[PRS] LadyGhoost & yehet

Kanske Jae är mer sjuk än han trott, med migränen, blodet som spridits tillsammans med hostandet. Kanske han borde kolla upp det.. med rynkade ögonbryn fimpar han cigaretten medan ögonen vilar som beroende på mobilen i hans fingrar. Du har rätt, dock har jag inte riktigt börjat förstå det förrän nu! Det verkar alltid som att Uta har någon rätt i det han säger, åtminstone om man vänder och vrider på det. Förut hade det förvånat tjugofemåringen, nu har han på något sätt vant sig vid den konstanta korrektheten. Inte för att han har något emot det, för det har han verkligen inte.

Jo, om det har med hans välbefinnande att göra bör han väl självklart hålla sig till det? Förut hade han inte brytt sig, inte ett dugg. Men nu? Nu vill han må bra, tillsammans med den äldre ledaren. Hur klyschigt och osäkert det än må låta. Precis som alltid, du har rätt. Surprised?

Well get used to it. Skämtade Uta. Han avsåg aldrig att ha rätt, fann det inte lika viktigt när det kom till den andre. Han skulle utan problem kunna erkänna när han hade fel runt den andre, och det kändes bra. Jae såg inte på honom som om han måste ha rätt, veta allt. Nu kanske det framstod som han gjorde det, och han hade inga problem att hjälpa den andre ifall han kunde, men han var inte tvungen att vara den personen.

"Här!" Uta räckte över filerna till Jorah just som telefonen annonserade ytterligare ett sms, vilket fick Jorah att se fundersam ut. Kanske för att Uta sällan sms:ade, normalt föredrog han samtal, raka, korta samtal. Men återigen var det annorlunda med Jae, han kunde prata om allt utan vikt och den yngre mannen hade fortfarande hans uppmärksamhet.
No. När du har uppnått den åldern jag har, och alltid har rätt, så är det inte förvånande längre. åter igen skämtande. Uta kunde inte minnas att han någonsin skämtat så här mycket med någon. Han hade minnen med modern där de skämtade, det hände med Steve, men det var inte lika vanligt som nu, och föll sig inte så enkelt.
Men det gläder mig ifall du börjar ta hand om dig själv mer!

Denis kikar in genom dörren, de möra, smala ögonen uppspärrade.. på något sätt har han fått dem dubbelt så stora.
"Är du okej?" frågar han förtvivlat oroligt och stirrar ner på blodfläckarna Jae missat på golvet. Kärlek kan göra en så jävla klantig. De mörka ögonen glider upp mot honom från mobilen, ogillande. Han hade trots allt glömt att knacka, vilket tjugofemåringen faktiskt kräver att de gör i samband med instigning av hans privata rum. Dock måste han hålla förstående, det måste ha låtit som att han varit döende.
"Jag mår fint Denis, bara fint." viskar han och masserar tinningen medan han sluter ögonlocken. "Kan du be någon komma med ett blodprov till mig, utan några frågor ställda, tack." Denis blinkar ett par gånger, innan han lydigt nickar.
"Javisst.." med det svaret stänger han dörren för att lämna ledaren ensam med mobilen. Jae kan nog överleva med endast den, skrivandes med Uta.

Måste jag påminna dig om att du endast är två år äldre? Jae skrattar lite åt den äldre, hur de skämtar som om de känt varandra i all evighet. Dock har han alltid känt sig lite yngre i jämförelse med Uta.. det är konstigt. Kanske de där två åren verkligen gör någon nytta, eller så är den äldre ledaren helt enkelt betydligt smartare och mer mogen.

Två väl spenderade år, när man vill bemästra konsten att alltid har rätt, så är all tid av vikt. Uta pressade send innan Jorah som försökt läsa hann göra det.
"Är det något mer jag behöver göra?" Uta fick det att låta som om de andra var hans chefer. Trotts att han hade överblick över allt, höll sig uppdaterad och läste allt som kom in, så fanns det mer brådskande saker, sådant som han var tvungen att göra med en gång, sådant som männen höll ordning på åt honom.
"Inte för närvarande" svarade Jorah och Uta nickade, en sekund övervägandes att återgå till sitt rum, men han behövde göra något. Något som inte var krävande men som kunde sysselsätta honom mellan Jae's meddelande. När han åter tog upp telefonen såg hans mannar konstigt på honom och Uta suckade, gåendes emot garaget.
Jag finner det nästan förunderligt att mina mannars ögon inte föll ur, så som de såg på mig för att jag sms:ade. Uta undrade om den andre hade upplevt det, men kanske hade han inte lika mycket arbete som krävde hans uppmärksamhet och han kunde undkomma sina mannar.

Uta stannade framför motorcykeln, det hade varit år sedan han gjorde något med den, men han kunde använda sina få kunskaper till att mecka med den, och när han misslyckades totalt, skulle hans mekaniker ordna den igen, åt honom. Det var som någon oskriven regel mellan dem, hade varit förr åtminstone, men när han klev in i garaget igen, var det som ingen tid gått. Mannen han anställt vid namn Joseph, gav honom en nick och Uta satte sig framför fordonet för att börja.

Kanske, men du kommer alltid ligga två år före, orättvist! svarar Jae som ett simpelt konstaterande, även om han ska försöka ta vara på dessa två år, tills han når tjugosju ska de två åren ha gjort nytta. Kanske lite svårt att bara bestämma sig sådär, men Jae har fortfarande mycket att lära sig, och han ser framemot det. Nu när han inte får visa sitt ansikte ute för andra, finns det mycket tid att döda. Det vill säga, den tid han inte arbetar eller umgås med Uta på ett eller ett annat sätt.

En liten knackning hörs över rummet, och Jae tvingar upp sin svaga kropp från sängen för att öppna dörren. Nej han vill inte låta någon annan stiga in och se vad som hänt. Det skulle inte göra någon bra.
"Ja?" säger han med höjda ögonbryn och synar mannen från topp till tå. Mannen böjer lite på huvudet, visar sin respekt innan han räcker fram blodprovet han tagit med till ledaren. "Tack så mycket." med ett varmt litet leende stänger han dörren efter honom. Jaså, är det bortom det vanliga? Känner mig väldigt speciell. Efter han skickat meddelandet trycker han in sprutan i armvecket.

Livet är sällan rättvist.
Svarade Uta enkelt, det var inte så att det var en situation de kunde göra något åt. Såvida Uta inte försatte sig själv i koma under två år och den yngre läste på. Då skulle deras erfarenhet vara den samme, trotts ålderskillnaden. En löjlig plan så det fanns inte ens en mening att nämna den till den andre.

Uta torkade av händerna på handduken bredvid sig när telefonen blingade till igen.
Jag brukar sällan om än aldrig sms:a, så de finner det annorlunda. Kanske förståeligt, men inte mindre irriterande.
Kanske var det konstigt att han nästan aldrig sms:ade, men han föredrog verkligen samtal över text, eller hade gjort. Han fann meddelandena mellan honom och Jae avslappnande och roande till och med.
Dessutom är du alltid speciell!
Det var sant, den andra mannen var speciell, han hade skapat så många förändringar hos Uta på bara den korta tiden de känt varandra. Uta la ner telefonen igen, innan han tog upp skiftnyckeln för att skruva upp muttern.

Det var inte så att Jae hade varit seriös med sin kommentar, det är väl klart att livet är orättvist. Efter allt som pågått i hans liv vet han det till hundra procent, dock verkar det inte som att den äldre ledaren förstått den ironiska tonen. Vilket är förståeligt, det är svårt att förmedla det på ett sms. En av många anledningar till att Jae föredrar att konversera ansikte mot ansikte, han själv har det mycket lättare att läsa av människor då. Jag vet, det var ett skämt. Knappar han in som svar innan han ställer in blodprovet i en liten kylväska, tillräckligt liten för att få plats i den magra handen.

Då är vi två om den saken.
Efter att ha svarat och bytt om till något lite mer folkvänligt öppnar han dörren till rummet, och låter benen föra honom genom den långa hallen.
"Jae, är du verkligen säker på att det är en bra ide? Folk kan se dig." hör han Mikes, en av vakternas röst säga medan han skyndar efter honom. Jae pekar upp mot ansiktsmasken han trätt över ansiktet, plus solglasögonen som skymmer de välkända ögonen. "Du ser mer ut som en popartist med de där på.."
"Hellre det än någon som ska vara död, inte sant?" med ett lätt skratt slår han sig ner i bilen, fastbesluten i att köra själv. Nej, ingen av hans mannar, eller chaufför ska få följa efter honom. "Jag är tillbaka om drygt en timme, bekymra er inte." med de orden stänger han bildörren efter sig, och ögonen sjunker på nytt ner mot mobilen. En liten rodnad stryker sig över kinderna, och Jae finner sig tacksam för masken.. om Mike sett rodnaden skulle de definitivt börja undra. Du med ♥

Uta tittade på vad som hade varit en funktionell motorcykel när han började och nu var...ja något annat, när telefonen plingade till och han synade meddelandet. God he should have got that it was a joke, men det var svårt att avläsa någons ton i meddelanden, så länge du inte kände dem utan och innan. Han hoppades att han skulle komma dit med Jae en dag, när den andre kunde skriva något som verkade utan förståelse för alla andra, men Uta skulle veta.
Sorry for not getting that.
Uta såg sedan på motorcykeln innan han tog en bild och skickade till Jae.
Well being a mechanic isn't one of my strong sides. Haha.
Han var förvånad över hur enkelt det var att erkänna sina brister för den andre, hade det varit någon annan hade han aldrig medgett det, särskilt inte frivilligt.

Uta kunde inte låta bli att le över hur lika de var på vissa aspekter, hur de kunde få varandra att göra saker som var ovanligt. Men som innan så insåg Uta att han inte hade något emot att göra nya saker ifall det var med Jae.
I was born a special snowflake, or how kids describes it now days.

Ingenting att be om ursäkt över, förstår du väl! Jae skriver snabbt på mobilen innan han backar ut ur sin plats i det stora garaget. Han kör och kör, bilresan kanske tar runt femton minuter innan han når den destination han tvingat sig själv till efter förmiddagens händelser. När han väl kan kliva ut ur bilen, och återfå sitt fokus på mobilen så kan han inte undgå att fnissa till. Åh jösses, han måste se urlöjlig ut. En av ytterst få.

Näven knackar försiktigt på dörren, han hade förvarnat James om att han skulle dyka upp, så förhoppningsvis har han inget annat för sig.
"Jae!" tjuter han glatt och håller dörren öppen för den yngre. James är en av de få människor han känt sedan han var ung. En av få människor han faktiskt konverserat med, och en av få människor som Jae även inte hade något emot att hamna i sängen med. Nej, de har hållit på sedan Jae var fjorton, väldigt tävlingsinriktade utan några psykiska känslor jämte den andre parten. Dock är det inte det Jae söker den här gången. "Vi träffades för bara någon vecka sedan, vad ger mig den äran?" En hand glider upp mot tjugofemåringens kind, och han skakar av sig den snabbt. Nej, endast Uta. Allt känns så förbaskat fel med någon annan.
"Jag är inte ute efter det." svarar han med en lätt liten fnysning innan han rör sig mot läkarrummet. Mycket riktigt, James har alltid varit lite av en privatläkare. "Jag vill röntga mig." Mobilen plingar än en gång till, och ögonen glider per automatik ner mot den, granskar meddelandet och numret som är inborrat i hjärnan. You truly are a special snowflake.

Uta ler en aning, han kanske inte behövde be om ursäkt, men han såg inget hinder att göra det. Att orden kunde rulla över hans tunga så enkelt, med mening också. Dock så vill han svara något på meddelandet men ser inget självklart svar och tvingar därför sig själv att inte svara. Att skriva något utan någon substans till den andre var inget han ville göra. Han önskade inte att Jae skulle finna hans meddelande onödiga eller tråkiga. Istället plockar han upp en del av plåten som en gång suttit på fordonet för att måla det i en annan färg.

Uta finner till sin förvåning att det gått en stund mellan meddelandena, han hade varit så fokuserad på att få mönstren rätt att han glömt bort tiden.
Ifall det inte hade varit sant, hade jag nästan blivit förolämpad för att du höll med mig.
Uta torkade av sina fingrar på handduken innan han åter tog upp telefonen.
Pfft as I would wish to be a snowflake, it's a ridiculous description, kids this they...