När jag förstod att det var du (Oneshots)

Det har jag inte tänkt på, men det är ganska bra, nästan något som man kan tänka sig

Ok
ska bli spännande att se hu det blir!

börja

Det här är antagligen den sämsta ff'en jag skrivit, men, men...

Först så vill jag säga att jag aldrig trodde att dagen då jag skrev en sån här ff skulle komma.
Den är särskilt till Luna.Lovegood och Vipratten som gav mig idén som gjorde att jag en dag bara satte mig och började skriva på den här. Tack!


Allt omkring honom var som i slowmotion. Det flög besvärjelser hit och dit i salen men det enda han tänkte på var de tre personer han duellerade mot. Mot de två männen skickade han dödande förbannelser som gick rakt mot deras hjärtan. Olyckligtvis så missade båda förbannelserna med bara några tum och han var tvungen att avvärja de som kom tillbaka. Sen siktade han mot henne. Den gången det här var ingen dödande förbannelse utan bara en vanlig lamslagning. Inte var den särskilt välriktad heller, han kunde inte riskera att den träffade henne. Varför kunde han inte riskera att skadade henne. Vad berodde det på? Vad var det för någonting han kände? Det var en känsla, det var han säker på. Men det var inte ursinne, hat, vrede eller ens hämndlystnad. Det var något varmt.
Det var det här Lord Voldemort funderade på den största delen av sin sista morgon i livet.
Han kunde inte förstå vad det var han kände.
Han visste inte vad kärlek var.
Men han visste att hon aldrig skulle besvara det han kände.
Trodde han ja…

Nästa gång blir det nog ett par där båda är på den goda sidan

Ja! Voldegall Voldegall! ♥

Ja! Jag fick ett HO! ♥

Ja! Du har börjat skriva NJFADVD! ♥

Ja! Alla goda ting är tre! ♥

Bra!!!

Voldegall!!!!
Det är verkligen spuer! ♥

(och jag fick också HO! ♥)

Voldegall!!!!!!!!!!!!!!
Jätte bra!

Bra!

SUPERBRA!! ♥