The ship of Pirates

Jag tänkte knappt där jag halvsprang på stigen mot Athenas stuga. Jag behövde säga något till någon om vad som hänt, och personen det skulle bli är Emma. Jag tänkte egentligen inte där, det hade bara varit så dem senaste åren här.
Jag knackade, och som om hon stått och väntat på andra sidan öppnades den direkt. Den nya tjejen-Myra?- glodde på mig med nyfikna ögon. dem senaste veckorna har hon gått dem flesta lägermedlemmar på nerverna, och jag e lättad över att inte vara en av dem.
Hon öppnar munnen för att säga något, men vi förblir tysta. Jag ser att hon sneglar på ögonlappen, och efter ett tag bestämmer jag mig för att bryta tystnaden.
"Sluta glo. Är Emma här?"
Den nyfikna blicken övergår till misstänksamhet, och det var knappast svårt att lista ut att hon tänkte hålla mig kvar här så länge som hon kunde.
"Tack för hjälpen" Muttrar jag, som jag lätt knuffar henne åt sidan och börjar kolla mig runt i stugan. Det mesta är grått eller pastell, på ett sätt som ger dig känslan av ro.
"Em?"
Hon svarar direkt. "Hörnet"
Hörnet. Stället fullt av ritningar, kartor, brev och bilder. Hennes ställe.
"Vi måste snacka"

En dag kommer du behöva mig, och det är väldigt snart, ett sjukt skratt hördes i mitt huvud. "Vänd dig om."
Den här gången lät rösten verklig och jag vände mig snabbt om och såg mig för två år sedan. Ett smalt leende spred sig i dens ansikte.
"Att du kan se mig är ett gott tecken, är det inte?" trettonåriga Ally tog några steg fram och log sitt sjuka leende. "Är du inte trött på att inte visa ditt sanna jag? Vill du inte ha makt?"
Jag tog några steg fram mot Lord Black tills jag var några centimeter ifrån hen. Jag sträckte ut min silverhand och skulle just precis röra vid hens axel när svart rök dök upp.
"Bakom dig", skrattade Black. "Du kan inte röra vid mig, bara se och höra."
"LÄMNA MIG IFRED!" skrek jag ilsket. "GÅ UT UR MITT HUVUD!"
Lord Black gav mig ett iskallt leende. "Se upp, du vill väl inte tro att du är psykopat... justja, de vet redan att du är det. Så varför dölja?" frågade hen och försvann.
Är jag en psykopat?

Hörnet, hur skulle man beskriva det? Det var egentligen bara änden av Athenas stuga med ritningar. Mest från Annabeths ritningar av Olympen. Överallt ligger bilder eller brev från tidigare boende från stuga 6. Jag brukade läsa vissa av breven, många var väldigt personliga och det var mystiskt att någon ville lämna dem liggandes för vem som helst att läsa. Men jag gillade det, det var en bra plats att få vara ifred på eftersom många föredrog stuga 6's eget bibliotek eller att vara ute och träna. Det var inte så många som kom in hit, det brukar mest vara jag, Annabeth och Malcolm. Jag har sett hon ,Tyra här då och då också, det är något skumt med henne.
Jag höjer ett ögonbryn när Wilma kommer in i hörnet. Har något hänt? Men hon ser inte upprörd ut, hon ser ut att vara i chock.
" Poseidon, han svarade," mumlade hon, skojar hon? Nej, hon skulle aldrig skoja om något sånt, just den delen av gudarna var ett känsligt ämne för nästan alla på lägret.
" Hur? Vad sa han? Något om uppdraget? Har han ett skepp åt oss?" jag hoppades innerligt ett det var något bra, att han hade ett skepp åt oss eller något som kunde hjälpa oss. Tänk så ger han oss en varsin trampbåt, jag skulle vilja se Svartskäggs min om tre halvgudar kommer trampandes i rosa eller gula trampbåtar. Det skulle säkert få honom att bli livrädd

"Ehm..." Jag försökte inte förklara högt, utan tänkte bara "Du får kolla själv?" i mening att jag gav henne tillåtelse att läsa mina tankar. Först såg hon tvekande ut, jag visste att hon inte ville använda tankekraften i annat syfte än kommunikation, men sen drog den där minen över hennes ansikte, den som jag inte sett på så länge.
En sekund senare försvann minen, och ersattes med en allvarlig. "Will, hur känns det?"
"Chock.. Jag vet faktiskt inte. Att prata genom tankarna var så mycket effektivare än det vanliga sättet. Ingen som inte behövde veta något fick informationen.
En revyr av minnen passerade inom mig, hur jag slog den där glasvasen i golvet i Kronos borg, Sjön vid Narnia då Ally försvann.. Allt.

Smärtan i kroppen hade lagt av men det värkte fortfarande lite. Kanske borde jag säga det här till Emma och Will, men de skulle väl tro att jag är psykisksjuk och tycka mer synd om mig.
En gång i tiden ville du vara galen, viskade en annan röst som inte tillhörde Lord Black.
"Räcker det inte med en röst? Är jag tvungen att ha flera jävla röster i huvudet så ni bit för bit kan göra mig sinnessjuk? När det här uppdraget är över ska jag krossa er alla!" skrek jag frustrerat och började peka hotfullt mot inget.
Jag hade inte märkt att Leo Valdez och några andra stått där och stirrat på mig som om jag vore sjuk i huvudet förens nu. När de märkte att jag blivit uppmärksam om deras närvaro skyndade de sig genast därifrån, utom Leo som började skratta.
"Sluta inte! Det är väldigt roligt att se dig prata med dig själv. Har du röster i ditt huvud eller är det Choco som skaffat sig någon bättre partner?"
Krossa honom! beordrade Lord Black.
"Nej..." viskade jag ilsket.
"Nu gör du det igen! Jävla psykopat", sa han bara innan han gick därifrån.
Jag måste verkligen snacka med Emma och Will... jag måste få slut på det här, tänkte jag och såg en flicka som jag kommer ihåg satt i Athenas bord.
Genast gick jag fram till henne. "Vet du vart Emma och Will är?"
Hon såg skrämd ut när jag fråga henne sa snabbt att de var i Athenas stuga.
"Tack", sa jag innan jag gick mot stuga 6.

" Så vi måste åka till Maine för att där finns ett skepp åt oss?" varför Maine? Jävla Poseidon, kunde han inte lämnat skeppet i närheten av lägret? Nu måste vi åka åtta timmar bara för att komma till en båt och sedan åka åt och försöka döda en snubbe som kallar sig för Svartskägg.
" Verkar som det, det ligger väl en bit härifrån?" frågade Will lite osäkert.
" Åtta timmar nånting tror jag" svarade jag och ryckte till när jag hörde en annan röst i huvudet- Allys röst.
" Emma, var är ni?"
" Hörnet, du kommer se oss"
" Vad hände?"
" Ally, hen undrade vart vi är," jag la undan några böcker och mina egna anteckningar. Jag hade försökt ta reda om någon som blivit stum någonsin kunde få tillbaka sin röst. Hitills hade jag inte fått någon vinst.
Rätt som det var kom Ally in i Hörnet, det var något oroväckande med blicken i henoms ögon.
Jag fokuserade på att mig in i henoms huvud.
Är Ally hemsökt av sitt yngre onda jag? Det där är inte lite sjukt.
" Vad vill du?" sa Wilma och såg på Ally.
" Jag behöver prata med er om en sak."

Mystiska röster, hysteri, osäkerhet, Leo Valdez, Lord Black.
Allting kom ut ur Allys läppar som i ett svep, men ändå så förstod jag allt i varje detalj, som om jag varit där.
Sen visste jag inte vad jag skulle säga. Jag som brukade ha något att säga, inte alltid trevligt, men något, var helt stum av henoms berättelse.
När inte Emma säger något heller sänker Ally blicken. "Jag är galen, eller hur?"
"Ally.." JAg vet inte hur jag ska fortsätta, vet inte vad jag ska säga för att mena att hen inte alls är det. Fastän jag inte är säker på det heller.
"Du är inte galen, du får helt enkelt inte vara det just nu. Vi har inte råd med det."
Jag lämnar Athenas stuga tillsammans med Ally. Efter Emmas speach så sa ingen av oss någonting. Inte runt ämnet iallafall. Men tillslut sa jag att vi kunde träffas vid Amfiteatern (stav?) nästa dag och träna tills uppdraget.
Utanför Poseidons stuga lade jag ena handen på Allys axel, kollade hen in i ögonen. "Kom till mig nästa gång du hör rösterna. Du är inte ensam Ally, vi finns här..." Hen säger inget, så jag fortsätter. "Jag vet att det inte var du, som sköt. Inte det vanliga du iallafall. Men du måste förstå.. att det är svårt att glömma, okej?"
"Jag ångrar det varje dag, Wilma"
Och jag ser att Ally menar allvar då en nästan osynlig tår singlar nedför kinden på henom.

Jag torkade genast bort tåren och hoppades att Will inte såg den. Det var tillräckligt med att hon visat medlidande... men att gråta, det var för mycket.
Att du ens vågar visa dina känslor, ynkrygg! Och särskilt för fienden!, väste Lord Black i mitt huvud.
Jag ryckte över att plötsligt få höra den onda Allys röst. Will hade tydligen sett att jag ryckt till för hon såg ännu oroligare ut.
"Var det Lord Black?"
Jag nickade långsamt. "Hen kan höra dig... tydligen ser hen...", mer hann jag inte säga då samma smärta som jag kännt förut smög sig i min kropp.
Ett skrik pressades ur min mun men snabbt bet jag mig i munnen för att det snabbt skulle sluta. Knäna blev svaga och jag ramlade på marken. Snabbt gick smärtan över.
Se det här som din läxa. Kommer inte kontakta dig mer men snart kommer du kontakta mig, bryr mig inte om dina fiender får reda på det här, sa onda Ally med uttråkad röst.
"Ally..." sade Will oroligt och satte sig på knäna.
"Jag mår bra... Lord Black ville bara ha roligt... hen kommer inte kontakta mig mer men sa att det var jag som skulle göra det..." viskade jag hest. "Kan du hjälpa mig till stuga 13?"
Hon nickade och hjälpte mig upp till stuga 13.
"Tack..." sa jag innan jag gick och la mig i min säng och sov.

Jag stod och stirrade mot väggen, jag visste inte varför. Kanske hoppades jag att alla problem skulle försvinna om jag bara stirrade tillräckligt länge.
Alla dessa jävla profetior, ingen frid någonstans. Jag känner mig som något julpynt, plockas fram när man behöver det och stoppas undan tills nästa gång vi räknas som användbara. Fast det skulle bli ganska kul med ett nytt dödsuppdrag, man saknar känslan av att stå mot döden i vitögat.
Vi hade bestämt oss för att träna innan det var dags att sticka iväg till Maine och hämta skeppet. Utvidga våra kunskaper om vapen, utveckla våra krafter eller något, jag var inte riktigt säker på allt vi snackat om igår. Så jag hade dragit till amfieteatern så fort jag vaknat. Både Ally och Will var redan där och höll varsitt spjut. De hade tydligen menat allvar med att utvidga våra kunskaper.
" Här har du Em," sa Will och räckte mig ett skjut som jag inte mörkt förens nu.
" Tack, ni menade verkligen allvar med att träna," jag vände mig till Ally " Strunta i Lord Black, hen är bara något spöke som hemsöker dig."
" Låt bli mina tankar, ska vi träna nu eller inte?" frågade Ally en smula irriterat, att ha sitt trettonåriga jag i huvudet måste var väldigt utmattande.
" Ska vi börja? Eller ska vi öva på att slåss mot varandra på samma gång?," jag såg fortfarande på Ally men frågan var riktad till Will.

Jag går ifrån dem så att jag står i mitten av arenan. "Ally, du är bra med spjut, va?" Hen nickar kort, greppar stadigt om sitt polerade spjut. "Bra." Jag slänger mitt egna åt sidan, drar svärdet ur skärpet och pekar med det mot Emma. "Ditt svärd?"
Utan att ens slänga en blick på sitt armband slår hon lätt på den i en rytm, och sekunden efter håller hon i ett svärd av himmelskt brons.
Vi tränade hela förmiddagen, Ally med sitt spjut och Emma som byter mellan svärd och kniv. Vid lunchtid har alla andan i halsen. vi kom lätt in i rollerna, attackera, parera, passera. Lärde sig snabbt av sina misstag och andras vinster.
Jag tog bara med en macka från caffeterian, ville inte sitta omringad. Själva tanken på att gå in i den myllrande salen, väckte svag ångest inom mig. Två år hade gått sen Kronos slott. Men alla minnen var som nya, som om jag precis kommit hem med Als döda kropp. Det var som om någon höll på från insidan, drog i lösa trådar och ifrågasatte vad fan jag ville. Varför jag är så lätt mot den som sköt mig, sköt min vän, den som var villig att döda för sin egen vinst? Varför jag var så hård mot dem som inte förstod vad vi gått igenom, när jag inte ger dem chansen att förstå. Jag vet inte vad jag vill, och driver mig till vansinne.
Min hand trevar upp mot ögonlappen, blir för första gången irriterad över varför den sitter fast. Mina fingrar omsluter den, samtidigt som jag känner vattnet leka över min bara arm upp till mina fingrar, som jag försöker få av den.
Så lossar plötsligt något, och jag ser ett monster reflekteras mot den stilla sjön.
Det där är jag.