Prs mellan yehet & JustAFriend

"Mm", mumlade Jonathan och nickade lite tveksamt. Lät även sin blick sänkas ner mot armarna. Mycket riktigt fanns det mycket som gömdes där. Ärr. Många tårar och tunga kvällar. Spår från jobbiga perioder, dessvärre något ständigt fylldes på. Lite som ett beroende. Givetvis ett destruktivt sådant. När det andres fingrar gled in under dennes tröjärm kunde inte Jonathan jaga bort tankarna om det var så att de bar på samma typ av spår? Fast varför skulle dem det? Återigen, troligtvis ännu ett naivt försök till att inte känna sig så ensam. Till att efter så många år funnit någon som kanske förstod. En del åtminstone. Vad 'jag förstår' innebar nu hade inte Jonathan den blekaste aning om. Hur mycket gick egentligen att tyda ur de där små orden? Han visste inte riktigt vad han hoppades på. Mycket eller lite.
"Det låter väldigt bra". Han lät återigen det bleknande leendet tina upp. Lite som att ha en sådan där gammal kaffepanna på spisen som skulle värmas på men inte fick brännas. Av på, av på, av på. "Hur ser de ut? Fluffiga? Små? Stora?". På tok för många frågor gällande djur Jonathan. Du kommer skrämma iväg Benjamin. Skärp dig.

Uppenbarligen vet inte Jonathan vad han ska göra med den informationen.. jag förstår. Men hur mycket kan Benjamin möjligtvis förstå? Mycket. Väldigt mycket. Och kanske han kommer att ångra sig senare, men jus nu känner han verkligen för att försöka få den jämnårige att förstå, iallafall någorlunda. Han själv vet hur svårt det kan vara, att känna sig ensam om dessa saker, och ibland kan det verkligen hjälpa att ha någon som gått igenom samma sak att prata med. Både professionellt och inte.
"Såhär.. mamma gav mig Tussi, katten, för att jag skulle återfå livslust. Djur kan vara väldigt hjälpsamma när det kommer till välmående." viskar Benjamin med ett varmt leende, innan han lutar sig tillbaka mot stolen. "Men berätta inte det för någon." de gröna ögonen glider ner mot hans fingrar, där han börjar pilla upp nagelbandet. En gammal och dålig vana. "Åhh, de är oerhört lurviga. Tussi är rätt fet, men Beanie är rätt mellanstor. Han är en isländsk fårhund."

Ett litet ynka "åh", undslapp Jonathans läppar. Kanske var han inte så ensam då. Kanske kanske var det så. Åh, du och ditt hopp Jonathan. Att alltid försöka tro att saker kan bli bra. Ibland var det självklart en bra egenskap. Han gav ju sällan upp och så vidare. Men ibland var det bara sorgligt. Ganska ofta faktiskt. Som när en del av fosterdjuren blivit sjuka. Då trodde han alltid på dem in i det sista, vilket väl var fint men de sista andetagen blev alltid tusen gånger värre. Han hade också hoppats på att systern skulle bo hemma länge till och börja plugga i där, i staden de bott sedan barnsben. Men nej, inte det heller. Och så var det ju moderns insjuknande. Det som tagit hårdast. Då hade han verkligen trott. Jonathan var egentligen inte troende. Att det skulle finnas någon gud i himlen kändes ytterst orimligt. Men han trodde trots det. Han trodde på människor. Och djur. Kanske var det mer hopp en tro egentligen. Han hade hopp in i det sista. Och den eftermiddagen då apparaterna på sjukhuset stängdes av, då hade en liten låga dött inom Jonathan. Kanske blev inte allt bra tillslut. Livet var ingen sådan saga med lyckligt slut. Åtminstone inte för alla. Han hade nog dragit en nitlott. Inte på alla plan. Definitivt inte. Men till stor del nitlott. För hoppet hade funnits där tills kistan sänkts ner i marken. Då. Ja först då, hade Jonathan fullt ut begripit. Inte accepterat. Men förstått. Hon var död och skulle aldrig mer komma tillbaka. Han hade hoppats att hon på något sätt skulle klara sig utan maskinerna. Bara sluta vara död. Återuppleva sig själv och utplåna allt det hemska inombords. Men nej. Verkligheten såg dessvärre inte ut så.
Han lutade huvudet en aning på sniskan. Nickade försiktigt försiktigt. Han skulle inte berätta. Inte för någon. Det kändes...fint. Tja, självklart otroligt hemskt med men ändå fint att de fått reda på sånt om varandra trots så kort tid. Det fanns definitivt någon speciellt mellan dem som inte riktigt gick att sätta fingret på vad. Men det kändes bra. Trots att hade att göra med en annan människa liksom. Skumt.
"Åh, de är så fina! Och jag älskar lurviga djur. Desto mer päls desto bättre", svarade han med ett varmt litet skratt och ett lika varmt leende. "För några månader sedan var jag fosterhusse till en angorakanin, det var verkligen bara lurv. Och en stor personlighet. Jag har aldrig förstått mig på människor som inte tror att djur har känslor. Han slutade äta när den andra, dvärgkaninen flyttade...", spann han vidare. Vad som hade hänt med den till synes permanenta blygheten var ännu en punkt att lägga till på listan med olösta mysterium.

Benjamin ville inte gå in på detaljer av vad han menat, men den jämnårige verkar ha nappat upp det oavsett, och det är han tacksam över. Men han hade ansett det viktigt att dela med sig något litet, endast för den anledningen att Jonathan inte ska känna sig ensam eller bortglömd. Det är viktigt att ta vara på de tillfällena, och uppmärksamma dem. Ibland kan saker och ting folk gör eller säger ifrågasättas, och oftast ligger det en djup baktanke i det.
"Jamen visst är de! Tussi är en traditional persian, orimligt söt faktiskt." förklarar sjuttonåringen med ett nöjt leende. En värme sprider sig över rummet av Jonathans skratt och vänliga leende, och det gläder Benjamin något otroligt mycket. Det var inte krystat, bara genuint. "Väldigt underligt, bara faktumet att de flesta gnagare behöver en annan för sällskap tyder väl ändå på motsatsen, eller hur?"

Jösses, hur skulle Jonathan kunna slita blicken från en sådan liten kissemiss? De var ju minst sagt urgulliga. Det bådade ju inte speciellt gott om de bara skulle svänga förbi hos Benjamin en snabbis. Nåväl, det skulle väl gå. Ja, det behövde gå, för annars skulle den andre säkert tycka att Jonathan var konstig och det kändes av någon anledning som ett 'worst case scenario'.
"Ja, absolut. Ibland - eller typ alltid, förtingar folk djur. Eller förmänskligar. Det är som att det inte finns något in between liksom. Sorgligt egentligen", konstaterade Jonathan. Jo, det där med djurrätt var allt något han brann för. Och att djur blev behandlade som om de hade samma värde och personlighetsdrag som typ en stol, var något som kunde få det att koka inombords.

"Hmh, jo.. allå djur har känslor, det är hur simpelt som helst egentligen." Benjamin kan inte göra mycket mer än att hålla med Jonathan. Djur är djur, med känslor, både sorg och glädje. Varför ens försöka motstrida det när det helt enkelt är bevisat? Ja, ibland är människor verkligen korkade, dumma i huvudet. Nu är ju människor 8xkså ett djur, men de fungerar annorlunda i jämförelse med andra djur pågrund av evolutionen. "Du har rätt. Beanie hade en lillasyster som gick bort när hon var hundvalp. Både mamman och syskonen reagerade annorlunda."

Jonathan nickade bara som svar. Jo, det var bara att konstatera att det var så det var. Och att de höll med varandra. Vilket för övrigt av ännu någon skum anledning kändes bra. Väldigt bra. Fast kanske var det inte ens skumt. Han försökte ju alltid smälta in. Bli en i mängden. Åsikter och tankar räknades ju också dit. Eller tja, snarare åsikter och tankar som sades högt. Vad som rörde sig innanför pannbenet var en helt annan historia. Nåväl, hur som helst så var det nog inte så konstigt att det kändes bra. Lika åsikter - färre konflikter - trygghet. Det skulle säkert kännas likadant vem det än gällde. Jadå.
"Ja, det är så sorgligt att se på hur de bara förlorar all energi sådär plötsligt. Det blir ju väldigt tydligt", fortsatte han. Lät blicken sänkas till skolböckerna istället. Hade de fått någon uppgift som skulle göras nu, eller var det "bara" grupparbetet? Jonathan hade ingen aning. Glosförhöret var ju avklarat. Förhoppningsvis var det endast arbetet tillsammans med Benjamin som stod på schemat. Ja, det gick ju alltid att önska. Någon gång borde väl ändå turen stå på ens egen sida, även för en olycksfågel som Jonathan?

Stackars Beanie. Den lurviga hunden hade visserligen Tussi som en lurvigkamrat. Men hon hade ju gillar sin syster så mycket, precis som modern. Tussi däremot har alltid varit annorlunda, ogillar andra katters sällskap. Jo, en gång nutiden hade små kattungar bitit och dragit henne i svansen, även katter blir påverkade av traumatiska händelser. Konversationen glider åt sidan, låter tystnaden gå över. Eller tystnad och tystnad, alla i klassrummet gallskriker åt varandra, men mellan de två sjuttonåringarna är det tyst. Och Benjamin gillar tystnad. Inte sådan där stel tystnad som bara lämnar av jobbigt eftertryck, men en lugn, godkännande tystnad. Det är inte ofta han får vara med om sådan, men det har varit vänligt i Jonathans sällskap.. Och nu har de bara känt varandra i drygt en timme, men ändå.
"Mm.." glider mellan läpparna på honom, och se märka ögonen glider från Jonathan till läraren som står och skäller på några vänner.. antagligen rätt åt dem. Det börjar ticka snabbt, och snart kommer lektionen till sitt slut. "Vi möts vid två, visst?"

Att Jonathan inte hade pratat med Benjamin tidigare var verkligen en gåta. Eller tja, han var ju blyg och så. Därmed kanske det inte var så konstigt, men med tanke på resten av klassen så stack ju de två ut ganska rejält. Det fanns ett par andra elever som också höll sig hyfsat lugna men det kryllade inte precis av dem. Tapetblomma eller ej, att dras till likasinnade kom väl naturligt? Äsch, det var väl bara att vara tacksam för att den äldre åtminstone gav intrycket av självsäkerhet(även om Jonathan tyckes skymta hintar av annat, dolt).
Resten av lektionen fann han ingen koncentration. Det var en sådan dag då dundrandet av klasskamrater inte gick att tänka bort. Dessutom fortsatte en hel drös med tankar gällande personen bredvid, snurra runt. Därmed spenderades följande timme av tomt bläddrande i böcker och klottrande av skalor i anteckningsblocket.
"...öh, ja vi ses då", mumlade Jonathan till svar och blickade lite förvirrat upp. Han hade inte somnat men ja...svävat iväg.