[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae följer sina män med blicken medan de hjälper till med att föra mängden droger in i bilen. Cigaretten gör hans redan lugna lungor ännu lugnare när han drar sitt första bloss.
"Du var den som erbjöd mig först, inte sant?" hand mungipor viker upp sig en aning. Att le är något ovanligt för tjugofem åringen, men ändå hatar han sig inte själv för att han det. Det brukar han nämligen göra de få gånger det inträffar. Dock kommer han mycket väl ihåg hur den andra ledaren sträckt fram cigarettpaketet deras förra möte. Hans axlar åker upp som reflex mot kylan, och röken från cigaretten blandas med röken som bildas när han andas ut i kylan. Att inte ha tagit en jacka hade varit en mycket dålig ide inser han nu medan kylan slår mot hans bara nacke.

"Visste inte att vi höll på med att räkna poäng här," försvarar Jae som granskar den äldre mannen när han sätter på sig sina solglasögon. "Mhm, detsamma Yakamoti," han tar ett nytt bloss medan han följer männen med blicken och höjer handen i farväl halvhjärtat. Han tar sitt sista bloss medan han försäkrar sig om att de kör iväg med bilen, och fimpar cigaretten mot skosulan. Jae lägger ner sina händer i fickorna och börjar gå upp för trapporna mot dörren till huset.
"Brian," börjar han och fångar sina mannars uppmärksamhet. "Du, Dennis och Andrew får ta hand om arbetet idag." han hinner se ett litet leende bildas över Brians ansikte innan han vänder på klacken och fortsätter inåt i herrgården. Han är antagligen glad att han tar lite tid för sig själv, om Jae förstått det rätt.

Väl uppe i sitt rum sjunker han ner på den mjuka sängen, tanken om att fortsätta på sitt bad långt borta. Det känns konstigt, av någon anledning. Hans far skulle aldrig komma på tanken att hjälpa Yakamoti med en leverans, han skulle aldrig förhandla med familjen. Jae undrar varför han är okej att bryta mot hans faders hårda regler när det kommer till det här, en ut av de viktigaste reglerna hade han varit noga med. Jae sluter sina ögon en kort stund medan bröstkorgen häver upp och ner, upp och ner. Varför han är så intresserad i att hitta någon koppling med den andra ledaren förstår han inte. Det borde inte intressera honom, det gör det aldrig.

Jae tvingar upp ögonen innan han somnar in i en djup dvala. Han tvingar sig upp ur sängen, och sätter på sig sina glasögon innan han ställer upp sitt stativ till målningen. Målarfärgerna lägger han nära till hands där han sitter vid fönstret han tyckt så mycket om som liten. Han kommer ihåg hur han brukat sitta uppe på den stora fönsterbrädan och målat av utsikten under natten när han inte kunde sova. Ibland gick han ut till ån för att rita av det rinnande vattnet tillsammans med solnedgången. Fan, Jae är alldeles för besatt av tiden som nu ligger bakom honom och varför förstår han verkligen inte.

"Uta?" Säger Jorah med en lågmäld röst. Uta vänder blicken mot den äldre mannen, och plötsligt känner han ett lätt slag mot bakhuvudet. Det tog en sekund för honom att inse vad som precis skett. Han blinkade några gånger för att försäkra sig om att han uppfattat det hela korrekt, men det hade han. Jorah hade precis utdelat ett slag mot honom, förvisso inte ett hårt slag, men ändå ett slag.
"För att ha den IQ du har, och för att veta om riskerna, så är du en idiot" började den andra mannen "hur kan du vara så oansvarig. I en sådan situation är det inte endast ditt liv som står på spel, även om ditt är viktigare än våra. Och vad gör du? Du provocera hans vakter, du fick dem att ringa vapen emot oss"

Uta såg på Jorah, vara ansikte fick en aning rödare nyans, och när han studerade den andra mannen och lyssnade på hans farhågor, kunde han inte hindra dig själv ifrån att börja skratta. Ljudet av hans skratt fick Jorah att tystna, och se nästintill oroligt på honom.
"Du har självklart rätt" sa Uta medan han skrattade. Situationen i sig var inte direkt roande, men att se hur upprörd Jorah var, och tanken på mötet fick Uta att brista ut i skratt ändå. Kanske var det hans kropps sätt att slappna av. Han hade varit omedveten om det, tills de satt sig i bilen, men han hade spänt sig. Inte något avsevärt, men tillräckligt för att känna av det.

"Sir, är ni okej? Frågade en av männen ifrån framsätet och Uta lyckades hejda sig själv, ifrån att fortsätta skratta.
"Det var ett skratt, inte en dödlig sjukdom" sa han sarkastiskt, innan han tittade rakt fram, emot föraren.
"Låt oss fortgå med ärendena" sa Uta och mannen nickade endast, innan han tog avfarten mot en klubb i staden.

När Uta åter stod i sitt sovrum, var det tidig kväll. Att förbereda allt inför kundens begäran hade tagit mer tid än han beräknat. Det som hade tagit den mesta av tiden, var att finns någon som kunde utföra mordet. De flesta av hans underordnade var prostituerade, inte mördare. Och de människor i hans tjänst som var, var inte villiga att sälja sina kroppar. Trotts att han kände en form av irritation, var han förstående. De var anställd för skilda saker, och att be dem utföra något annat var inget han kunde kräva. Men efter att ha funnit en kvinna som var villig att utföra mordet, hade resterande punkter gått fort att åtgärda. Dock inte fort nog för Uta att slippa få huvudverk. Han tog en tablett och la den i ett glas med vatten. Genast började tabletten brusa, för att snart upplösas i vattnet. Uta förde glaset mot läpparna. Han kände hur vätskan rann i halsen och han hoppades att den skulle börja verka snart. Medan han väntade på en effekt, slängde han sig i soffan. Glasögon placerade han på bordet, medan han lutade huvudet mot armstödet och slöt ögonen. Tankarna gick till mötet med den andra ledaren, och över hur annorlunda det kändes gentemot de andra möten han brukade ha. It's var inte säker på vad anledningen till detta var, men hans tankar började genast sätta fart, där han låg.

Tiden bara flyger iväg känner Jae, han erkänner att han kunnat få klart en hel del filer och annat arbete på de här timmarna, men det får han helt enkelt ta sedan. Att ta hand om varor, beställningar, se till att allt i poker sallongen bland annat går bra, det kan hans arbetare göra. De som han litar på. När det kommer till pappersarbetet dock, så är det bara han som vet exakt hur han vill att det ska vara. Jae är dock nöjd med att han bestämde sig för att måla, än så länge har han fått till två hela målningar och den tredje håller han närvarande på med. Träden är i färgbågarnas alla färger, medan sjön gnistrar i solljuset.

Det är inte förrän en halvtimma senare som tanken slår honom, och genast förflyttar han sig ut ur rummet, ut till korridoren. På vägen ner till den stora källaren passerar han sitt kontor och kikar in för att bara se en hel bunt med nytt pappersarbete stå och vänta på honom. Då har han någonting att göra under natten iallafall. Jae fortsätter ner för de djupa trapporna och blir iallafall hälsad på minst tjugo gånger under vägen. Dörren är låst, så som den ska vara, och Jae tar upp nycklarna han tagit med sig. Dörren glider upp och blottar ett mer än stökigt rum. Visserligen har Jae alltid avskytt stökiga rum, det blir så svårare att hitta det han söker. Men eftersom att han inte vill ha någon annan där nere än han själv, så låter han ingen göra det. Jae själv har absolut ingen tid att städa så som arbetet ser ut nu. Han sträcker på sin rygg, och ler nöjt när ett ljud som visar att den knäckts kommer till. Han tar upp en bunt med teckningar han ritat som väldigt ung. Jae har sparat allihop, hundratals och hundratals med olika teckningar som han ritat från sex års ålder till tjugo. Även hans faders tidigare arbeten och all mannens filer finns kvar uppstaplade någonstans i den stora, varma källaren.

Teckningarna han ritade som liten var på vanliga pappren, oftast ritningar med vanliga blyertspennor då han inte alltid hade tillgång till målarfärg när lusten att måla kickade in. Papperna är tunna mot hans hud medan han kollar igenom dem. Om Jae hade sett den andra ledaren när han varit i tjugo års ålder skulle han ha kommit ihåg det, och han skulle visserligen inte haft ritat av honom. Därför är teckningarna vars datum är någon gång de senaste tio åren oviktiga just nu. Om Jae minns rätt brukade han ofta rita av människor som ung. Sin pappa, vakter, betjänter, i princip alla som rörde sig i den stora byggnaden.
Och mycket riktigt, vad som verkar vara en ung pojke är skissad på ett ut av papperna.

Uta öppnar ett öga när han hör en knackning på dörren, och ger ett hummande till svar. In genom dörren entrar Jorah, bärandes på en bricka. Uta ser på mannen, men gjorde ingen ansträngning att resa sig upp.
"Jag gjorde en estimerade gissning att du hade huvudvärk, så tog med mig en kopp Tea, och lite mat"
"Tack mor" sa Uta ironiskt och Jorah log bara när han ställde ner brickan.
"Om jag är din mor, så talar jag om för dig att äta" sa Jorah och Uta reste sig sittande upp. En aning trött och motstridigt, hans huvudvärk var fortfarande påtaglig.

"Tack" sa Uta uppriktigt när han tog tekoppen i sina händer.
"Inger att tala om" svarade Jorah och satte sig ner emot sin ledare och tog en kopp för sig själv. Uta tuggade långsamt på smörgåsen. Fortfarande reflekterande över dagens möte med den andra mannen.

Det som hade förväntat honom mest, var avsaknaden av det direkta hatet gentemot honom. Elliots mannar hatade honom per automatik, men deras ledare verkade inte dela deras passion. Förvisso delade Uta interested sins mannarna passion, men han var inte som gemene man. Han var annorlunda ifrån andra ledare, och hans egna föregångare. Detta var inget som bekymrade honom, Uta hade valt att gå sin egen väg, och människor hade fått acceptera detta.

"Vad funderar du på?" Frågade Jorah och Uta gav honom en något fundersam blick "det står skrivet i hela sitt ansikte att du funderar på något"
Uta var förvånad över det. Han var ovetande om att han var så enkel att läsa.
"Du gör det endast när vi är ensamma, förmodligen när du är själv. Annars döljer du det väl" sa Jorah som om han förstått vad den han tänkt på. Uta var lättade över att höra det, då han försökte att dölja sina ansiktsuttryck, åtminstone de han inte vill dela med sig av.
"Så vad funderar du på?"
Uta smittade på teet och log när han kände smaken av vanilj, med en stänk av honung i.

"Elliott's ledare" erkände han efter en stunds tystnad. Av de orden gav Jorah honom en blick som Uta interested riktigt visste hur han skulle tolka.
"Och vad kommer du fram till?"
"Inget konkret, jag kan endast konstatera att han inte vad jag trodde han skulle vara, samtidigt som han är exakt vad jag trodde han skulle vara" sa Uta, en aning vagt.
"Han har gjort intryck på dig" sa Jorah och Uta ryckte på axlarna.
"Vi ger alla någon form av intryck gentemot de människor vi möter" sa han och Jorah skakade på huvudet.
"Jag ber dig bara vara försiktig"
Av de orden blev Uta förvånad, och han kunde inte få fram en respons. Vad menade mannen med det? Uta öppnade munnen för att fråga Jorah vad han ville ha sagt, när det knackade på dörren.

Den här gången vände Uta huvudet mot dörren, en aning förvånad, då Jorah redan befann sig i rummet. Det skedde nästintill aldrig att någon annan sökte honom, efter att han begett sig till sin boning. Om någon trots allt gjorde det, var det viktigt.
"Kom in" ropade han och en av hans underordnade, Neil, steg in.
"Jag ber om ursäkt att jag stör" började han, men Uta viftade bara på handen, för att signalera att mannen kunde fortsätta. "Men ett bråk har brytt ut mellan några av kvinnorna och deras kunder. Kunderna kräver att får träffa er"
Uta tog en klunk av teet, innan han placerade koppen på bordet.
"Teet får vänta" sa han till Jorah som endast nickade till svar, och avlägsnade sig ifrån rummet. Uta plockade upp solglasögon, huvudvärken hade blivit avsevärt värre, trots tabletterna. Han gissade att vad som skulle hjälpa honom nu, var sömn. Men sömnen fick vänta, han reste sig upp och tecknade åt mannen att han skulle visa vägen.

Jae sitter vid matbordet i den stora matsalen medan han bläddrar mellan bilderna. Maten är fortfarande varm, men han finner ingen aptit även om kocken är sjukt duktig på det han gör, och är den enda Jae litar på med att inte förgifta honom. Kocken har nämligen haft samma position sen långt innan Jae var född, och därför har han en fin koppling med mannen. Ibland, när Jae hade tid, gick han ner till köket för att lära sig laga olika rätter.
"Ska du inte äta Jae?" undrar kocken och slår sig ner bredvid den lilla mannen. Kocken hade börjat kalla honom med det fejkade förnamnet när ledaren fyllde tretton. Långt innan det hade han kallat honom Sir, vilket Jae som ung länge ogillat hur han kallade honom det. Kocken, som då varit tjugofem, var en ut av hans bästa vänner runt den tiden.
"Senare kanske," mumlar han som svar och granskar teckningen i hans hand. "Känner du igen den här killen?"

Kocken tar en stund på sig att svara, då han rotar mellan sina minnen. Det var svårt för honom att tro att en sexåring tecknat personen, men datumet i högra kanten på pappret visar att det mycket väl var det.
"Du borde inte gå och rota i det förflutna, det finns ingen chans att du glömmer bort det då." ett enkelt skratt flyr från Jae, inte ett minsta roat skratt, mer påtvingat.
"Jag får höra det där minst fem gånger varje dag, svara bara på frågan," Jae håller upp bilden framför mannens ögon. "Påminner det dig om någon?" Kluvet tittar kocken på sin boss ansikte.
"Det var många barn som kom och gick i huset," försöker han och Jae suckar djupt. Varför försöker han slingra sig iväg? Jae var hemskolad, och hade ingen tid att träffa nya barn i hans ålder. Därför brukade hans far alltid att försöka få dit någon som hans son skulle kunna leka med. Jae tröttnade dock på de alla, antingen var det deras brist på intelligens eller lugn. Alla barnen hade sprungit runt och granskat huset om och om igen, vilket Jae avskydde.
"Detta är inte en ut av de barnen," Jae lägger teckningen på bordet och gömmer ansiktet i händerna.
"Varför vill du så knuta ihop allting? Du ritade av i princip allt och andra, killen här är ingen skillnad." svarar den trettiofem åriga mannen och börjar röra sig mot köket igen. Jae vet inte vad han ska svara på det, han vill bara förstå sin pappas relation med den andra familjen, och för att kunna göra det måste han minnas om han varit på någon ut av mötena. "Om jag minns rätt är det nog Yakamotis barn, jag såg honom följa med någon enstaka gång." Jae lyfter upp blicken från bordet och nickar enkelt som svar.
"Det var inte så svårt att säga, eller hur?" han vet att mannen bara vill hjälpa honom att glömma bort, men att bara försöka låtsas som att hans fars arbete inte finns är inte rätt väg. "Kommer du ihåg något mer?"
"Jag fick aldrig någon syn på fadern, din far var noga med att vi inte skulle kunna prata med honom.." kocken börjar hälla upp lite vin i glaset framför sin ledare. "Men ni såg varandra en del, även om ni var unga så var det underförstått att ni inte fick spendera tid med varandra. Dock verkar det som att ni kanske gjorde det iallafall," mannen pekar på teckningen liggandes på bordet.

Uta studerade männen framför honom. De var alla medelålders, och dumma av deras utseende och klädnad, arbetade de på kontor. De var typiskt representerade av hans kunder. När Uta klev längre in i rummet, såg han även de tre kvinnorna i rummet. Den enda var röd om kinderna, röda märken tydligt formade av en hand. En av de andra kvinnorna hade märken runt halsen och den tredje verkade orörd, men hennes ögon var uppspärrade av skräck. När Uta stannade i mitten sprang kvinnorna emot honom, för att söka hans skydd. Uta såg på de två kvinnorna som hade råkat ut för männens våld, Joanna och Gilli. Uta tog försiktigt deras händer.
"Återvänd till era rum, jag ordnar det här" sa han och Joanna kramade om honom. Uta stelnade till innan han placerade en lätt kyss på hennes panna, och kvinnorna avlägsnade sig.

När de försvunnit vände Uta sig mot männen, och hade hans ögon inte dolts av solglasögon, hade de skvallrar om ilskan han kände. Uta uppskattade inte när hans anställda blev illa behandlade. Om detta var vad männen var Uta. Edger, hade Uta anställda som frivilligt deltog i sådana aktiviteter, men dessa kvinnor var inte någon av dem. Uta böjde ett finger i taget, placerade tummen över dem, och knäckte till.
"Vi kräver pengarna tillbaka"
"De vägrade delta"
"Vet du vilka vi är?"
Uta knäckte nacken, utan att svara männen, som fortsatte att tala högljudda om hur missnöjda de var.
"Vi blev lovade att kvinnorna skulle tillfredsställa de behov vi hade. Vad de än var. Men dessa satans avkomma gjorde motstånd och..." Längre kom inte mannen innan Uta's knytnäve fick närkontakt med mannens kindben. Mannen vacklade bakåt och föll sedan till golvet, medan han tog sig för kinden. De andra två männen såg först chockade på honom, innan de stegade mot honom. I samma stund som de gjorde steg Uta's vakter fram, men Uta stoppade dem.

"Den tjänst ni betalade för har begränsningar, en av dessa är att inte bruka våld mot,i det här fallet kvinnorna" sa Uta sakligt och gick närmare männen, som fortfarande stod upp. Den tredje mannen försökte sätta sig upp, men Uta puttade need honom med foten.
"Ni förstår jag tar inte lätt vid människor som bryter mot dessa avtal." Uta stannade framför den ena mannen, onödigt nära. Då Uta var längre än honom, fick han titta ner för att kunna se mannen. Mannen framför honom svalde nervöst, men den andra mannen gick emot honom. Utan att se på honom drog Uta en kniv, som han placerade framför bukpartiet.
"Jag skulle tänka mig för om jag var du" sa han och vände sig emot mannen framför honom.
"Jag är villig att lämna det här. Ni väljer att avstå ifrån era pengar, och ni sätter aldrig er for här igen"
"Du förlorar kunder!" Sa mannen med kniven framför sig.
"Kan så hända, men i det här fallet är det ingen större förlust" sa han, och männen sa inget. "Alternativet är att ni lämnar byggnaden i liksäckar"
"Hotar du oss?"
"Jag ger er fakta" svarade Uta.
"Vi kommer anmälan dig för det här!"
"Be My guest. Men då hoppas jag på att ni kan ge en tydlig redogöra varför ni befann er i mitt hus, och att ni har råd med en bra advokat"
"Låt oss bara gå" sa mannen på golvet och Uta såg emot honom.
"Klokt beslut" sa Uta och vände sig om, för att avlägsna sig ifrån rummet. "Visa dem vägen ut"
Vakten nickade och Uta lutade sig närmare honom.
"Få dem att förstå vad som sker ifall de återvänder"
Åter igen nickade vakten. När Uta kom ut ur rummet skakade han på handen. Hans knogar var röda och han visste att det aldrig var ett bra beslut att slås med sina bara händer, det vållade än själv like mycket skada som motståndaren, om än inte mer. Men Uta trängde undan smetana för att bege dig till kvinnornas rum, för att försäkra sig om att de var oskadda.

Efter en timmes tid har Jae förflyttat sig till sitt kontor, klockan är elva på kvällen då han bläddrar igenom pappersarbetet som legat som en hög under dagen. Han måste erkänna att han är imponerad, än så länge har inget problem inträffat, inget problem de andra kunnat ta hand om utan ledarens hjälp. Dock har han fått meddelanden om vad som är godkänt och inte, men det går snabbt att svara på de meddelandena. Det är alldeles tyst i byggnaden, han skulle antagligen ha varit ute vid den här timmen på dygnet han också, om han inte velat göra klart arbetet framför honom. Flera olika jobb är i full gång ute i mörkret som hans män är noga med att få klara. De andra som känt sig klara för dagen är antagligen inne i poker salongen som Jaes farfar fixat för en lång tid tillbaka. Jae kan inte undgå att känna sig en aning tom, ensam. Det är en ovanlig känsla för tjugofem åringen, när han gör sitt arbete brukar han inte känna på tystnaden. Jae låter pennan falla åt sidan och fäster blicken på teckningen han tagit med sig upp. Fan, han hatar att känna något minsta, hans hjärna är som en maskin, han bara tänker och tänker utan några känslor inblandade. Men nu, i tysthetens djup kan han inte undgå att känna sig en aning nerstämd. Jae ruskar på huvudet, sträcker på ryggen och fortsätter intensivt med sitt arbete. Som hans pappa sa, han ska aldrig lite på någon. En själv är alltid ens bästa vän.

Någon timma senare är arbetet helt klart, och precis när han ska lägga sig i sängen och sova ännu mer, ringer hans telefon.
"Hey boss," hör han Dennis röst genom maskinen. Utan att asvara väntar han på vad det är han ska säga härnäst. "Har du lust att följa med till pokern? Du har väl inte visat ditt ansikte för dem, eller hur?" Jae skulle ljuga om han sa att han inte blev förvånad. Det var mycket sällan någon ens vågade fråga om han ville följa med någonstans som inte har något med jobbet att göra. "Jag menar.. jag hörde det från Brian och tänkte att du kanske inte varit här särskilt många gånger? Har aldrig sett dig som någon person som sp-"
"Dennis," börjar han och sekreteraren tystnar på direkten. "Du har körkort inte sant?" det var en rätt dum fråga, han anställer bara personer med körkort. Om det är en person som Jae har större förtjusning i men inte redan har körkortet, krävs det att de fixar det innan de börjar arbeta. Även om de inte blivit godkända av polisen, eller förlorat den innan. Han har ju trots allt kontakt både hos poliser, åklagare och advokater.
"Självklart boss," svarar Dennis medan han nervöst trummar med fingrarna mot mobilen.
"Hämta mig om tjugo minuter. Och det är bäst du är väl klädd," Jae kan riktigt se hur Dennis ler på andra sidan telefonlinjen.
"Absolut," med det lägger Jae på, och bestämmer sig för att inte ha på sig kostym. Han vet nämligen att man inte brukar ha på sig lyxiga kostymer på dessa evenemang, så därför håller han skjortan och kostymbyxorna på bara. Ett litet lager parfym och lite pillande med sitt hår så är han klar. Han trär ett par nya, svarta handskar över händerna innan han rör sig mot ytter porten. Vissa tjänare arbetar fortfarande, och vissa langare puttar upp beställningar i bilar för att ta med dem under natten. Väl ute på parkeringen tar han en cigarett ur förpackningen och en tändare. Väntandes på Dennis lutar han sig mot staketet och tar ett djupt bloss.

Uta knackade försiktigt på dörren och snart öppnade Joanna, med en förvånad block.
"Jag ville försäkra mig om ert välmående" sa han och kvinnan klev åt sidan så han kunde gå in i rummet. Rummet hade en ljus tapet, enklare möbler, däremot ett flertal vaser med blommor. Uta lät invånarna i varje rum dekorera det efter behag. Att ha en plats man trivdes på att återvända till, kunde ge en trygghet i vardagen. Uta själv föredrog att ha sitt rum i en mysig, avslappnad stil. Han föredrog komfort över utseende.

Kvinnorna log emot honom.
"Vi mår bra, efter omständigheterna. Vi ber om ursäkt för att vi besvärade dig" sa Gilli.
"Det var inget besvär. Jag vill att ni är medvetna att ni kan komma till mig ifall det uppstår ett problem. Jag är medveten om riskerna" sa Uta och kvinnorna nickade, utöver att de flesta var medveten om vad som skett med hans mor, visste de också att han utförde samma arbete som dem. Därav att han var medveten om riskerna, detta gav honom ett ökat band till sina anställda.
"Tack" sa Joanna och Uta nickade.
"Jag kan meddela er att männen inte kommer besvärande er mer" sa han och kvinnorna nickade, lite tveksamt. Uta misstänkte att de var oroade över vad han utsätt männen för, men Uta valde att inte kommentera det. "Om ni känner ett behov av det, har ni min tillåtelse att vara lediga"
"Det behövs inte" försäkrade Joanna och Uta nickade.
"Det är ert beslut att fatta" sa Uta endast innan han vände sig mot dörren. "Farväl"

När Uta återvände till sin boning, var huvudvärken värre än tidigare. Han suckade ljudligt och slängde av sig glasögonen. Han var inte medveten om vart de landade, och i denna stund intresserade det honom inte. Han gjorde lika med halsduken innan han började knäppa upp skjortan och lät den falla till golvet tillsammans med hans byxor då han styrde stegen emot badrummet, ihop om att en kall dusch kunde hjälpa honom med huvudvärken.

Den svarta blänkande bilen kör upp bredvid honom och Dennis virar ner fönstret så att han få ett ord med sin ledare.
"Du kan fortsätta på den där inne i bilen," Jae nickar enkelt på huvudet, och hoppar för en gångs skull in i passagerarsätet. Tjugofem åringen har växt upp med att alltid sitta bak i bilen, det är en oskriven regel har hans far berättat. Dock känner han att det vore obekvämt, även om han ibland sitter ensam med sin förare framför sig, så känns detta mer annorlunda. Jae brukar aldrig åka någonstans med sina vakter om det inte har någonting med arbetet att göra, och vanligtvis brukar han inte vilja det heller. Men under omständigheterna att han vill bli av med känslan han tidigare haft, så sätter han sig därefter bredvid den andra mannen.

"Brukar du åka hit boss?" undrar Dennis och sneglar mot sin ledare som låter röken fly mellan hans läppar. Röken följer med vinden ut genom fönstret i baksätet, då Jae inte velat öppna sitt egna fönster. Om han öppnar det, finns det inget fönsterskydd.
"Ett par gånger för att se till så att allt går bra till," berättar han och lutar huvudet mot nackstödet. Det sitter för långt upp för honom, vilket är lite förnedrande. Personen som suttit på platsen innan honom måste ha varit en bjässe.
"Men du håller din förklädnad eller hur?" en rynka bildas mellan Jaes ögonbryn medan han vänder blicken mot den andra killen.
"Ja, det gör jag. Håll dina ögon på vägen," svarar han, då han inte tycker om frågorna som kommer ut.
"Förlåt boss, jag mena bara om vi behöver ringa livvakter eller något. Jag tänkte inte alls på hur många människor det kan vara där som.."
"Som vill se mig med ett spjut genom mitt huvud?" skämtar han och fimpar cigaretten i den lilla asken han funnit i bilen. "Det männen där kollar strikt upp folks ID kort, och om det finns något som är det minsta udda, så blir de utkastade." berättar Jae. När han först satte upp salongen som nittonåring, så ryktades det mycket om att han var chefen för stället, vilket han inte ville skulle komma ut. Inklusive Jae behöver kunna gå ut och spela ibland utan att bli påhoppad, särskilt när han var nitton. Det var så lätt att spela för honom och vinna, han visste alla små trick. Plus kändes det tillfredsställande att äga någonting, som ingen visste var hans. Konstigt kanske, men Jae som nittonåring gick det och spelade dygnet runt ibland, de enda som vet att det är han som drar i strängarna är hans män. Arbetarna i salongen vet inte vem det är de jobbar för, bara deras överhuvud, som Jae själv har bra kontakt med, vet.

Uta kände de kalla vattnet träffa hans bara hud, rinner mellan skulderblad, ner över ryggen. Håret lägger dig längs ansiktet och han lutar huvudet mot det kalla kaklet. Huvudet bultade fortfarande, och han slöt ögonen. Det hade varit länge sedan han hade en huvudvärk så här illa. Uta funderade över det, hade dagens möte tagit mer på honom om än han trott, eller var det något annat bakomliggande. Men att fundera på det gjorde det endast värre.

Uta var inte medveten om tiden, som om den stod stilla medan han befann sig under vattnets strålar. Men långsamt skruvade han av vattnet och tog en handduk ifrån hyllan. Han virade den runt höften och kö de det mjuka tyger emot hans hud. Han studerade sin spegelbild, i den immiga spegeln innan han lämnade badrummet. Uta såg på smörgåsarna som låg kvar på bordet och han tog upp en, som han långsamt tuggade på.han tvingade ner maten. Innan han styrde stegen emot sängkammaren.

Uta släckte ner rummet, och endast månens ljus lös in. Uta lät handduken falla till golvet och kröp ner mellan lakanen. Han kände de svala tygerna mot hans bara hud, han drog kuddarna närmare dig, kramade om den och lät huvudet sjunka ner. Han andades in, doften av rosor spred sig genom rummet. Uta kunde inte förstå vad det kom ifrån. Han hade inga rosor i rummet. Han tittade runt, med sömndruckna ögon. Men han såg inget som kunde förklara doften. Han slöt ögonen igen och plötsligt var det som han föll, han kunde inte hindra det, snart befann han sig långt borta i vad människor brukade beskriva som drömmarnas värld.