Skinny Love (Marauders)

Tänk att du förstod det där med pralinerna. Och trappstegen - de har alltid varit med Jessica - de kommer från året 2011 då Jessica blev till liv... Ett tag sen!

Nu - en fortsÄTTning?!?! Ojdå

_____


Kapitel 15

Det är lördag förmiddag och jag dricker te med Lara. Hon säger inte mycket utan läser tidningen för andra gången idag. Hon missade tydligen något den första gången. Avery och Lucius är iväg. Som om de sprang hand i hand som två femåriga flickor. Vi väntar sällskap till middagen ikväll. Narcissa och Rosier. Åh vad jag längtar. Jag undrar om Rosier vet om upplägget eller om det kommer som en förvåning för honom. Kanske hinner jag hugga honom innan någon annan. Så att jag kan berätta för honom att han måste täcka för mig vid min mammas begravning. Jag vet inte riktigt vad det är jag fruktar för. Pappas var fin och känsloladdad. Han hade varit snäll mot oss. Mamma hade varit lik styvmodern i den kända mugglarboken Askungen. Jag önskar att jag hade haft pappa i försvar mot svartkonster. Avery hade honom ett år innan han slutade.
”Vad tänker du på?” frågar Lara och tvingar upp min blick till att möta hennes.
”Livet. Mina föräldrar.”
Hon lägger sin lena, diamantprydda, hand över min. ”De vakar över dig uppifrån.”
”Ja, det gör de säkert”, svarar jag men känner hur hela jag ryser av obehag. Fy, det hoppas jag verkligen inte att mamma gör. Hemska kvinna.
Lara återgår till sin tidning men jag vill prata. ”Vad blir det till middag?”
”Jag har ordnat en riktig festmåltid”, säger hon med glittrande ögon när hon återigen tittar upp. Hon verkar inte upprörd över att jag stör henne så jag väntar på att hon ska fortsätta. ”Ja med delikatesser från hela världen. Det är inte alltid man har treparsmiddag!”
Jag himlar med ögonen vilket hon ser och ler finurligt. ”Är inte du och Rosier goda vänner?”
”Han… Är väl trevlig men jag har aldrig pratat med honom förrän i år.”
”Jag trodde…” börjar hon men avbryter sig själv med att kröka på läpparna och rynka pannan.
”Det är okej. Han är okej”, säger jag men påminns återigen om de hemskheter jag läst om i tidningarna. Han måste ha med det att göra.
Jag önskar att han inte hade haft det.

Det är en kall februarikväll när kvällen äntligen kommer och utanför piskar det underkylda regnet ner. Stearinljusen fladdrar från vinden som tar sig igenom sprickor i fasaden och får mig att må illa av obehag. Kylan kryper inpå märgen men jag ser lika samlad ut som Lara där vi står i entréhallen. De stora svarta dörrarna väntar på att öppnas för vårt sällskap och Lara har klätt mig i marinblå klänning med matchande klädnad. Jag ser proper ut. Som en renblodig dam ska se ut. Jag vet inte vad jag tycker om det. Samtidigt som jag känner mig bekväm är det inte riktigt jag. Lara däremot ser lycklig ut och leendet på hennes läppar är genuint. Hon är fruktansvärd vacker i sina röda läppar, det alldeles för vita håret uppsatt i en trettiotalsfrisyr, och den matchande blodröda klänningen.

Lucius och Narcissa kommer först. Klädda i matchande grönt. Han hälsar hövligt på oss båda och hon niger med ett snörpt leende och ser ut som hon luktar på något surt. Ett konstant ansiktsuttryck inser jag senare. Lara välkomnar dem exceptionellt bra. Som om hon vore född till att leva detta liv. Jag gör inte lika bra ifrån mig.
Rosier kommer sist. Inte försent, men sist. Lara välkomnar honom lika fint men han har bara ögon för mig och vet inte riktigt vad han ska säga till mig. Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Han ger mig ett leende som inte når ända fram. Det är varken artigt eller oartigt men bär istället toner av tonårsskräck. Han verkar vara lika förtvivlad som mig när det gäller detta.
”Jessica, trevligt att träffas”, säger han med en glimt i ögat som får mig att bita mig i läppen för att hålla skrattet borta.
”Detsamma”, svarar jag och ser hur hans läppar drar sig till ett smil med ett ofrivilligt ryck.
”Dåså, följ mig Rosier så ska jag visa vart vi äter.” Han kastar en sista blick åt mitt håll och jag rör mig efter honom då han följer Lara. Narcissa tittar ut genom fönstret över Londons mörker. Ett oväder rör sig in. Avery och Lucius småpratar i ett mörkt hörn i rummet. Det hörs knappt ett mummel från dem där de smuttar sina whiskeys som aptitretare. Lara närmar sig Narcissa med en hand vid hennes armbåge och Rosier ansluter sig till de två männen med en stadig hand i fickan. De står alla i varsin dyr kostym, säkert inhandlade från Twilfitt and Tattings. Jag känner mig malplacerad men ställer mig så nära Lara och Narcissa som jag förmår. Lyssnar gör jag aldrig förrän Lara tillkännager att det är dags för mat. Vårt sällskap är inte obehagligt eller stelt såsom det varit under middagar som mor anordnat. Jag sitter intill Lara som i sin tur sitter på höger sida om Avery som sitter längst upp på bordet. Mittemot Avery sitter Lucius och på hans högra sida sitter Narcissa som i sin tur har Rosier intill sig. Bordet är egentligen längre en sex platser men Lara har förminskat det för att få till en mer intim känsla.
”Hur går det för er i skolan?” frågar Avery och jag ger genast Rosier en blick, svara åt mig, och han ger mig ett leende.
”Det går bra. Vi har fullt upp. Snigelhorn ändrar visst aldrig på sig? För ingen har väl andra intressen än skolan?” Rosiers svar möts av lågmält skratt från både Lucius och Avery men Lara passar på att dricka. Narcissa ler bara passivt som om hon inte hade något bättre för sig.
”Det finns ju de som har det”, säger Avery och blinkar åt Rosier och höjer glaset samtidigt som ringen på hans finger klirrar mot det.
Jag får bita mig i tungan. Tänker på de döda människorna på ministeriet. Horribelt. Omänskligt. Rosier skrattar ett skratt som känns alldeles ihåligt. Allt de säger är tomma, likgiltiga, ord som inte tillför någonting med ointresserade skratt som ska göra den andra parten nöjd. Det är så falskt smicker att jag får räcka mig efter ett glas själv.

Okej. Praliner är njutning. Nu ska jag njuta av den här texten. Underbart att du publicerar igen!

Avery och Lucius är iväg. Som om de sprang hand i hand som två femåriga flickor.

Ååååh precis så! Det är förmodligen inte så stor skillnad egentligen. Precis den känslan av samhörighet med kompisen.

Åh vad jag längtar.

Är det ironi? Det måste det ju vara? Alltså, Rosier i den här storyn. Trots allt är det något mystiskt tilldragande med honom. Typiskt mig att känna så.

han måste täcka för mig vid min mammas begravning. Jag vet inte riktigt vad det är jag fruktar vid mors begravning. Pappas begravning var fin och känsloladdad.

Titta efter om du kan ta bort ordet begravning på några ställen, helst två av tre. Jag hade gjort så här:
han måste täcka för mig vid min mammas begravning. Jag vet inte riktigt vad det är jag fruktar. Pappas var fin och känsloladdad.

Du kommer säkert på något ännu bättre.

det gör dem säkert
ändra till
det gör de säkert

Lara är hela tiden så snäll mot Jessica. Det är som om Jessica lockar fram hennes bästa sidor. Hemskt hur Jess känner för sin mamma på grund av allt som hänt i det förflutna - en verklig tragedi.

Jag önskar också att Rosier inte haft med hemskheterna i tidningarna att göra. Han förnekade väl själv all inblandning?

En stämning byggs verkligen upp inför middagen. Lika delar spänning, obehag, högtidlighet. Klockren beskrivning av Lucius och Narcissa. Redan då, liksom.

ÅH NU KOMMER ROSIER. "han har bara ögon för mig" OMG! På något sätt blir det sympatiskt hur obekväma de båda är i situationen. Det skapar paradoxalt nog en sorts samhörighet mellan dem.

Naturligtvis lyckas du perfekt med att bygga upp den där stela "intima" parmiddagskänslan. Huuuga.

Snigelhorn förändrar visst aldrig på sig?

Jag hade skrivit: Snigelhorn förändrar sig visst aldrig? alt: Snigelhorn ändrar visst aldrig på sig?

Åh, undrar vad de menar i slutet. Vad finns mellan raderna här? Så creepy, eller rent ut sagt hemskt, och Jessica reagerar väldigt sunt på det. Känner verkligen all sympati med henne. Hon måste ju undra vad de menar. Ser fram emot fortsättningen! Väldigt mycket! Måste bara veta mer om Rosier - är han verkligen inblandad i något riktigt hemskt? Precis som Jessica hoppas jag ändå på motsatsen.

Avis Fortunae  älskar din respons. Du får mig att vilja skriva. ♥
Jag blir så glad när du uppmärksammar det där som jag själv alltid finner roligt att skriva. Som att Avery och Lucius hoppar hand i hand. (Just så som jag tänker mig min bror och hans bästis i verkliga livet... ) Lara är en speciell flicka med mycket speciella egenskaper. Hon är väldigt glad och härlig hela hon, visst är hon?
Rosier förnekar allt. Han har absoluuuut ingenting att göra med någonting, enligt han själv. Ibland när man inbillar sig något tillräckligt mycket så kan det hända att man tror på sina egna lögner... Vi får väl se!
Tänk att jag lyckas med det jag vill förmedla. Det gör mig så glad. ♥
Rosier och Jess får nog ta och bli vänner, tror jag... Hur det nu ska gå.

Nu är det dags för nästa del. Tänka sig! Något kort - men ibland måste man vara kortfattad också.

Kapitel 16

Oturligt nog blir jag salongsberusad av att försöka hålla läpparna förseglade under middagen. Jag har svårt för att göra likadant i vardagsrummet då vi samtalar i efterhand. Lucius och Avery kilar iväg för att tala med varandra. Som vanligt med andra ord. Lara är kvar med mig och Rosier men reser sig med ett finurligt leende.
”Jag sa ju att han skulle ordna till det för sin familj.” viskar hon i mitt öra innan hon går med ursäkten att någon måste se till köket.
Jag och Rosier är kvar i rummet. Det är alldeles för högt i tak men gardinerna släpar ändå i det svarta ekgolvet. I fönstret fladdrar lågan från en fotogenlampa, utanför piskar Londonregnet ner och bakom det svarta, alltför spetsiga, järnstaketet springer mugglare med paraplyer.
”Det gick ju bra”, säger jag och möter Rosiers blick.
”Det var det stelaste jag varit med om, någonsin. Är det såhär det är?” undrar han och jag får lägga handen för munnen för att inte skratta men jag tror att mina ögon avslöjar mig för han skrattar i mitt ställe.
”Tyvärr. Sådan är min uppväxt.”
”Jag är ledsen för din skull”, säger han och tar ett par steg mot mig så att han står intill mig vid fönstret. Han är något längre än mig. Håret hänger sådär över hans ögon som det alltid gör och lågan reflekteras i dem.
”Var inte det. Jag har kommit över det.”
”Förlåt för det här”, säger han tyst och rör vid min hand med sina fingrar.
”Vadå?”
”Det här med att vi måste gifta oss.”
Jag tittar ner på våra händer. ”Jag trodde att du bestämt det.”
”Nej. Familjen. Pappa.”
”Du visste inget?”
”Inte förrän mamma nästan ströp mig med slipsen och skickade ut mig genom ytterdörren med adressen nerkladdad på en liten bit papper.”
Jag kan inte låta bli att le. ”Hon verkar snäll – din mamma.”
”Hon är underbar.”
”Min var inte det.”
”Jag har förstått det nu. Det där med trapporna var långsökt av mig.”
”Oroa dig inte.” säger jag bara som för att avsluta det ämnet.
”Jag är inte ledsen över det här dock. Oavsett hur arrangerat det än må vara. Jag tycker om dig, fröken Raven, och tror att vi kan få det bra ihop.”
Glöden i ögonen förstärks av lågan från lampan när jag åter fastnar i hans ögon.
”Du är godhjärtad, Rosier.”
”Kalla mig Evan, snälla du.”
”Om du kallar mig…” börjar jag säga men avbryts av att han flätar våra händer och placerar sina läppar över mina. Hans läppar är mjuka, som om de vore exfolierade, och kyssen, eller snarare pussen, är försiktig.
”Jess?” undrar han när han låter ett millimeterstort mellanrum ske mellan oss. Jag nickar och andas ett skälvande andetag. Så ser jag tidningsurklippet framför mig. De mördade mugglarfödda människorna. Smutsbloden. Jag tar ett desperat steg framåt och känner kylan när mina händer glider ur hans. Ser besvikelsen i hans blick liksom han säkert ser flyktigheten i mina ögon.
”J-jag borde gå.”
”Nej? Varför?”
”Jag klarar inte av att se dig”, säger jag och ser hur han ryggar för orden när jag nästan flyger förbi honom med det korpsvarta håret som en sjal bakom mig. Siktar mot trapporna. Nittiofem till mitt rum. Mina lungor drar smärtsamt ihop sig i smärta av spurten och innan jag hinner låsa tänker jag på hur arg mamma skulle varit. Hon skulle kastat ner mig för varenda trappsteg. Steg för steg. Nittioåtta brutna ben och nittoåtta blåmärken. Bara för att hela mig och kasta ner mig en gång till. Jag blundar och blinkar bort tårarna av minnen jag helst önskat bort. Går fram till fönstret och försöker förtvivlat öppna det förhäxade glaset med min knytnäve men det fungerar inte. Charmigt, mamma. Hon visste hur man låste in en korpunge. Jag kryper in under täcket och önskar bort världen så mycket att den nästan försvinner. Låter tidningsurklipp och blodiga trappsteg försvinna från närminnet och dras in drömmarnas ljuva smekningar.
Jag flyger. Flyger över en grå himmel. Ser de svarta bergen i fjärran. Bergen som påminner om ett hunds huvud. Vingslagen låter som bultningar. Taktfullt och rytmiskt.
Humpf, humpf, humpf.
”ÖPPNA DÖRREN JESSICA!”
Jag flyger upp ur sängen. Mina ögon har klibbat ihop sig av torkade tårar och jag gnuggar bort dem medan jag försiktigt, alldeles för sakta, går mot den förseglade dörren.
Reglar upp den.
Avery störtar in och kramar om mina axlar med sina, plötsligt, alltför vuxna händer. Stirrar in i mina ögon med en blick som borde varit ljusblå som himlen men som nu är svart som natten. Mörker.
”Du gör aldrig om det här”, säger han med ett sådant lugn att jag börjar gråta. Paniken sprider sig som löpeld i min kropp. Aldrig har jag hört honom sådan här. ”Tänk på vilken press jag har på mig Jessica. Ögonen som vakar över mig. Minsta snedsteg och vi är borta.”
Borta.
Kanske hade det varit att föredra.

Jag älskar att jag får dig att vilja skriva. ♥ Du skriver helt underbart och blir också hela tiden bättre. Man märker utvecklingen. Som i detta kapitel, vilket jag sträckläste.

I Skinny love vet man ju ännu inte så mycket om Lara som i Dark Times. Jag tror att jag blir påverkad av det jag vet därifrån. Det känns lite som att hon vill vara en äldre syster för Jessica.

Så Rosier förnekar saker? Åh, jag lovar - det kommer att visa sig att han varit inblandad i något riktigt läskigt ... och icke desto mindre beskrivs han så tilldragande, i detta kapitlet mer än någonsin.

Lara är kvar med mig och Rosier men reser sig med ett finurligt leende.

”Jag sa ju att han skulle ordna till det för sin familj.” viskar hon i mitt öra innan hon går med ursäkten att någon måste se till köket.


Ja, nu börjar äktenskapsmäklandet. Lara ler finurligt och försvinner med en ursäkt ... (Punkten efter familj ska förresten bytas mot ett kommatecken). Oj oj oj, nu blir de ensamma och spänningen börjar redan byggas upp.

Det är alldeles för högt i tak men gardinerna släpar ändå i det svarta ekgolvet. I fönstret fladdrar lågan från en fotogenlampa och utanför piskar Londonregnet ner och bakom det svarta, alltför spetsiga, järnstaketet springer mugglare med paraplyer.

Älskar din miljöbeskrivning. Första meningen känns som en symbol för "Det är alldeles för högtidligt och stelt, men ändå vet vi att det finns så mycket som vi släpar med oss. Ett bagage och en historia som inte alltid är vacker." Det alldeles för spetsiga staketet håller mugglarna definitivt utanför. Jag skulle ersätta det första "och" med ett kommatecken mellan fotogenlampa och utanför.

Dialogen mellan Jessica och Rosier bygger verkligen upp en spänning, en kemi mellan dem. Det känns som om de är på samma nivå, har liknande erfarenheter och båda tvingats in i situationen.

”Förlåt för det här”, säger han tyst och rör vid min hand med sina fingrar.

Jag tittar ner på våra händer.

OMG åååh ...

”Jag har förstått det nu. Det där med trapporna var långsökt av mig. Jag borde förstått.”

Tycker du ska ta bort första eller sista meningen, helst den sista. Men åååh, han har förstått och han känner medlidande med henne ...

”Jag är inte ledsen över det här dock. Oavsett hur arrangerat det än må vara. Jag tycker om dig, fröken Raven, och tror att vi kan få det bra ihop.”
Glöden i ögonen förstärks av lågan från lampan när jag åter fastnar i hans ögon.
”Du är godhjärtad, Rosier.”
”Kalla mig Evan, snälla du.”
”Om du kallar mig…” börjar jag säga men avbryts av att han flätar våra händer och placerar sina läppar över mina. Hans läppar är mjuka, som om de vore exfolierade, och kyssen, eller snarare pussen, är försiktig.
”Jess?” undrar han när han låter ett millimeterstort mellanrum ske mellan oss. Jag nickar och andas ett skälvande andetag.

Det är en fantastisk dialog, alltsammans, så lyhört mellan dem! Jag tycker om att han är så medveten om det arrangerade och inte ser det som något positivt, men att han verkar genuint intresserad av Jess.

Sedan förstår jag ju att hon, när hon får den hemska synen, springer alla trappsteg som finns bort från honom.

Hon visste hur man låste in en korpunge.

Den här meningen är så bra formulerad och så sorglig! Krossar ens hjärta!

Bergen som påminner om ett hunds huvud.

Jag är inte säker på symboliken här. Sirius? Oavsett tolkning älskar jag verkligen meningen. Den är lite oväntad och surrealistisk på ett bra sätt.

med en blick som borde varit ljusblå som himlen men som nu är svart som natten.

Känner verkligen medlidande med Jess när hon tänker att det hade varit bättre att försvinna. Avery agerar som om det gäller liv och död och det gör det kanske också.

Längtar efter fortsättningen, speciellt hur det ska gå med Rosier. Och Sirius.

Avis Fortunae 
Ändrade som du ville! Det hjälper att ha ett par extra ögon. Lara är väldigt mycket samma karaktär som i Dark Times så det gör egentligen ingenting att du bildar stor del av din uppfattning från henne där. Men här försöker jag humanisera henne lite. Inte bara kyla

Lara får vara Jessicas trygga punkt när storebror blir allt mer inåtvänd. Ett kapitel ur Lara/Averys perspektiv? Det gjorde jag ju förr... Jag skriver ju bara för dig här, känn dig priviligerad, så du får bestämma om det är något du suktar efter? Som en bonus förstås.

Jag älskar din respons. Du ser allt jag vill att läsaren ska se. ♥
Både här och på ugglan jag fick för en stund sen. Jag skulle precis gå in och rätta det du givit när dokumentet för Skinny Love dök upp och jag skrev klart nästa kapitel.

Så det får du nu. ♥ (snart är vi på kapitel 20 och då händer något spektakulärt!)

Kapitel 17

Att komma tillbaka till Hogwarts efter den korta visiten hemma var som att komma hem efter vinterlovet. Jag kände mig nollställd. Önskade att Sirius skulle prata med mig och att jag kunde prata med honom. Berätta, återigen, hur jag helst av allt hade velat stanna kvar här på Hogwarts tills världen var som den skulle igen. Det börjar regna på måndag morgon och slutar inte förrän söndag eftermiddag. Det är en sån vecka, med andra ord, och jag har aldrig varit varken lerigare eller i större nöd att använda magi för att tvätta mina kläder. Jag växlade ett par ord med Lara häromdagen men sedan dess har jag inte sett henne. Sirius Black har tydligen gjort slut med sin flickvän eftersom hon var tillsammans med Ravenclaws quidditchkapten. Trolldrycken har varit pest och kolera. Rosier har försökt prata med mig men jag har inte riktigt besvarat honom – det har säkert känts som att prata med en vägg i hans fall. Den bekymrade blicken, rynkorna mellan ögonbrynen, och hur håret fallit framför ögonen när jag stirrat dumt på honom. Tystnaden är så påtaglig att luften blir statisk. Så ser jag hur han är på väg att lägga i bergskristaller och får hejda honom med en hand på hans vänsterarm. Han rycker till och tittar sedan forskande på mig.
”Inte än Evan, lägg i de här i stället”, säger jag och räcker honom en flaska med mörkröd puré.
”Visst, visst, Jess.” Han lägger ner kristallerna igen, och flinet som sprider sig på hans läppar tyder på att han egentligen visste om att det inte var dags för dem ännu. När han väl hällt i den mörkröda purén lutar han sig mot bordet där kitteln står och jag likaså.
”Hur hade du klarat det här utan mig?” pikar jag och sneglar på honom samtidigt som mina fingrar gräver sig in i bordet jag står lutad mot.
Han ignorerar min fråga. ”Varför stack du? Var jag så dålig?” Han sneglar tillbaka på mig och de blå ögonen lyser verkligen genom hårfallet.
”Du hade med hemskheterna på ministeriet att göra. Jag känner det på mig.”
Han reser sig från sin tillbakalutade slapphet som om han plötsligt vore på spänn. ”Jag har ju sagt att jag inte hade något med det att göra!” Jag varken svarar eller gör något som skulle kunna liknas i samma utfall som han. Jag förblir tyst. Eftertänksam efter helgen.
”Varför tror du inte på mig?” undrar han.
”För att du är så karismatisk.”
”Och det är olagligt?”
”Det gör att det är väldigt lätt att tro dig. Du kanske lurar dig själv?”
”Du tänker för mycket, Jess.”
Kalla mig inte Jess. ”Någon av oss måste ju göra det.”
”Så det betyder?”
”Att allt är som vanligt. Men jag är sån här och jag vill att du låter mig vara sådan.”
”Fine. Jag gillar när du bits.”

Torsdagen tar sig vidare och på eftermiddagen när jag gör en kort visit till Gryffindors sällskapsrum krockar jag med Sirius precis innanför porträtthålet. Det var typiskt. Mitt hår fastnar i hans klädnader och innan jag hinner reagera på vad det är som händer skrattar han.
”Stå still, Jess!”
”Låt bli, Black.” säger jag och försöker knuffa bort honom men rycks bara med eftersom jag sitter fast. Vi snubblar över varandra och ramlar ihop på golvet.
”Redan?” frågar Sirius och jag klappar till honom på axeln när jag ser glimten i hans ögon. Sedan försöker jag resa mig och som tur är så har mitt hår lossat från honom.
”Du är så självupptagen!”
Innan jag hinner försvinna iväg från hans närhet säger han; ”förlåt Jessica. Jag vet inte vad jag tänkte på. Och sen blir jag så förödmjukad när jag själv inte klarar av att se att min flickvän är otrogen mot mig? Och att hon ens är det? Alltså ja, jag kanske är självupptagen men vem är otrogen mot det här?” han gestikulerar med händerna längs sin kropp och jag kan inte låta bli att skratta.
”Hon tog nog inte dig på allvar, tyvärr.”
”Ingen tar mig seriöst!” säger han och flaxar med armarna så att han ser alldeles för fånig ut. Det får mig på gott humör. ”Men å andra sidan måste jag vara helt ärlig med att jag bara tyckte att det var en rolig sak att pröva på. Jag fick mig lite nya livserfarenheten, kan man säga.”
Jag närmar mig trappan upp till flickornas sovsal himlandes över han svammel.
”Vänta!” ropar han och jag vänder mig om så håret snoddar sig runt min hals.
Jag kröker ett ögonbryn, ”vad är det Sirius? Jag är trött.”
”Ska du inte äta?” undrar han och jag skakar på axlarna.
”Jag tänkte byta om först.”
”Ska vi gå ner ihop?” undrar han och jag tittar ner på mina leriga skolklädnader.
”Vänta då.”
”Jag väntar alltid på dig, Jess.”
Jag rusar upp till sovsalen och får hämta andan när jag kommit innanför dörren. Mitt hjärta slår hårt när jag lämnar mina skolböcker på min säng och byter om till jeans och stickad kofta. Tar en titt i spegeln och ångrar mig när jag sätter upp det svarta håret i en hästsvans. En blå skjorta kanske. Jag klär ju faktiskt i blått.
Bättre än flickan från Ravenclaw.
Sirius står lutad mot spiselmanteln när jag kommer ner och tittar frånvarande upp när jag kommer skuttande. Just som han leder mig ut ur sällskapsrummet kommer resten av Gryffindorarna för att byta om innan middagen.
”Du har hellre håret uppsatt än fastna i mig, alltså?” skrattar Sirius och lägger en arm om mig och jag kan inte låta bli att le.
”Jag rakar hellre av håret än fastnar i dig, Sirius.”
Han berättar om James hysteri och galenskaper över planerandet inför sin nästa dejt med Lily och hur Sirius nästan varit tvungen att slita bort sina öron för att slippa höra mer.
”Och den där boken Remus gav honom – jag har alltid älskat Remus men allvarligt talat, ibland vill jag strypa honom.”
”Var glad för James och Lily istället, äntligen har de omaka funnit varandra!”
Och apropå omaka stöter vi på någon jag helst bara samtalar med i mörka korridorer när vi kommer ner till entréhallen. Lara smyger förstrött in genom portarna till stora salen och jag lyckas fånga en glimt i hennes ögon och ett smil på hennes läppar innan jag blir stoppad av någon som ropar mitt namn.
”Jess!” smeknamnet ekar nästan och jag är glad att det bara är vi tre här när jag vänder mig om från mitt försök att följa efter Lara in till maten och värmen. Sirius tar ett beskyddande steg framåt.
”Vad vill du, Rosier?” undrar han och lägger armarna i kors. Staven tittar fram ur hans högra hand men det ser förstås inte Evan.
Han synar Sirius upp och ner och fäster sedan blicken vid mig och ler ett snällt leende som inte riktigt når upp till ögonen. ”Jag skulle bara dela ett par ord med min blivande brud.”
Sirius får tunghäfta och när jag trevar efter hans blick tittar han uppför trapporna där Remus kommer gående med Peter och James i släptåg. Fast James är mer i Lilys släptåg förstås.
”Självfallet”, svarar Sirius med sådan högtidlighet att det går att frysa isbitar på kylan.
Sen tar Evan mig åt sidan för att diskutera exakt ingenting och låter mig sedan gå när han lojt ser att marodörerna försvunnit in i stora salens mat och värme.
Jag är inte hungrig längre.

Även om jag av olika skäl dröjt med att kommentera, så att jag skulle kunna ge det här kapitlet något som lite grann liknar den respons det förtjänar, hindrade det mig inte från att kasta mig över texten på morgonen så fort jag såg att den kommit ut. Det var med en hel del av det jag suktar som mest efter, nämligen Rosier och, för den delen, Sirius.

Lara som trygg punkt ... huuuva. Stackars Jessica. Med tanke på det jag vet från Dark Times, alltså. Ska inte spoila för andra läsare. Åh ... händer det något spektakulärt i kapitel 20? Tänk om det har med Rosier att göra. Ooooh my.

Grunden i berättandet är i presens i denna story - presens och jagform. Det passar bra eftersom det är en mycket intensiv och intim form. (Tror till exempel inte att det är en slump att Fifty shades också har det berättandet). I första stycket växlar det dock mellan preteritum och presens vilket förvirrar mig lite. När jag tittar närmare på det ser jag att det inte är fel. Jessica blickar tillbaka i tiden. Ändå hakar jag upp mig lite på det, speciellt eftersom bytet av tidsform sker mitt i stycket. Skulle vilja ha hela stycket i presens faktiskt - just för det där intensiva, intima, ögonblickliga berättandet som för oss så nära Jessica.

Önskade att Sirius skulle prata med mig och att jag kunde prata med honom. Berätta, återigen, hur jag helst av allt hade velat stanna kvar här på Hogwarts tills världen var som den skulle igen.

Det är så hjärtskärande, att detta är vad hon helst vill innerst inne, och så måste hon vara en så stor del av den andra sidan. Belysande att Sirius är den hon litar på och vill vända sig till.

Däremot är Rosier en betydande del av hennes vardag numera. Gillar beskrivningen av hur hans hår faller ner i ansiktet ...

”Visst, visst, Jess.” Han lägger ner kristallerna igen, och flinet som sprider sig på hans läppar tyder på att han egentligen visste om att det inte var dags för dem ännu.

Åh Rosier din sluge lille Slytherin, det visste du, eller hur?

Han hävdar att han inte hade med det på ministeriet att göra, men hon känner på sig att han har det ... Mycket gåtfullt faktiskt.

”Det gör att det är väldigt lätt att tro dig. Du kanske lurar dig själv?”

Den repliken och hela den efterföljande dialogen ... åh, du är expert på det här spelet som kan förekomma. Det visar sig gång på gång och bygger verkligen upp en förväntan på vad som kommer att hända mellan dem.

Men Sirius då? Som är som han är, men likväl står för en helt annan trygghet. Där en vänskap finns som grund till det hela. Bra att de springer in i varandra.

Innan jag hinner försvinna iväg från hans närhet säger han; ”förlåt Jessica.

Här ska du använda kolon : och även stor bokstav på Förlåt, tror jag. Men åter till Sirius!

Alltså ja, jag kanske är självupptagen men vem är otrogen mot det här?” han gestikulerar med händerna längs sin kropp och jag kan inte låta bli att skratta.
”Hon tog nog inte dig på allvar, tyvärr.”
”Ingen tar mig seriöst!” säger han och flaxar med armarna så att han ser alldeles för fånig ut. Det får mig på gott humör.

Vem blir inte på gott humör av det här? Älskar Sirius självdistans i den här scenen. Ibland kan jag ha lite svårt för hans "I'm sexy and I know it"-fasoner men det blir en helt annan sak när han driver med sig själv. Väldigt sympatiskt, faktiskt.

Jag fick mig lite nya livserfarenheten, kan man säga

Ändra till ny/a/ livserfarenhet/er/.

”Jag väntar alltid på dig, Jess.”

Åååååh, detta är ju ... underbart ... uppenbart! Vänta på henne, Sirius! Hon är uppe i rummet och hennes hjärta slår hårt och hon väljer färg med omsorg, för hon klär mycket bättre i blått än flickan från Ravenclaw. HON ÄR BÄTTRE FÖR DIG HELT ENKELT. NI ÄR BRA FÖR VARANDRA.

Hmmm ... varför ser Sirius frånvarande ut när hon kommer ner? Vad har han stått och tänkt på? Henne uppe i rummet kanske? Vem vet? Men sedan blir allt fint och glatt och mys-mys med James och Lily på ett litet hörn och Jess får äntligen känna sig lite glad och ...

Och apropå omaka stöter vi på någon jag helst bara samtalar med i mörka korridorer när vi kommer ner till entréhallen. Lara smyger förstrött in genom portarna till stora salen och jag lyckas fånga en glimt i hennes ögon och ett smil på hennes läppar innan jag blir stoppad av någon som ropar mitt namn.

Någon jag helst bara samtalar med i mörka korridorer.

Wow, vilken coooooooool formulering! Det måste ju syfta på Rosier, eller? Även om det syftningsmässigt är skrivet som om det även skulle kunna syfta på Lara.

”Jess!” smeknamnet ekar nästan och jag är glad att det bara är vi tre här när jag vänder mig om från mitt försök att följa efter Lara in till maten och värmen.

Smeknamnet ekar. Avslöjande. Farligt. När hon var på väg in till värmen. Sirius uppträder beskyddande och det är väldigt snyggt att Rosiers namn inte nämns förrän nu. Sedan måste Sirius iskallt lämna plats, har väl inget annat val i det läget, men något säger mig att vi inte hört sista ordet från honom i detta. Och Rosier din ... *** ... som utnyttjar situationen! Något säger mig också att Jess skulle bita ifrån mycket mer om det inte var för Avery, Lara och hela eländet på den mörka sidan.

Ja, det är väl ingen tvekan om att jag vill ha mer Rosier och Sirius. Jessica kan det heller aldrig bli för mycket av. Vill liksom veta allt om hur hon tänker kring saker och ting. Du brukar ju också ofta skriva ur Laras eller Averys perspektiv och något som då skulle vara intressant är deras koppling till Rosier. Undrar såklart vad som försiggår i kulisserna här.

Kapitel 18

Det är sent på fredag kväll och jag sitter i biblioteket med Lily när Lara bestämmer sig för att slå sig ner intill oss. Lily tittar avvaktande på henne och jag likaså. Hon brer ut sina studieböcker och anteckningar precis som vi gjort och ler varmt mot mig innan hon vänder blicken mot Lily och sträcker fram handen varpå Lily tar den. Lilys eldröda hår är uppsatt i en tajt hästsvans men testar av hår faller framför ansiktet på henne och i skenet från en fackla ser hon uppriktigt bekymrad ut innan hon skakar Laras hand.
”Hej, Lara Crowley”, introducerar hon sig.
”Lily Evans”, svarar hon.
”Jag hoppas att det inte göra något att jag stör er?” frågar hon och vänder sin uppmärksamhet mot mig med ett frågande uttryck i ansiktet. Hennes kritvita hår är samlat bakom öronen i ett dyrt silverspänne. Jag vänder blicken mot Lily som skakar på axlarna och vänder uppmärksamheten mot sina böcker igen.
”Det är klart det går bra, Lara.” Hon ler och öppnar en bok med ett graciöst svep av fingrarna. Oj, det här gick ju bra. Bättre än förväntat. Knuten i magen löser upp sig själv när intensiteten i luften försvinner. Jag trodde nästan att Lara skulle börja spy upp galla över stackars mugglarfödda Lily. Vi som satt här och studerade i godan ro. Tydligen sökte Lara efter samma lugn. Men jag är inte helt övertygad.

Det är vardag förstås, att studera, och kommer vara det ett bra tag framöver. Tills FUTT-proven är över. Jag har hyfsade betyg. Inget att hurra över men inget att gråta över heller. Jag kommer aldrig ha användning av det eftersom jag ska gifta mig när jag tar examen. Gifta mig med Rosier. Sirius och jag har utbytt blickar sen gårdagen men inte hunnit prata. Vad tror han egentligen?
”Jag skulle bara dela ett par ord med min blivande brud.”
”Självfallet.”
Sirius borde ha vetat att det var det här som väntade mig. Fast hur skulle han kunna ha vetat det? Jag visste det inte ens när vintern övergick i vår. Lyckligast är jag nog över det faktum att det inte är Lucius Malfoy som är min blivande man. Trettonåriga jag hade nog varit i extas om det varit Malfoy. Men jag är nästan vuxen nu. Rosier är snäll. Kanske. Om det inte vore för att han hade ett finger i röran på ministeriet.
Det måste han ha.
Jag är duktig på örtlära har jag börjat förstå. Det är nog ett av de ämnen jag briljerar i förutom försvar mot svartkonster men där är det mest svartkonsterna jag lyckas med. Tyvärr. Fotogenlampan vi har vid bordet fladdrar till när biblioteksdörren öppnas och ett gäng stökiga pojkar kliver in. Det gillar inte Irma Pince. Hon hyssjar dem och de lyssnar i tre och en halv sekund innan de styr stegen mot vårt bord. Örtlärans sidor talar väl om Aloe Verans magiska krafter. Dess helande vätska. Högst effektiv mot brännskador när den används i trolldrycker.
”Lily.” James Potter lutar sig nästan över hela bordet i ett försök att ta sig förbi renbloden som vaktar hans flamma. Bokstavligen.
”Jaaa, Potter?” Hon stänger boken med ett finger och tittar trött upp på honom.
”Har du pluggat färdigt för ikväll?” undrar han och rättar till glasögonen. Kliar sig i nacken.
”Det beror på”, säger hon. Det hade hon aldrig sagt annars. Men det blev något av en stel stämning när Lara satte sig här. Hon har lutat sig tillbaka och lagt sina armar i kors så att den ringprydda handen syns väl. Stenarna reflekterar fotogenlampans ljus.
”Jag vill ta med dig ut på äventyr”, säger James och höjer på ögonbrynen och ler ett snett leende. Hans krokiga tänder skvallrar om hans busighet. Lily rodnar när hon lägger ihop boken och jag kan skymta ett leende.
”Jaja, jag får ändå ingenting gjort.”
Sirius står bakom James och iakttar mig. Remus letar efter böcker och Peter… Var är Peter? Lara flyttar på sig när Lily ska gå ut och är noga med att inte röra henne. Varken Lily eller James märker det men jag… Jag har ett öga för sådana detaljer.
”Vad har ni gjort?” frågar jag James som står nära nog att höra min fråga.
”Topphemligt. Du lär veta imorgon”, skrattar James och får en glimt i ögat som avslöjar att det de gjort är något högst otillåtet. Marodörer. Är det därför Peter är borta?
”Toppen”, härmar jag och himlar åt honom innan jag återvänder till boken. Men jag har inte kunnat fokusera sen Lara kom och lär nog inte kunna göra det nu.
”Ska jag ta din väska?” undrar James chevalereskt och håller fram en hand till sin flamma.
”Jag är ingen flicka, Potter.” Det är något speciellt att tilltala någon med efternamn. Som att man inte riktigt tillåter dem att komma nära nog. Precis som det är otroligt intimt att tilltala någon med förnamn snarare än smeknamn. Som att man lindar in namnet i rosor och honung för att få fram vad man egentligen menar.
”Vart ska vi?” undrar Lily.
”Det är en överraskning men jag lovar dig att det kommer vara något speciellt”, berättar han och tittar på henne med den där blicken när hon inte ser. Han är förlorad i lågorna.
”Vi drar till sällskapsrummet, Tagghorn”, säger Sirius och söker Remus med blicken.
”Ses sen då”, säger James och går iväg med sin flamma efter att ha gett Sirius en stor blöt kyss på kinden. ”Sov sött Tramptass.”
Sirius skiter i att säga något till mig. Han gör faktiskt det. Så går han och Remus också efter att Remus vänt sig om och gett mig en ursäktande blick och ett sorgset leende.
”Ojoj, det där var stelt”, konstaterar Lara och snoddar sitt hår runt ett finger.
”Du anar inte”, suckar jag, ”hur kom det sig att du satte dig här?”
”Vad menar du? Jag ville studera med dig.”
”Men Lily då? Att hon är…” säger jag. Det är öde här nu så jag tror inte att någon bryr sig om vad vi pratar om.
”Jag vet. Men det spelar ingen roll vad du har för vänner nu, Jessi, eller vad de har för blodstatus för snart är de ett minne blott.”
Jag får nästan för mig att fräsa ifrån. Är det ett hot? Ett krav? Ett löfte? Hon håller åtminstone inte på så som Snape gör. Gå runt och kalla häxor och trollkarlar för smutsblod sådär. Det är inte okej. Hoppas han gifter sig med en mugglare.

Lara och jag skiljs åt en kvart senare då jag är övertygad om att jag inte kommer få något mera gjort. Hon rusar nerför alla trappor ner till fängelsehålorna där även Rosier huserar och jag pustar och kämpar mig uppför trapporna upp till Gryffindors sällskapsrum på sjunde våningen. Ibland önskar jag innerligt att jag spelade quidditch så att jag hade haft något man kunde kalla kondition. Det är ett helt träningspass att kuta upp och nerför de här trapporna dagarna i ända. Jag har åtminstone inte den dåliga vanan att räkna stegen här som i London. Hemma på Hogwarts har jag aldrig behövt räkna några steg.
Jag kliver in genom porträttet bakom den tjocka damen. ”Sena kvällar med studierna ser jag. Välkommen igen, fröken Raven.”
Väl inne i sällskapsrummet lyser bara en lampa svagt från fönstret. De flesta har gått och lagt sig. Underligt hur ödsligt slottet kan vara trots alla elever som huserar här. Framför elden, i den Gryffindor-röda soffan, sitter ingen mindre än Sirius Black.
”Vaken än?” frågar jag när jag passerar. Han tittar upp på mig som om det vore en chock att jag precis kommit in i rummet.
”Ska du gifta dig med Evan Rosier? Vet du vad han sysslar med?” Det är knappt en fråga, mer en poängtering, och jag stannar upp vid fåtöljens ryggstöd och lutar mig mot den och låter väskan falla till golvet med alla mina böcker.
”Vet du vad jag kommer från för familj?” kontrar jag.
”Slå dig loss för Merlins skull, Jess.”
”Hur kan jag? Vad väntar mig?”
”Inte svartkonster och massmord – det kan jag lova dig!” Jag håller med honom. Jag gör det.
”Blev vi vänner igen bara för att bråka?”
”Ge dig Jessica, du vet att jag har rätt i den här frågan.”
”Rosier är snäll. Följ hans exempel. Nu ska jag sova. God natt, Black.”
Jag hinner knappt sätta foten på trappsteget upp till sovsalarna innan jag blivit stoppad av en gänglig figur med håret svajandes i ansiktet innan han föser upp det över skallen.
”Han är en manipulativ jävel, precis som de andra från Slytherin, och du vet det egentligen. Se bara hur han var tvungen att visa upp sig framför mig och kalla dig för sin brud.”
”Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du var svartsjuk.”
Han pustar och suckar dramatiskt och spärrar upp ögonen som om jag inte vore riktigt klok. ”Slå dig fri Jessica. Skit i skitstövlarna.”
”Jag har bara min bror. Mor var inte mycket till familj men min bror…” Jag tänker på Avery och hans kärleksfulla tillvaro i mitt liv. Hur stressad han måste vara av sin nya roll, han är ju alldeles för ung! ”Avery är det bästa jag har. Han är min familj och jag vill inte lämna honom. Han är inte ondskefull.”
”Regulus är inte heller ond men han har valt sin väg. Din bror har valt väg. Det är inte försent för dig än.”
”Jag trodde att du skulle förstå, av alla människor, Sirius”, säger jag trött och lågmält. Sänker blicken innan han ser tårarna jag försöker blinka bort. ”Men du kan inte ens vara min vän.”

Läste såklart kapitlet så fort jag såg det (vilket för mig innebär fem på morgonen) och njöt i fulla drag. Finns inget bättre sätt att börja dagen på, speciellt nu när det är med så mycket Rosier och Sirius i det hela. Men lyckliga i alla sina dagar ... det känns avlägset. Det finns helt enkelt för många frågetecken, jag menar, Jessica vet ju inte så mycket om Rosier egentligen. Även om jag tycker mig se mellan raderna att hon på ett sätt dras mot honom. Men det är som du säger; hon hålls utanför mycket, får inte veta saker. Därför kan det bli intressant med Avery/Lara-perspektivet.

Att Sirius driver med sig själv känns helt rätt för karaktären, nästan ännu mer rätt än med James.

Älskar att du dricker responsen som vin! In vino veritas! Det fina med respons är att den kan innehålla så många olika sanningar. Åh, det är så roligt att du får lust att skriva mer. Finns inget som är som inspiration, den känslan slår det mesta. Den här storyn och du-vet-vad är verligen två helt olika världar, men de har båda en huvudkaraktär som är både stark och skör samtidigt. Dessutom finns en för huvudkaraktären viktig person, en vän, som leker runt men där jag ändå anar, eller hoppas, att något mer kommer att hända. Det blir ännu tydligare i detta nya kapitel.

Kapitel 18

Varför får jag alltid en känsla av att Lara på något sätt "vaktar" Jessica? Håller henne under någon sorts uppsikt? Kan inte riktigt förklara vad det är som får mig att känna så, men det måste ju vara något med hur det är skrivet. Hon dyker liksom alltid upp ... och även om hon både ler varmt, skakar hand och frågar om det är okej att hon sitter där, så ligger det något i luften:

Oj, det här gick ju bra. Bättre än förväntat.

Vi som satt här och studerade i godan ro. Tydligen sökte Lara efter samma lugn. Men jag är inte helt övertygad.

Sirius och jag har utbytt blickar sen gårdagen men har inte hunnit prata.

Här tycker jag att du ska ta bort det andra "har".

Trettonåriga jag hade nog varit i extas om det varit Malfoy.

Är bara tvungen att lyfta fram det här för att jag kan verkligen förstå den trettonåriga handlöst förälskade Jessica som faller för storebrorsans stiliga kompis.

Jag är duktig på Örtlära har jag börjat förstå. Det är nog ett av de ämnen jag briljerar i förutom försvar mot svartkonster men där är det mest svartkonsterna jag lyckas med. Tyvärr.

Okej, det tråkiga först: tycker örtlära ska ha liten bokstav, eftersom det är ett skolämne, liksom försvar mot svartkonster.

De här meningarna säger så mycket om Jessica. Hon briljerar i försvar mot svartkonster och har en fallenhet för det, vilket bäddar för det som förmodligen kommer att hända i framtiden ... och att det är just svartkonsterna hon behärskar förstärker ju detta. Men så kommer det lilla Tyvärr som tillägg. Hon vill inte innerst inne. Det finns en sund grundinställning hos henne.

Men det blev något av en stel stämning när Lara satte sig här. Hon har lutat sig tillbaka och lagt sina armar i kors så att den ringprydda handen syns väl.

Jag bara tänker att hon sitter där och ... ja, markerar revir var faktiskt de första orden som dök upp i mitt medvetande. Att hon är tillsammans med Avery och nu tar hon hand om hans lillasyster. Att det är detta texten vill visa.

Lara flyttar på sig när Lily ska gå ut och är noga med att inte röra henne. Varken Lily eller James märker det men jag… Jag har ett öga för sådana detaljer.

Hmmm ... Vid första genomläsningen trodde jag att hon inte rörde Lily på grund av att



Däremot skakar hon ju hand med Lily i början, så det går inte ihop för mig. Vet att de här meningarna måste betyda något viktigt, men jag är inte säker på vad, listar inte ut det. Ibland ska man kanske inte lista ut allt heller utan undra lite inför framtiden.

Undrar vad marodörerna hittat på som man lär få veta nästa dag. Bus-gulligt

Det är något speciellt att tilltala någon med efternamn. Som att man inte riktigt tillåter dem att komma nära nog. Precis som det är otroligt intimt att tilltala någon med förnamn snarare än smeknamn. Som att man lindar in namnet i rosor och honung för att få fram vad man egentligen menar.

Det här är både vackert och tänkvärt. Speciellt perspektivet att förnamn är mer intimt än smeknamn.

”Ses sen då”, säger James och går iväg med sin flamma efter att ha gett Sirius en stor blöt kyss på kinden. ”Sov sött Tramptass.”

Men jag dööööööööööööööööööööööööööööör. Åh vad jag älskar det här. Det finns en speciell kärlek mellan dessa båda och du fångar den så ytterligt perfekt. Perfektion.

Men det spelar ingen roll vad du har för vänner nu, Jessi, eller vad de har för blodstatus för snart är de ett minne blott.

Förlåt, men Lara är fett creepy - och du gör det jättebra, du lyckas göra henne sådär smygande läskig, så att Jessica ändå inte helt tar avstånd från henne.

Hon håller åtminstone inte på så som Snape gör. Gå runt och kalla häxor och trollkarlar för smutsblod sådär. Det är inte okej. Hoppas han gifter sig med en mugglare.

HAHAAHAHAHAHAHAHAH ERKÄNN ATT DU SKREV DETTA EFTER ATT HA LÄST MIN FIC. HIHIHI ERKÄNN Jessica, Snape kommer i framtiden att helt sluta kalla folk smutsblod och sådana dumheter och ... jag hoppas också att han gifter sig med en mugglare, hihi ...

Hemma på Hogwarts har jag aldrig behövt räkna några steg.

Det är viktigt det här med trappstegen. Precis som för Harry är Hogwarts Jessicas hem och verkliga trygghet. Speciellt när trapporna leder till trygga Gryffindor, där Sirius finns. Gillar att Sirius går rakt på sak när hon kommer dit och konfronterar henne om Rosier.

Rosier är snäll. Följ hans exempel.

Det här känns som en väldigt viktig mening. Det är något hon vill att Sirius ska göra. Återigen är jag inte helt säker. Vill hon att han ska sluta leka runt? Eller vara en snäll och stöttande vän när hon gifter sig? Vet hon kanske inte själv vad hon vill? Ibland är det svårt att veta. Speciellt när två olika sidor rycker och drar i en.

Jag hinner knappt sätta foten på trappsteget upp till sovsalarna innan jag blivit stoppad av en gänglig figur med håret svajandes i ansiktet innan han föser upp det över skallen
”Han är en manipulativ jävel, precis som de andra från Slytherin, och du vet det egentligen. Se bara hur han var tvungen att visa upp sig framför mig och kalla dig för sin brud.”

Åh Sirius, du har så rätt så. Perfekt beskrivning för övrigt av hans gängliga figur och svajiga hår.

”Jag trodde att du skulle förstå, av alla människor, Sirius”, säger jag trött och lågmält. Sänker blicken innan han ser tårarna jag försöker blinka bort. ”Men du kan inte ens vara min vän.”

Så det är det hon vill ha, hans stöttande vänskap? För att hon inte tror sig ha något val. Väntar med STOOOR spänning på hur det här ska utveckla sig. Fortsätt säga ifrån, Sirius ...

EDIT: Åh gud jag kom precis på att det kanske inte alls är något bus-gulligt marodörerna har gjort. James och Sirius kunde ju faktiskt vara mobbiga. TÄNK OM DE HAR GJORT NÅGOT MOT ROSIER. Åh Merlin. Eller så är det sömnbristen som får mig att se syner. Ge mig en sleeping potion.

IM HERE DARLING

Avis Fortunae 

Elzyii


Kapitel 19.

Ibland när jag blickar tillbaka över saker jag gjort och ångrat tror jag inte att jag ångrar dem ändå. De har lett mig dit jag är idag. Och just idag är jag i Hogsmeade för att jag en gång smög hit med Sirius. Men det är ändå en tagg i ögat att se Sirius strosa ner med Remus och Peter till Hogsmeade lördag morgon. Att han inte ens tittar på mig. Det är ju mitt fel.
”Men du kan inte ens vara min vän” hade jag sagt och lämnat honom nedanför trappan. Han hade ropat mitt namn efter mig en gång men det var lönlöst. Jag var inte på väg tillbaka. Våren har kommit med all sin kraft nu. Blommorna slår ut och solen står högt i skyn. Inte ett moln skymtas på den klarblå himlen. Det är iskallt men jag har min halsduk virad runt huvudet på ett sätt som kanske inte är så moderiktigt. Lara som går intill mig har ett linne på sig som visar ett dyrt smycke, en gåva från Avery förstås, som hänger runt halsen. Sin rock har hon inte ens knäppt och Slytherinhalsduken är mer en accessoar än ett klädesplagg för att hålla värmen.
Innan skolan flockades till Hogsmeade hade frukosten i stora salen varit högst märkvärdig. Vad var det egentligen marodörerna gjort? Förutom att Peter med ett alldeles för brett leende gjort entré på ett fullkomligt galet sätt genom att falla ner ur det förhäxade taket och studsa runt på golvet innan Dumbledore med glimten i ögat saktat ner honom. Det hela med rörelser med sin trollstav så att det mer såg ut som det var Dumbledore som studsade honom. För att inte tala om inbrottet på Filch kontor som förvandlat alla hans kläder till purpur och gett Mrs Norris matchande morrhår – det var hemskt kul att se. Tills McGonagall kommit till undsättning och fört ut den stackars Filch ur stora salen med en hand på hans rygg som tröst. Jag är helt värdelös på förvandlingskonst. Hade jag varit vän med Sirius kanske vi kunnat studera ihop. Eller om det var James som var så duktig? Jag undrar just om Remus också varit med på ett hörn – prefekt som han är.

Evan hinner ifatt oss på vägen ner och just som han kramar om mig, trots att vi setts samma morgon för att titta till vårt elixir, ser jag Sirius snegla bakåt. Det får mig att fundera över Evans timing. Han är ju inte dum precis. Men jag säger inget och han säger ingenting utan ger mig en kyss på tinningen innan han lägger armen om mig och följer oss ner till byn.
”Vill du gå till Madam Puddifots?” frågar han när vi börjar närma oss. Lara får vända bort ansiktet för att inte skratta och jag tittar på honom med ett brett leende.
”Är du galen? Aldrig i livet.”
Han ser något besvärad ut men borstar bort frågan med ett: ”Jag trodde det var alla flickors dröm.”
”Vi kan väl ta en honungsöl på tre kvastar istället”, konstaterar jag mer än att fråga. Egentligen vet jag inte varför jag prompt skulle gå hit idag. Det är ingenting jag behöver köpa. Förutom fjäderpennor kanske. Men det är knappt jag behöver det. Såvida de inte skulle gå sönder men hur ofta sker det?
När vi väl är framme vid puben slås jag av hur varm jag börjar bli och är tvungen att hänga halsduken lösare. När vi går in får jag ta av mig jackan för att inte börja svettas. Det är trångt här. En fin vårdag har lockat hela slottet hit. James, som inte gick ner med marodörerna, sitter vid ett bord med Lily. Tidigare än de som jagar madam Rosmerta för att få en sittplats.
”Kom”, säger Evan och greppar min hand, ”här borta.” Det är ett mörkt skrymsle nära trappan och där sitter ingen mindre än Avery. Trots hans reprimander kan jag inte låta bli att le när jag ser honom och han ställer sig upp för att ge mig en varm kram.
”Åh, vilken överraskning. Vad roligt att se dig”, säger jag.
”Detsamma kära syster”, svarar han och kysser mig på kinden innan han vänder sig mot sin fru och ger henne en lättsam puss på läpparna. De sätter sig intill varandra och håller händer som om Avery fortfarande gick i skolan. Stämningen är inte alls lika tillgjord som vid middagen föregående helg. Det gläder mig. Men något är fel och jag kan inte sätta fingret på vad. Tiden går och tiderna förändras. Kanske är det bara det?
”Hur går det med skolan? Det är mycket studier nu va?” undrar Avery när madam Rosmerta ställer ner honungsöl till oss. På ett sätt förstår jag inte varför jag alltid ska hållas i mörkret vad det gäller möten som dessa. Det är alltid en budbärare som för mig till Avery.
”Det går bra men vi har precis börjat med en rätt så intensiv period. Trolldrycken bubblar vidare”, svarar Evan och jag nickar när Avery vänder sig till mig. Han ler åt att jag instämmer. Det är något med hans bleka hy och vita skjorta inunder de svarta klädnaderna som skriker att han är bättre än resten på puben. Jag är åtminstone inte tvungen att sitta och dricka eldwhiskey med dem på svinhuvudet. Är det här lugnet före stormen? Dörren öppnas och in kliver ännu fler elever. Vårvädret lockar mig att fly ut i byn men jag är fast här hela dagen. Det talas om bröllop och Lara övertalar mig till att få planera även mitt bröllop till Evan. Någonstans i bakgrunden hör jag Sirius stämma och funderar över vad jag egentligen gör för något. Vad jag gett mig in på.
Kan jag ångra mig?
När vi går upp till slottet regnar det igen.

______