[PRS] Rollspelargärna och Countess

Killian stannade till när han hörde hennes historia om vad som hade hänt senaste gången som hon förflyttade sig med hjälp av spöktransferens. Han mindes mycket väl hur en tjej i hans egen klass hade splittrats när de gjorde transferensprovet under det sjätte läsåret på Hogwarts. Det hade inte varit en vacker syn. Hon hade nästan förlorat sin vänstra ben men kunde lyckligtvis lagas igen med rätt sjukvård. Han själv hade däremot aldrig råkat ut för något olycka utan hade alltid kommit fram helskinnad.
"Känner du dig redo att testa igen? Med mig? Det är det snabbaste sättet att ta sig till sankt mungos men det finns såklart alltid en risk". Han tittade mot Leah och märkte hur hon verkade granska hans ansikte. Han kunde inte låta bli att le och då de nu befann sig så pass långt ifrån skolans område kunde han äntligen röra vid henne. Varsamt lät han fingrarna smeka längs hennes hår och följde sedan konturen av hennes kind. Hans klarblå ögon stirrade rakt in i hennes mörka.

Leah såg på honom och kände hur hon blev helt varm när han rörde hennes hår och hud, hans händer gav henne direkt värme, en värme som inga solstrålar i världen kunde ge henne och få henne att må lika bra. Hon lyssnade på hans fråga och funderade en stund innan hon nickade sakta, det var så många år sen olyckan hände så hon var tvungen att prova igen, någongång var hon ju tvungen att prova och risken över att hon skulle splittras en gång till var ju faktiskt väldigt liten och dessutom hamnade de ju på Sankt mungos så skulle hon splittras fanns det ju folk runt om som förmodligen kunde hjälpa henne direkt. Ett litet retfullt leende la sig på hennes läppar medan hon försiktigt lekte med hans fingrar.
- så du verkade inte tycka om Marcus jättemycket. Blev du lite sotis kanske? Sa hon retsamt och bet sig löst i läppen och kollade upp på honom. Hon ville verkligen se hans reaktion, skulle han vara en sån stel lärare eller faktiskt vara lite lekfull också.

"Tro mig, du vill inte se mig svartsjuk", svarade Killian med ett retsamt leende, men förklarade inte närmare vad han hade menat med det. Han tänkte inte berätta för Leah att han hade vilie-blod i sig. Det var någonting som hon skulle få ta reda på själv.
Utan förvarning hade han fört ner sin fria hand till Leahs midja och dragit henne snabbt intill sig så att deras ansikten hamnade mindre än en decimeter ifrån varandra.
"Men ja, jag tycker inte om den där Marcus och jag gillar inte att han rör vid dig sådär..". Han tittade åter djupt in i hennes ögon, såg till att ha hennes fulla uppmärksamhet och lutade sig sedan närmare som om han var på väg att kyssa henne. Men i nästa sekund försvann dem från platsen med ett högt pang. Det hade inte givit Leah tiden att tänka och därmed inte hunnit bli rädd för att resa iväg med spöktransferens... Och senare dök de upp, helskinnade, i en smal springa mellan två höga byggnader och till höger om dem fanns en bred affärskantad gata som var packad med mugglare som var ute och shoppade.

Leah himlade med ögonen åt hans kommentar och vad han sen sa om Marcus, att han ens trodde att det någonsin skulle kunna bli hon och Marcus då hade han hallucinationer,
- men han har ingen chans mot sig vet du, jo kanske om han ger mig en kärleksdryck men inte annars sa hon och log svagt och la försiktigt händerna på hans bröst och besvarade kyssen. Att deras läppar skulle mötas hade hon längtat efter ända sen kvällen efter när hon lämnat hans klassrum. Det var då hon kände den sugande känslan i kroppen som hon bara känt en gång innan och snart var de på ett helt annat ställe än där de stått tidigare, han hade transfererat de båda. Hon kollade runt och log svagt när hon såg alla mugglare som gick på gatan och i bakgrunden kunde man höra en gatumusikant som spelade gitarr.
- Mamma har berättat om denna gatan, tydligen innan jag föddes så gick mamma och pappa ofta ut hit och fikade och sånt, min pappa var mugglare sa hon mjukt och kollade på honom och sen ut på gatan igen, hon hade sån lust att gå ut där och strosa runt på gatorna, kolla i alla affärer och bara gå en mysig promenad på ett ställe där ingen visste att Killian var hennes lärare så de kunde umgås offentligt.
- Men sen föddes jag och då tvingades mamma berätta att hon var häxa och då stack han, han sa att han inte ville ha ett sånt missfoster till barn sa hon lågt och lutade huvudet mot tegelväggen bakom sig, egentligen visste hon inte varför hon berättade det för honom, det kändes bara så naturligt att prata med honom om saker och det kändes inte som han skulle tycka det var konstigt eller reagera på något särskilt sätt.

"Mina föräldrar övergav mig när jag vet liten. Så min faster tog in mig och uppfostrade mig som sin egen son", sa Killian efter att ha Leah varit öppen och berättat om sin barndom. Han ville inte vara sämre och lämna henne helt ovetande om vem han var.
"Men tyvärr så finns hon inte kvar i mitt liv längre." Killian tittade ut över gatan, på alla människor som strosade omkring med kassar fyllda med fynd som de gjort i olika butiker. Han verkade inte alls lika bekväm med att befinna sig bland mugglare som Leah. Hans far tillhörde en av den tjugoåtta familjer som fortfarande hade rent trollkarlsblod, och hans mor var halvt trollkarl, halvt vilie. Med andra ord fanns det inte ett enda spår av mugglarblod i hans ådrar och han visste därmed inte mycket om deras värld. Samtidigt hade hans faster aldrig dragit sig för att använda ord som "smutsskalle" och talade gärna negativt om mugglare, påstod att de inte var lika fina som trollkarlar. Killian kunde inte låta bli att fundera över vad Ramona skulle säga om hon såg honom nu. Tillsammans med en flicka som var halvblod.. Och en Brown dessutom. Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte.
"Min faster var en renblod och hon... var inte jätteförtjust i mugglare".

Hon lyssnade på vad han sa om sin familj, han visste hur det kändes att bli övergiven. Ingen hon pratade med hade någonsin förstått hur jobbigt det var och därför hade hon slutat prata om sin barndom, för att slippa göra folk obekväma. Hon kollade på honom och nickade sakta när han sa det sista.
- jag vet att vissa inte gillar mugglare, halva slytherin har påpekat att jag är en smutsskalle och borde vara hos husalferna men jag håller fast vid att mugglare är bättre än oss. Jag menar tänk allt de gör utan magi, vi kan bara laga saker med lite magi om det går sönder, vi städar med magi och allt annat medan de klarar sig utan det sa hon och ryckte på axlarna. Visst var det jobbigt när folk pikade henne om att hon var halvblod och inte "fin" nog men hon tog inte längre illa upp, hon var ganska stolt över att vara den hon var och hon var den i hennes årskurs med bäst betyg vilket innebar att allt inte bara hade med Blodstatus att göra. Hon kollade upp på honom med ett litet leende innan hon kollade ner på sig själv.
- Jag kan inte gå in på Sankt mungos i min Hogwarts-klädnad. Stanna här i två sekunder sa hon snabbt och kysste hans kind innan hon drog av sig manteln så hon såg ganska normal ut. Hon gick snabbt in i en butik och köpte lite kläder och betalade med mugglarpengar hon haft kvar i sin väska. Hon kom tillbaka till Killian med en enkel mörkröd klänning som slutade lite ovanför knäna och hon hade satt upp sitt hår i en liten fläta.
- sådär, mycket mer bekvämt sa hon med ett leende.

Killian förundrades över hur stolt Leah var över att ha mugglarblod i sig. Som del av en renblodig trollkarlssläkt och tidigare tillhörande Slytherins elevhem fick han vanligtvis höra det motsatta. Fastern sa alltid att han skulle bära namnet Avery med stolthet, och han mindes mycket väl klasskamraternas hetsiga konversationer nere i Slytherins uppehållsrum om att ”smutsskallar” inte hade någonting att göra på Hogwarts. Så att höra Leah säga saker som att ’mugglare är bättre än oss’ fångade hans uppmärksamhet.
När Killian sen stod ensam kvar så märkte han plötsligt alla blickar från förbipasserande. Han tittade ner på sin svarta klädnad. Tyckte inte att de stack ut alltför mycket. Så varför var det så många som vred bak huvudet för att ta sig en extra titt på honom? Han kände hur någon knackade honom lätt på axeln. Han vände sig om och fick se en ung mugglarkvinna bakom sig. Hon såg ut att runt hans egen ålder, hade blek hud, gröna ögon och långt honungsblont hår som var uppsatt i en hög hästsvans.
”Ja?”, sa Killian oberört.
”Ursäkta, jo jag vill inte verka patetiskt eller så och jag brukar inte göra det här, men jag såg dig och... ”. Kvinnan drog efter luft innan hon fortsatte. ”Jag undrar om jag kan få ditt nummer?” Hon tittade upp på honom med en forskande blick.
"Mitt... nummer?" sa Killian och tittade oförstående på henne.
"Ja, ditt nummer? Eller är du upptagen?", fortsatte hon. Helt ovetande om att Killian aldrig använt en telefon i hela sitt liv.
"Ja, jag är upptagen för stunden", svarade Killian.
Nu var det den unga kvinnan som såg förvirrad ut. Som om hon inte visste hur hon skulle ta hans svar. "Uhm, okej. Men ifall du ändrar dig.." Hon letade fram ett smalt föremål och någonting som liknade en bit pergament ur sin väska. Hon klottrade ner en lång sifferkombination och sträckte sedan fram pergamentbiten till honom. Killian tog emot den.
"..så ring mig", hon blinkade till med ena ögat innan hon kilade iväg i sina höga klackar. Killian tittade oförstående efter henne och sen ner på siffrorna. Fortfarande förvirrad över vad som just hänt vände han sig om för att se tillbaka mot butiken som Leah försvunnit in i och såg då att hon kommit ut igen. Och synen fick hjärtat att slå ett extra slag. Han formade någonting som liknade ett 'wow' med läpparna innan han mötte upp henne. Det var första gången han såg Leah med någonting annat än skoluniformen och hon hade förvandlats till en vacker ung kvinna.
"Det passar dig...", sa han och lekte lätt med flätan som vilade ner över axeln.

Leah höjde lätt på ögonbrynet när hon såg tjejen gå ifrån där Killian stod. Leah gick fram till Killian och såg lappen i hans hand som hon mjukt tog ur hans hand och hon läste snabbt att det var ett mobilnummer. Hon himlade lätt med ögonen, det var inte så smart att ge en lapp med ett telefonnummer till en trollkarl som förmodligen aldrig använt någon telefon och säkert inte ens har sett en. Hon gick närmre honom och lät hans fingrar leka med sin fläta medan hon mjukt granskade honom.
- jasså, du har fått någons mobilnummer sa hon och skrattade till när hon såg hans frågande min.
- Mugglare har en liten apparat som man kan prata med andra genom vart man än är i världen förklarade hon och log mjukt mot honom.
- Så om du skulle få för dig att du vill kyssa eller mysa med den tjejen som gick där så kan jag ringa åt dig la hon till med ett oskyldigt leende. Hon förstod ju såklart att det var hans villieblod som fick tjejerna att kolla mot honom.
- Där var en kille i butiken som tydligen tyckte jag var snygg, det uttryckte han ganska tydligt sa hon och log svagt.

Killian lät Leah ta pergamentbiten ur hans hand och lyssnade medan hon berättade om siffrorna. En apparat som man kan prata med andra genom? Han gissade att det fungerade på ungefär samma sätt som när han pratade med folk genom sin öppna spis, men att man behövde en lång rad med siffror för att få tag på personen man sökte. Hur som helst så lät det invecklat. Hur skulle man ens komma ihåg alla dessa nummer i rätt ordning?
"Jag tror jag klarar mig utan hennes sällskap. Hon var ändå inte min typ", sa han när Leah föreslog att hon kunde ringa till den unga kvinnan ifall han ville träffa henne framöver. Han fick fram ett leende, men det dog ut lika snabbt när hon berättade om någon kille hon precis mött och som tydligen hade stött på henne.
"Vad menar du med att han uttryckte det tydligt?", frågade Killian och spände blicken mot den lilla butiken som hon precis kommit ut ifrån. Försökte se ifall han kunde få en skymt av någon där inne.

Leah slängde pappersbiten och höjde ett ögonbryn mot Killian, varför hade hon sagt något om killen? Det bara flög ur henne och hon hade tidigare sett att han kunde bli svartsjuk. Men det var ju lika bra att berätta sanningen nu eftersom han ändå var svartsjuk och att han säkert inte skulle tro på henne om hon ljög, dessutom vad skulle han göra? Förhäxa killen? Nej det var lika bra att berätta sanningen.
- jo han... han la handen på min rumpa och sa att han gärna hade tagit med mig hem till sängen sa hon och rodnade starkt och kollade ner i marken. Hon hade självklart sagt nej och att hon redan hade en pojkvän och sedan snabbt gått ut från affären. Hon såg mot affären och nickade mot en kille med mörkt hår som gick ut därifrån.
- det var han sa hon och lekte med Killians fingrar försiktigt, hoppades bara att han inte skulle gå fram till killen.