Hogwarts (privat)

Grace bet sig i läppen när de började röra sig in i Stora Salen. Hon hade fruktat detta, hur alla elever skulle se dem tillsammans. Men nu när hon tänkte efter så skulle de väl inte bry sig, men de skulle nog heller inte märka det. Tre meter var ju ändå tre meter, det skulle bara se ut som att Grace råkade gå bakom Gareth. Tillsammans snirklade de sig igenom Stora Salen. Grace tittade till höger där hennes kompisar vinkade till henne och pekade på en tom plats.
”Äntligen!” sa de och Grace skakade på huvudet.
”Jag kommer, jag ska bara fråga lärarna en grej” sa hon snabbt i förbifarten, och fokuserade på lärarna borta vid honnörsbordet. Hennes kompisar rynkade på pannan, sen när frågade Grace lärarna saker när det inte var lektion? Hon studerade lärarna som satt vid det långa bordet. Grace tyckte om alla sina lärare, utom Professor Mills såklart. Hon gillade dem, och de gillade henne, trots att hennes attityd kunde vara dryg ibland. Det hände aldrig att hon var dryg mot lärarna, det var mot sina kompisar hon var det som skämt, men lärarna trodde det var allvar.

När de gick genom salen var det inte jättemånga elever som var uppe och gick, de flesta satt och åt. Det gjorde att de flesta noterade henne och Gareth, men förhoppningsvis var de för självupptagna för att bry sig. Grace undrade vagt om Professor Mills hade skickat en Uggla till hennes mamma om vad som hade hänt. Lärarna gjorde ju det ibland, men Grace antog att vistas i slottet efter midnatt inte var tillräckligt grovt för att föräldrarna skulle få ett brev hemskickat. Men om det hände, skulle hon få ett brev av sin mamma där hon hade bett om en förklaring. Grace älskade sin mamma, speciellt för att hon alltid litade på att hennes dotter gjorde saker för sitt eget eller sina vänners bästa, och inte för att ställa till det för någon, vilket faktiskt var sant. Hon försökte inte skapa problem för andra människor, även om det hände ibland, som med situationen hon satt i nu.

När de nästan hade nått fram till honnörsbordet såg Grace hur Gryffindoreleven från slagsmålet under gårdagen tittade på henne, spärrade upp ögonen och vände sig snabbt om till sin mat. Grace flinade lite och de var strax framme vid lärarna. Hon hoppades verkligen att det skulle lösa sig för dem, hon struntade i hur mycket straffkommendering hon fick för sin nattvistelse, så länge hon slapp problemet hon hade nu. Hon hoppades att Gareth skulle formulera sig smart.

De gick förbi en hel del elever Gareth i vanliga fall skulle hälsat på, men han var för fokuserad på sitt uppdrag för att notera dem. Så blev han ofta när han var inne i olika uppgifter, men för det mesta var han inte på uppdrag under frukosten. Han märkte inte ens att Grace sa något. Det var tur, för skulle han gjort det skulle han oroat sig för att hon hade stannat och det kunde resultera i att det blev väldigt tydligt att nått inte var helt rätt.
Han hade bestämt sig för att prata med professor Moireach. Hon var lärare i trolldomskonst och föreståndare för Gryffindorselevhem, och Gareth var helt säker på att hon visste hur man upphävde formeln. Hon satt dessutom rakt fram från gången, och läraren i trolldomshistoria satt bredvid henne. Gareth skulle ha trolldomshistoria efter frukosten, och han var säker på att läraren inte skulle vilja ha några problem på sin lektion. Alltså skulle han säkert stå på Gareths sida, om nått problem mot förmodan skulle uppstå. Om Professor Mills skulle komma var hennes plats på andra sidan rektorn, vilket var ytterligare ett plus.
Professor Moireach förväntade sig tydligen inte ett frukostbesök, men hon såg ändå glad ut. Hon var enligt Gareth en av de snällaste lärarna på skolan, och det var tydligt att hon verkligen brydde sig. Hon brydde sig om skolan, sitt ämne, eleverna, sitt elevhem och det var en av de bästa kvalitéerna en lärare kunde, enligt Gareth.
När Gareth stannade framför henne tittade hon mot Grace och hennes glädje verkade sakta försvinna. Det gjorde Gareth omedelbart mer osäker. Såvitt han visste hade Grace inga problem med professorn, men visade det sig att något inte stod rätt till mellan dem skulle det kanske bli svårare.
”God morgon professor Moireach”, sa Gareth arigt.
”God morgon mr Covington och ms Swan.” Något var helt klart fel. Moireach såg nästan lite sorgsen ut.
”Vi har ett problem som vi tror du skulle kunna hjälpa oss med. I natt blev ms Swan påkommen med att vara ute efter läggdags av professor Mills. Professor Mills bestämde att Swans straff skulle vara att bli magiskt hopbunden med mig. Vi kan för närvarande inte gå längre än 3 meter från varandra.” Lärarna bredvid Moireach såg ut att lyssna. Gareth hoppades verkligen att den höga ljudnivån i rummet och avståndet från elevborden skulle göra att ingen yngre gjorde samma sak. ”Jag anser inte att detta är ett passande straff för situationen. För det första gjorde jag inget fel och förtjänar inget straff, för det andra är jag ganska säker på att detta strider mot era riktlinjer när det kommer mot straffutdelning, samt bryter mot regler som satts upp för elevers säkerhet.” Gareth var glad att han kände till faktan kring straff så han inte bara kom med tomma bedjande om att bli fri. Det var viktigt för honom att känna till reglerna när han var en person som skulle se till att de följdes. ”Vi vill be dig om att upphäva formeln och ge ms Swan ett mer passande straff.”
Moireach satt tyst några sekunder, sedan suckade hon sorgset.
”Tro mig mr Covington, jag skulle verkligen vilja stoppa detta straff. Men rektorn kom till mig i morse och förklarade vad som hänt, fast jag fick inte veta att det var er två det handlade om. Hon sa att hon hade goda anledningar till att låta straffet fortsätta och att jag absolut inte skulle blanda mig i. Det finns tyvärr inget jag kan göra.” Moireach tittade medlidande på dem.
Gareth kände en panik som inte var likt något han känt tidigare. Det var som om själen lämnade kroppen och han stod kvar som ett tomt stirrande skal med en isande känsla i magen. Det kunde inte vara sant! Aldrig förr hade Gareth stått helt mållös inför en lärare. Han klarade inte ens av att få ett så ordentligt grepp om världen att han kunde börja fundera på varför rektorn skulle säga något sådant. Precis som natten innan började han bli säker på att allt var en mardröm.

När de äntligen hade tagit sig fram till lärarbordet kände Grace för att ta ut segern i förskott. Lärarna kunde ju inte tycka att det var rätt att straffa dem på detta sättet? Hon såg till sin förtjusning att Professor Mills inte var där, vilket var skönt.
”God morgon” svarade Grace artigt till Professor Moireach, och såg på hennes ögon att det var något skumt i luften. Hon såg nästan arg ut över att se Grace, vilket var konstigt. Grace visste att professor Moireach gillade henne, så varför såg hon inte glad ut? Det var som om Graces närvaro gjorde henne obekväm. Professor Moireach var en av de lärare som Grace tyckte mycket om, så hon visste inte riktigt hur hon skulle tackla känslan hon fick när hon såg professorns ansikte. Grace visste inte heller varför professor reagerade som hon gjorde, det hade ju faktiskt tillochmed varit så att professorn en gång hade ertappat Grace ute i slottet efter midnatt, men vänt ryggen till, för att Grace verkligen, verkligen hade behövt gå utanför slottet. Grace bet sig i läppen och försökte ignorera den jobbiga känsla som knöt sig i magen på henne.

Grace lyssnade på när Gareth berättade om deras problem, och hon dubbelkollade så att inga elever bakom dem hörde. Sorlet från eleverna var för högt för att de skulle kunna tjuvlyssna på konversationen som utspelade sig vid honnörsbordet. Grace vände sig om igen när professor Moireach talade. Grace tappade hakan. Hur var det möjligt
”Men, hur är det möjligt att ett sådant här straff kan utdelas? Det var ju bara jag som var delaktig i brottet” sa hon och stängde munnen. Varför hade rektorn ens kommit och berättat det? Det kändes som en konstig grej att göra, och vilka ”goda skäl” hade professor Mills för att ge ut straffet? Det hade Grace gärna velat veta. Det var såklart inte någonting som hon kunde fråga professor Moireach, men hon undrade ändå. Det var någonting konstigt med det hela, det var något som var säkert i alla fall.

”Jag har faktiskt ingen aning”, sa Moireach medlidande. ”Rektorn vägrade förklara sina anledningar för mig. Men jag håller verkligen med om att detta är ett helt oacceptabelt straff.” Några lärare runt henne började viska till varandra. De verkade hålla med Moireach.
Gareth var ganska säker på att han höll på att svimma. Han hade blivit alldeles vit i ansiktet och världen runt honom kändes overklig. Han hade alltid levt ett priviligierat liv. Lärarna behandlade honom rättvist och lyssnade nästan alltid på hans åsikt. Han hade slutat behandlats som ett barn för länge sedan. Allt som han stötte på som var riktiga problem lyckades han alltid lösa. Men plötsligt stod han framför lärarna helt maktlös. Han önskade han bara kunde springa upp till sin sovsal och gömma sig och lugna ner sig. Uppenbarligen var det inte ett alternativ. Han skulle inte ens kunna söka riktigt tröst från sina vänner förrän han var fri!
Gareth började desperat fundera igenom allt som hade hänt de senaste veckorna. Var det möjligt att han av misstag hade gjort något som var helt emot reglerna? Hade rektorn länge planerat att straffa honom och såg Mills idé som sitt läge? Konstigt nog ville en del av honom nästan tro det. Han litade fullt ut på rektorn, och att en person med så mycket makt skulle missbruka den fanns inte i hans värld. Om det var så hade han levt i en lögn. Gareth kunde inte komma på en enda sak han hade gjort fel, och absolut inget som var så allvarligt att han förtjänade vad han nu blev utsatt för. Han tänkte på det endlösa ledet med elever som tidigare hade kommit till honom och klagat på orättvisa straff. Gareth hade hjälpt många av dem, men en del hade han ansett vara rättvisa. Om eleverna kände som han gjorde nu hade han haft fel. Det fick honom att skämmas så otroligt mycket.
Gareth var tvungen att harkla sig för att hålla rösten stadig.
”Det måste finnas något ni kan göra, professorn.” Rektorn brukade lyssna på alla elevhemsföreståndarna.
”Jag hoppas på att kunna prata med henne på lärarmötet i eftermiddag, jag hoppas hon har tagit sitt förnuft till fånga då… Men hon verkade väldigt säker på sin sak. Ni kanske skulle kunna pra…” Moireach stoppade sig själv mitt i meningen och skakade svagt på huvudet, mest till sig själv. ”Jag hoppas att det löser sig. Om inte annat kan ni säkert stå ut en vecka?” Hon verkade inte helt säker på sin sak, men inte alltför negativ heller.
Gareth var säker på att han inte ens skulle klara av att stå ut ens till lärarmötet. Morgonen hade varit hemsk nog! En hel vecka var otänkbar! Han tänkte minsann skriva till sina föräldrar och be dem att sköta saken. De hade mycket makt på ministeriet. De skulle säkert kunna hjälpa honom. Gareth skämdes över att han tänkte så. Han ville inte utnyttja dem för att få som han ville. Men i nu läget var det mycket rimligare än att vara fastbunden med en annan elev! En hel vecka!
Förutom att han hade bleknat syntes inga tydliga tecken i Gareths ansikte på hur rädd och frustrerad han var.

Grace kände en sten som sjönk i hennes mage. Hoppet var borta. Hon kände hur ilskan började växa i henne, och hon ville bara leta upp Professor Mills och ge henne en snyting. Grace undrade vagt vad straffet för det skulle vara, och om det skulle vara värt det. Som det kändes just nu så skulle det definitivt vara värt det. Hon såg det framför sig, chocken i Mills ögon om hon hade kommit upp och gett henne en rak höger, mugglarstyle. Grace hade fått en känsla tidigt av Professor Mills att hon inte tyckte om trollkarlar eller häxor som var mugglarfödda eller halvblod, vilket antagligen ökade på anledningarna till att Professor Mills inte gillade Grace. Grace var ju halvblod, och det var ingenting som hon dolde. Hon hade tidigt börjat använda sina erfarenheter som hon fått i mugglarvärlden och applicerat dem i trollkarlsvärlden, vilket faktiskt gjorde en hel del lättare för henne, men folk som Professor Mills tittade däremot snett på henne. Inte för att hon brydde sig, men just nu var det irriterande, om det var så att Professor Mills straffade henne som hon gjorde för att Grace var halvblod. Det var inte bara irriterande, det var helt sjukt om det var sant. Det var ju dock bara Graces egna teori, ingenting som var bevisat. Grace fortsatte att fundera på olika sätt att ge igen på Professor Mills, kanske fanns det något sätt att hämnas på som inte skulle leda tillbaka till henne? Hon la en mental notering till sig själv att försöka leta upp något i böckerna senare. Hon bet sig i läppen och lutade sig fram mot Calvin.
”Kom, vi går” sa hon och vände sig om mot elevhemsborden bakom henne. Nu behövde de ta sig igenom det tillsammans igen, hon hade ju tänkt sig att de skulle vara fria nu, och att hon kunde sätta sig och äta frukost med sina vänner i lugn och ro, men det skulle ju inte gå numera. En vecka, hur tusan skulle de lyckas hålla det såhär i en vecka? Hela skolan skulle säkert lyckas få reda på det inom loppet av en halv dag, med tanke på hur snabbt rykten spred sig på Hogwarts, plus att de var ju tvungna att gå på varandras lektioner, vilket skulle se konstigt ut. Hon hoppades dock att de hade så många lektioner som möjligt tillsammans, så de slapp den pinsamma stämningen som antagligen skulle uppstå annars. Grace suckade. Hon såg inte fram emot denna dagen, som tur var skulle det i alla fall snart vara helg, då slapp de i alla fall lektionerna.

Gareths hjärna jobbade på högvarv. Han var säker på att det fanns ett sätt att bli fri! Vad skulle hända om han bara svimmade? Om han blev svårt sjuk och inte kunde gå på några lektioner resten av veckan? Mills straff skulle behövas avslutas! Men Gareth kunde inte missa en hel vecka av skolan… Grace hade nämnt nått om att gå till sjukhusflygen. Hon kanske var den som kunde vara sjuk. Gareth kände sig skyldig för att tänka nått sånt, men han kunde inte helt skaka av sig tanken. Han insåg att sin besvikelse att det fanns en god risk att straffet i så fall bara sköts upp, men chansen att få rektorn att förstå hur fel det var existerade också. Det var inte värt risken. Ju närmare slutproven, desto värre. Om straffet dessutom skulle skutas upp tills när quidditchsäsongen skulle Gareth säkerligen bli den mest hatade personen i Gryffidor. Trotts att han var oskyldig skulle han säkert ses som personen som kostade elevhemmet deras bästa spelare en vecka.
Gareth blev chockad över att Grace verkade acceptera Moireach ord. Hon hade aldrig slagit honom som en elev som accepterade sin situation utan att fightas för att bättra den. Kanske hade han missbedömt henne. Hon hade ju pratat om lektioner, duscha och gå till sjukhusflygen som saker att göra medan de satt ihop. Kanske hade hon accepterat det redan från början?
Gareth var inte redo att ge upp, eller gå och sätta sig, men han var inte redo för att fortsätta att diskutera saken eller börja bråka heller. Alla tankarna flög runt helt galet, men han klarade inte av att fokusera helt på nått. Han var riktigt nära att bryta ihop när han insåg att lektionen efter trollkonst historia var trolldryckskonst. De skulle behöva gå på Mills lektion innan saken var löst! Han hoppades hon inte skulle använda det för att tortera dem. Vad skulle egentligen hända om de hittade en motbesvärjelse och kastade den innan straffet var slut? Gareth hade aldrig funderat på att gå emot reglerna på ett sådant sätt tidigare, men nu kändes det chockerade logiskt. De kanske kunde fortsätta spela på att formeln var i effekt, ingen skulle behöva veta…
Gareth följde nästan blint efter Grace. Hans tankar var på ett helt annat håll, och Grace verkade i alla fall veta vart hon var påväg. Det var mer än man kunde säga om honom. Så det var säkrast att Grace tog ledningen i alla fall för ett litet tag.
Om en annan person var i Gareths situation skulle hans bortkopplade sinne märkas från utsidan. Men Gareths förmåga att alltid se samlad ut kvarstod. Ingen skulle gissa hans sinnesstämning genom att bara titta på honom.

Grace gick genom Stora Salen, och letade upp Erics blick. Hon tecknade till honom vad som hade hänt, och han såg besviken ut. Han tecknade tillbaka att han skulle försöka hjälpa dem att lösa deras problem. Teckenspråk var väldigt användbart vid frukostarna när de satt vid olika bord. Eric hade lärt Grace språket när de träffades första året, eftersom hans syster var döv och Grace ville kunna kommunicera med henne om de träffades, Erics syster var mugglare precis som hans föräldrar. Grace hade bara träffat dem på Kings Cross station när de skulle åka till Hogwarts, eftersom de inte kom igenom spärren.

Hon riktade sig in på entrén och gick ut från Stora Salen, och ställde sig vid ett hörn. Hon vände sig mot Gareth.
”Det måste gå och lösa på ett annat sätt. Det här är ju helt galet. Jag tror inte rektorn är riktigt frisk!” sa hon och lade armarna i kors. Hon undrade hur Gareth tänkte om allt detta, han var nog inte helt nöjd med svaret som lärarna hade gett honom. Hon visste att lärarna gillade Gareth, antagligen för att han alltid vad så ordentlig, han var ju prefekt trots allt. Grace var inte nöjd med svaret heller, men hon hade någonstans långt bak i huvudet sett det framför sig. Det var nästan som om Professor Mills hade gjort någonting med rektorn, övertalat henne att Mills idé var fantastisk. Grace bet sig i läppen och suckade.
”Det måste finnas en motbesvärjelse, kan den gå och hitta?” frågade hon, men hon antog att det skulle bli svårt om de försökte. Professor Mills hade antagligen tänkt på den utvägen, och blockerat den. Grace morrade till och slog handen i väggen, som om det skulle lösa deras problem. Det löste hennes sinnesstämning för några sekunder i alla fall. Hon tittade på Gareth igen.
”Eller så kan man kanske förhäxa henne” sa hon tonlöst.

Gareth blev medveten om sin omgivning när de kommit halvvägs igenom stora salen. Han fortsatte följa Grace och hoppades det såg normalt ut. Ingen verkade bry sig om dem. Gareth tänkte att om han såg två personer gå till lärarbordet och prata med lärarna och sedan gå utan att äta mat skulle han noterat det. Men hur troligt var det att han skulle märka att det hända? Inte särskilt. Så antagligen hade ingen koll på att Gareth och Grace hade gjort det. Gareth sneglade sig omkring för att se till att ingen stirrade. Den enda personen som verkade titta ordentligt på dem var William vid Slytherin bordet. Gareth hade tänkt på att behöva socialisera med sina kompisar medan han satt ihop med Grace, det skulle vara drygt med hanterbart. De gick ju trotts allt i samma klass och var i samma elevhem. Att prata med sin bror medan Grace var närvarande skulle troligen vara mycket värre.
Att lämna salen kändes helt klart som bästa valet. Gareth var glad över att Grace gjorde det. Att sitta omringade av personer och låtsats som om allt var normalt skulle vara för påfrestande. Inte för att de skulle ha ett val länge till.
Gareth fortsätta följa Grace utanför salen också, han hade ingen aning om vart hon var påväg, och vågade inte fråga ifall det skulle verka misstänkt för förbipasserande.
Gareth såg Kai och Sonia komma ner för trappan medan han lämnade salen. Kai gav honom en frågande blick. Gareth skakade bara besviket på huvudet. Hans vänner verkade förstå. De såg lite chockade ut och började viska med varandra medan de gick in till frukosten. Han önskade att de kunde komma fram till honom och trösta honom och säga att allt skulle bli okej. Det var inte en vanlig önskan för honom. Han var oftast personen som tröstade någon annan.
Att ställa sig i ett hörn var kanske inte den mest diskreta platsen att prata på. Om någon såg dem skulle rykten om dem säkert börja spridas. Det skulle knappast handla om att de var hopbundna mot sin vilja. Men det var klart, några osanna rykten var bättre än att någon råkade höra sanningen.
”Något måste vara fel med rektorn”, höll Gareth övertygat med. Det var omöjligt att han blev behandlad som han blev annars. Men vad skulle det kunna vara? ”Har du bråkat med rektorn? Eller professor Mills?” Han hoppades han inte lät nedlåtande. Han ville genuint veta. Någon logisk förklaring måste ju finnas. Gareth la armarna bakom ryggen för att undvika att korsa armarna.
”Det måste finnas en motbesvärjelse, och den borde definitivt gå att hitta…” Enda sättet det inte skulle gå att hitta var om det var någon slags mörk magi. Att tro att Mills använde mörk magi mot sina elever kändes lite extremt. Gareth tänkte inte ens säga nått om den tanken, även om han inte var helt säker på att det inte var sant. Mills var trolldryckslärare, så Gareth hoppades att trollformler inte var hennes straka sida så formeln skulle vara lätt att upphäva. ”Men självklart borde vi inte göra det, det skulle kanske förvärra straffet.” Han suckade medan han sa det. Han kunde känna att han på ett plan var redo att låta sig övertygas. ”Och vi borde verkligen inte förhäxa henne!” Gareth visste inte om hon pratade om Mills eller rektorn. Inte för att det påverkade hans svar.
Gareth stod tyst en sekund och funderade.
”Mina föräldrar jobbar på ministeriet och har berättat för mig att Mills gjorde förr, men blev avskedad.” Gareth tittade förbi Grace medan han pratade. Av någon anledning kändes det som om han pratade om något väldigt privat. Han nämnde inte ens att det var hans föräldrar som låg bakom det. ”Jag vet inte varför, men hon måste gjort något fel… Så det är möjligt att det kan hända igen…” Gareth blev nästan chockad över sig själv. Han stod verkligen och konspirerade för att få en lärare avskedad! Bara för att han inte fick som han ville? Han började fundera på om han verkligen var på rätt sida.
”Jag skulle kanske kunna skriva till dem och fråga om information.” Det var som om han inte längre kontrollerade sin mun. Hur kunde han prata på det sättet! Mills var en lärare! Han skulle respektera henne! Men vad hon gjort var helt enkelt för grovt.

Grace höjde på ögonbrynen. 
”Jag är inte så dum att jag bråkar med rektorn. Jag bråkar inte med lärare heller, men Professor Mills gillar inte mig. Är det någon som bråkar så är det hon” sa hon och suckade. Hon skakade på huvudet. Hon visste inte riktigt vad hon hade gjort för att förtjäna Professor Mills ilska. Grace visste att Professor Mills hade svårt för vissa elevers mugglarföräldrar. Hon hade också fått reda på för inte alls längesedan att Mills hade haft kontakt med Graces mugglarpappa för några år sedan, vilket bara hade gjort Graces ilska mot professorn värre. 

Hon bet sig i läppen.
”Jag vet att vi inte kan förhäxa Mills, men vi måste ta reda på om och isåfall hur hon har förhäxat rektorn. Dina föräldrar verkar ju kunna hjälpa till. Min mamma har ingen kontakt med ministeriet på det sättet så hon kan inte hjälpa oss” sa hon och drog handen över ansiktet. Hon kliade sig på halsen och suckade. 
”Ett sidospår, men jag behöver gå till sjukhusflygeln, så vi kanske kan försöka ta oss dit och diskutera på vägen dit? Det går fort när vi väl är där, så tar vi det därifrån?” sa hon och suckade. Det störde henne att Gareth skulle följa med henne dit, men vad skulle hon göra? Hon drog handen genom håret och sträckte på sig. Hon vred på huvudet och såg Eric som gick förbi. Han gick fram till dem.
”Jag sätter mig vid böckerna direkt. Jag hör av mig om jag hittar något. Du kan ju inte lära mig åka skridskor såhär” sa han och log. Grace log brett tillbaka och Eric nickade ursäktande mot Gareth innan han gick iväg. 
”Som en äkta Ravenclaw” sa Grace och skrattade. Hon tittade lite på Gareth. Hon visste att han var duktig i skolan, och hon undrade lite hur det kom sig att han inte blev placerad i Ravenclaw. Sorteringhatten hade inte tvekat en sekund med att placera henne själv i Gryffindor, och Grace hade alltid undrat varför, för hon såg inte sig själv som speciellt modig. Hon harklade sig.
”Vet du varför Mills blev sparkad från ministeriet?” frågade hon nyfiket. Om det var något stort så kunde det kanske användas mot henne. Grace kände hur ilskan började bubbla i henne igen. Hon var så irriterad på hela grejen, kunde Mills inte bara vänt ryggen till, som Professor Moireach hade gjort de få gånger hon hade blivit påkommen? Hon suckade och tittade på Gareth.

Om Grace hade sagt vad om sa om att hon inte bråkade med Mills, utan att Mills bråkade med henne om någon annan lärare skulle Gareth inte ha trott henne. Men han var redo att tro det värsta om Mills, speciellt efter natten. Han kände dessutom igen sig lite i det. Mills verkade ogilla honom trots att han aldrig gjort något fel, fast han visste ju varför, det var på grund av att hans familj fått henne sparkad. Han visste inte Graces blodstatus, men hennes mamma var tydligen en häxa, kanske hade hon bråkat med Mills?
Gareth kände hur han rös till när Grace nämnde att Mills kunde ha förhäxat rektorn. Det fick honom plötsligt att tänka på det de hade läst om i trolldomshistorian, att förhäxa folk för att göra som en ville användes flitigt i krig, det var en verkligt mörk konst. Var Mills, en lärare, verkligen kapabel till det? Det var ju värre än att binda Gareth och Grace till varandra.
“Hur skulle vi kunna ta reda på det?” Han lät nedvärderande, som om det var omöjligt att lista ut och ett dumt förslag. Det var inte hans mening, han ville på riktigt höra förslag på vad de skulle kunna göra. Han var för stressad och orolig för att låta vänligare, vilket han inte ens märkte.
Kommentaren om sjukhusflygeln drog honom till verkligheten och han lugnade sig lite. Hans första tanke var att tvärvägra, han hade faktiskt trolldomshistoria alldeles strax, och han tänkte inte missa lektionen! Hans andra tanke var vettig, han ville verkligen inte missa sin lektion, men om hon behövde gå till sjukhusflygeln kunde det faktiskt vara allvarligt. Han kunde verkligen inte offra en annans elevs välmående för sina egna betyg, särsklit inte som prefekt.
“Varför måste du dit? Vad är fel?” Han lät inte längre nedlåtande utan bara stel som vanligt. Han lyckades till och med hålla undan misstänksamheten från rösten. Det kunde ju ändå vara så att Grace bara ljög för att undvika att gå på lektionen.
Gareth vågade inte visa sin uppskattning ordentligt när Eric kom och sa att han skulle hjälpa med en lösning. Han antog att han menade att han tänkte leta efter en motbesvärjelse. Även om Gareth hemskt gärna ville ha den skulle det vara emot reglerna att använda den, så att uppmuntra sökande var som att uppmuntra regelbrott. Han log ändå tacksamt mot Eric.
Gareth hade aldrig varit insatt i vad som hade fått Mills att bli av med sitt ministerie jobb, han var inte ens säker på vilken position hon hade haft. Han var lite irriterad på sig själv för att han inte frågat om det tidigare. Hans föräldrar skulle utan tvekan berättat det för honom. Men det hade känts så respektlöst att gräva i en lärares privatliv. Och lärare skulle ha respekt
“Nej, det vet jag inte, men det kan inte ha varit betydelselöst med tanke på att mina föräldrar var inblandade.” Gareth ångrade omedelbart sitt ordval, det lät som om han skröt. Det var inte meningen, det råkade bara vara så att hans föräldrar var högt uppsatta och inte hade något att göra med oviktiga småsaker.