodiga händer, den skrämda unga flicka du var"
Cara mindes också händelsen, normalt var hennes far en bra far under hennes uppväxt, men det fanns stunder som var diskutabla, milt sagt. Han hade tagit med henne på ett uppdrag, hon runt nio, tio kanske. Det hade slutat i ett blodigt mord, något han tvingat henne att medverka i. Cara såg ner på sina händer, hon hade kommit en lång väg sedan dess, inte ens bekymrad över blodet.
"Jag tvingades växa upp. Den jag var då hade aldrig klarat sig i den här världen" sa hon enkelt och Severus nickade.
"Det är sant, men det finns en gräns man inte bör kliva över"
"I de flesta fall, men den gränsen är sedan länge borta" Severus sa inget utan gav henne bara en varm blick, en blick som sa att den inte behövde vara det, att hon kunde komma tillbaka ifall hon ville. Hon svarade honom inte innan hon vände sig om emot alfen och lyfte upp henne för att gå ut till Solara.

"Jag gjorde vad jag kunde" sa hon och placerade den medvetslösa alfen i sin före detta väns famn, innan hon såg på Jezebel.
"Hon kommer klara sig. Hon har inte andats in för mycket rök, och brännskadorna är milda" sa han och hon nickade endast innan hon gick för att ta ett glas vin.

"Tack" svarade Solara med tårar i ögonen. Om det var för att Cara betedde sig som hon gjorde eller för att Mary nästan höll på att dö, det visste hon inte. Hon tog emot alfen, höll den som om det var ett litet barn. Sedan ställde hon sig upp om än på något ostadiga ben, här hade hon inget mer att göra det förstod hon nu. Samtidigt var hon alldeles för stolt att be på sina bara knän om förlåtelse särskilt som hon ansåg att felet inte helt låg på henne. Visst hon förstod Caras syn på det hela, att hon egentligen inte hade något att klaga på. Men Cara kunde lika lite sätta sig in i hennes liv som hon i Caras. De hade inte ens pratat med varandra ordentligt sedan de först möttes. Visst hade hon bett Cara om hjälp, men aldrig för att hon var mörkrets prinsessa utan snarare för att hon då var en vän.
Ingen hade ens frågat vad som hänt eller brytt sig. Solara borde vara van vid det nu, för vem fan brydde sig om henne förutom de döda?
"Adjö då" är hennes sista ord innan hon transfererar sig därifrån och landar på en avsides kyrkogård där hennes föräldrars grav var. Hon skulle säga adjö innan hon skulle bege sig vidare.