Hungerspelen roll.

NORA:

Nora studsade på soffan bara för skojs skull eftersom hennes familj skulle aldrig ha råd med sådan lyx. Utan att ha hunnit blinka stod Mia och Mio där och båda grät. "Vi är jätteoroliga!", Mio greppade tag i Nora och viskade några ord man inte ofta hör med den rösten. "Jag älskar dig och vad du än gör, spring bara. Ta inte några vapen. Kanske nån liten rygga, men INGET vapen! Jag älskar dig så mycket.", tårar sipprade ned för Mios mörka kinder och så snart hon hade släppt greppade Mia tag om Nora. "Jag älskar dig! Vinn, så att du kommer tillbaks!" Tiden var ute och dom gick efter ett till farväl. Mamman och pappan kom in och de sa inget, bara kramar. Det gjorde så ont i Nora att hon nästan skrek. Hon kommer att dö, förmodligen av
en karriärist, eller nån listig typ.

[VI BEHÖVER NÅN FRÅN DE DISTRIKTEN UTAN KARAKTÄRER!!!

Kan någon gör en kille från 1an är ni snälla

Kom på ett nam och kanske hur han ser ut så fixar nån en personlighet till honom, Annars blir det liksom "din" karaktär så om du är ensam i skogen och stöter på honom kan du bestämma vad han gör utan nån annans bekräftelse :-)

Ok, då gör jag nog honom själv

Namn: Rick Lautner
Ålder: 18
Distrikt: 1
Utseende: Brunt hår, Muskulös. Bruna ögon.
Famillj: Han är ingen familj, han har fått bott hos sin Mormor och Morfar hela hans liv och hjälp dom.
(Karriärist)

Lonié grät tyst när hennes familj kom inrusade. Mor kramade mig hårt och grät. "Snälla, snälla!" grät hon och Lonié kramde tillbaka. Elvira skrek när hon kastade sim om hennes hals. "Loni! Ska du åka nu?" hennes ögon var röda och svullna. "Ja Elli, jag blev va-vald." tårarna strömmade när hon kramde Elvira. Marcus kramde henne bakifrån och viskade "här, i din ficka lämnar jag nu över den lilla blomman som du gav mig som fem, kom tillbaka med den, och ge den tillbaka." han snörvlade till och någonting tungt landade i hennes ficka. Far tog tag i Elvira och lyfte upp henne så att hon satt i hennes knä. Far pussade henne lätt på pannan och satte sig framför henne. "Min lilla Loni," snyftade han och kramde hennes hand. En tår droppade ner på hennes hand. "Du ska veta, snui, att du, snrfk, älskar dig så mycket. Och jag är så stolt över dig." han hulkade så att hans huvud hamnade i hennes knä.
En fredsväktare kom in i rummet, såg den gråtande familjen och tvekade. Men gjorde till slut sin plikt.
"Ni måste gå."
Far såg på honom och nickade. kysste henne på pannan och reste sig. Elvira hängde sig fast vi hennes hals. Lonié kramade henne hårt och drog henne försiktigt loss. Marcus kramde henne en sista gång och hängde sig kvar. Lonié nickade att hon skulle ta tillbaka den. Ett tyst löfte. Inte mellan ord, men mellan två själar, ett band. som inte skulle brytas på några villkår.
Mor viskade att hon älskade henne och blev iväg knuffad.
"Jag älskar er!" ropade hon efter dem innan dörren slogs igen.

((Jag "Använder" Hermine tills nån ugglar mig om att "få" henne ;-) )
Andrew stod på perrongen. Reportrar sprang runt och stoppade upp mikrofoner i hans näsa. Han puttade undan dem och gick på tåget. En stum servitör visade honom och Hermine deras rum.
"Tack.", sa Hermine och servitören gick iväg. Hon vände sig mot Andrew och de gick in på sina rum.
Andrew tittade sig om. Vilken lyx! Fluffsäng, badkar och dusch! Det knackade på dörren och en kvinna i kamoflagekläder och rädda ögon gick in. Hon kan inte vara så gammal. Tjugotre kanske.
"Hej. Jag är er handledare. Jag har redan varit hos Hermine.", de skakade hand och hon gick ut och ett klickande ljud från dörren fick henne att hoppa till. Då hon hade stängt dörren hade han hört en ny knackning. Hermine störtade in i hans famn. Hon tittade på honom.
"Får jag sova med dig?", frågade hon och då Andre svarade, lite fårvånat, ja slängde hon sig runt hans hals. Han såg på klockan. Den var nio på kvällen. Efter han hade borstat tänderna och satt på sig en tröja gick han ut ur badrummet och Hermine satt ogenerat på sängen med bara mysbyxor och behå. Det hettade till på Andrews kinder och tittade bort. Han kände hur hon log ett leende. Han vände sig och och gick mot sängen. Han la sig under täcket och innan Hermine hade hunnit lägga sig ner hade han somnat.

Rick såg när Johanna gick upp på scenen.
Dom hade känt varandra sen dom var små.
¨ Och vad heter du då flicka lilla.¨ Frågade Holly.
¨ Johanna Dung.¨ Sa hon med huvudet högt.
¨ Väldigt vackert namn måste jag säga, okej! NU fordsätter vi med pojkarna.¨
Holly gick fram till skålen med pojknamnen.
Hon letade runt en liten stund, och sedan tog hon en lapp.
¨ Mitchell Gray!¨ Sa hon.
En liten liten kille gick med huvudet nedåt mot scenen.
Han kunde inte tävla, han skulle dö direkt.
Rick kände att han måste göra någonting.
Hans mormor och morfar hade alltid lärt honom att skydda dom som var mindre och svagare än man själv.
¨ JAG ANMÄLLER MIG FRIVILLIGT!¨ Ropade han ut, sen trängde han sig fram till pojken.
¨ Spring iväg, jag vet att du inte vill vara med.¨ Viskade Rick. Pojken nickade och gick iväg.
Rick gick upp på scenen.
Vad hade han gjort nu! Han hade aldrig velat vara med i spelen, vissa trodde ofta det för att han var muskulös och ofta ganska så hård. Men då hade dom fel.
¨ Vad heter du då unge man?¨ Frågade Holly.
¨ Rick Lautner.¨ Sa han.
¨ Ja då så, här står framför er årets deltagare i Hunger Spelen från Distrikt 1!¨ Sa Holly.
En massa började applådera och sedan föstes han och Johanna in i rättenshus.

Det var morgon och Nora vaknade på tåget, lika trött som vanligt. Hon steg upp ur sängen och trädde på sig en tjocktröja och jeans. Hon hade aldrig använt jeans och tyckte att det kändes skumt. Hon gick till resturangvagnen och Lio och Regina. Lio hade mörk hy och gröna ögon. Nicholas sprang fram och kramde henne. De måste vara släkt.
"Hej, moster Lio.", sa han och man såg tårar i Lios gröna ögon. De skrek nästan ut att han skulle vinna. För hennes skull. Han nickande och Nora och Nicholas tog plats vid bordet för att äta.

[Alla ska finna sig på tåget senast den 20/8]

Blue sätter sig på soffan i rummet i Rättens Hus där hon ska ta farväl av sin familj och sina vänner. Först kommer hennes föräldrar och syskonen Lila och Red. De ger henne varsin kram.
"Du kan vinna, eller hur?" säger Lila allvarligt.
"Självklart" säger Blue mjukt. När de gått kommer en ström av vänner. Alla vill säga farväl och uppmuntra henne. När CC tillslut kommer och tar med sig henne och Nick till stationen där spelartåget står. En massa reportrar står där och fotograferar och ställer frågor. Blue pratar självsäkert och kaxigt med dem innan hon och Nick ombeds stiga ombord på tåget. CC visar dem till varsin hytt och Blue går in och byter om innan hon börjar gå för att träffa de båda handledarna, varav den ena är hennes bror, i salongen.

När Lola och Richard var på väg till resturang vagnen gick dom förbi spelarna från fyran. Richards ögon fastnade på den blonda tjejen och tittade på henne ett tag men slutade då Lola slog honom i sidan. Alisja Tom och Ronnie Kim satt där. Ronnie var lång och gänglig med svart hår och gråa ögon. Richard hade ett visst öga för tjejer och tittade lite på henne också.
"Nej, men Lola, Richard! Så treeeeevligt! Sätt er!", sa Alisja och de satte sig snabbt. Mycket mat stod på bordet men inget speciellt, eftersom ders familj inte var särskilt fattig. De tog för sig för att få lite hull på kroppen innan spelen. Lola tog hinkvis (kändes det som) av en rätt med revbensspjäll och potatis. Hon började få ont i magen och slutade äta.
"Okej, vad är ni bra på?", sa Ronnie och ställde ner ölburken. Lola ryckte på axlarna och svarade tyst:
"Jag är väl hyfsad knivkastare. Jag kan kasta spjut.", Richard tittade på Ronnie och hon nickade mot honom.
"Jag håller mig undan, men jag är bra på växter.", Hon nickade gillande.
"Spring inte mot ymnighetshornet. Spring bort!", sa hon strängt.