Flares [privat tmr]

Frågan får Jace att le, lite sådär förbryllat, åt Lunas håll, men han vet inte om det syns i mörkret. Han har inte tänkt på den frågan.
"Sov rätt ordentligt förut", blir hans svar. Han andas ut det, så att han inte ska väcka Chuck. Den lille killens sömn känns alltför helig för att störas. "Och vet inte om jag skulle vakna, om nåt hände, vet du." Han suckar, stänger ögonen i några sekunder. "Vill inte att nån ska skadas." Han säger nästan 'inte nån oskyldig', men hejdar sig i sista sekund. Då låter det nog som om han skyller på Luna när han i själva verket lägger skulden på sig själv. Det känns mer rätt så.
"Durå?"

Luna tittar på Chuck som sover som en stock och ler lite. Hon ler sorgset ut i mörkret när Jace svarar, han verkar verkligen bry sig om folket i gläntan, och det är hennes fel att han behöver oroa sig för dom.
Hon känner hur en liten tår åker nerför hennes kind, men hon torkar snabbt bort den. Hon undrar vad alla på WICKED skulle tycka om dom såg henne nu, vilket dom kanske gör, kämpande mot sitt eget samvete, dom skulle säkert bara tycka att hon bara var löjlig.
“ Nä, för mycket tankar och så bara, du vet” säger Luna när Jace frågar henne.

Jace ler mot Luna, och han vill fråga henne vad hon tänker på men den avfärdande tonen hindrar honom. Hade det varit Thomas hade han definitivt irriterat honom till den punkten att den kille skrek ut hela sin hjärtesång, men med Luna kändes det annorlunda, som om det skulle störas om han invaderade hennes privata tankar och bubbla.
Chuck suckar i sömnen, vrider på sig så att den vänstra sidan av det runda ansiktet plattas till mot Jace. Sedan drar den cirka trettonåriga killen på läpparna, och Jace andas ut, ett andetag han inte ens visste han höll inne. Han hade trott Chuck stördes av mardrömmar.
"Önskar du att du mindes något?" frågar han sedan, byter samtalsämne.

Luna kollar på lille Chuck som rör lite på sig i sömnen. Han kan iallafall sova, vilket är bra.
“Önskar du att du mindes något?” frågar Jace sedan.
Den frågan tänker hon tänka igenom lite innan hon svarar, hon minns ju så lite svårt att veta vad hon ska svara.
“Båda ja och nej” säger hon efter en stund “Allt händer ju utav en anledning, så det finns ju en anledning till att vi är här, och kanske skulle det bara bli jobbigare om vi faktiskt kom ihåg. Skulle du vilja komma ihåg något?” säger hon sedan.

Jace finner sig själv att än en gång bli överraskad över att Luna frågar om hans åsikt också.
"Jag önskar jag kom ihåg min familj", svarar han långsamt, sänker kvickt rösten när Chuck påminner honom genom att röra på sig än en gång. "Mina föräldrar. Hur de var. Om jag hade syskon. Jag kanske hatade dem, men det spelar ingen roll. Nu hatar jag dehär.. WICKED" han uttalar namnet med avsmak "istället. Annars hade jag kanske varit tacksam för det här, you know?"
Jace suckar tyst igen, ler snett mot Luna.
"Vad tycker du?"

“Jag tror att i vilket fall som helst så är din familj säkert stolta över dig, på något sätt” säger Luna “Men som Alby upplevde när han blev stucken av den där klagaren, så är världen utanför nog inte mycket bättre än det här, men dom kunde iallafall ha låtit folk få behålla sina minnen.” lägger hon till sedan.
Hon blir lite förvånad över att hon faktiskt sa som det var, om inte lite omformulerat bara. Hon tyckte ju faktiskt att dom borde ha fått behålla minnena, men på något sätt förstår hon också varför WICKED tog dom.
“Tror du att vi kommer hitta ett sätt att ta oss härifrån?” frågar hon.

Jace låter det Luna sagt sjunka in, och trots sin envishet kanske han måste medge att hon har lite rätt. Men världen utanför kan knappast värre än Gläntan; instängda i en Labyrint med klagare, som säkert kommer komma under nätterna snart?
Han fnyser mentalt, tycker Luna verkar lite naiv. Kanske vill hon se något bra med Skaparna, deras organisation. Jace förstår inte varför, de har förstört så mångas liv.
"Nej", svarar han tillsist på hennes andra fråga. Det kommer ut vassare än han tänkt sig, och det sista han vill är att göra Luna ledsen eller sur, så han harklar sig och ändrar snabbt ton. "Nej, jag tror vi får göra det själva."

Luna tycker att Jace verkar lite irriterad eller något när han svarar på hennes andra fråga, men han ändrar snabbt tonläge och hon bestämmer sig för att inte låtsas om det. Hon kollar på Jace och försöker le lite.
"Förmodligen" säger Luna "Men när? och hur?, har inte folk försökt ta sig ut i typ 2 år?" frågar hon sedan.

Jace nickar, vänder bort blicken från Luna för att fästa den på den ensamma fotogenlampan som lyser inne i Albys sjukrum; Jeff och Clint kommer nog inte släppa honom ur deras synhåll hela natten. Efter allt Alby har sagt kan han trots allt få för sig att kasta sig till klagarna.
"Jag tror de.. ta det inte fel, men.." Jace letar efter orden. "De har försökt etablera sig och de flesta har liksom verkat acceptera allt." Han blåser bort en irriterande brun lock ur pannan innan han fortsätter. "Jag har inte gjort det, Luna." Hennes namn känns bekant när det slipper undan hans läppar. "Jag vill ut härifrån."

Luna tänker igenom det som Jace sa, det verkar ju troligt att dom bara har anpassat sig och liksom typ gett upp.
”Det låter faktiskt troligt, 2 år är ju inte så lång tid, inte ens ett halft decennium men det är lång tid om man är instängd i en labyrint.” säger hon. ”Och vi kommer ju komma ut någon gång, förr eller senare” tillägger hon sedan.
Hon tittar åt Jaces håll och ler lite, mest åt hans beslutasamhet om att faktiskt komma ut.