PRS yehet & Early

När den andra börja röra på sig är det som att Cameron vaknar till. Han harklar till och blinkar med ögonen. Han drar fingrarna genom sitt rufsiga hår.
"Ugh, vad är klockan?" frågar han högt och börjat leta efter sina jeans, där han hoppas hitta sin mobiltelefon.
11.27 visar skärmen då Cameron har mobilen i sin hand. 5 nya meddelanden och 1 missat samtal. En suck lämnar hans läppar. Verkligheten börjar sakta krypa tillbaka.

"Halv tolv," berättar Gabriel med blicken fäst på tidsuret runt den smala handleden. Axlarna sjunker och han sluter ögonlocken under tystnad en kort stund. Precis som han förutspått kommer den kommande dagen bli riktigt förjävlig. Både pågrund av bakfyllan, men även pågrund av de minnena han fått med sig av kvällen. Hur han krockat in i Camerons rygg på dansgolvet, hur de dansat tillsammans..hur Gabriel fått chans till att lyssna på både den äldres nynnande sångröst, och hans hjärtslag. "Du.. tack för ikväll." viskar Gabriel, mer för sig själv medan han drar på sig sin tröja.

Cameron hoppade i sina jeans och drog tröjan över huvudet. Han hörde vad den andre sa, även fast det bara kom sen en viskning.
Han knäppte skärpet och såg bort mot den andra som satt med ryggen vänd mot honom.
"Tack själv.. Jag hade kul" svarade han och kliade sig lite i nacken. Han hade en konstig känsla i magen.

Med kostymbyxorna på stryker Gabriel en hans genom sitt lockiga hår, som innan varit bakåtslickat.. precis som vanligt har håret fått tillbaka son volym och faller över den lena pannan.
"Jag med," svarar han med tänderna fast beslutet gnagandes i sin underläpp. Är det bara att springa hem nu? Åh jösses han är så ovan vid de här situationerna, han har inte legat med någon från en fest på väldigt länge, nej det brukar vara Charlie som snattar med honom hem på ett eller ett annat sätt.. Men nu känns det så annorlunda.

Fullt påklädd vände sig Cameron mot honom. Han såg på honom i tystnad under några sekunder. Han kliade sig lätt på kinden.
"Nå, jag måste gå nu" sa han sedan och rykte lätt på axlarna. Han öppnade dörren till rummet och klev ut, och precis innan han försvann utom synhåll för den andre kastade han honom en sista blick.
"Vi ses i skolan" sade han med ett flin på läpparna och försvann sedan ned för trapporna.

Ses i skolan? Åh jösses.. detta är en av anledningarna till att Gabriel håller sig till Charlie och andra killar som han faktiskt känner. Det blir aldrig stelt, behöver aldrig bli något mer än endast sex.
"Det gör vi." säger han lätt och låter blicken följa den äldre när han går ut ur rummet med ett flin på läpparna. Dumma flin, dumma läppar. Fan. Han borde ha hållit sig hemma, studerat. Dumma, dumma vänner som dragit med honom dit.

Efter att Gabriel fått på dig sina byxor och skor, drar han till sig sin jacka för att ge sig av. Vilken jävla natt.

Cameron stängde ytterdörren bakom sig. Han kunde höra ljudet från tvn i vardagsrummet. Tyst drog av han sig jacka och skor och vandrade tyst mot det lilla köket. Han visste att hans mamma hört honom, så egentligen behövde han inte smyga, men han ansåg det helt enkelt bättre att försöka att inte dra åt sig någon mer uppmärksamhet. Med en kopp kaffe i handen gick han mot sitt rum, nu med snabba steg för att hinna till sitt rum innan hans mamma kanske ropade på honom.
Skrämt flämtade han till då dörren till badrummet öppnades precis då han vandrade förbi.
"Oj, jag ber om ursäkt. Jag visste inte att du var där" sade den främmande mannen som precis klivit ut från badrummet. Klädd i endast kallingar kliade sig mannen fundersamt i nacken, som om han funderade på vad som var bäst o säga i en sådan här situation. Cameron grimaserade bara lätt. "Ingen skada skedd" sade han och slank sedan förbi honom innan han skulle hinna säga något mer som troligen bara skulle göra situationen ännu värre.

Gabriel stirrar på maten framför sig som modern ställt fram åt honom. Modern må ha slängt ut hans bror, slagit honom.. Men hon bryr sig fortfarande om sin yngsta son, att han äter tillräckligt även om hon bara är ute och ligger runt.. sjuttonåringen biter ihop, skakar på huvudet innan han öppnar komposten för att slänga all mat, gömmer den under allt annat skräp. Gabriel som ska vara på bättringsvägen är i faktum väldigt långt ifrån just det. Han blir bara värre och värre, och med all press från skolan kommer han nog snart gå in i väggen. Dock känner han sig alldeles varm om bröstkorgen, efter det som hänt mellan honom och Cameron.. han skulle älska att uppleva det igen, det var som att deras kroppar är gjorda för varandra. Läpparna, händerna.. allt. Kanske han kan stöts på honom under morgondagen?

Det var måndag morgon och Cameron vandrade trött genom skolkorridoren. Han hade en kopp kaffe i handen och luktade rök på grund av ciggen han för några minuter haft i handen. Han var sen, hans lektion hade redan börjat men han gjorde ingen större insats för att skynda sig. Det var nästan tomt i korridoren, de flesta var på lektion.

"Ursäkta" mumlade han då han klev in i klassrummet. Han begav sig längst bak i klassrummet, mycket medveten om hur folk tittade på honom.