Prs tippest & JustAFriend

Hade han gjort något fel? Fan. Så typiskt Elliot. Aldrig tillräcklig. Någonting ändrades i Sebastians blick innan han släppte taget. Han tyckte inte om den blicken. Han älskade ögonen. Men absolut inte blicken. Det hängde någon form av lidande över den. Kanske medlidande. Han hoppades inte på det. Medlidande var inget Elliot tyckte om oavsett vad det gällde. I alla fall när det handlade om honom själv. Det gav honom en känsla av att han var skadad. Inte fysiskt, mer som person. En trasig själ. Han slutade le. Blicken var svårdefinierad, det skulle även kunna vara ånger. Ångrade Sebastian sig? Tyckte han bara synd om Elliot och kysste honom endast för att få det att kännas bättre? Det kunde mycket väl vara fallet. I så fall han han ju lyckats. Men nu kändes det inte alls bra. Ångesten var tillbaka och värmen inombords som bortblåst. Eller inte riktigt om han skulle vara helt ärlig, för Sebastian var fortfarande extremt nära. Men det var inte på samma sätt. Elliot hade gjort bort sig. Igen. Fan fan fan.

"Mmm". Återigen visste han inte vad han skulle svara. Han kände sig tom igen. Så jäkla tom. Eller inte överallt. Huvudet var allt annat än tomt. Men resten. Ett skal. Tomrum. Nada.

Vad skulle hända imorgon i skolan. Skulle de ignorera varandra? Låtsas som att ingenting hänt? Nej, känslan inombords var allt annat än positiv. Han satte sig ner ordentligt på pakethållaren igen.

Så fort han kändes Elliots tyngd ordentligt på cykeln så började han trampa. Han fortsatte att cykla på den vägen som Elliot sagt. Han var tyst. Tänkte. Mycket. För mycket. Han tänkte på så jävla dumma saker, spelade upp händelsen i bildsalen ännu en gång. Blodet, ärren, skriket. Fan fan fan. Hur kunde han ens få för sig att kyssa någon som han så tydligt visste var instabil? Som han dessutom inte kände så väl? Fan, vem trodde han att han var. Han kände inte Elliot överhuvudtage. Han ville, men han gjorde inte det.

”Vilket håll?” frågade han samtidigt som han bromsade in vid en korsning. Det hade blivit helt mörkt ute och luften hade blivit sådär krispig som den blev på natten. Kall, behaglig, tom. Friskare än all annan luft.
Hans mobil började ringa. Han drog nytta av att de för tillfället stod stilla och fiskade upp mobilen ur jeansfickan. Mamma. Wow, hans mamma ringde? Imponerande. Inte tillräckligt imponerande för att han faktiskt skulle svara, så han stängde av ljudet och la tillbaka den i fickan.

En liten ensam tår sipprade nerför Elliots kind. Tur att det var mörkt så att Sebastian inte kunde se. Om han nu skulle få för sig att vända sig om. För tillfället verkade det inte riktigt vara fallet. Helt ärligt tvekade han på att Sebastian skulle vända om en enda gång. Just nu var det bara tyst. Stelt. Någonting var osagt. Tystnad=fara. Den logiken hade lärt sig redan som småbarn. På samma sätt som han lärt sig närhet=fara och ljud=fara. Ikväll hade han trotsat allt det där. Rädslorna som höll honom vaken på kvällarna och inkräktade både hans dagdrömmar och vanliga drömmar. Vad hade han fått ut av den här kvällen? Ingenting. Verkligen ingenting. Allt var skit. Igen. Som vanligt. Ännu ett ärr adderat till samlingen. Eller alltså ett fysiskt men många på ett helt annat plan. Minnen som aldrig kommer gå att radera. Skammen gjorde åter igen entré i hans medvetande. Allt var skit. Och det värsta var att allt var hans egna fel. Fler tårar gjorde den första sällskap. Toppen. Verkligen.

"Hö..". Sebastian mobil ringde. Elliot kunde inte se vem det var men tydligen ingen viktig för Sebastian stängde bara av ljudet.
"Höger", sa han tyst tyst, som om han skämdes över sin existens. Det gjorde han ju i oförsig också men det spelade ingen roll. Han ville bara bort. Bort från allt. Helst typ igår.

Höger. Tyst röst. En sådan röst som Seb ibland hörde i klassrummet, från de allra blygaste. Men Elliot var ju inte blyg. Vad hände? Fan. Var det Seb som hade gjort något? Det var det säkert. Den skarpa övergången från kyssen till att ta avstånd och sluta prata... Fan. Hur klumpigt kunde man ena hantera en situation? Inte bara en situation men en människa. En jävla människa. En trasig människa. Skör. Fan.

”Är det på den här gatan?” frågade han efter ett par minuters tystnad när han nådde fram till ett kvarter. Snabbt vände han på huvudet och tittade sig bak axeln, på Elliot. Det hade blivit för mörkt för att se att hans ögon var gröna. Det var för mörkt för att se hans fräknar.
Han tillät sig inte att fastna med blicken igen. Det var frestande, men han vägrade. Stod emot med allt han hade. Men verkade han kall nu? Hade han tittat bort för snabbt? Jävla tankar som inte kunde lämna honom ifred. Jävla, jävla tankar.

Tystnad.
"Ja, tredje brevlådan", svarade Elliot fortfarande lika tyst. De hade svängt in på gatan. Gatan med hans familj. Gatan med hans madrass på golvet. Gatan som var lika med klump i magen, tårar och blåmärken. Gatan med huset han förväntades kalla sitt hem. Det låg gömt bakom ett vildvuxet buskage. Eller egentligen var det mer som en skogsdunge, det gick bara att skymta taken där bakom trädtopparna. På dagen alltså. Nu gick det inte att skymta någonting. Det var kolsvart.

Han klev försiktigt av cykeln. Det ända som avslöjade vart det faktiskt bodde folk var brevlådor och de upptrampade stigarna som ledde in bland träden och buskarna. Där bakom doldes hur som helst slitna grå radhus. Han ställde sig framför Sebastian. Undvek ögonkontakt.
"Tack", sa han förvånansvärt klart med tanke på hans totala brist på pondus och energi. Det var svårt att urskilja Sebastians ansikte men han försökte fästa blicken någonstans i närheten av där han misstänkte att ögonen satt. Attans att gaslyktan skulle gå sönder just ikväll. Elliot vände sig om och tog ett kliv i riktning mot huset. Han ångrade sig snabbt och gjorde ännu en vändning. Han kramade försiktigt och snabbt om Sebastian. Det kändes fel att bara lämna som om ingenting hänt.
"Förlåt". Han tog ett djupt andetag.
"Förlåt", den här gången lät han nästan vädjande och desperat. Han darrade lätt på rösten. Varför var han såhär? Förstörde exakt allting. Han vände snabbt om igen. Han ville bara be om ursäkt. Han behövde inget svar. Helt ärligt föredrog han att inte få något svar.

Ett skrik. Från huset. Det var Emma.
"Vi ses". Elliot tog ett djupt andetag. Sedan sprang han. In. Ännu en torsdagskväll. Livet var allt en underbar plats.

Han nickade. Inte för att han trodde att Elliot skulle se det, det var för mörkt. Men det var sådant han bara gjorde. Onödigt. Han cyklade förbi brevlådorna och räknade. Ett, två, tre. Han bromsade in. Hans blick drogs mot huset. Inte för att han kunde se det. Vildvuxna buskar täckte allting. Seb hade aldrig tänkt sig att Elliot skulle bo... Sådär. Inte för att han dömde honom utifrån det, men ändå. En elevrådsordförande kändes som en bortskämd skitunge som bodde i värsta stora huset. Seb insåg att utav de två så var nog han den som skulle kunna betraktas som en bortskämd skitunge. Elliot hade fan det mycket sämre än han själv. Seb bodde i ett stort, fint hus med inomhuspool. Han fick alltid den nyaste mobilen, fick alldeles för hög veckopeng och ändå tyckte han synd om sig själv. Fan. Hur kunde han inte insett hur bortskämd han var? Han gick runt och tyckte synd om sig själv för att hans föräldrar inte tillägnade tillräckligt med uppmärksamhet åt honom. Andra barns dröm. Fan.

”Sluta”, viskade han efter den andra ursäkten. Han besvarade kramen, ville hålla kvar, men ett skrik hördes ifrån huset och Elliot drog. Sebs huvud var alldeles för virrigt för att ens kunna reflektera över skriket, kramen, ursäkten. Han försökte titta efter Elliot där han sprang, men det var omöjligt. Det var kolsvart ute.

Han sprang och sprang. Trots att det bara var en femton meter som max så kändes det som en mil. Vad väntade den här gången? Egentligen ville han inte veta men han hade inget val. Det var mycket i Elliots liv han inte kunde bestämma själv. Ständiga måsten. Åtminstone behövde han inte drabbas av så mycket beslutsångest. Men just ångest var ju dock inget han hade särskilt stora brister av direkt så det spelade kanske ingen större roll om hade skulle utsättas för den lite då och då. Grenarna piskade honom i ansiktet. Dörren var öppen och lyset var på.

Han duckade. Tallriken föll till golvet med en krasch. Den gick i tusen bitar.
"VAD I HELVETE GÖR DU HEMMA SÅ HÄR SENT?!". Elliot mamma var full. Som så många gånger förr. Hon brydde sig nästan aldrig om när han var hemma eller inte. Men som det lyckosamma fyrklöver han var prickade han in att komma hem sent en av de sällsynta dagarna hon värderade hans närvaro på sitt egna sätt.
"Mamma...andas", sa Elliot lugnt och närmade sig långsamt sin mor och försökte att inte snubbla på vägen dit. Hans tre småsyskon sprang in bakom honom. I stunder som denna var han deras ända skydd och stöd. Det var ett ansvar och han fick otroligt dåligt samvete när han tänkte på vad han gjort medans de hade haft ett rent helvete här hemma. "DUCKA!", ny tallrik. Han tittade bak. Alla syskon fysiskt oskadda. Han skulle precis vända om igen.

Fan. Allt var svart. Bakhuvudet gjorde ont av smällen. Likaså hans högra öga. Blåtira. Kul. Knytnävar knytnävar knytnävar. Smärta. Han kände händerna från hans småsyskon. Han tittade upp och mötte blickarna av oroliga barnögon.
"Det är okej", han log mot sina syskon. Det gjorde ont som fan. Han hörde snyftanden från hörnet. Som vanligt. Hans mor insåg ännu en gång vad hon hade gjort. Hon kunde inte stå ut med sig själv. Elliot kände verkligen igen den känslan. Skillnaden var bara att han inte hade gjort något. Han hade inte valt det här.

Han hörde oljud bakom sig när han cyklade iväg. En oro bildades i magen, för Elliot, men han fortsatte att cykla. Ärligt talat kände han inte sig bekväm i kvarteret. Det var... Fattigt. Fan. Men det var fattigt, vad skulle han tänka? Det var fattigt och kriminalitet var vanligare i sådana kvarter. Han gillade Elliot, alldeles för mycket faktiskt, men han värderade sig själv mer. Sin egen säkerhet var långt mycket viktigare än Elliots. Fan, kunde han sluta vara en så dålig person? Egoistiskt jävla rikemansbarn som tyckte synd om sig själv.

Snart hade han cyklat ut ur kvarteret. Snart var gatulamporna tätare och det blev ljusare. Inte många minuter därefter bromsade in vid sitt eget hus. Hans hus, som man faktiskt kunde se från gatan. Hans hus, med egna lyktor runt omkring så trädgården aldrig riktigt föll i mörker. Klargrönt gräs. Välhållna buskar. Vackra rabatter. Fan. Varför bodde han så?
Han cyklade in på uppfarten och lämnade cykeln där, olåst. Risken att den blev stulen och om den blev det så skulle han få en ny. Det var ingen fara. Han brydde inte sig heller. Dock så skulle han föredra sin rostiga, gamla skitcykel än en splitterny, dyr jävel. Men han brydde inte sig tillräckligt mycket för att låsa in cykeln ändå.

Seb var inget fan av dörrar. Därför lät han alltid fönstret till sitt rum stå öppet. Han kastade in sin akvarellmålning först och hoppade därefter in själv.
”Var har du varit?” hans mamma satt på hans säng. Lampan k taket var släckt. Hon satt i mörkret. Fyfan vad creepy, tänkte Seb. Men smart ändå. Om hon hade tänt så hade Seb tagit cykeln och cyklat någon annanstans. Han tände lampan innan han svarade.
”Ute”, muttrade han och fäste blicken på henne. Hon liknade inte honom alls. Hon var blond, blåögd, hade mjuka och försiktiga linjer i ansiktet. Brun.
”Sebastian, jag försöker-”, började hon och reste sig från sängen samtidigt som hon gestikulerade med armarna.
”Jag orkar inte”, svarade han med tom röst och la upp målningen på sitt skrivbord. ”Du ger mig migrän, okej? Låt mig vara.” Han tittade på sin målning. Kände sin mammas blick bränna i ryggen på honom en stund innan värmen därifrån försvann och han hörde fotsteg och dörren som stängdes.

"Det är okej mamma. Andas", sa han lugnt. Det var likadant gång på gång. Syskonen skrek. Han fick stryk. Mamma grät. Han talade om för alla att det var okej. Ingenting var okej. Kunde han inte bara inse det nån jävla gång? När han tänkte efter så hade han nog redan det för länge sedan. Det gjorde bara så ont att inse. Han ville inte heller bidra till tumultet hemma. Hemma. Ett hem. Det här var inte ett hem. Det var ett skal med misär inombords. Hmm, typ en representation av sig själv när han tänkte efter.

Efter en stund ledde han syskonskaran uppför trapporna.
"Har ni borstat tänderna?", frågade han mjukt. De nickade. De var så himla duktiga. Hela jävla tiden. Han visste vad de gick igenom och det var långt ifrån lätt. Han önskade från botten av sitt hjärta att de skulle få slippa det. Slippa vara duktiga. Slippa ta ansvar. De var ju bara barn. Han led med dem.
"Bra. Då går vi och lägger oss", sa han lite tystare den här gången. Han höll Emmett i handen. De delade rum. Det ända rummet i huset med lås för att vara exakt. Ja, förutom badrummet så klart. Låset gjorde att de ofta fick sällskap av små tassande fötter i mitten av natten. De gick in i Emma och Esthers rum. Pyjamasarna var redan på så det enda kvarstående var nu att krypa till sängs. Han stoppade om dem och gav de en varsin kyss i pannan. Tankarna svävade iväg till Sebastian, han kunde inte rå för det. Läpparna hade trots allt haft kontakt med annat än mat och barnpannor idag och det hörde inte bland vanligheterna.
"Godnatt", viskade han och tog med sin sin lillebror ut ur rummet. Han stängde försiktigt igen dörren.

Emmett hade redan varit uppe långt efter läggdags så gan ville inte dra ut på det hela. Han behövde sömn. Det behövde helt ärligt Elliot med. Många intryck. För många intryck. Han klädde av sig allt utan underkläderna och gick mot madrassen på golvet. Han lyfte på täcket och lät Emmett smita under. Lampan var trasig så det var redan mörkt i rummet. Han låg och lyssnade till hur Emmets snyftande andetag långsamt övergick till regelbundna snarkningar. Trots allt som hänt somnade Elliot strax därefter. Han var van vid många tankar och gan var dessutom ganska omtöcknad av slaget. Han blundade, kramade om sin bror och kände hur kroppen blev tyngre och tyngre...

Seb var inte trött. Han tittade på mobilen. 22:36. Det var lugnt, han brukade bara sova ett par timmar inför varje skoldag. Om han sedan blev trött under dagen skolkade han från någon oviktig lektion och tog en tupplur på skolgården eller hemma. Beroende på om det var någon rövhatt till lärare som klagade på honom eller inte. Oftast var det någon som väckte honom, skickade honom till rektorn, kvarsittning, samtal hem. Han brydde sig inte längre. Ärligt talat så undrade han om hans föräldrar ens brytt sig från början. De hade redan två lyckade barn, det tredje, misslyckade barnet, var det väl ingen som skulle lägga märke till.

Han satte sig vid skrivbordet och drog fram sina färger och två papper; ett kladdpapper och ett styvare, dyrare papper. Något som hans pappa hade införskaffat efter att Seb hört honom prata skit om honom inför sin kollega. Men det var fint papper, så han brydde sig inte. (Jo, det gjorde han.)
Men det var bara kladdpappret som blev använt. Han tog fram alla sina gröna färger och testade varenda en; tryckte hårt, tryckte knappt alls. Ingen var ens i närheten av Elliots ögon. Fan. Han tittade på klockan igen. 01:34. Hur kunde tre timmar passera så snabbt? Utan något gott resultat? Han la ner pennan han hade i handen och lutade sig tillbaka i den svarta skrivbordsstolen. Hans vita väggar var kala, trots alla tavlor han någonsin målat. Han la alltid ner dem i lådor. Ville inte att någon där hemma skulle se. Det var fan inte deras grejer att se.

Till slut bytte han om till sin pyjamas och hoppade ner under täcket. Sängen var mjuk, skön och formades precis efter hans kropp. Hur dyr var den? Alldeles för dyr, förmodligen. Fan. Sluta tänka, Seb. Men han kunde inte sluta tänka. Allt han kunde tänka på var hur han hade det så jävla bra och hur jävla dåligt Elliot verkade ha det. Fan fan fan.