Vamäxen Nessie

Kapitel 4

Jag vakande av att Alice knakade på dörren. Hon steg såklart in utan att vänta på svar. Blinkade två gånger för att se att jag inte såg fel, men nej inget fel på mina ögon. Men jag kanske drömde (tro inte att jag ljuger nu) för Alice kom med en bricka men Mitt Morgonmål PÅ. Vem som helst som skulle känt Alice skulle ha reagerat som jag.
”Godmorgon Nessie, jag kommer med frukost” sa hon och räckte mig brickan och satte sig på kanten av sängen, jag satte ner bricka i min famn och började hugga in som en galning. ”Så hungrig du var, du kom aldrig ner och frågade efter mat!”. Jag hade såklart ätit lite på kvällen, men det hade varit så lite efter som Alice hade kommit in i köket då! Men Alice visste inte att jag hade varit nere i köket! Eller? Jag blev plötsligt osäker. Visste hon nu? Nu när hon hade sett idag? Var det därför som hon kommit med morgonmålet hit upp? För att jag skulle bli tvungen att prata med henne?
”Se inte så förskräckt ut jag tänker inte bestraffa dig! Jag ville bara prata om Neville!” Jag kände hur hatet flammade upp, jag försökte dölja det, men jag vet inte om det funkade. ”Jag pratade med Nevilles mamma (flammandet blev nu till eld) och jag lyckades övertala henne om att ni skulle träffas, idag klockan 1. Och hon väldigt noga med tiden, så vi skulle mötas i parken klockan ett på pricken!” En annan ska jag glömt nämna men Alice är att hon aldrig döljer någonting, spelar ingen roll om det handlar om penna (alltså att hon ”lånat” en penna utan att fråga) eller om att hon typ hade avslöjat den största hemlighet för hela stan, hon säger det alltid! Och det är bara en bra sak! Sedan kom jag på en sak som jag inte hade tänkt på förut!
”Är Neville en människa eller vampyr?” paniken hördes i min röst, det skulle till och med Dudley ha gjort. Jag hade levt med häxor, trollkarlar och vampyrer. Häxor och trollkarlar hade för mycket magiskt blod i sig för att jag skulle ha svårt med dem. Inte ens mugglarfödda kunde göra mig frestad, det hade vampyrer svårt med men eftersom jag var en Vamäxa så hade jag i mig magiskt blod i mig vilket gjorde motstånd mot festelsen! Men människor hade jag svårt med, för jag hade inte varit så mycket med någon människa så jag hade aldrig fått övat!
”Ta det lugnt”, sa hon och det hjälpte faktiskt lite, men inte helt! ”Han är också en Vampyr, det var därför det passar så bra med att ni blir vänner! Ska du nu ta och byta kläder så kan vi sedan fara och jaga, ifall du vill? Det finns kläder i garderoben”. Det var mer en befallning. Hon måste ha sett mitt ansiktsuttryck, för det hade blivit till ett skrämt uttryck när hon sa ”byt kläder”. Jag hade glömt bort att byta kläder och jag hade haft dom här i nästan 2 dagar och jag hade sovit med dem och haft på mig dom på dagarna.
”Tack”, mumlade jag och gav henne den tomma brickan. Sedan var hon ut jag hann bara se henne resa sig och sedan var hon nere. Sedan steg jag upp och gick fram till garderoben och öppnade skjutdörrarna. Jag flämtade.
Garderoben var ingen garderob utan ett helt rum. Jag gick in och undersökte den noga: rakt framför mig var en dörr och på båda sidorna av mig fanns det massor med hyllor och speglar. Hyllorna var fyllda med skor, t- skjortor, jackor, klänningar, byxor och kjolar och massa mer.
Jag gick ända fram till dörren framför mig och öppnade den. Jag kunde inte hejda en till flämtning. Det var ett sminkrum typ. En spegel med lampor runt och ett helt bord fyllt med senaste maskaran. Där fanns också ögonskuggor i olika färger, olika sorters läppglans och massa annat.
Jag gick tillbaka till det andra rummet och hittade snabbt en kjol och en t-skjorta. Jag granskade mig i spegeln och jag såg inte det minsta annorlunda ut jag hade en liknande kjol hemma... Det som hade varit mitt hem. Jag gick ut ur rummet och ner till Alice i vardagsrummet. Det var ett vitt och välstädat rum. Där fanns två vita fåtöljer och en soffa, en svart bokhylla, en modern tv, och ett skrivbord. Alice satt i en av de vita fåtöljerna. Hon kollade upp när jag kom in i rummet och såg missnöjd ut.
”Vad?” frågade jag eftersom jag inte visste varför hon stirrade på mig som om jag just bänt ner hennes hus.
”Inget, jag hade bara väntat mig en bättre reaktion från dig, jag trodde du skulle gilla rummet!” nu kände jag mig som en dum dåre, såklart att hon var ledsen, jag hade sett ut som en treåring utan sin favorit napp. Jag hade varit ledsen för det där med mitt hem... Det hade varit första gången som jag hade varit inne i gästrummets garderob. Och nu kanske hon trodde jag var missnöjd med kläderna!
”Förlåt” mumlade jag. Men som jag sa så var jag inte den som sa förlåt bara sådär, jag skulle inte ha gjort det om det inte var för den blicken hon gav mig.
”Du har ingenting att säga förlåt för. Men jag tänkte vi skulle åka och hämta dina grejer imorgon. Vad säger du om det?” sa hon och granskade mig.
”Okej... Men vad är klockan den är halv tolv gumman. Jaa, och så var det en annan sak också skulle vi fara och jaga eller vill du inte?”
”Nja, har ingen lust riktigt” sa jag för jag vågade fortfarande inte jaga med henne. ”Kanske i övermorgon” jag sa det bara för att jag alltid måste jaga en gång i veckan annars blev jag för vild.
Sedan spelade vi spel fram till 10 före 1...

------------------------------------------------------------
Hihi... Skriv vad ni tycker! Jag satte ut hela kapitlet så det inte skulle bli konstigt för andra som inte läste första delen!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Ska försöka få ihop nått imorgon.

mer

Femte Kapitlet! (halva)
Jag kollade på klockan och märkte hur mycket den var!
”Ska vi inte fara snart?” frågade jag, Alice hade varit så koncentrerad i spelet att hon glömt bort tiden. Hon tittade upp på klockan.
”Oj då, bra att du märkte. Bäst att vi plockar ihop och ger oss iväg.” sa hon och sedan plockade vi ihop i vampyrhastighet för att inte bli försenade.
Alice sa att jag kunde låna en jacka från ”gästgarderoben”, så jag gick upp och hittade snabbt en röd jacka som jag gillade. Sedan sprang jag ner satte på mig mina skor och sen sprang vi...
Vi sprang igenom en tät skog och sedan över en gata (i vampyrhastighet, fast så fort att ”vanliga människor” inte hann förstå vad som pågick) och sedan var vi vid parken.
Det var inte direkt en barn park utan mer typ bänkar och sånt!
”Där är dom” sa Alice och pekade på en pojke och en dam som stod vid kanten på andra sidan av en sjö. Nu förstod jag varför Nevilles mamma hade valt just den här parken. Det var fult med folk, vilket betydde att jag inte skulle kunna göra Neville illa.
Det var 50 meter mellan oss och jag kunde granska pojken närmare. Neville hade ett avlångt ansikte med bruna spejande ögon, brunt mörkt hår och en liten näsa. Han var en ganska liten pojke för sin ålder, för jag antog att han var i min ålder. Och när han mötte min blick med sina spejande ögon gick hans mun upp till ett hånleende. Jag började må illa.
Damen däremot som jag tror var Nevilles mamma hade en lång hals och smala grönblå ögon, och en smal spetsig näsa. Hon såg inte ut att vara så trevlig som jag hade förväntat mig, eftersom Alice bara brukade gilla trevliga personer.
Nu var vi nästan framme vid och jag såg Nevilles ansikte på närmare håll så kunde jag se att det hade elaka drag i sig! När pojken var säker på att vi gick åt doms håll, drog han sin mamma i rockärmen och pekade på oss. Nu var det bara två meter mellan oss och vi stannade.
”Hej Camilla, så roligt att se dig igen! Hälsade Alice och log mot damen som hette Camilla. Camilla rörde inte en min och såg lika sur ut som tidigare.
”Det här är Nessie Amber” sa Alice efter en minut när hon var säker på att Camilla inte tänkte hälsa.
”Hej Nessie, sa Camilla plötsligt och hennes smala mun for också upp i ett hånleende. Jag kunde inte låta bli att märka hur iskall hon var på rösten när hon sa det, och jag kände hatet blossa upp. Fast inte bara för Camilla utan också till Neville...
------------------------------------------------------------
Det blev inte så mycket men kommer mer sen (kan inte lova nått) eftersom det bara var halva kapitlet!
Skriv vad ni tycker!

jätte bra!!!!!!!!!!

Mer

Nu sätter jag upp hela kapitlet! Och tack för alla fina kommentarer!

Femte Kapitlet!

Jag kollade på klockan och märkte hur mycket den var!
”Ska vi inte fara snart?” frågade jag, Alice hade varit så koncentrerad i spelet att hon glömt bort tiden. Hon tittade upp på klockan.
”Oj då, bra att du märkte. Bäst att vi plockar ihop och ger oss iväg.” sa hon och sedan plockade vi ihop i vampyrhastighet för att inte bli försenade.
Alice sa att jag kunde låna en jacka från ”gästgarderoben”, så jag gick upp och hittade snabbt en röd jacka som jag gillade. Sedan sprang jag ner satte på mig mina skor och sen sprang vi...
Vi sprang igenom en tät skog och sedan över en gata (i vampyrhastighet, fast så fort att ”vanliga människor” inte hann förstå vad som pågick) och sedan var vi vid parken.
Det var inte direkt en barn park utan mer typ bänkar och sånt!
”Där är dem” sa Alice och pekade på en pojke och en dam som stod vid kanten på andra sidan av en sjö. Nu förstod jag varför Nevilles mamma hade valt just den här parken. Det var fult med folk, vilket betydde att jag inte skulle kunna göra Neville illa.
Det var 50 meter mellan oss och jag kunde granska pojken närmare. Neville hade ett avlångt ansikte med bruna spejande ögon, brunt mörkt hår och en liten näsa. Han var en ganska liten pojke för sin ålder, för jag antog att han var i min ålder. Och när han mötte min blick med sina spejande ögon gick hans mun upp till ett hånleende. Jag började må illa.
Damen däremot som jag tror var Nevilles mamma hade en lång hals och smala grönblå ögon, och en smal spetsig näsa. Hon såg inte ut att vara så trevlig som jag hade förväntat mig, eftersom Alice bara brukade gilla trevliga personer.
Nu var vi nästan framme vid och jag såg Nevilles ansikte på närmare håll så kunde jag se att det hade elaka drag i sig! När pojken var säker på att vi gick åt doms håll, drog han sin mamma i rockärmen och pekade på oss. Nu var det bara två meter mellan oss och vi stannade.
”Hej Camilla, så roligt att se dig igen! Hälsade Alice och log mot damen som hette Camilla. Camilla rörde inte en min och såg lika sur ut som tidigare.
”Det här är Nessie Amber” sa Alice efter en minut när hon var säker på att Camilla inte tänkte hälsa.
”Hej Nessie, sa Camilla plötsligt och hennes smala mun for också upp i ett hånleende. Jag kunde inte låta bli att märka hur iskall hon var på rösten när hon sa det, och jag kände hatet blossa upp. Fast inte bara för Camilla utan också till Neville...
”Och här är Neville, Nessie. Jaa, ska ni inte gå hem till er då?” Camillas röst avbröt mina tankar och jag fattade inte vad hon hade sagt. Varför skulle vi gå hem? Ville hon inte vara här bland människor? Eller var det bara för att reta oss, som vi hade gått hit?
”Ja visst, eller vad säger du Nessie?” Alice frågade bara mig för att vara vänlig, det skulle inte spela någon roll vad jag sa hon skulle ändå övertala mig. För när Alice vill nått så för hon det som hon vill.
”Okej, kommer du med Camilla?” jag visste inte varför jag frågade men jag visste att svaret skulle vara ”ja”.
”Tja jag hade tänkt att ni skulle kunna vara själva, jag menar ni är väl inte barn längre. Föresten så har jag ett viktigt möte att passa.” Alice tappade fulkomligt hakan och Neville spärrade upp ögonen så att man kunde tro att dom skulle ramla av. Jag kunde inte förstå vad det var med den här kvinnan! Hon var full av hemligheter. Först hånler hon och sedan ska Neville och jag bli vänner?
Alice som verkade ha hämtat sig från chocken sa:
”Men okej, då går vi då! Hejdå!”
”Hejdå! Hoppas ni har det trevligt!” sa Camilla och log åt oss nu. Hon kanske inte var s elak nu heller.
Sedan gick vi hem i tystnad...
När vi hade kommit hem (ungefär på 5 minuter) så sade Alice att hon skulle fara och hälsa på sin kusin, och vi blev ensamma.
”Ska vi pussla?” frågade Neville efter en stund. Jag nickade och granskade honom ett ögonblick.
”Gillar du att pussla?” jag frågade det eftersom jag inte kunde komma på en annan orsak till varför han hade frågat det.
”Nja, joo” jag märkte att han var lite blyg. Det var ovanligt för vampyrer.
”Okej, så vad vill du pussla? Alice har massor med pussel!” jag försökt att låta oberörd av det faktum att han var blyg. Det brukar vara en sån egenskap som raderades efter att man blivit vampyr.
Jag gick fram till ett av skåpen i vardagsrummet och tog fram alla pussel som Alice hade. ”Hur många pusselbitar brukar du pussla med? 500? 1000?” jag frågade för att vara säker på vilka vi skulle pussla.
Vi valde ett pussel med 600 bitar och sedan små pratade vi lite medans vi pusslade. Jag fick veta att Neville var en halvvampyr och han inte hade sett hans pappa någon gång. Sedan frågade hanen svår fråga som jag inte visste vad jag skulle svara på:
”Så är du en halvvampyr eller? Jag menar du kan väl inte bara vara en vampyr heller!”
”Eh... Jo, fast mina föräldrar är... Döda”, jag sa det så snabbt att han kanske inte skulle se lögnen i det jag sa. Jag var ju en vamäxa och inte en halvvampyr. Sedan kom Alice in i rummet och jag behövde inte säga mer. Jag märkte hur enkelt det var att prata med Neville. Han hade också mist en förälder på sätt och vis fast han hade inte behövt sakna sin pappa, för han hade inte känt honom. För varje minut jag satt där med Neville och pusslade så började jag gilla honom mer och mer. Alice kom efter en stund med och pusslade och sedan för samtalet i väg på ett annat spår...
------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillar det!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

du ägere snnälla mer