PRS Kkaebsong & JustAFriend

Med ett litet leende strykandes över läpparna, fortsatte Zhìyuan med att klia katten över magen. Det var inte speciellt gosigt, utan snarare någon slags lek. En ganska hårdhänt lek, med tanke på att han hade ett par vassa kattklor ingrävda i skinnet. Men som sagt var så gjorde det ingenting. Han hade helt klart varit med om värre - betydligt värre.
”Jag vill också ha en katt, men jag får inte för min mamma..de hårar ner så förskräckligt och hon tål inte sånt”, muttrade sjuttonåringen och plockade upp Kiwi i famnen istället, för att gulla henne på riktigt. Handen som nyss kliat kissemissen över magen, var alldeles fylld med små rivsår där blodet börjat tränga fram. Nåja, de skulle väl läka förr eller senare? Zhìyuan satte sig lite mer upp i sätet och lutade ryggen mot fönstret, med blicken glidandes mellan Max och Kiwi. Nej, fy skäms.

"Jo, de gör ju det...", svarade han tyst. Det var dock synd för den jämnåriga såg verkligen ut att tycka om Kiwi och Kiwi såg ut att tycka om den andre. Nu skulle ju ingen få ta just Kiwi. Aldrig aldrig, men det fanns säkert en hel frös med andra katter som tyckt om Zhìyuan minst lika mycket. Av någon konstig anledning kändes det som att den mörkhårige behövde en katt i sitt liv. Lite trygghet. Herregud, när började tänka så här?
Max stirrade förskräckt på Zhìyuans hand.
"Kiwi!", utbrast han och började genast rota runt i väskan för att plocka upp tygkassen han alltid hade med sig. Med allt det där nödvändiga. Pennor. Böcker. Kattleksaker. Huvudvärkstabletter. Plåster. Desinfektionsservetter. Perfekt. Med ens var han framme hos den andre. Tog den blodiga handen i sin och började torka.
"Det får inte bli infekterat", mumlade han. Insåg inte förens allt var borta vad tusan han höll på med. Han släppte handen och backade skamset undan en aning.

”Men hallå, aj”, utbrast Zhìyuan och tittade upp mot Max med smalnande ögon. ”De är ju skitsmå, det är inte precis som att jag kommer gå och gräva med händerna i jorden när vi kommer fram”, knotade han. Varför hade han helt plötsligt fjärilar i magen? Sjuttonåringen vände blicken till handen och pressade undan det lilla leendet som börjat gro på läpparna, vilket resulterade att det istället ryckte i mungiporna på honom. Det måste ha sett sådär måttligt obehagligt ut, även om han inte menade någonting illa just där och då. Med sin oskadade han, plockade han upp Kiwi och sträckte henne mot den jämnårige.
”Här, du kan få henne om du blir så orolig över ett par små rivsår”, muttrade slytherineleven, vars tankar var all over the place. Gud vad fånig han var. Tur att Max inte verkade kunna läsa tankar, då hade hela situationen varit extremt pinsam.
”Nåja, tack i alla fall antar jag”, fortsatte Zhìyuan och släppte fram det där lilla leendet han bestämt hållit tillbaka. Det kunde inte direkt skada, eller? Ha! Om det nu ville sig riktigt illa kunde det där leendet visst ha förmedlat någonting han egentligen inte bille ha förmedlat. Suck.

"Förlåt". Det sved ju alltid när man gjorde rent sår, han borde ha varnat Zhìyuan. Dumma Max. Varför gjorde han det över huvud taget? Som den jämnåriga precis sagt så var det ju inte direkt de små rivsåren allvarliga. Det var ju inte direkt så han skulle dö. Nej, det var bara Max som var Max. Överreagerade. I ständigt behov av att pyssla runt och ta hand om alla. Ständigt med plåster, våtservetter, druvsocker och allt annat inom räckhåll.
Zhìyuans ansiktsuttryck var oerhört svårt för Max att tyda. De små rycken i mungiporna gjorde honom bara förvirrad. Gjorde det ont? Ville han skrämmas? Var det ett leende som lekte runt där i mungiporna? Slutligen verkade det som att det sistnämnda stämde in. Vilket var ganska oklart. Eller? Herrejösses, kunde den där hjärnan sluta överanalysera allting hela jävla tiden? Ughhh.
Det kändes annorlunda när han släppte den jämnåriges hand. Typ tomt. Eller som att det typ... Slutade pirra? I fingertopparna, eller va? Max bara nickade lite lätt och lät ett smått leende breda ut sig över läpparna. Dolde förvirringen hyfsat bra. Vart kom alla förvirrande känslor ifrån? Han tog emot katten och bar upp henne i famnen, för att sedan sätta sig ner. Hjärnan var kaos.

De mörka ögonen fäste sig stint på Max när den jämnårige föll tillbaka mot sätet. Okej, så han hade gjort rent såren men inte satt på plåster eller någonting för att skydda dem? Den sortens slarvighet kunde inte lilla Zhìyuan acceptera. Med armarna korslagda över bröstet, höjde han ett ögonbryn mot hufflepuffeleven.
”Du, om du nu ändå gjorde rent såren, kunde du inte ha satt ett plåster ett lindat en gasbinda eller någonting runt dem? Avsluta det du började med din lilla mes”, sade sjuttonåringen med ett flin, som krupit sig över läpparna. Han sa ingenting av det där för att vara elak, möjligen lite irriterande, men inte mer än så. Det låg helt enkelt i hans natur att vara en riktig retsticka, och Max var inget undantag även om han nu hade de där förbaskade gröna ögonen. Zhìyuan lät ögonen vandra mot fönstret efter ett slag, när stirrandet slutligen övergick till att vara obehagligt. Hur långt kunde de ha kommit? Halvvägs? Slytherineleven hade faktiskt ingen aning och för att vara helt ärlig, brydde han sig inte direkt heller.

"Jag öh...trodde du ville jag skulle sluta", mumlade han. Gud vad han hatade att bli kallad mes. Det var ju just vad han var och vad han kallade sig själv hela tiden men när andra sa det blev det betydligt mer påtagligt. Nåväl, självklart behövdes plåster. Han hade väl bara blivit för förvirrad av att inse vad han egentligen höll på med. Det var ytterst sällan Max gjorde misstag när det kom till sådant men förrvirring(eller vad tusan det nu var som hände) gjorde mycket med folk.
Han lyfte ner Kiwi på golvet. Hon började genast springa runt och jaga sig svans. Max kunde inte annat än att le lite åt henne medans han återigen började rota i den till synes lilla kassen. Rätt så snart fann han förpackningen med plåster och en sax. Plockade ut rullen och gick fram till den jämnåriga igen. Började mäta ut hur mycket som behövdes och klippte sedan plåster i olika storlekar.

”Jag påpekade bara hur onödigt det var, men jag sa aldrig att du skulle sluta”, påpekade slytherineleven och lät blicken glida ner mot Max som börjat plåstra om handen. ”När man påbörjar någonting måste man liksom avsluta det, förstår du”, förklarade han samtidigt som blicken vandrade vidare mot Kiwi. Vad var det egentligen med katter och att jaga sin egen svans? Det skulle aldrig ha fallit i Zhìyuan att hålla på, på samma sätt. Bra tankegång där, riktigt bra jobbat. Sjuttonåringen gjorde en grimas åt sig själv och vände kvickt tillbaka de svarta ögonen mot den andre, gav sig själv en riktig uppläxning om att tänka i sådana banor.
”Gillar du djur?” Frågade han plötsligt, mitt från ingenstans och fäste ögonen i den jämnåriges, lutade lite på huvudet vilket fick honom att se lagom galen ut. Usch, han var verkligen tvungen att ta tag i det där - både sin nyfikenhet och de sinnesrubbade blickarna. Inte undra på att ingen vågade gå gå nära honom, att alla alltid verkade dra sig mot sidorna av korridorerna när Zhìyuan spatserade nerför dem. Det var underhållande och ensamt på samma gång.

När Max klippt till alla bitar började han varsamt plåstra om handen. Klistrade på bitarna i uttänkt ordning så att remsorna blev nästintill perfekt ihopflätade. Lite som ett pussel. Eller svampkorg. Valfri tolkning.
"Mm", mumlade han och himlade med ögonen. Jo, han visste det och brukade ofta säga det till sig själv. När han var klar kastade han skräpet och satte sig ner igen.
Oväntad fråga och en något skum blick.
"Ja, mycket", svarade han med ett litet leende. Det gjorde han verkligen.

”Hm, det göra inte jag”, konstaterade Zhìyuan och granskade sin omplåstrade hand nyfiket. ”Eller alltså, jag gillar katter ganska mycket men inte mer än så”, förtydligade han och drog upp benen mot sig, lindade de smala men samtidigt välbyggda, armarna runt dem. Ibland var sjuttonåringen det man kallade för random. För han var verkligen random ibland, med både humöret och frågorna han ställde. Som nu till exempel. Extremt random. Han lutade sig tillbaka mot ryggstödet och fäste blicken uppe i taket med en liten suck. Max verkade vara lagd åt ungefär samma håll, så han var åtminstone inte ensam.

"Jag tycker om typ alla djur. Förutom silverfiskar", svarade han tyst. Ughhh. Max blundade och rös till. Nej silverfiskar var då inga mysiga varelser. Usch och fy. Annars tyckte han om och respekterade i stort sett alla. Människor som djur. Han hade varit vegetarian i sju år, mest för djurens skull men det fanns ju även en massa andra bra aspekter naturligtvis. Bra för miljön. Han mådde bättre. Tja, bara bra helt enkelt.
Max fastnade med blicken på Zhìyuans armmuskler. Herregud, kunde ögonen bara göra som normalt någon gång? Eller hela han. Vad hände ens? Det liksom fladdrade i bröstkorgen och tankarna funkade inte som vanligt. Nåväl, Max sänkte blicken och puttade till Kiwi, som fortfarande sprang runt i en cirkel.
"Ge dig", han gav henne en menande blick.