Come home (Hunger Games/Tintin) [SV]

Du har slut på tummar idag!
-.-

Kapitel 11 – Tell you I'm sorry..

Morgonen där på vaknade de nästan samtidigt, solen var riktigt varm även fast det var tidigt på morgonen så de två pojkarna bestämde sig för att ta sig ner på marken och leta efter skugga.
De började tillbaka till ymnighetshornet, ingen festmåltid hade anordnats eftersom det spelledarna och publiken ville nu var att få ett slut på det hela.
Och det var just nu folket började satsa för fullt i distrikten, de som hade satsat på någon som fallit satsar nu på en överlevande och de som satsade på en nu levande spelare satsar ännu mer pengar.
Det var det enda som skulle göras de sista timmarna, minuterna och sekunderna som varade innan den sista spelaren föll.

Vid ymnighetshornet var det tomt på folk, de både pojkarna valde att samla ihop lite bär och sedan sätta sig i skuggan vid ymnighetshornet för att kunna äta och dricka lite vatten.
Men de förblev där de var, solen brände och blev ännu varmare under dagen vilket ledde till att de befann sig runt ymnighetshornet hela dagen fram tills kvällningen.
”Det känns som att vi måste gå in i skogen och slå upp en eld, det känns som att det kan bli kallt i natt” sa Daniel och tittade bort mot skogen som om han hade sett något.
Tintin nickade och samlade ihop sina saker, det var skönt att resa på sig och känna en lite svalare luftbris mot ansiktet.
Spelledarna hade sänkt värmen med tjugo grader.

Daniel reste på sig och började gå in i skogen tillsammans med Tintin, de slog upp eld strax i närheten av några träd de skulle kunna sova i på natten och sedan satt de bara där och värmde sig.
Plötsligt hördes några kvistar brytas av i närheten och några skuggor syntes borta bland träden.
Tintin reste på sig och tittade ut bland träden, ingen syntes men den eller de hördes mycket väl.
I nästa sekund, nästan som om det var spelledarna som hade planerat det så sköts en pil någonstans från träden och träffade Daniel i ryggen.
”Nej..” det var det enda som gick igenom Tintins huvud i samma sekund som Daniel föll ihop bredvid elden och började andas tyngre.

Tintin satte sig på knä bredvid Daniel och tog några djupa andetag innan han lyckades säga något.
”Daniel, är du okej?” sa Tintin och försökte hämta andan.
Daniel vände sitt huvud mot Tintin och log.
”Lova mig någonting” viskade Daniel svagt, detta var hans sista sekunder i livet och de behövde användas på ett bra sätt.
”Vad som helst, precis vad som helst..” sa Tintin svagt och tittade på Daniel.
”Lova mig att du vinner detta, använder dina vinstpengar på ett sunt vis och ser till att göra någon nytta när du kommer hem” viskade Daniel och stängde sina ögon.
Sekunden senare slutade han andas.
”Det lovar jag” sa Tintin och reste på sig, han brast ut i tårar och vände sig om mot skogen för att ta in känslorna.

Han var borta med vinden för alltid.
Tintin vände sig om och fann de båda ungdomarna från Distrikt 2 framför sig, det var de som hade dödat hans vän och som nu hade ett enda mål kvar.
Tintin

”Så då möts vi igen, baby-faced assassin” sa pojken och hånflinade.
Tintin nickade och bakom ryggen så slöt han sin hand om svärdet han hade haft i ryggsäcken.
”Nå väl.. det var väl ändå på tiden” sa Tintin och skrattade till lite, innerst inne var han riktigt nervös men att visa sin nervositet i en pressad situation som denna var som att kasta en sten på en fönsterruta utan mening.
Flickan som stod bredvid pojken hade ett allvarligt uttryck och i sin hand höll hon ett spjut, det hon inte visste var att hon inte skulle ha någon hjälp av det.

Pojken sa inget mer utan gick i stället till attack mot Tintin med sitt spjut i högsta hugg, Tintin bara stod där, för han hade en plan.
När pojken var precis på väg att sticka spjutet i Tintin så tog han det i sina händer och ryckte loss det ur pojkens handflator.
”Så vem är starkast nu då, Distrikt 2-assassin?” sa han finurligt och drog fram sitt svärd ur ryggsäcken.
Pojken bara gapade och utan att han visste ordet om det hade han dödats, men inte av Tintin utan av flickan.
”Det var ändå bara bra att bli av med honom” sa hon och drog ut sitt spjut ur pojkens rygg.
Sedan ljöd kanonen och de båda ungdomarna insåg att detta skulle bli en kamp på liv och död.

Flickan tog sats med sitt spjut och försökte göra samma sak som pojken, men misslyckades när Tintin duckade undan från spjutet.
”Så lätt blir det då aldrig” sa Tintin och attackerade flickan med sitt svärd.
Han lyckades få ett skärsår längs med hela hennes överarm.

Flickan föll ihop på marken av skräck och smärta, hon satt där i nästan fem minuter och försökte stoppa blodflödet med ett blad men hon misslyckades.
Hon gav upp och tittade upp på Tintin.
”Snälla baby-faced assassin, döda mig nu eller se mitt blod tyna bort och ge mig en långsam död” sa hon med gråt i halsen.
Tintin stack fram svärdet mot henne och siktade mot hennes hals, han tittade bort och förberedde sig för att göra det.
Men innan han ens hann röra ett finger kände han hur flickan tog tag i svärd bladet och stack svärdet i sin egen mage.
Bara några sekunder senare föll hon ihop på pojkens mage och tog sitt sista andetag.
Kanonen ljöd för sista gången i detta hungerspel.
”Mina damer och herrar, låt mig presentera vinnaren i det trettiotredje hungerspelet, Tintin Remi från Distrikt 6!”

Han kunde inte fatta det, han var på väg hem till sitt distrikt.. och till Chang.

--

Jag seriöst gråter av att skriva det här kapitlet, detta är alltså det näst sista kapitlet i denna fanfiction och det allra sista kapitlet kommer i morgon.
Jag har nu en fråga till er som läser:

Skulle ni vilja läsa en fortsättning på denna fanfiction och vad skulle ni vilja få reda på i sådana fall?

JAG VILL HA EN FORTSÄTTNING NÄR HAN KOMMER HEM OCH SÅ ;______;

DET BLIR DET SOM DET SISTA KAPITLET HANDLAR OM, CALM DOWN UNICORN, CALM DOWN!

:3

NÄR HAN TRÄFFAR CHANG IGEN?!

DET FÅR DU SE, JAG KAN JU INTE SPOILA SÖNDER HALVA KAPITLET! XD

OKEY, JAG FÅR VÄL VÄNTA DÅ .________.

Jag med! D:"

Så ni vill typ ha en fortsättning som handlar lite om hans liv efter att han vunnit och sånt, typ att den handlar om segrarturnen och sånt?

JAAAH! exakt!