tippest & yehet prs

Ånger. Ja, ånger är känslan som går genom hela Romans kropp. Han ångrar sig så otroligt mycket. Varför lät han ilskan ta över sådär? Han brukar ju kontrollera sig... Någorlunda, i alla fall. Men nu brast det bara. Och varför? Varför är det så lätt för Fuller att provocera honom sådär? Det hade väl inte ens varit prefektens mening? Ugh. Så lättprovocerad brukar Roman faktiskt inte vara, tro det eller ej. Han brukar ju stå ut med slytherinarnas glåpord i korridorerna. Lyssnar inte ens på dem. Vad hände nu? Varför tog han åt sig så otroligt mycket av Fullers egentligen harmlösa ord?
Tur att funderingar finns för mer än så har inte Roman att göra. Han bara sitter där i fåtöljen och stirrar in i den öppna elden. Inser efter att tag att hans trollstav ligger så fint på nattduksbordet bredvid sängen i sovsalen. Ugh. Men han kan inte gå och hämta den. Nej, för Fuller hade ju gått dit och om Roman kommer efter... Nej, för det första skulle han känna sig tvungen att be om ursäkt vilket han verkligen inte vill göra (fast jo) och dessutom skulle det bara vara skumt. Han behöver inte ens trollstaven just nu.

Av någon anledning finner Elijah sina ögon snegla mot den tjocka trädörren. Vad är det han väntar på? Vad är det han hoppas på? Även om han försöker att fokusera på texten i grundhandboken för förtrollningar, som sjätteårseleverna fått av Filius Flitwick, deras lärare i trollformellära så misslyckas han brutalt. Det är väldigt frustrerande, vanligtvis brukar han kunna stänga ute alla bekymmer och ofredande tankar för sina studier. Nu verkar det som att universum har andra planer för honom. Tankarna glider till Roman, som han först sett gråta i sin säng under frukosten, när Elijah gått sin dagliga sjukvandring. Han har lust att gå ner dit, fråga om allt är okej. Även om den jämnårige gjort det självklart för honom att han inte vill prata med den särbehandlade prefekten, som även är skolans slampa. Det är väl förståeligt. Varför känner han att han vill se till att allt är okej? Det borde han inte, framförallt inte efter det som hände nere i sällskapsrummet. Bilderna från Romans ilskna ansikte, och hatet i hans ögon glider förbi, ersätter den bild som fått hans lilla hjärta att värka. Nej, han vill inte irritera den längre något mer, han har redan gjort tillräckligt av det. Frustrerat gräver han ner fingrarna i sina mörka, tjocka lockar innan han dunkar huvudet mot bordet. Han borde bara ha gått till lektionerna, inte brytt sig om McGonagalls vänliga ord. Han borde ha gått, pluggat, inte missat någonting. Och då skulle de två sextonåriga gryffindorarna ha sluppit det där bråket. Elijah kommer inte ens ihåg hur det börjat.

——skutt——

Det var så otroligt långtråkigt. Att bara sitta där, i flera timmar, utan sällskap, ingenting. Inte ens en bol. Och när Roman Babcock längtade efter en bok så var det minst sagt illa. Efter ett par timmar kom dock ett par av hans vänner upp - sa att de skulle träna quidditch fram tills kvällsmaten - och frågade om Roman inte ville följa med. Instinkten var att tacka ja, men sedan insåg han att han var sjukanmäld och det var kanske inte klokt att träna när man låtsades vara sjuk. Så han blev tvungen att tacka nej, och då kom de överens om att träffas nere i Stora Salen vid kvällsmaten.

Och nu har äntligen det klockslaget kommit. Roman har bara småpratat med ett par stycken idag då det var lunchtid - och några kom upp till uppehållsrummet - men han gick inte ner för att äta lunch. Oklart varför. Han var inte hungrig. Men nu, ja nu är han riktigt hungrig. Så han fixar till slipsen runt halsen som han tidigare lossat lite på och beger sig sedan ut från uppehållsrummet. Ut i korridoren.

Efter morgonens händelser hade Elijah Fuller fått stor lust att bara ligga mer och sova hela dagen lång. En välförtjänt paus från allt pluggande. Men några vänner, Mason och Henry dyker upp vid dörröppningen. Astrid hade skickat dem för att se till så att allt stöd rätt till, flickor får ju inte gå upp till pojkarnas aovsalar, och vice versa. Lärarna har uppenbarligen inte tänkt till riktigt, personer med andra specialiteter kan lätt smyga sig in hos varandra och hitta på ett och annat. Inte för att Fyller själv gjort någonting så hemskt, men en hel del med Jackson. De gick i förväg ner till maten, då Elijah först och främst ville bli klar med ett arbete. Dock, önskar han innerligt att han sansat efter dem.

De mörka ögonen glider mellan Jackson och hans vänner, som står där stolta och fåniga. Jackson har sina ringklädda fingrar om Elijahs krage, trycker upp honom mot väggen precis som roman gjort.. vilken händelsefull dag. Ringarna är silvriga, i form av detaljerade ormar precis som slytherin.
"Vet du vad, ditt lilla äckel. Du gör det bara lättare för alla om du sticker härifrån, jag menar, ingen tror dig iallafall. Inte när så jävla många vill få folk att tro att du är förtjusta i dem.. tänka sig att skolans största, homosexuella slampa är en sån jävla mes i sängen." Jackson flinar, det kolsvarta håret hängandes över ögonen och de krita tänderna glittrande. "Du vet vad jag kan åstadkomma, alla i den här skolan är patetiska nog att tro på vartenda rykte, och det är ännu lättare när din psykopat till pappa är inlåst i Azkaban."
"För mig är tyvärr skolan viktigare än folks omtycke, så det spelar ingen roll vad du säger, tänker fortfarande stanna kvar.. "Det är svårt dock, för han har fortfarande känslor för Jackson, som behandlat honom som skit. Vilket får tårarna att brinna mot väggarna.

Det är inte många steg som Roman hinner ta innan han råkar passera ett par slytherinare som står kring en annan stackars elev. Idioter, ja det är vad dem är, de där förbaskade slytherinarna. Roman är fast besluten om att det inte ens finns några snälla slytherinare. Nej, alla han har träffat på under sina år på Hogwarts har varit ruttna - helt och hållet genomruttna. Inte ett gott ben kan hittas i deras kroppar.

Och Roman, som lider av smärre ångest för att han själv agerat mobbare mot en oskyldig stackare som Fuller - får lite hjältekomplex och går fram dit. Under den lilla biten lyckas han höra allt för mycket, och några sekunder senare och pusslande i huvudet inser han att slytherinarnas offer är Fuller. Igen? Stackars sate. Den killen verkar ju inte få någon paus. Inte ens i sitt eget uppehållsrum, och det är ju tack vare Roman. Toppen.
Orden som lämnar den ena slytherinarens läppar (Rom har ingen aning om namnet. Han känner igen honom, dock.) låter minst sagt sjuka. Ingen tror dig i alla fall.Alla i den här skolan är patetiska nog att tro på vartenda rykte. Wow, hade Fuller talat sanning tidigare? Är det bara tomma rykten som cirkulerar runt på skolan? Helvete. Fan Roman, vad har du gjort? På något sätt blev hela grejen värre nu.
"Låt honom vara", dundrar han efter att ha gått hela vägen fram till klungan av slytherinarna med den stackars, stackars Fuller i mitten.
Knuffar bort killen som trycker upp Fuller mot väggen. Precis som han själv gjort för bara några timmar sen. Herregud...

Nejmen ojsan. Nej, det här hade Elijah inte förväntat sig, alls faktiskt. Det verkar som att Roman gillar att leka lite hjälte ibland, knuffa undan stora stygga Slytherinare från en nätt liten grabb. Klyschigt? Nehej då. Jackson fnyser, låter blicken glida mellan de två yngre Gryffindoreleverna. Det verkar finnas någon sort avundsjuka i de kalla ögonen, fortfarande dömande och elaka. Men det finns känslor, Jackson har dock alltid varit väldigt dålig på att förmedla dem, och har en tendens att trycka undan dem med sina knytnävar. Elijah lärde sig ett och annat under deras tid tillsammans. Den sjuttonåriga slytherineleven verkar osäker på vad det är han ska göra, om han ska knuffa tillbaka eller lämna utan ett endaste ord sagt. Jackson är dock hyfsat smart och inte komplett korkad, så han vet mycket väl att om han slår till någon av dem blir det elevhemsavdrag. Och en eller en annan anmälning, även om hans familj är riktiga jäklar på att bekämpa skolans vilja att stänga av honom.
"Vi ses snart igen Elijah, när du inte har din livvakt här." säger han tillslut, klappar honom nedvärderande på en av de puffiga kinderna innan han drar med sig sina två kompanjoner därifrån. Elijahs mörkbruna ögon följer efter dem tills de försvinner in i storasalen, innan de glider upp mot Roman.
"Vilket hjältedåd." säger han och masserar sin hals med ett svagt leende, nej han ska inte vara dryg eller otacksam. "Tack." lägger Elijah till sanningsenligt. Ja, han är väldigt tacksam.

Roman är fullt förberedd för ett slagsmål. Han knyter nävarna långt innan någon av Slytherinarna ens yttrat ett ord. För honom finns det inget alternativ än att slåss - men när Slytherinarna till slut bestämmer sig för att dra så... Tja, att slå till någon av dem då kändes bara dumt. Inte ens ilskan i hans kropp (som dock inte var sådär jättestor för tillfället) kunde se något positivt med de konsekvenserna. Så han låter bli. Slappnar av med händerna. Inga knytnävar, Rom. De behövs inte. Slytherinarna har inte provocerat dig. Inte alls. Låt dem gå. Om någon skulle vilja slå dem är det ju för fan Fuller och inte du.
"Det öh- ingen fara. Det är lugnt", svarar han. Inget leende på läpparna. Nej, han kan bara inte. Att Fuller ens kan klämma fram det där leendet när han pratar med Rom som varit så jävlig några timmar tidigare känns helt sjukt. Vad tänker prefekten med?
"Slytherinare. Gillar inte dem", fortsätter han. Som för att förklara att nej Fuller, jag gjorde inte det för att det var du som var offret. Och det är väl delvis sant. Men... Varför känner Rom sig tvungen att förklara det? Skulle det vara pinsamt att erkänna att han räddat skolans slampa från Slytherinarna? Åh herregud, de där ryktena, trots att Roman nu vet att de inte stämmer, håller verkligen i sig.

Slytherinare, många elever i de andra elevhemmen har ett och annat emot dem, vilket även Roman verkar ha. Elijah däremot har funnit vissa från elevhemmets sällskap väldigt nyttigt för sig. Bland annat Jackson, början av deras förhållande hade faktiskt varit fullständigt underbart, stirrat ut över sjön och kollat på stjärnorna. De hade hållit det hemligt, och de hade tagit det väldigt långsamt. De hade inte haft behov av att hamna i sängs med varandra förrän under ett sommarlov, då Jackson helt plötsligt förändrats. Men han har även fått mycket från andra slytherinare, han har två riktigt fina vänner därifrån. Som förstår ryktena och håller hans sida, som givit många nya tankar och synsätt.
"De är inte sån dåliga." påpekar Elijah efter en stunds tystnad, försöker att urskilja tankarna som for runt i Romans huvud. Kanske han endast hjälpt honom för att det varit några ruttna människor från Slytherin. Det skulle inte förvåna Elijah överhuvudtaget. "Hur mycket hörde du?"

De är inte så dåliga. Nähä, vad skådade Roman nyss då? Kan Fuller snälla sluta försvara och vara trevlig mot de som verkligen inte förtjänar det? Exempelvis Rom. Han är ju definitivt ett rövhål. Kunde lätt definieras som en mobbare.
”Vad menar du?” okej, ställ en fråga som svar du Rom. Trots att du mycket väl vet vad Fullet menar. Det är ju klart att Roman hörde. Kanske är det bara dumt att låtsas som ingenting. Men av någon anledning vill han inte erkänna att han hört för då... Bara förudmjukande. För han trodde ju inte på Fuller tidigare och nu hade han fått det svart på vitt. Pinsamt. Pinsamt att Rom inte trott på Fuller. Så nej, han hörde ingenting. Absolut ingenting.

Okej, så nu ska den jämnårige låtsas som att inte hört någonting för att han har för mycket stolthet? Jaha ja. Elijah hade trott att deras bråk tidigare under dagen gått att fixa, men uppenbarligen inte.
"Ingenting." svarar han torrt och ser på den längre med en tom blick. Han vet mycket väl att han hört, men ändå skiter han i det. Vad hade Elijah förväntat sig? Även om nu Roman vet att ryktena inte är sanna så betyder det inte att han vill bli sedd med honom. Kanske han kan slippa bli nedtryckt av honom, bara kanske. "Vet du vad, struntsamma. Tack för hjälpen, iallafall." Elijah drar till sig sin väsa som Jackson slängt mot golvet och skickar iväg ett bittert leende till den andre.