Att leva i fel värld

Du vet att jag vill, men inte vågar
Hon låg i sängen, kände hur luften blev svagare och när hon slog upp ögonen var allt svart. Hon satte sig upp i sängen, paniken omslöt henne och hon tittade runt i rummet efter Loriy och Fia. Hon såg dom, dom låg stilla och andandes precis i normal takt i sina sängar. Varför kunde inte hon göra det, varför skulle det vara så svårt. Hon hade inte ens hunnit vara där i en vecka innan allt började, alla drömmar, paniken.

Hon satte sakta ner sina fötter på golvet, det var kallt och en rysning gick igenom hela hennes kropp. Hon ställde sig upp, stirrade rakt ut genom fönstret och hörde ett ljud, hon slängde bak huvudet och såg att Loriy stod där, stirrande på henne. Ögonen var öppna, men blanka, som om hon såg men inte uppfattade att hon var där. Hon backade, sakta, steg efter steg, Loriy stod kvar utan att blinka. Helt plötsligt vänder hon sig om, och en hel rysning får allt hår att stå upp på Miras kropp. Inte ett ljud knystas, och Mira ser när Loriy sakta kryper ner i sängen, stänger ögonen och hamnar i en lika djup sömn som förut. Själv står hon kvar tryckt mot den kalla fönster rutan och skakar, vad i hela världen hade just hänt. ” Det kan inte ha hänt nått, detta var bara en helt vanlig dröm, inte verklighet.”



NÅ, tycks? tror faktiskt jag går över till jag form igen .. hm,

AWESOME!!! nu blev det ju skitspännande!!! jo men det var bra med han/hon-form, men oxå med jag-form! så med andra ord spelar det ingen som helst roll, ta det som känns bäst för dig!!

Spännande! meraa! ♥

skitbra meeraa

Bra skrivet! Jag tror att jagform är bäst (även fast jag gillar han/hon form också) eftersom din huvudkaraktär tänker mycket och upplever mycket känslor. Då kan jag tycka att det blir mer inlevelse med jagform och man förstår karaktären bättre.

Självklart helt upp till dig att skriv i den form som är bäst för dig!

Edit: Harry Potter är skriven i han/honform och jag AVGUDAR serien!!! Twilight är skriven i jagform och den serien är också helt awsome enligt mig! Så jag tycker egentligen att båda skrivsätten är skitbra!

[blir jag form & ett långt kapitell! tusen tack för alla kommentarer, ni betyder grymt mycket ♥]

Kanske inte är den du vill, men jag är mig själv
Jag låg kvar, hoppades att dom inte skulle röra mig, se i fall jag levde, i fall jag andades. Jag mådde inte bra och kände en brännande samt stickande känsla som gick igenom hela kroppen i en jämn takt. Helt plötsligt känner jag hennes lukt, Fias äckliga mugglar lukt. Jag vill bara dra täcket över huvudet eller trycka ner huvudet i min kudde, men icke gör jag det då Loriy kom och drog av mig täcket. Jag satte mig chockat upp och skrek ut över hela rummet,
- MEN VAD FAN GÖR DU?
Loiry tittade på mig, log och skrattade lite lätt innan hon ställde sig i dörröppningen och sa lugnt till mig.
- Du vet vad som hände. Men klä på dig nu och gå och ät frukost. 

Hon försvann sakta ut ur öppningen och jag satt kvar. ”Vad menade hon med, du vet vad som hände? Jag vet inget, jag fattar inte. Vad är detta? Jag vill inte vara här, fast i en gåta.” Sakta steg jag upp, klädde på mig mina kläder och suckade djupt innan jag steg ut i sällskapsrummet som var fyllt med folk, från höger och vänster. Det var till och med några knäppa pojkar i taket. Jag trängde mig snabbt förbi och försökte undvika allas blickar som stirrade mig in i själen.

Sakta men säkert gick jag igenom korridor efter korridor i hopp om att hitta rätt för en gång skull, helt plötsligt när jag som vanligt var inne i mina tankar stötte jag ihop med någon. Jag ramlar sakta bakåt och ligger helt plötsligt på golvet. Jag tittar upp och möter den rödhåriga killens blick. Blicken var svår att tyda, den speglade inte ut rädsla, skam eller ilska, inte heller förlåtelse eller besvikelse. Hans blick var helt död.

Han sträckte snabbt fram en hjälpande hand, som jag blev förvånad över när jag såg, men tog ändå ett redigt grepp om den och håvade mig sakta och stelt upp från golvet. Han tittade på mig, jag tittade på han och hoppades att hans blick skulle visa nått, men icke. Den var lika död som förut, om inte dödare. Jag sträckte fram min hand, och sade sakta.
- Hej, jag heter Mira och jag vet vem du är, men inte vad du heter.
Han tittade på mig, vred lite på huvudet, slängde en orolig blick bakom sig och tog snabbt min hand.
- Jag vet vem du är och det har jag alltid vetat, jag är Samuel, Marwins bästa vän. 

Han släppte min hand och gick snabbt förbi, men innan han gick iväg från min syn hann jag se den. Hans levande blick.

Gillas! Längtar efter nästa kapitel!

Jätte bra, du skriver så verkligt! Mera! ♥

^This.