Flowers in the dark [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Flowers in the dark [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
krambjörn
Elev |
Först hade det verkat som att hon pratat med en hjärndöd Zihao, utan något svar förutom att stirra på samma punkt på teven. Sen blev det en helt annorlunda reaktion. Den reaktion hon hade förväntat sig. Det finns verkligen inget mellanting när det kommer till den ett år äldre, antingen är han komplett stilla eller så springer han runt och runt möblerna i huset. Men reaktionen får ändå ett leende att bubbla upp över läpparna, att riktigt glatt leende. Genuint. Det var roligt att se någon så oskyldigt glad, så det smittar av sig på henne. Sen att det är just Zihao som lyckas göra det tänker hon inte riktigt medge för sig själv. Trots att hon uppriktigt sagt gillar honom. Men det är ännu en sak som hon undangömmer.
”Lugna ner dig, vi vill inte att du ska svimma.” Om det nu är riktat mot den andre eller för sig själv vet hon inte än. Kanske både två. De kristallblå ögonen följer efter honom, varv efter varv efter varv. Hon nickar av de påståenden han säger. Nej, modern var inte där, och ja, han kan äntligen göra det. Hon stannar inte upp förrän han slänger ur sig att hon ska följa med. Nu hade den tanken redan varit något hon funderat över, men inte riktigt så noga som hon kanske borde. Men hon låter sig själv bli uppryckt från soffan, medan hennes dumma, sega hjärna försöker göra det här lite mer klart. Ska hon verkligen åka iväg när hon fått struktur, fått ett jobb och börjar komma någon stans med terepisessionerna? Ögonbrynen rynkar ihop sig. Uppenbarligen har det inte riktigt hjälpt henne, måendet är fortfarande dåligt. Hon skulle kunna prata med psykologen genom meet, eller träffa någon i Kina. Som självklart pratar engelska. Hayley biter sig hårt i underläppen, blicken fäst på den andra medan hon försöker avgöra för sig själv vad hon borde och inte borde göra. Men hon har inte varit utomlands en endaste gång, bara varit i två städer hela sitt liv och vill faktiskt hitta lite nya saker. Och träffa Yaosu såklart, det är huvudanledningen.. som är en annan sak som hon inte riktigt vill medge för sig själv. Dessa Huaze syskonen. Tillslut nickar hon försiktigt, tills hon blir mer bestämd över sin sak. ”Okej, ja, jag ska packa väskor!” Hennes röst blir genast gladare, högre än den varit på många veckor och den där glädjen är ny. Hon släpper taget om den andres händer och skuttar fram till trappan. Haru verkar se detta som ett initiativ för lek, och kommer springandes efter henne, dock får hon nöja sig med att springa upp för trapporna. Att kolla på när Hayley packar sina väskor kan inte vara så värst exalterande för den där lurvbollen. 22 maj, 2020 16:23 |
Borttagen
|
Allting hade gått väldigt fort den senaste veckan. Zihao hade ringt för några dagar sedan och aviserat att han tänkte släpa med sig både Hayley och Joshua. Utöver det hade han bett den två år äldre brodern att hålla modern så långt borta som möjligt, vilket inte skulle bli svårt. Yaosu hade bett Ms Yu att, bokstavligen, banna den föredetta Mrs Huaze från egendomen, så med andra ord kunde hon inte ens sätta fot inom området. Det kanske var lite väl elakt, men hon hade aldrig behandlat någon av sönerna särskilt bra och de ville helt enkelt inte bli mer nertryckta psykiskt än de redan var.
Tjugotvååringen stod lutad mot staketet som skilde ankomst hallen från dörrarna där resenärerna flödade ut. Han hade tagit det på sig själv att boka flygbiljetter åt de tre ungdomarna, första klass på China airlines, direkt från JFKs flygplats till Nanjing - några timmar bort från familjen Huazes egendom. Förhoppningsvis hade Zihao inte suttit och studsat på sätet hela vägen, för tyvärr hade han en tendens att göra just det. I alla fall när de var yngre, då de inte flugit tillsammans på sistone. Många blickar var klistrade på honom där han stod framför dörrarna, med svarta kostymbyxor och en simpel vit T-shirt. Tröjan var nerstoppad i byxlinningen och guldhalsbandet var gömt under det vita tyget. Det enda färgglada som syntes var skorna, som var knallröda. Men det var väl inte därför så många nyfikna blickar drogs mot honom, utan snarare pågrund av det välkända ansiktet. Hade han inte varit så förbaskat lång hade folk kanske inte ens ägnat honom en andra blick. Dumma, dumma gener. De mörka ögonen flackade mellan skärmen med flygnummer och utgången. Planet hade landat och åtminstone femton minuter hade hunnit passera sedan dess, det betydde kort och gott att Yaosu blev mer och mer nervös för varje sekund som passerade. Hjärtat var uppe i halsgropen och fingrarna hade så sakteliga börjat domna bort. I vanliga fall hade det varit ett relativt dåligt tecken, men idag visste han att segelbart berodde på nervositet. Fullmånen hade redan passerat och halsbandet var helt återställt, så på den fronten hade han ingenting att oroa sig över. Minuterna tickade förbi och andetagen blev av någon anledning grundare och grundare. Hur lång tid kunde det ta egentligen? Hade någon av dem packat ner något konstigt eller var det bara mycket folk som gjorde att hela processen gick långsammare? Tjugotvååringen drog händerna längsmed ansiktet och suckade högljutt. Inte nog med att det skulle bli underbart att det kom skulle det även bli skönt att rymma undan alla nyfikna blickar. Helt ärligt började de gå honom lätt på nervernas. Det hade varit smart att ta på sig en munkjacka, då hade han kunnat undkomma ganska mycket genom att dra luvan över huvudet. Planet hade ni landat för närmare tjugo minuter sedan och folkströmmen som svansade ut genom utgången verkade aldrig minska. Förbaskat. 22 maj, 2020 17:41 |
krambjörn
Elev |
För att vara fullständigt ärlig har nervositeten trappat upp betydligt mer än förväntat den senaste veckan. Hayley har aldrig sätt fötterna nära en flygplats, och nu ska hon åka i flera timmar. Fler timmar än hon kan räkna med händerna. På detta ska hon även träffa den gamla pojkvännen, hennes första kärlek och antagligen enda sådan. Om de splittrats under bättre omständigheter hade saker och ting kanske varit annorlunda. Nu har de förvisso haft kontakt med varandra i flera månader.. Men de har aldrig setts öga mot öga, inte sedan attacken och deras bråk. Som slutat med att hon försökt ta sitt liv och blivit inlagd på psykiatrin. Tummen stryker sig försiktigt över de tjocka ärren på handlederna. Nu har hon trätt en del armband för att gömma dem när hon inte har långärmad på sig.. Vilket lett till att hon inte riktigt lärt sig att kolla på dem. I Mr Huazes och Ms Lewis hem hade hon lärt sig att gå kortärmat, men där vet alla vad som hänt, och pratar inte om det. Ute har hon alltid långärmat. Precis som nu, en vit långärmad bodysuit med ett par pösiga, mysiga nike mjukisbyxor. Inte så elegant kanske, men fortfarande bekvämt och stilrent.
Hon väcks upp av en knack på axeln. Joshua står framlutad över hennes säte. "Vi är snart framme.. kom ihåg, det kommer bli guppigt, men det är ingen fara." Hayley måste ha missat notisen. Hon hade haft hörlurarna på hela resan, försökt att spela en film på skärmen när hon inte kunnat sova. Men främst har hon tittat ut genom fönstret. Fascinerad över himlen som blev alldeles rosa på kvällen. Lyckligtvis behövde hon inte sitta bredvid Zihao, verkar nämligen lite som att han inte kunnat sitta still på hela resan. Stackarn, lite för exalterad kanske. Och stackars Joshua, som behöver dras med det. "Dags för landning, kan du sätta dig ner är du snäll?" Vet en av flygvärdinnorna med ett gulligt litet leende på läpparna. Joshua nickar, och skickar en förstärkande blick mot sin väninna, innan han slår sig ner på sin plats igen. Hayley trummar försiktigt de målade naglarna mot fönstret. Blicken får vara fäst där, som den nästintill alltid varit. Hjärtat dunkar hårt. Dunk, dunk, dunk. Varje fotsteg gör henne mer nervös. Bara för att hon ska träffa Yaosu. Nervositeten leder till att hon biter hål i läppen medan de rör sig bort från flyget. Och tillslut når blicken honom, rotar sig fast där. Han är liksom svår att missa, så lång som han är. Det får det liksom att svida i bröstkorgen, samtidigt som hon känner sig överlycklig. Patetiskt av henne. Men det är så det blir. Hon lyckas åtminstone att inte gråta, trots att ögonen blir lite glansiga. Ju närmre de kommer desto mer gör hjärtat ont. Men tillslut står de mittemot varandra, alla tre och Yaosu. Som en återförening. "Hej," hon tvingar sig själv att svälja innan hon säger någonting, så att inte rösten ska haka upp sig. 22 maj, 2020 20:26 |
Borttagen
|
Efter att ytterligare fem minuter passerat hade hjärtat hoppat ända upp i huvudet på tjugotvååringen, som inte riktigt kunde behålla lugnet vid det laget. Andetagen var grunda och korta och svetten började leta sig fram över den ljusa pannan. Att en gardin av svart, tjockt hår låg över gjorde verkligen ingenting bättre, utan det blev lite som en bastu. Ha drog handryggen över den lätt våra huden några gånger, med ögonen fästa på utgången. Många av människorna som passerade blev välkomnade av vänner och familj, en del möttes av stora skyltar, ballonger och blommor. Skulle han också ha gjort så? Alltså typ gjort en gigantisk skylt och köpt en bukett blommor? Nja, det skulle vara ha verkat alldeles för desperat och han ville inte framstå som det. Och det hade ju gått så bra att skicka brev, så han ville inte förstöra hela den stämningen det första han gjorde.
Dessvärre hade han inte någon längre tid på sig att fundera över det där. Bara några sekunder efter att de där tankarna halvt om halvt tagit över, kom tre familjära ansikten mot honom, alla tre med väskor rullandes efter sig. Yaosu var tvungen att vända sig om i början och ta några djupa andetag med ögonlocken stängda. Andas in genom munnen, ut genom näsan. Kanske inte det bästa sättet att bemöta sina nära och kära, men han ville liksom inte få en panikattack mitt bland folkhavet. Däremot vände han sig om ganska snart därefter och rätade på sig. Ett leende, genuint men samtidigt nervöst, sträckte sig över de lätt röda läpparna och händerna grävde ner sig djupare och djupare i byxfickorna. ”Så vi ska inte ens få ett hej tillbaka? Tappade du förmågan att tala under tiden du var isolerad i norr?” Zihao var den första som talade efter Hayley, även om han inte verkade någe vidare seriös. Ett brett leende strök sig över läpparna på honom och snart hade han bokstavligen kastat sig över den äldre brodern. Att prata engelska så att alla kunde förstå var tydligen ingenting han planerade att göra, åtminstone inte just där och då. Det var inget konstigt med det, Zihao hade alltid varit mer komfortabel med att prata mandarin och nu befann han sig i landet där språket härstammade från. Kunde någon bli arg på honom för det? Knappast. ”Nej, det här känns bara overkligt”, förklarade Yaosu och besvarade kramen med glansiga ögon. Chansen att han skulle lyckas ta sig igenom det här utan att börja grina var inte stor. När de sedan släppte varandra vändes ögonen mot Hayley och Joshua istället. Skulle det vara fel att krama någon av dem? Det var ju mycket möjligt att Joshua hyste agg mot honom för att han sårat Hayley så pass - och hon kanske inte ville ha någon kram efter allt som hänt? Urk, han kände sig så otroligt osäker att det knappt var sant. ”Förlåt..” Tårarna började tränga sig fram och kroppen sjönk ihop, bokstavligen. Tjugotvååringen sjönk ner på huk och begravde ansiktet i händerna med en utdragen suck. ”Jag bara..jag vet inte vad som är okej och inte okej och..” Yaosu tog ett djupt andetag och skakade på huvudet. ”Förlåt..förlåt..” 22 maj, 2020 22:01 |
krambjörn
Elev |
Först verkar det som att de inte kommer få en respons från den äldsta av de fyra. Eller ja, han står med ryggen mot så att de inte kan se hans ansikte. Det gör Hayley en smutta orolig, för hon vet hur de där panikattackerna kommer och går som de vill när det kommer till den tre år äldre. Bara att kolla på hans ryggtavla gör ont i bröstkorgen, värker något förskräckligt. Ett litet tag hade hon intalat sig själv att hon visst är redo för att träffa honom.. Men uppenbarligen, med tanke på att tårarna försiktigt letar sig över kinderna, så är det inte fallet. Med tanke på allt som hänt är det väl inte så konstigt heller. Yaosu förkopplas väldigt lätt med attacken, lögnerna och allt som hänt efter det. Men han förkopplas även med kärlek, lycka. Han är nog den enda som kan bringa fram det, och fy satan vad det är läskigt. Att någon har den makten över hennes känslor alltså. Men det kan inte jämföras med smärtan som kommer när han vänder sig om. Ansiktet får tårarna att fördubblas, och rösten att fastna i halsen. Fy vad hon saknat det. Det är som att någon krossar hjärtat, men ändå känns det förfärligt bra. Som att en stor lycka har täckts över. När den äldre sedan sjunker ner mot golvet brister hjärtat i tiden bitar. Hon vill inte se honom gråta, hon vill inte se honom ledsen. Det är därför hon snart finner sig själv sjunka ner bredvid honom. De darrande händerna glider upp mot hans kinder och stryker försiktigt bort tårarna som rotar sig fram.
"Det är okej.. Vi listar ut det tillsammans," vad som är okej och inte okej är en bra fråga.. Hayley själv har inget bra svar alls på det. Men kanske det går bättre om de listar ut det tillsammans, i samma stad och inte flera mil ifrån varandra. 22 maj, 2020 23:39 |
Borttagen
|
Tårarna var nästintill omöjliga att få stopp på, men efter att Hayley strukit bort dem flertalet gånger lugnade de sig äntligen. Precis som innan var han tvungen att intala sig själv om att andas både in och ut. Det var inte lätt inte, ingenting är lätt när det är svårt. Många blickar drogs mot den lilla gruppen, på grund av många olika anledningar. Hayley var uppenbarligen inte av kinesiskt påbrå, Joshua såg ut ungefär som en gräddbakelse och både han själv och Zihao var ganska väl över medellängden. Utlänningar från väst var ingenting som var särskilt vanligt på mindre orter, så det var inte särskilt underligt att många blev nyfikna. Sedan hade ju tjugotvååringen ställt till med en scen som hette duga, vilket också spelade in.
”Jo, jo det gör vi naturligtvis”, svarade den äldre och sänkte händerna, för att sedan höja blicken så att han kunde ta sig en ordentlig titt på henne. De hade inte sett varandra på flera månader och ändå var allting sig kusligt likt, på samma gång som det inte alls var det. Att sätta fingret på det var i princip omöjligt och Yaosu bestämde sig för att inte lägga alltför mycket energi på det hela där och då. Tid fanns det förhoppningsvis gott om senare och nu var det helt klart prioriterat att ta sig från flygplatsen. Därmed klistrade den äldsta Huaze brodern ett blekt leende på läpparna innan han rörde på sig. De lätt darrande händerna hade fattat tag om den yngre flickans, ytterst försiktigt och varsamt, i rörelsen så att hon också kom tillbaka upp på benen. ”Ska vi dra oss? Det finns vatten och te i bilen, men ingenting att äta. Resan hem kommer ta ungefär sex timmar, så om ni vill ha något att äta under tiden är det bäst om ni köper det här.” Rösten var någorlunda stadig igen och tårarna hade slutat forsa. Även om det inte var något större framsteg så var det i alla fall bättre än ingenting. ”Ska vi inte stanna och äta på vägen då?” Undrade Zihao och greppade tag om sina respektive väskor. ”Det skulle vi ju kunna göra, men det beror nog mest på hur jetlaggade ni är”, svarade Yaosu, vara blick fortsatte vandra mot Hayley. Risken var att han skulle sitta och glo på henne hela vägen hem också, i backspegeln då. Farligt? Bara lite, ögonen skulle ju egentligen vara enbart på vägen med totalt fokus. ”Så vad tycker ni?” Frågade tjugotvååringen och plockade upp Hayleys väskor, som på beställning. ”Vill ni stanna på vägen eller åka direkt?” Bra, tänk på någonting helt annat tills vidare. 24 maj, 2020 10:42 |
krambjörn
Elev |
Ja, det kommer de att göra. Förr eller senare kommer de kunna avgöra om vad som är okej och inte okej. Hayley kommer ha kunnat bestämma sig över om hon vill bli kramad av honom, eller om hon vill bli lämnad ensam. Än som länge är hon rätt kluven. Hon vet inte riktigt vad hon är bekväm med.. Det har ingenting med att vara nära män, hon har blivit bättre på det genom sin kontakt med Yaosu. Nej, hon är inte riktigt bekväm av helt andra anledningar. Som hon säkert inte behöver nämna, alla minns väl vad som hänt. När den tre år äldre mannen svarar, kan hon bara nicka. Ja, det kommer de naturligtvis att göra. Så småningom. Mer kan hon inte säga. Bröstkorgen värker när deras blickar möts. Hon har inte kunnat granska ansiktet framför sig på oerhört länge. Fortfarande lika vackert. De varma ögonen, den vackra huden, de levde lockarna. De är nog lite längre än de varit sen sist de såg varandra. Vilket inte alls är konstigt, men iallafall. Tänderna börjar än en gång gnaga febrilt i underläppen när de ställer sig upp, och händerna ligger begravde i hans egna en liten stund. Känns så förvånansvärt rätt, men så väldigt läskigt. Hon kan inte bli sådär fäst vid någon igen. Hon kommer bara bli sårad igen.
"Jag är inte jättehungrig just nu, så kanske vi kan stanna på vägen?" Undrar Joshua som står och kånkar på sina väskor. Det är mycket möjligt att han tagit med för mycket packning, men det är liksom bättre med för mycket än för lite. Plus så här de utvidgningsbesvärjelsen, som tar långt ifrån mycket plats. Hayleys blick glider återstående till det är vackra ansiktet, men hon försöker att inte kolla för mycket. "Det kvittar för min del, skulle däremot vara skönt att gömma sig i bilen eller något.. där man inte blir utstirrad." Fingrarna rättar till de långa utbakade flätorna medan ögonen stryker sig över flygplatsen. Det är många som står och glor, de sticker trots allt ut en del av ett flertal anledningar. 24 maj, 2020 15:38 |
Borttagen
|
”Då stannar vi någonstans på vägen”, konstaterade Yaosu och började röra sig mot utgången. De där stirrande blickarna var verkligen jobbiga och de inte särskilt diskreta telefonerna var ännu värre. Ja, folk tog mycket riktigt bilder och videor på den lilla gruppen. Familjen Huaze var inte helt okända i landet men han insåg att det inte var anledningen till att de hade så pass många blickar mot sig. Nej, det berodde som sagt på flertalet olika anledningar.
”Ställde mig på en av avlämningsplatserna, har säkert fått en massa böter.” Tjugotvååringen kliade sig själv i nacken och vände ner blicken mot fötterna. Allting kändes förfärligt stelt, inte alls som det gjort i breven. Nu var det inget konstigt, men han hade på något sätt ändå lyckats skapa sig en massa förhoppningar. Hur dum får man egentligen bli? ”Förresten”, började Zihao, som uppenbarligen inte lyssnat på någonting förutom det där med maten. ”Kan vi inte stanna i Yancheng och äta kräftor? Det var sjukt längesen och de har den bästa buljongen i hela landet”, fortsatte han och fick en drömmande blick över sig. Snart skulle han väl börja dregla också. ”Jovisst, det blir en liten avstickare men varför inte”, svarade den äldre brodern och låste upp blicken med ett tryck på nyckeln. ”Är alla okej med det? Det finns naturligtvis annat att äta än just kräftor också”, sade han därefter och började lasta in väskorna i bagaget. ”Men vi måste äta kräftor också”, knorrade tjugoåringen och slog sig ner i framsätet, bredvid förarsätet. Det blev nog bäst så, med tanke på allt. ”Jadå, du ska få dina kräftor”, försäkrade Yaosu och himlade med ögonen. ”Hayley och Joshua, är ni okej med att sittavi baksätet eller vill någon av er ta Zihaos plats?” Undrade han fortsättningsvis och smällde igen bakluckan, efter att ha packat in allt. 24 maj, 2020 19:32 |
krambjörn
Elev |
Fan. Ingenting kändes rätt för närvarande. Efter allt de skrivit i breven så finns det inte mycket att säga till varandra. De har trots allt inte träffats på drygt ett år. Nu har hon inte haft skyhöga förväntningar, efter det som hände gick det liksom inte att lita på någon. Och hon har nog försökt hålla tankarna borta från den andre, det är så farligt. Yaosu är den första personen hon älskat på det sättet, och att se honom igen efter alla om och men har verkligen fått hjärnan att bli en enda stor hög. Hayley är för upptagen med alla tankar som snurrar runt i huvudet för att uppfatta vad det är som sägs av de andra. Det enda hon kan urskilja är rösterna. Var det dumt att hålla tyst? Kanske… men hon överväger om hon ska ge honom en stor kram eller inte. Han vill inte höja hans förväntningar, men hon har saknat honom så hemskt mycket, och en omfamning är faktiskt något hon kräver. Kanske det är jetlagen som pratar.
”Klart vi är okej med att sitta i baksätet,” försäkrar Joshua medan han hjälper till att lasta in väskorna i bakluckan. Hayley följer hans exempel, då vännen hastigt skickar hårda blickar mot henne. Han förväntar väl sig att hon ska envisas med att sitta fram för att bara irritera Zihao, så att han inte får som han vill. Men hon har som sagt andra, viktigare saker att tänka på. Hon behöver inte de där uppläxande blickarna. När hennes bästa vän slår sig ner i baksätet, tar Hayley vara på tillfället. Hon griper försiktigt tag i Yaosus handled. Hon vill verkligen att den där stela stämningen ska försvinna, men hon har ju en förmåga att göra det ännu stelare ibland, med sitt eviga babbel alltså. Med ett genuint, men blygt leende på läpparna slingrar hon armarna om den tre år äldre mannen. ”Jag har verkligen saknat dig,” viskar hon, så att ingen inne i bilen ska höra. Nej, kanske det inte är den bästa platsen att ta upp det, men hon ville verkligen inte resa i hela sex timmar till med den här stämningen. Hon fastnar där en stund, med huvudet lutat mot bröstkorgen. Tillslut vaknar hon upp och drar sig därifrån. Hon vill inte heller göra honom bekväm. ”Och du har en räv som kompanjon! Vad var det han heter nu igen?” 24 maj, 2020 20:03 |
Borttagen
|
I samma sekund som Hayley slingrade armarna om Yaosu verkade det som om den sistnämndes hjärta ville ge upp. Först tog det ett gigantiskt skutt för att därefter nästintill stanna, varefter det långsamt började slå i normal takt igen. Gud, han hade verkligen saknat den där underbara känslan, att ha hennes huvud lutandes mot bröstkorgen. Och har man saknat något så förfärligt i närmare ett år, då blir man liksom lite extatisk när man får uppleva det igen.
”Jag har saknat dig också”, mumlade tjugotvååringen tyst och tog några djupa andetag. Bara något så simpelt som hennes doft fick honom att drivas halvt till vansinne - på ett positivt sätt alltså. Den gjorde honom lycklig på ett sätt som ingenting annat gjorde, ungefär som när man kom hem för första gången på väldigt länge, även om inte ens det kunde jämföra sig med känslan. När den yngre flickan sedan drog sig tillbaka och nämnde Loki, drog Yaosu på munnen samtidigt som han nickade. De bruna ögonen var fästa i de respektive blå och det verkade inte som om de någonsin skulle släppa taget. Inte heller hade han velat släppa taget om henne innan, men att göra henne okomfortabel var inte det första han ville göra. Nej, det skulle vara en väldigt dålig start på det hela, usch och fy. ”Jo, Loki följde naturligtvis med och han trivs väldigt bra”, svarade den äldre och började fippla med bilnycklarna. ”Han kommer nog tycka att det är jättekul nu när ni kommer..kan däremot förvarna om att han bits ganska hårt, men försöker lära honom att det är fel”, fortsatte han med en liten suck och skrattade till. Därefter öppnade han dörren på sidan där Hayley skulle sitta och tog ett steg åt sidan. ”Vill damen sätta sig ner?” Ännu en gång letade sig ett litet skratt fram och han kunde inte låta bli att himla med ögonen. Förhoppningsvis lättade det ännu mer på stämningen istället för motsatsen. De behövde liksom inte ha det mer stelt. Som tur var hade kramen hjälpt dem att schasa bort den känslan och det var bra det, för att sitta i över sex timmar och känna sig olustig var inget att föredra. Alls. 24 maj, 2020 21:50 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Flowers in the dark [PRS]
Du får inte svara på den här tråden.