~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Briañna - Palatset i Norr:
Nere i matsalen var det fullt ös. Det serverades frukost till regenter, generaler, strateger och undersåtar till dessa. Briañna hade anlänt med Rok i släptåg, eller, mer tätt tätt bakom henne. Han var som en massiv skugga. Trots det gjorde han inte mycket väsen av sig. Briañna däremot pratade på om diverse samtalsämnen. Som mat, ridturer, historia, matematik, vetenskapliga studier och det allmänna kom liksom inte lite där emellan. Hon kunde inte direkt se huruvida Rok kunde förstå vad hon sade alla gånger men han lyssnade intensivt och hummade emellanåt. Det räckte gott och väl för henne. Det var skönt att bara få stänga av för en kort stund och låtsas som om allt var som vanligt.

Men det var det ju såklart inte. Det brukade ju vara Erik som om samtalade med på väg till frukosten. Det brukade vara han som kom med intressanta upplysningar eller stabila förklaringar till hennes frågor. Han var ju trots allt många år före henne i sin utbildning. Innan hon blev till var det han, och enbart han, som skulle ta över rollen att se till folket i Norr. Nu skulle de två ha gjort det tillsammans egentligen. Men så blev det ju inte heller för nu skulle det vila på hennes axlar och enbart hennes axlar. Det var skrämmande emellanåt och det blev allt för tydligt att Erik var borta när de tog plats vid frukostbordet. Där stod Eriks vakanta stol. Briañna lät blicken glida över den en stund medan Rok tog plats på stolen till vänster om henne. Hon kunde känna hans blick på henne. Så hon vände huvudet bort från Eriks tomma stol och fortsatte diskutera, eller snarare föreläsa om, att sänka skatter till förmån för de allra fattigaste genom att dra ner på de flertalet onödiga veckobanketterna. Hon hade ju räknat ut att om de höll dem en gång i månaden snarare än en gång i veckan så skulle de kunna sänka skatten med nästan 12% för de som hade det sämst ställt. Alternativt sänka skatten 6% och sedan använda de resterande 6% till välgörande ändamål för de som inte hade något alls. Hon hade gärna diskuterat detta med Erik - han hade alltid insikter att delge - men att få yttra dem för Rok fick funka för tillfället.


Ariana - Palatset i Norr:
När Ariana anlände till matsalen, i sällskap av Viktor, landade hennes ögon genast på den vakanta stolen som tillhörde Erik. Det stramade lite i bröstkorgen och hon fnös åt synen. Erik var borta, men hon skulle minsann se till att det inte förblev så. Det var hennes uppgift, inte bara som mor, utan som regent och fru också. Hon skulle få hem sin son, landets tredje prins. Hon nickade för sig själv och i samma veva svepte blicken lite åt höger där hennes enda dotter satt. I sällskap av en brute. Ariana fnös så att näsborrarna vidgades. Men innan hon han göra något oaktsamt återtog hon kontrollen över sig själv. Ansiktet blev mjukt och hon log vackert åt alla hon passerade.

De tog plats i mitten utav bordet. Ariana vände blicken mot sin dotter som satt en stol från Viktor.
"Briañna, du är uppe tidigt idag?" sade hon mjukt. Briañna som tydligen hade varit mitt uppe i ett samtal av någon sort tystnade och såg på sin mor. Ariana log mjukt, men Briañna var inte lika vänlig.
"Ja somliga har ju saker att göra och saker att tänka på." sade Briañna surt, Ariana skakade lätt på huvude tmen lät inte leendet fallera.
"Ja, det har vi allihop." sade hon mjukt.
"Briañna, ta inte den tonen med din mor." sade Viktor, men Ariana lade bara stillsamt sin lena hand ovapå hans och sökte sin mans blick.
"Älskade, hon är upprörd över Erik. Det är vi alla, men Briañna har alltid varit lite extra - känslofylld. Det vet vi ju. Vår fina dotter. Eller hur?" Viktor mjuknade lite under Arianas ord och nickade kort.
"Men man tar inte den tonen mot sina föräldrar, oavsett." De båda vred sin blick mot Briañna som suckade och återgick till att samtala med Rok. Nu i lägre ton.

Drottning Kehlani - Hamathya Mahal, Kungliga Palatset i Söder
Kehlani satt på den enorma sängens kant iförd en av sina många drottningautstyrslar. Idag, en vinröd klänning med gyllene broderier samt en lång sjal, dupatta, med samma färger och mönster. Hon hade gått upp strax efter sin make. Saubhari var nästan alltid före henne på morgonen, ofta var han uppe redan innan solen hunnit vakna, han var till skillnad från sin fru en riktig morgonmänniska. Det var antagligen mycket praktiskt när man var kung, tiden han var uppe innan resten av slottet hunnit vakna gick att spendera på saker som låg utöver de vanliga sysslorna. Som att träna, läsa eller ibland till och med rida, som Kehlani visste att hennes make tyckte mycket om.

Men, på senare tid hade det inte ens under den tidiga morgonen varit möjligt att utföra sådana, mindre viktiga saker. Sedan Det Röda Kriget och på grund av Ashiwaryas försvinnande hade saker på Hamathya Mahal varit mer eller mindre kaos. Under kriget hade allt fokus för alla legat på just kriget, den osäkra, tillfälliga alliansen med Norr och på att utplåna deras fiende, de fasansfulla monsterna som kallades för Mongraler. Men efter kriget, då allting börjat återgå till det normala igen, hade till följd av att prinsessan försvunnit iväg från palatset med den nordiska prinsen allting vänts helt upp och ner. Kriget hade varit mycket pressande, men de hade haft kontroll. Alla visste hur saker fungerade och vad som skulle eller måste göras. Men en förrymd prinsessa, som lämnat palatset med en fiendeson, var inte något som alla visste hur de skulle hantera. Under rådsmöten med både Stora Kungliga Rådet och det mindre Kungliga Rådet hade det inte gått att få någon ordning på någonting. Folk anklagade prinsessan för högförräderi åt höger och vänster, de anklagade Norr för att ha rövat bort henne, alla kom med olika idéer och förslag till vad som borde göras och vad som kunde ha hänt, en del till och med ansåg att man skulle förklara krig mot Norr för deras inblandning i försvinnandet av en så viktig söderländsk person. Trots allt var Ashiwarya inte bara någon simpel prinsessa som gick att ersätta hur som helst, hon var på pappret även Ståthållare över Dhakair provinsen och i och med det Väktare av Den Vita Staden. Inte för att hon var särskilt aktiv i sitt ämbete, men tills dess att hon fött en arvinge kunde hon inte ersättas.

Drottningen suckade och reste sig från sängen. Trots kärleken, den starka lojaliteten från folket och allt positivt som kom med att vara drottning av Söder kunde hon ibland, fortfarande, känna en liten tyngd inom sig av sin höga position. Inte för att hon kände sig som en dålig drottning eller önskade att hon inte var gift med landets regent, utan främst på grund av stressen det innebar och en stark saknad för sitt gamla hem. Som Charbatisk kvinna var hon född och uppvuxen i Söders näst största stad, Dhakair, antagligen en av Bayrios mest fantastiska platser. Huvudstaden Garudia och hamnstaden längst ner i landet var mycket olika varandra. Trots att över 4000 år passerat sedan Garudia och Dhakair blivit ett och samma rike fanns det fortfarande tydliga skillnader mellan de två provinserna. Kehlani som var fostrad som Dhakair-Garudisk kvinna saknade ibland de särskilda kulturdragen från sin hemstad. Trots att det gått 90 år saknade hon att vakna till ljudet av havets vågor som slog mot de vita klipporna på stranden utanför hennes fönster. Hon saknade lugnet i Den Vita Staden, den vackra dialekten, språket och sammanhållningen bland Dhakair-Garudierna. Till skillnad från de övre delarna av Garundia, där sammanhållningen inte alls var densamma. Det skvallrades mycket mer i huvudstaden, stämningen var aldrig lika avslappnad som vid havet. Folket i Garudia levde mer var för sig i sina egna kretsar snarare än som de gjorde i Dhakair, där alla mer eller mindre var som en stor familj.

Den största skillnaden dessutom mellan de två städerna var hur olika de tolkade Söders viktigaste tradition. I Garudia låg vikten av familjen, främst i blodet, hedern och storleken medan Dhakairierna var mer genuina i familjens stora betydelse. I hamnstaden var man inte så noga med vem som gifte sig med vem och om de var av samma rank eller ej. Blodet och ryktet hade inte samma betydelse som i Garudia. I Dhakair var det kärleken och sammanhållningen som spelade roll, din familj behövde inte vara blodsbaserad. Din vän kunde vara lika mycket familj som ditt syskon utan problem och man välkomnade alla till sin gemenskap. Föräldrar ville se sina barn gifta och lyckliga, inte bara gifta för hederns skull. I Dhakair var kärleksäktenskap mycket mer vanligt än i Garudia och de arrangerade äktenskapen var mycket mildare. Garudias arrangerade äktenskap kunde innebära att barnen var förlovade redan från födseln men ibland inte träffades mer än en gång innan själva äktenskapet. I Dhakair var det sällsynt med födselförlovningar, man parade ihop sina barn med mycket mer omtanke. Man såg till att de träffade sin potentiella partner flera gånger innan man ens bestämde om en förlovning skulle ske. Om paret inte fungerade ihop avbröt man det hela innan någonting hann bli officiellt.

Trots att hon nu tillhörde Garudisläkten och det egentligen var tänkt att hon skulle anpassa sig till deras traditioner och seder, hade Kehlani redan innan hon fött sin son bestämt, tillsammans med Saubhari, att hennes barn skulle följa samma traditioner som hon vuxit upp med. Ingen födselförlovning, inget plötsligt, påtvingat bröllop utan bara ihopparning utifrån vad som passade hennes barn bäst. Det gällde både Lakshmari och Ashiwarya. Kehlani var fast besluten att ingen av dem två någonsin skulle giftas bort mot sin vilja. Hon satte alltid deras lycka först, framför allt annat.

Men aldrig hade hon räknat med att dotterns lycka skulle innebära en relation med fiendefolkets yngsta prins. Hur skulle hon kunnat förutse det? Situationen som uppstått orsakade inte bara kaos i det kungliga palatset, det var även kaos i Kehlanis hjärta och huvud. Hon ville att Ashiwarya skulle vara lycklig och tillåten att älska vem hon ville, men samtidigt gick det ju inte med honom, han som hon nu, kanske, var lycklig med. Det var svårt att se hur det någonsin, på något sätt, skulle gå att ansluta Letoyanernas prins i familjen. Inte nog med att det inte skulle ses med lätthet på av folket eller de mäktiga släkterna, det hela skulle även vara mycket svårt för både henne själv och särskilt hennes make. Inte bara fanns det ett stort förakt mot Norr för allt de gjort mot Söder, kungens egen yngre bror, en man som Kehlani aldrig hunnit möta, hade för mycket länge sedan också mördats av de nordiska folkets män. Exakt hur det gått till var Kehlani inte säker på, Saubhari talade aldrig om sin bror eller händelsen, men att han fortfarande inte kunnat släppa sin broders död var uppenbart för henne.

Det hela var svårt, drottningen visste inte vad honom tyckte om det hela eller vad hon skulle göra. Om det ens fanns något att göra. Det ända hon som drottning av Söder nu hade framför sig, var att vänta och fortsätta önska att hennes saknade lilla dotter som genom ett mirakel skulle komma oskadd hem igen.

Kehlani rättade till sjalen hon hade om håret och gick mot dubbeldörrarna ut från gemaket.

Freja - Byn i Öst:
Svetten rann, solen hade börjat gassa och vinden dansade mjukt genom hennes uppsatta hår. Freja frustade och kippade efter andan. I lite drygt trettio minuter hade hon tränat. Det kände skönt och som om hon hade varit utan hård träning allt för länge. Hemma, långt där borta i fjärran, så hade hon rutiner. Hon tränade varje morgon sex dagar i veckan. Fem dagar på kvällarna också och där emellan hade hon träning med kompaniet. Stora träningstider och tider då hon fokuserade mer på vissa personer. Oavsett så bestod en stor del av hennes dag av träning. Här hade det inte blivit riktigt så. Det hade blivit lite slappt, lite lugnt och lite tråkigt - faktiskt.

Men just nu, där hon stod i utkanten av byn ett tjugotal meter från hyddan Wilheim befann sig, kände det skönt i kroppen igen. Musklerna stramade lite och svetten rann som sagt. På näsan fanns svettpärlor och håret klibbade lite i nacke och panna.
"Hya!" vrålade hon ut när hon gjorde en trippelkombo med snabbsteg och kvicka sving av svärdet. Hon hade inte blivit sämre och inte heller tappat någon utav hennes fysiska styrka. Trots att det hade gått ett tag sedan hon rutinerat tränade varje dag. Hon hade ju inte helt varit utan träning, bara annan form och real sådan snarare än bara träning för träningens skull.
"Ha, tsaa!" frustade hon när hon tog ett par snabba steg, snurrade runt 360 grader med svärdet från låg till hög position - som om hon klöv en fiende på mitten. Hon tog ett par språng och tryckte ut de sista tankarna på Erik och om han var oskadd. Höjde svärdet, svingade det och klasch! lät det när det tog i något lika hårt. Järn mot järn.

Wilheim - Byn i Öst:
Han hade studerat henne ett tag. Det hårt uppsatta håret. De mjuka kurvorna av hennes kropp. De sömlösa rörelserna. Taktiken och fotarbetet. I hans ögon var hon ren perfektion. Det nästan vita håret, den bleka hyn, de något breda axlarna och de muskulösa benen. Han hade synat hennes form och fart i de magnifika stridsrörelserna. Han hade lett flertalet gånger när han fick en skymt av beslutsamheten i hennes blick. Han hade helt enkelt inte kunnat hålla sig. Hon var förförisk och kallande. Likt ingen annan kvinna han någonsin skådat. Så Wilheim hade dragit sitt egna svärd, yxan hängande på ryggen, och gått fram till henne från sitt gömställe bland trädstammarna. Höjt svärdet och antagit en hård position. Det skulle komma att kännas när hennes klinga träffade hans egna men han skulle absorbera styrkan med ett leende. Vilket han också gjorde.

Hennes ögon spärrades upp en tredjedel av en sekund innan ett slugt leende spred sig över de smala läpparna. Deras svärd hade klatschat hårt och det hade fått honom att förflyttas ett par centimeter bakåt. Hennes styrka var brutal när hon släppte den lös. Det visste han. Men fysisk rå styrka var hans specialitet, Frejas var hastighet och kombinationer. Men det betydde inte att hon var svag, snarare tvärtom. Där han bara slog och krossade fienden med brutalitet kunde hon bryta ner den samma utan att själv använda så mycket kraft. I riktig närstrid hade hon övertaget. Han kunde inte krossa fienden om den befann sig mindre än en meter från honom. Han behövde svängrum. Men det behövde inte hon. Hon kunde anpassa sig på ett helt annat sätt. Däremot krävdes mer tid för henne. För Wilheim var ett till tre slag vanligtvis allt som krävdes för att förgöra någon.

"Du är magnifik." sade han utan krusiduller eller skiftande tonläge. Som om han konstaterade att det regnade efter att han hade blivit genomvåt. Hon hånlog lite och greppade svärdet med båda sina händer. Svärdet som är mycket mindre än hans egna men inte mindre förödande för det.
"Kom an, pojken min." sade Freja med ett litet skratt och hennes ögon lyste av längtan - längtan efter att få träna på riktigt. Efter strid och kamp. Så han gjorde det som ingen gentleman hade gjort. Han skrattade och vinklade upp sitt svärd, drog det i en cirkel så att hon blev tvungen att ta ett steg bakåt från trycket. I rå styrka hade han övertaget. Det visste de båda. Hennes ord gäckade honom, fick det att brinna i bröstkorgen. Men han visade det inte utåt i mer än ett litet snett leende för en kort sekund. Sedan höjde han sitt massiva svärd och inledde sin attack med ett språng. Hon mötte honom självklart med lika stark entusiasm och det gnistrade mellan dem när svärden möttes. Kampen fick något att vakna inom honom, ett minne. Från nästan 6 veckor sedan.

Det stank. Allt var smutsigt och lerigt. Krigarna var trötta och skadade. Han hade patrullerat genom lägret för att få en överblick av skador, tillstånd och känslan bland krigarna. De flesta såg deprimerande låg ut. Det hade pågått ett tag nu och det kändes som om tvivel och hopplöshet spred sig allt för hastigt bland rankerna. Själv var han peppad likt aldrig förr. Detta var vad han hade tränat för hela sitt liv. Vad han hade arbetat och slitit för. Ett äkta krig med blodspill, smärta och råhet som överstiger allt han tidigare skådat. Det var helt enkelt fantastiskt. Aldrig hade han känt sig mer levande. full av energi och ett tydligt mål i sikte. Krossa Mongralerna. Förgöra motståndaren och krossa så många fiender som möjligt på så kort tid som möjligt. Det var ljuvligt. Krigets stank, dess brutalitet och kaoset. Det organiserade kaoset. Ljudet av klingande järn och skrik. Han var i sitt essen.

"FRAMÅT!" rösten seglade över krigarnas huvud likt en order från ovan. Hon gnistrade mitt bland all förgörelse.
"BACKA INTE MANNAR! ATTACK!" vrålade hon vidare med sådan styrka att ingen kunde ignorera hennes order. Inte ens han själv som vanligtvis var den som gav order, inte tog emot dem. Hennes order var inte ens ämnad honom men han tog den till sig likaså. Ett grymt leende spred sig över hans ansikte och blodstörsten gurglade i halsen. Han gav ifrån sig ett vrål och löpte in i slaget. Rakt in mot dess mest kaotiska centrum där allt var fantastiskt fruktansvärt blodigt. Han hade övergivit svärdet som hängde vid hans midja i förmån för den gigantiska yxan. Wilheim kände dess bekanta vikt i sina nävar, dess tunga framdel och varje kurva från graveringarna i dess långa handtag. Han svingade den likt inget annat. Drömde ner den med sådan brutal styrka i närmsta fiende att marken sprack när den tog i och klöv den smutsiga Mongralen i två halvor. Han skrockade så att bröstkorgen skälvde - men inget ljud lämnade honom. Stod man inte alldeles nära kunde man inte urskilja det maniskt mordiska som glänst likt lågor i hans ögon. Detta var vad han var ämnad för. Förgörelse och krig.

"TRYCK DEM BAKÅT!" hennes röst skorrade i hans öron, han såg till vänster där hon befann sig. Nerstänkt med blod - från fiende och vän. Hennes hår vitt. Hennes kropp stabil. De kvicka rörelserna och den fysiska styrkan hon pressade fienden med var magnifik på så många sätt. Och han tyckte sig, för ett ögonblick, se ett leende på hennes läppar. Det räckte. Han hade älskat henne länge men just där och då exploderade det inom honom och han svingade sin yxa med ett vrål. Tre Mongraler föll från ett enda sving. Han pressade sig närmre henne. Ville vara del av hennes krig och bada i dess vidrighet med henne vid sin sida. Kanske då skulle hon se honom. Kanske då skulle hon upptäcka honom. Se honom för den krigare han var och kanske upptäcka honom som man - mer än en general i ett annat kompani. Tanken sporrade honom, tillsammans med vrål, skrik och krigsrop. Han löpte med svingande yxa genom slagfältet. Lika mycket för att synas för henne som för den krampande törsten som pressade honom inifrån och ut. Det var här han hörde hemma. Nästan hela livet hade han varit uttråkad. Men inte här. Inte nu. Detta var livet för honom. Krig och hon. Blod och hon. Vrål och hon. Smärta och hon. Stank och hon. Deras blickar möttes och gnistor tändes till när de tillsammans gjorde utfall mot en gruppering av Mongraler. Hans yxa och hennes svärd. Hennes kvicka rörelser med hans brutala styrka. De var en där på slagfältet för en kort stund.

Han hade tappat fokus för någon sekund och det hade varit hans första och sista misstag. Nu var hennes klinga tryckt mot hans strupe av kvinnan han älskade mer än han trodde var möjligt.
"Du förlorar..." viskade hon i hans öra så att han kunde känna hennes andedräkt.
"Du med." svarade han stillsamt och tryckte lite hårdare med sin yxa som mirakulöst hade hamnat med klingans blad mot hennes mittpunkt.
"Tsk..!" fräste hon och backade undan, "igen!" gapade hon och tog sats. Han log hånfullt och gjorde utfall mot henne. Deras kroppar svettiga, hans lungor hävde och blicken följde var enda kontrollerad rörelse som hon gjorde. Parerade, attackerade. Om och om igen. Utfall och baksteg. Deras slag klingade genom skogen men ingen av dem vrålade eller gapade mer än nödvändigt. De föll in i ett fokuserat tillstånd, omgivningen suddades ut för honom och han tyckte sig efter nästan en timme kunna skymta den där hettan i hennes blick som skvallrade om att hon var riktigt triggad, snart skulle hon gå fullt ut och det skulle komma att krävas allt han hade för att hålla henne i styr. Vem som helst av dem kunde vinna det här, inget var tydligt - mer än att han hade funnit sin framtida fru. Med skönhet, blodtörst och allt han hade trott att han aldrig skulle kunna få. Hon var allt i ett enda paket.

Drottning Kehlani - Hamathya Mahal, Kungliga Palatset i Söder
Hennes steg ekade lätt genom de långa korridorerna i palatset. Det var ovanligt tomt denna morgonen. Palatset vaknade alltid mycket tidigare, folk hade redan hunnit till sina sysslor för dagen. Kehlani suckade för sig själv. Trots att nästan allt egentligen var precis som vanligt kändes det inte alls så. Saknaden av hennes dotter fick allt att kännas annorlunda - och tungt. Hon hade ingen som helst lust att utföra sina uppgifter som drottning den dagen, ingen lust alls förutom till att vara mor vilket hon inte kunde. Ashiwarya var borta och Lakshmari påväg till Dhakair för att utföra uppgifter hans far givit honom. Båda hennes barn var borta, hennes make upptagen i sitt ämbete som kung och hon kunde inte känna sig mer ensam.

Förutom med hennes son och Saubhari kunde hon inte tala med någon om sin saknad och oro för Ashiwarya. Både för hennes egen och prinsessan skull. För hennes egen skull eftersom hon då skulle uppfattas som svag och blödig för någon som enligt de allra flesta, förrått kungariket mycket illa. För Ashiwaryas skull eftersom det antagligen inte skulle göra hennes situation något bättre. För att inte tala om det gamla ryktet. Kehlani visste alltför väl om att de urgamla anklagelserna om att prinsessan egentligen var en förklädd demon som förhäxat kungen och drottningen börjat bubbla upp allt mer sedan hennes försvinnande. Ashiwarya hade alltid varit förföljd på grund av det nonsens folk för länge sedan hittat på om hur hennes mor, Kehlanis syster, och far mördats många år tidigare. Det gjorde fortfarande drottningen vred bara av tanken på vilka och hur många ormar som uppenbarat sig bland de hon trott varit henne själv lojal, så fort de fått chansen att överfalla prinsessan. Inte för att de adliga egentligen trodde att Ashiwarya var någon demon, men tydligen sved det lika illa i deras ögon att drottningen behandlade en enligt dem ”oäkting” som sitt eget barn. Därför, för att undvika risken att reta upp någon eller spä på ryktet om att hon var förhäxad, höll Kehlani tyst om saknaden som sved inom henne efter sin dotter.

”God morgon ers majestät.”
Kehlani log mot tjänsteflickan som passerade men leendet nådde inte hela vägen upp till ögonen som det brukade. När den unga flickan inte såg det längre, lät hon mungiporna glida ner igen och bekymmersrynkan komma tillbaka. Samma bekymmersrynka kunde hennes dotter få, sällan hade hon visat den men Kehlani visste om att den fanns där. De två kunde vara slående lika på många sätt. Envisa och genuina i allt de gjorde, om de älskade någon så gjorde de det av hela sina stora hjärtan, när de engagerade sig för något gick de fullt in för det, ingen av dem lämnade något halvdant. Även om drottningen var mer extrovert lagd än Ashiwarya så trivdes hon för det mesta, precis som sin dotter, bäst i lugnare miljöer med lite mindre folk omkring sig. Dessutom hade det båda mycket lika sätt att föra, tala och röra sig samt uttrycka känslor. Det var något som gick att märka på dem ganska snabbt, till och med drottningen och prinsessan själva kunde ibland tänka på när de tedde sig lika varandra.

De trivdes bra ihop. Utöver sina likheter hade de också en del gemensamt. Fast att Kehlani var en bra bit äldre än Ashiwarya hade de nästan alltid kunnat sitta och samtala nästan som väninnor. Eftersom de talade samma förstaspråk, Gammal Garudiska, från början vuxit upp i samma stad, delade entusiasmen för musik och då Ashiwarya var mycket klok och högutbildad hade de alltid haft något att tala om - fast att Kehlani förstås var den som pratade på mest. Då prinsessan varit yngre hade Kehlani och hon ofta druckit te eller gått på promenader ihop när det fanns tid till det. På senare år hade det inte blivit så mycket sånt, vilket grämde drottningen något hemskt mycket nu när hon visste att det kanske aldrig skulle vara möjligt igen.

Hon hade stannat upp, plötsligt, framför ett par tunga dubbeldörrar med gyllene detaljer och ingraveringar. Det här var dörrarna in till prinsessan gemak och övriga rum, det var inte alls hit drottningen varit påväg. Hur i all sin dar hade hon kunnat gå så fel? Ashiwaryas kammare låg långt från kungen och drottningens gemak och det mesta annat är den delen. Vad gjorde hon här? Men, istället för att vända sig om igen och gå tillbaka dit hon tidigare tänkt att gå, lossade hon på en av sina många halssmycken och lät den glida ner i hennes hand. Det var nyckeln till prinsessan rum, den hade hon burit på sig ända sedan dottern lämnat palatset ett par veckor tidigare. Varför hon gjort det var Kehlani inte helt säker på, men nu var hon glad för att ha haft den på sig. Försiktigt stack hon den gyllene nyckeln i hålet och vred om tills ett klick ljöd och dörren kunde skjutas upp.

Freja - Byn i Öst:
Det kändes för henne som om Wilheim inte riktigt fokuserade på deras träning. Som om hans tankar var någon annanstans, inte där hos henne. Det fick henne att fräsa att det skulle göra det igen. De intog sina stanser och Freja kastade sig mot honom, ordentligt uppretad. Hennes svärd klatschade med hans yxa som han hade bytt till. Det signalerade till henne att han nu var allvarlig - som hon var. De stod ansikte mot ansikte med bara järn mellan varandra. Wilheims armar expanderade allt mer, tills huden stramade och ådror syntes. De båda svettades och Freja kunde inte hindra det lilla leendet som lekte på läpparna hon slickade med toppen av sin tunga. Hon var upphetsad, irriterad och i full gång. Något med Wilheim lockade fram krigslysten inom henne. Han var en värdig motståndare.
"Hmm." skrockade Wilheim då hans blick föll på de fuktiga läpparna, "kom ann." sade han sedan och hon gjorde en hastig fint. Eggad av hans ord att kämpa hårdare. Wilheim låste henne med sin blick, vart hon än tog sig var han där. Det var en komplex dans som bara de två kunde genomföra.

Freja löpte från sida till sida, snurrade runt och lyckades ta sig in bakom honom. Tippen utav hennes sylvassa svärd pressades mot hans svank medan hon greppade hans axel med sin vänstra hand.
"Du förlorar." viskade hon, hoppade bakåt samtidigt som hon släppte honom och undvek precis eggen av hans skimrande yxa.
"Igen." frustade han medan svetten rann längs med hans ansikte och armar. Freja log, slickade sig om läpparna och greppade svärdet med båda sina händer, rusade mot honom. tog ett beräknat hopp, placerade sin ena fot på hans lår och sköt sig själv upp i luften. Snurrade och landade bakom honom innan han hann reagera med sin stora kropp. Tippen av svärdet mot hans mjukaste kroppsdel, sidan av magen.
"Du förlorar igen. Så synd." hånlog hon fram men hon hade inte räknat med Wilheims långa armar i det hela.
"Du med," sade han finurligt och hon såg ner. Hans dolk var tryckt mot hennes navel.
"Tsk..!" hon fnyste irriterat och tog ett kliv bakåt, "barbar." väste hon. Men Wilheim log,
"Du hade inte velat ha mig i någon annan form älskade." hans röst var len men brutalt ärlig.

Han hade rätt också. Det visste hon. Freja skulle aldrig vilja ha något annat än en barbariskt brutal krigare. Han krigslust och styrka drog henne mot honom likt en falb till ljus. Frågan hon inte kunde sluta ställa i sitt egna huvud var varför hon aldrig hade sett honom som mer än en general tidigare? Han hade inte riktigt varit en i mängden men nästan. Innan Röda Kriget hade de knappt spenderat någon tid tillsammans. De tillhörde olika kompanier, hade hand om skilda uppdrag och uppgifter. Endast under möten mellan alla generaler och i rådsmöten hade de mött varandra och då hade ingen av dem talat med varandra direkt, indirekt ja men inte direkt. Han var tyst och talade bara när det var nödvändigt och Freja var inte den som talade innan hon hade något konkret att yttra. De andra generalerna hade fått käbbla och diskutera medan hon var typen som lät tankarna formas färdigt innan de lämnade hennes mun så hon och Wilheim, de hade inte direkt känt varandra. Visst hade hon känt hans blickar på henne ibland. Kände hans energi förändras när hon råkade se på honom samtidigt. Men aldrig hade hon sett honom helt och hållet och aldrig hade hon förstått vad som pågick inom honom.

Hon hade helt enkelt behandlat honom som de andra generalerna. Får ju inte glömma att Erik var en stor dela v mitt liv. En mittpunkt. Vi sågs alltid tillsammans och nog gick det rykten alltid. Kanske höll det honom borta? Respekt för prinsen. Eller, kanske bara lojalitet mot härskarna? Fan vet jag. Tanken gjorde henne än mer irriterad och frustrerad. Varför hade han inte bara sagt något till henne egentligen? Hade inte det underlättat för dem båda från början? Om hon hade fått möjligheten att se honom som något annat än en distanserad general. Freja lät tankarna ta för mycket plats och för mycket fokus från träningen. Wilheims yxa missade henne med bara någon millimeter då hon haltade till i en rörelse - hon lyckades dra undan sitt ben i sista sekund innan det annars hade kluvits rakt av ovanför knät.

"FREJA!" Wilheim skrek hennes namn och ilskan bubblade upp inom henne. Det var ett nybörjarmisstag men han förstörde henne fokus. Hon kastade sig fram med ett vrål. Wilheim övergav sin yxa och fångade henne av ren reflex. De föll, hon ovanpå honom och hennes blad trycktes mot hans strupe medan hon greppade svärdet handtag med höger hand och dess egg med sin vänstra. De slog i marken och hon frustade ursinnigt, svärdet klinga tryckt mot Wilheims hals så hårt att hon drog blod. Det skrapade mot hans ljusa hy och hon sög tag hårdare med näven om klingan för att tvinga sig själv tillbaks till nuet. Vart hade ilskan ens kommit från? Hon satt frustande ovanpå mannen hon älskade med sitt svärd pressat mot en utav de mest sårbara och dyrbara delarna av kroppen. Ett tryck och allt skulle vara över. Hon skar sig själv i handen med mening för att tvinga tillbaka sig själv till nuet och bort från de ursinniga tankarna som hade tagit över henne. Tankarna om att hon hade inte varit värdefull nog att kämpa för. Hon hade inte varit viktig nog för att ens tala till och inte speciell nog för att han ens skulle anstränga sig för att få veta sanningen om hennes relation till Erik. Hon hade inte varit tillräcklig för Wilheim att kämpa för. Det gjorde henne ursinnig att mannen hon älskade hade avstått henne. Hållit distans och inte gett dem en chans.

Hjärtat bultade i bröstkorgen och tårarna vällde upp. Ovälkomna och salta. Det sved i ögonvrårna. Hennes blick registrerade att Wilheims mun rörde sig men hon kunde inte höra vad han sade över susandet i öronen från den rusande pulsen. Hon kände hans nävar om hennes handleder och trycket han använde för att hon inte skulle trycka klingan hårdare mot hans ömtåliga hals som gnistrade av svett i morgonsolen. Hon hulkade, okvinnligt och fult.
"...kade..du..släpp..." Wilheims ord började nå henne, likt fåglarnas kvitter och suset av vinden, "Älskade, du skadar dig, släpp." var orden han yttrade där hon låg med svärdet mot hans strupe. Skadar mig..? Mig..?
"Det är din hals..." hulkade hon ut och Wilheim pressade en punkt på hennes vänstra handled vilket fick hennes nerver att reflexmässigt öppna handen. Hon tappade greppet om klingan och i samma stund slappnade hennes axlar av och hon såg honom. Verkligen såg honom medan ilskan tappade mark. Hans ansikte var fläckat av hennes egna tårar och det gjorde henne förbannad. Att han hade makten att få henne att gråta och känns som hon gjorde. Om det var kärlek, att ge all makt och kontroll till en annan - var det något hon verkligen ville ha?
"Sluta." Hon drog ett skakigt andetag när han talade till henne med sådan bestämdhet. Svärdet gled ner på marken och Freja rätade på sig lite.
"Sluta," sade Wilheim igen och greppade hennes skadade hand med sin ena och lade den andra på hennes höftben, "sluta tänka vad det än är du tänker. Gör ont att se dig smärtas." Hans ord var råa och ärliga - som alltid - och det pressade på den där ömma punkten i hennes bröstkorg. Hon var svag för honom. Han gjorde henne svag.

Wilheim använde sin magi för att hela både sig själv och henne medan Freja satt stel och tyst ovanpå honom. Hon var arg och rädd, en farlig kombination av känslor för en stridskvinna att känna i närheten av andra. Hon hade aldrig varit bra på att kontrollera de känslorna när de var personliga. Det var ingen skillnad nu. Hennes kropp skrek efter att greppa svärdet och avsluta allt. Utplåna det som gjorde henne svag. Samtidigt, samtidigt kämpade två andra känslor om henne uppmärksamhet - kärleken för honom och lyckan hon enbart kände i hans närhet. Känslor hon aldrig hade upplevt innan honom. Det var för mycket. Hon var inte en känslosam kvinna, hon var en fysisk kvinna. Detta var för mycket på en och samma gång att känna.
"Var jag inte värd din ansträngning?" frågade hon andlöst medan tårarna torkade på hennes kinder och det blå ljuset slutade skina från Wilheim.
"Du är värd allt."
"Men inte då, innan."
"Jo."
Men du-"
"Allt är inte så lätt."
"Va?"
"Freja, allt är inte så lätt som det verkar i ditt huvud."
"Vad.. Vad menar du?"
"Du är värd allt. Det är vad jag menar."

De var stilla. Han under henne, hon i kontroll och han undergiven henne. Som om han hade läst hennes tankar och givit henne det hon krävde, för en stund. Men han sade inget mer, gav ingen mer förklaring och det var inget svar på de hundratals frågorna som snurrade i Frejas huvud. Men på något konstigt sätt så var det tillräckligt just då. Som om han hade släckt en brand inom honom genom att vara - ja genom att bara vara han. Hon såg honom i ögonen och där fanns allt blottat men hon kunde inte läsa det, kunde inte se vad hans ögon sade till henne. Men det hon behövde fanns dolt där inom honom. Det fanns, och det var kanske tillräckligt. Just nu.
"Du kämpade inte för mig heller. Jag var ingen för dig, Freja. Bara ett uttryckslöst ansikte bland många andra. För dig var jag ingen även om du var så mycket för mig långt innan allt detta." Hans ord chockade henne till stelhet, för orden han talade var sanna. Hon hade aldrig gett honom en chans eller en öppning trots att hon hade känt hans blickar och energin som han utstrålade. Trots att andra generaler hade påpekat att Wilheim var annorlunda sen hon blev en utav dem. De hade båda felat. Hon insåg det. Men varför gjorde det då fortfarande henne så ursinnigt förbannad att han inte hade fixat situationen?
"Du gav mig ingen anledning." sade Freja, stillsamt.
"Och du gav inte mig någon heller." svarade Wilheim. Hon nickade stelt. Han hade inte fel.
"Du kunde ha-"
"Nej Freja, det kunde jag inte. Du är olik alla andra kvinnor. Inga ord hade nått dig."
"Du nådde mig ju." Wilheim log mjukt mot henne,
"Ja, med yxa och svärd. Inte ord." Freja nickade eftertänksamt. Var hon en sådan människa? Visste Wilheim mer om henne än hon själv? Kunde det vara så?

Hon funderade en stund på det och desto mer hon tänkte på det desto tydligare blev det. Handlingar nådde henne men inte betydelselösa ord som inte gick att ta på. Hon behövde något påtagligt. Något konkret. Som blodet på hennes svärd, det knastrande ljudet från krossade ben eller det tunga motståndet som kändes när svärdet pressades in i kött. Hon behövde sådant, inte tomma ord. Ord som lätt kunde brytas eller förföra, ljugas ut eller konstrueras till en annans förmån.
"Förlåt mig." sade hon slutligen och placerade sin fria hand över hans nu sårfria hals. Wilheim log och strök med tummen upp och ner över hennes skakande lår.
"Du älskar mig." sade han bara, som om vad hon hade gjort mot honom var det mest naturliga. Hon drog ihop ögonbrynen så att en fundersam rynka dök upp däremellan. Wilheim skrockade,
"Är glad att jag är dig värdefull." sade han och Freja förstod inte riktigt vad han menade men det behövde hon inte heller just då. Han förlåt henne och det var det enda viktiga.

Layan - Söder
Hon hade tidigt på morgonen, redan innan solen hunnit gå upp, suttit i sin boning i helarnas delar av Hamathya Mahal och gjort sig i ordning inför dagen då färgugglan flaxat in genom ett öppet fönster. Den hade haft Leelas brev fastbundet om benet som Layan läst så fort hon fått loss det. I brevet svarade hennes svägerska på hennes oro angående Mayya och Parvati men berättade också om vilken situation som uppstått i Öst, där hon befann sig. Hon förklarade vad Priyanka och Ranveer gjort mot prinsessan, om det brutala mordförsöket som mot alla odds misslyckats utan att paret visste om det. Hon talade om att de två andra generalerna var påväg tillbaka till Söder utan henne själv och att Layan var tvungen att till varje pris hindra dem från att gå till kungen och drottningen av Söder. Själv var hon först tvungen att få kontakt med prinsessan samt resa till Väst för att hela en skada hon fått i en strid, men så fort hon kunde skulle hon återvända till Söder och styra upp allting.

Layan hade inte tvekat en sekund. Med Leelas brev hårt i handen hade hon så fort hon kunnat, med sin stora gravidmage, skyndat sig ut ur sin boning och meddelat några av sina kollegor att hon inte skulle ha möjlighet att arbeta under en tid framöver. Därefter hade hon skyndat sig igenom hela det enorma palatset, ut genom de enorma portarna och sedan bort från palatsområdet tills hon kom till huvudstadens gator. Därifrån hoppade hon på första bästa vagn som rullade förbi. Vagnarna som körde på Garudias vägar fungerade både som leveransförare och taxi. En vagn kunde både plocka upp människor som betalade en slant för att skjutsas någonstans och varor som folk betalade kusken för att leverera. Vagnar kunde ofta plocka upp flera människor och varor samtidigt och körde dem då i turordning dit de skulle - eller släppte av ddem om deras avhoppsplats låg någonstans på vägen. Vagnar användes dock enbart av samhällets medel- och lägre klass. Adliga hade antingen egna bärstolar, droskor eller för all del hästar som tog dem från en plats till en annan. Layan själv tillhörde egentligen de lägre adelskretsarna men hon hade inte tid till att göra iordning sin egen häst. Dock visade sig vagnen inte vara det bästa färdmedlet hon kunnat välja.

Vagnen var medelstor och kunde rymma upp till tio personer, möjligtvis femton eller tjugo om de knödde ihop sig riktigt mycket. Den drogs för ovanlighetens skull av en ensam mörkbrun häst. Vanligtvis drogs vagnar sällan av riktiga hästar utan oftast av alla möjliga olika djur, såsom åsnor, mulåsnor, kor eller till och med getter. Kusken var en äldre man med vitt, lockigt, långt hår och skägg, liten och smal till kroppen och mörkare hud än vad som var vanligt i Garudia, antagligen kom han ursprungligen från Dhakair eller hade minst en förälder därifrån. Då han öppnade munnen och talade med Layan uteslöt hon snabbt det första alternativet. Han talade på så grov Garudiadialekt att han omöjligt kunde bott någon annanstans än i huvudstaden hela sitt liv.

”Var ska du åka?” frågade den äldre mannen henne med misstänksam blick. Det syntes tydligt på hennes kläder att Layan inte var någon som brukade resa med vagnar.
”Jag måste till Familjen Nayars Herrgård vid utkanten av den Östra Regnskogen. Det är bråttom.”
Kusken fnös högt.
”Åker du med vagn får du göra som vanligt folk! Det är fem i kön!”
Layan sneglade dit de andra resenärerna satt. Där fanns en flicka som såg ut att vara i 20-årsåldern med två stora lerkrukor i sin famn, en äldre man med mörkgrön turban och grå mustasch, en kvinna i 80-årsåldern med två tre små barn bredvid sig, två yngre pojkar utan tröjor på sig och en medelålders kvinna med lika brun hy som mannen som körde vagnen. Alla 9 personerna i vagnen iakttog nyfiket och oblygt den stressade adelsdamen som ville åka med. Layan vände sig mot kusken igen.
”Snälla, låt mig betala dubbelt, det är mycket bråttom!”
Den äldre mannen med tyglarna skakade på huvudet med en mycket ilsken min.
”Ingen går före i kön. Ger blanka fan i dina pengar.”
Uppenbarligen var mannen mycket negativt inställd till samhällets överklass. Layan bet sig i tungan när hon insåg att hon var tvungen att ta till en sista desperat metod.
”Jag ber dig, mina värkar har börjat!”
Hon höll med sina båda händer om sin stora mage och såg bedjande och desperat upp på kusken med sina vackra, mörkbruna gasellögon. Den äldre mannen spärrade upp ögonen för en sekund men sedan smalnade de misstänksamt av. Han tycktes se igenom hennes bluff. Layan stönade försiktigt, som för att visa på vilken smärta hon var i.
”Kör henne då tjurskalle!” ropade plötsligt kvinnan med de tre barnen i vagnen, ”hon ska ju föda närsomhelst fattar du väl! Det är bråttom!”
Layan såg mot de i vagnen samtidigt som mamman fick stöd från flera andra.
”Ja! Låt henne gå på då!” ropade flickan med lerkrukorna.
”Låt damen åka med! Nayars herrgård är inte så långt bort!” sade mannen med turban och den medelålders kvinnan nickade instämmande.
”Låt henne gå på!” ropade de två pojkarna utan tröjor och de fick stöd från mammans tre barn.
”Låt henne gå på! Låt henne åka!” ropade de nästan lika desperat som Layan tidigare varit.
Kusken muttrade surmulet någonting innan han ilsket nickade åt Layan att kliva på. Hon tackade honom tusenfalt men insåg snart att hon satt sig själv i klistret med sin lögn.

Hela vägen till herrgården var Layan tvungen att spela sina värkar genom att då och då stöna och hålla sig om magen. Inte blev det heller bättre av att människorna i vagnen hela tiden pratade och ställde frågor till henne. Särskilt mamman med de tre barnen tycktes väldigt angelägen att ta på sig rollen som barnmorska och se det på något sätt som sin plikt att fråga ut allt om Layan och hennes barn.
”Är det din första eller har du gjort detta förut?”
”Första.” svarade Layan låtsades rynka pannan i plötslig smärta.
Mamman nickade mycket allvarligt.
”Kom ihåg att andas. Hela tiden. Aldrig sluta, även under förlossningen.”
Layan nickade och stönade högt en gång.
”Jag vet, jag är… aaah… läkare på kungliga palatset.”
Mamman höjde på ögonbrynen men sedan smalnade hennes ögon av.
”Varför är du då påväg bort från palatset?” frågade hon misstänksamt, ”har inte kungen och drottningen vård nog åt sina egna undersåtar?”
Layan drog ut en lång stön medan hon snabbt försökte tänka ut hur hon skulle ta sig ur det hela.
”Jo, självklart men… aah… jag lovade min svärmor att hon skulle vara den första som höll i mitt barn.”
”Jasså, men var är fadern till det då?”
Layan kunde inte hjälpa att för ett ögonblick tappa masken vid den sista frågan. Det var fortfarande svårt för henne att acceptera och vänja sig vid det som hänt Hasin, hennes make.
”Han… är död. Han dog i Det Röda Kriget.”

Mamman och alla i vagnen tycktes dra efter andan för en sekund efter Layans avslöjande. Men sedan bröt totalt kaos ut i vagnen. Layan stirrade när den medelålders kvinnan ställde sig rakt upp i vagnen medan fortfarande rullade och vrålade åt kusken.
”KÖR DÅ FÖR TUSAN GUBBE! HON SKA FÖDA BARN ÅT EN KRIGSHJÄLTE!”
Därefter blev det fart på vagnen. Layan skrek högt då kusken klatschade hårt med piskan och hästen satte av i galopp genom Garudias gator. Inte bara var det hon som inte var beredd på den nya farten. Flickan i 20-årsåldern tappade en av sina lerkrukor så att den föll av vagnen och gick i tusen bitar på gatan. Hon ropade högt något om att hennes mor skulle döda henne, men det gick knappt att höra vad hon sade. Den äldre mannens turban flög av och blottade hans bara hjässa i samma veva som de två barbröstade små pojkarna plötsligt skrek ”här ska vi av!” och utan förvarning slängde sig av vagnen utan att ens vänta på att den skulle sakta in. Layan stirrade efter dem med hjärtat i halsgropen, att hoppa av i den hastigheten bara sådär var livsfarligt. Den medelålders kvinnan bara skrattade åt Layans förskräckta min.
”De pojkarna klarar sig!” ropade hon över ljudet av vinden, människor som skrek när de väjde undan för vagnen och hjulens gnisslande samt oroväckande dova läte när de rullade mot gruset på gatan, ”de är inte så känsliga som överklassens barn!”
Layan höjde på ögonbrynen men kom samtidigt på att hon fortfarande skulle föreställa mitt inne i plågsamma värkar och stönade genast högt för att inte avslöja sig själv.

Till sist bromsade vagnen in framför den höga gallergrinden som var ingången till Nayars herrgård. Layan fick hjälp av den äldre mannen och mamman med de tre barnen att stiga av vagnen och ta sig fram till ingången, men hon såg först noga till att betala den sura kusken tredubbelt för det han gjort. Från själva herrgårdsbyggnaden hade någon sett henne anlända och Layan kände väl igen flickan som kom springande över gräset mot henne.
”Layan! Layan! Vad gör du här vad är det som händer!?”
”Sita-”
”Hon ska föda barn tös!” ropade medelålders kvinnan från vagnen innan Layan själv hunnit svara. Sitta spärrade upp ögonen och stirrade på Layan.
”Nu!? Här!? Vad-”
”Hjälp mig in Sita. Fort.” sade Layan samtidigt som Sita öppnade grinden och började hjälpa Layan in mot huset.

Mallika Nayar, Layans svärmor, mötte Sita och Layan med hastiga steg i entrén så fort de kommit in i byggnaden.
”Layan! Vad är det frågan om? Varför kom du hit med en bondvagn!”
”De sa att hon ska föda barn!” utropade Sita innan Layan knappt hunnit öppna munnen. Mallika stirrade på Layan men innan det hann bli något mer av saken berättade snabbt Layan om sin lögn och hur hon varit tvungen att ta en vagn till herrgården. Efteråt stirrade Mallika och Sita med gapande munnar på kvinnan med den runda magen.

”Så du ljög om att du skulle föda barn för att åka med en vagn full av totala främlingar från lågklassen?” Layan nickade både generat och skamset åt det svärmodern sagt.
Mallika stirrade storögt på sin svärdotter samtidigt som hon skakade på huvudet.
”Du som var så fin och oskyldig Layan, har du redan hunnit bli som mina skamlösa barn? Som fuskar och lurendrejar åt höger och vänster?”
Layan rodnade starkt åt Mallikas ord. Hon hade verkligen helt rätt, det var typiskt Nayar att ta till fula metoder, tricks och knep för att få som de ville. Men samtidigt så var det faktiskt en nödsituation.
”Jag hade en bra anledning.”
”Ändamålet helgar medlen, vem är det nu igen som brukar säga så?”
Leela och Priyanka. Layan suckade och tog fram Leelas brev - anledningen till att hon från början kom till herrgården. Hon höll upp papiren vilket fick Mallika att rynka pannan.
”Det är från Leela.” sade Layan, ”saker har gått väldigt snett.”

Erik - Skogen i Öst:
På himlen lös solen starkt, även om den bara var halvvägs till sin högsta position. I gräset, mellan höga träd och yviga buskar låg Erik och Arya, hon på honom. Hans näve höjdes sömndrucket. Något hade väckt honom. Handen placerade han lite högra på hennes rygg medan ögonen kisade mot solljuset. Något kittlade hans kind. Friggas mule.
"Hej Frigga," viskade han och höjde sin andra hand för att ge hennes mule en tung smekning. Den var alldeles len och mjuk. Han log stillsamt och förstod att hans följeslagare hade lagt sig på ena sidan av dem för att ge skydd i deras medvetslösa tillstånd. Det fick honom att le lite bredare.
"Fina Frigga." sade han tyst och gav mulen en till klapp, hon blåste lite luft i hans öra och det tog all kraft han hade för att inte börja skratta och flytta sig från den kittlande luften, "Frigga, hon sover. Sluta nu." sade han och hon frustade lite försiktigt, hennes djupa ögon var nästintill bottenlösa och där fanns mer kommunikation än vad som syntes i de flesta människoögon. Som om hon förstod situationen flyttade hon mulen så hennes käke nuddade toppen utav hans huvud. Erik placerade båda sina nävar ovanpå Arya och drog in doften av henne. fyllde lungorna tills det stack i dem från expansionen. Allt var stilla omkring dem och att ha Frigga bredvid, Arya ovanpå och det mjuka gräset under sig vaggade honom till sömns igen.


Freja - Hyddan i Öst:
De hade övergivit träningen. Mer köttsliga tankar hade slingrat sig in. Hennes kropp pulserade och bultade, hans hud brände henne nästan. Som Wilheim kunde antända henne med blotta beröringen från de hårda händerna. Hans händer gled in under tyget som skylde hennes överkropp. De var båda svettiga från träningen och lungorna kändes för små för luften som rullade ner i dem. Hon slingrade sina fingrar in i hans grova hår i nacken och greppade reflexmässigt. De hade inte hunnit längre än innanför dörren innan de föll ner i en hög på golvet, där de nu befann sig.

Träplankorna var sträva mot hennes rygg och trots det var hon inte obekväm på något sätt. Kläderna lämnade deras kroppar och i samma stund förstod Freja verkligen vad Wilheim hade menat. Att ord inte nådde henne men handlingar gjorde det. Det var hans handlingar som brände mellan deras hud. Hans handlingar som eggade på henne i deras maniska sammanbindning. Hans handlingar som värmde henne inifrån och ut, som fick blodet att susa i öronen och hjärtat att dundra likt en pluton av hataris. Oavsett vad han sade så var det det han gjorde som fångade henne helt och hållet. Att han övergav yxan och fångade henne. Greppade hennes kropp med äganderätt. Kysste hennes fuktiga läppar med hast och tryck. Lät henne se honom i hans mest nakna och sårbara tillstånd.

Det hela var nästan för mycket. Deras kroppar, deras lust och det som brann klart däremellan. Kärlek i dess råaste, mest brutala form. Freja övergav allt för honom. Hennes blick suddig i kanterna och det enda ljud som nådde henne var de som han gav ifrån sig. Han nådde henne likt ingen annan. Förstod henne likt ingen annan och för det kände hon tacksamhet men även vaksamhet. Att ge allt betydde även att hon kunde förlora allt. Det var hon inte redo för. Men från vad hon kunde utläsa av Wilheims febrila rörelser så hade han inga tankar på att bestjäla henne, bara vörda henne. Det var berusande. Som bubblar i blodet eller ruset från att befinna sig mitt i ett blodigt slagfält.
"Frej-ja..." hissade han ut när de förenades på ett fysiskt plan och hon tog öppet emot honom. Omslöt honom och lät alla förbehåll glida ut ur hennes tankar i fördel för nuet. För honom. De släppte i samklang ut animaliska läten av rå passion. Sådan passion som enbart två människor insvepta i brysk kärlek utan hämningar kan avnjuta.

Priyanka - Söder
Hennes mungipor hade inte sjunkit ner en enda gång under hela resan tillbaka till Söder. Inte ens då hon sagt adjö till sin make vid gränsen mot Norr hade hennes triumf eller förnöjelse blivit mindre. Ranveer skulle stanna ett antal veckor med sina män vid gränsbevakningen innan han återvände till Söder där paret tillsammans skulle fortsätta på sin plan att dölja mordet på prinsessan inför kungen och drottningen. Förhoppningsvis skulle även Leela hunnit tillbaka vid det laget vilket stärkte lögnens trovärdighet. Kungen skulle bli rasande av att höra hur Norr med fruktansvärda metoder mördat prinsessan och då förklara krig mot grannlandet, barbarerna skulle slås ner och förslavas och allt skulle bli som det var menat. Så som hennes far alltid lärt sin äldsta dotter att det skulle vara. Priyanka var mycket nöjd med sig själv, hon hade lyckats göra det som så många människor i så många år försökt göra utan framgång, hon hade uppfyllt sin farmors och sin faders önskan och krossat kungahusets skamfläck. Demonprinsessan var död, äntligen.

Hon hade tagit vägen genom regnskogen hem för att inte synas på gatorna i Garudia. Om någon såg henne och rapporterade till regenterna att hon var tillbaka i Söder helt ensam skulle planen som hon och Ranveer gjort upp gå helt i stöpet. Dessutom ville hon först av allt besöka sin mor, som bodde i det som numera var Leelas herrgård alldeles vid kanten av regnskogen. Oavsett hur mycket hennes far och farmor talat illa om Priyankas mor och försökt intala henne att kvinnan var en otacksam skamfläck så hade Priyanka aldrig lyckats hata sin mamma. Särskilt inte efter faderns bortgång. Mallika Nayar hade trots allt som Priyanka fått höra om henne, alltid enbart framstått som kärleksfull och god mot sin dotter vilket gjort att Priyanka, särskilt efter sin fars död, alltid hade älskat henne högt. Därför, var hon nu också den första som skulle få höra hur demonprinsessan egentligen dött.

När hon kom fram till sitt familjehem, det som numera var Leelas herrgård, hade solen precis börjat gå upp över trädtopparna och fåglarna sjöng för fullt runt den vackra byggnaden. Priyanka ledde in sin häst, Daeva, i stallet och slängde tyglarna åt en tjänarpojke.
”Hon är trött och hungrig. Se till att hon kan vila upp sig ordentligt.” sade hon och vände sig om utan att ge pojken så mycket som en chans att svara. Hon hade aldrig tyckt om tjänstefolk, människor med lägre klass var skamliga och dög inte till något annat än att underkasta sig överklassen - hade hennes farmor lärt henne.

Två män stod vakt utanför porten in till herrgårdsbyggnaden - legosoldater systern hyrt in som skydd för deras mamma under tiden hon själv var borta. Priyanka brydde sig inte om deras blickar då hon passerade in i byggnaden. Hon hade sett samma män stå vakt där förut när Leela varit bortrest i sitt yrke, de visste vem hon var och att hon skulle respekteras och om så nödvändigt, lydas.

Priyanka kom in i entrén, fortfarande med ett mycket självgott leende på läpparna och styrde stegen mot en av de mindre salongerna där modern brukade hålla till. Till hennes stora besvikelse fanns inte hennes mor i rummet utan istället någon helt annan hon ogillade starkt.
”Du.” sade hon med avsmak i rösten samtidigt som leendet och glädjen snabbt ersattes av ilska.

Layan - Leelas herrgård i Söder
”Priyanka.” hon reste sig upp med viss möda från sittkudden, hon var i sista månaden av sin graviditet, att röra sig var inte lätt. I brevet hon fått av Leela samma morgon hade generalen varit mycket tydlig med att trots Layans oro angående Mayya och Parvati, fanns det ännu mer akuta saker som måste hanteras först, vilket hon haft rätt i. Priyanka hade kommit hem till Söder tidigare än förväntat och trots att Layan mycket väl visste om svägerskans ogillande mot henne, tycktes någonting ovanligt mörkt ligga över generalen då hon kom in i salongen. Layan, som ensam gravid kvinna, hade inte en chans att själv hantera Priyanka och Ranveer då de precis kommit hem i tron att de lyckats mörda prinsessan av Söder. Därför hade hon vänt sig till sin svärmor, den enda personen förutom möjligtvis Leela, som Priyanka tycktes ha någon form av respekt för. Mallika hade dock för tillfället bara lämnat salongen för att tala med tjänstefolket om att göra i ordning ett rum så att Layan kunde stanna under en tid på herrgården. Men självklart skulle Priyanka dyka upp just när Layans försäkran om beskydd inte fanns där.

”Vad gör du här?” sade Priyanka kallt då Layan lyckats resa på sig och ställt sig mitt emot några meter bort.
”Jag besökte Mallika.” sade hon och lyckades nätt och jämt dölja rädslan i sin röst. Hon visste vad Priyanka var kapabel till, hur hon fått sin position som Överste General och hur lite saker som höll henne tillbaka från att leva ut monstret hon hade inom sig.
”Varför?”
”Leela skickade ett brev om vad som hänt.”
Hon höll upp papirrullen utan att texten var synlig, Priyankas ögon smalnade.
”Och vad exakt skrev hon?”
Layan svarade inte utan sänkte bara handen med brevet igen.
”Låt mig läsa det.” Priyanka tog ett steg fram men Layan backade två och skakade på huvudet.
”Nej. Leela skickade brevet till mig.”
”Hon är min syster din änka! Låt mig läsa det!”
Layan backade ytterligare ett par steg och låtsades inte om Priyankas grymma förolämpning. Layan hade älskat sin make, Hasin Nayar, som dött i Det Röda Kriget bara några månader tidigare. Sorgen efter maken var fortfarande rå och tung, hon visade det inte men att bli kallad änka gjorde fruktansvärt ont inom henne.
”Hon skickade brevet till mig! Oavsett systerskap eller ej så är det endast jag som bestämmer vem som får läsa det!”
Priyankas blick blev nu allvarligt mörk, hon spände ögonen i Layan och började hotfullt gå framåt utan att stanna upp denna gången. Layan backade längre och längre bak, hon var väldigt nära väggen nu.
”Ge hit det din-”
Det var bara fem meter mellan dem då Layan snabbt förde pappret över en brinnande oljelampa. Priyanka avbröt sig samtidigt som brevet fattade eld och brann upp på mindre än tre sekunder.
”DIN JÄVLA-!!”
Priyanka såg förbannad ut. I ilska grep hon tag om en porslinsvas som stod på ett bord i närheten och kastade den mot Layan som förskräckt höll upp armarna framför ansiktet som skydd. I sin hast att undvika vasen böjde hon också på benen och försökte huka sig, av ren reflex, utan att tänka på sin stora tunga mage. Hon tappade balansen och sjönk ner på alla fyra med ett smärtsamt stön. Porslinet skrapade i hennes huvud och slog i väggen bakom henne med ett högt krasch. De söndriga bitarna föll ner vid Layans bara fötter.

Mallika - Leelas herrgård i Söder
”PRIYANKA!”
Hon skyndade sig in i salongen med Sita hack i häl. De båda hade hört det höga ljudet från en våning ner och snabbt tagit sig tillbaka till Layan. Synen de möttes av i salongen såg brutal ut. Priyanka stod böjd över den höggravida Layan som var på alla fyra, med en hand om hennes hår och tvingade henne att böja upp huvudet i en tydligt smärtsam vinkel. Blod rann ner i Layans ansikte från en punkt i hennes huvud och porslinsskärvor från en vas låg runt kvinnornas fötter. Priyanka såg hastigt upp och backade undan från kvinnan på golvet då modern kom in. Det verkade som hon inte hade hunnit göra vad hon tänkt mot sin svägerska innan Mallika dykt upp.

”Mor jag-” började Priyanka men hann inte längre, hennes mor var ursinnig.
”Vad har du gjort!?” utropade Mallika stirrandes på svärdottern och porslinet, men krävde inte något svar då hon vände sig mot Priyanka, ”nej, jag vet redan vad du har gjort. Jag vet alldeles för väl vad du har gjort. Vad i alla heliga gudars namn har det flugit i dig!? Har du helt förlorat förståndet!?”
Priyanka öppnade munnen för att säga någonting men Mallika fortsatte.
”Visst visste jag om din avsky för prinsessan men inte trodde jag att du var lika dåraktig som din fader! Eller så trångsynt som din farmor! Och inte trodde jag att du var ett likadant monster som han som skadar sin egen familj!”
Mallikas händer var bandagerade en bit upp på hennes underarmar, vilket syntes för tillfället eftersom hon inte bar några sidenhandskar som hon brukade. Trots att det gått 88 år sedan hennes nu döda make krossat hennes handleder smärtade skadan henne fortfarande mer än vad hon lät andra veta.

”Sita, hjälp Layan till sittkuddarna igen,” sade Mallika fortfarande med ögonen på sin äldsta dotter. Sita skyndade sig att göra som hon blev tillsagd och började försiktigt att hjälpa Layan att ställa sig upp igen. Priyanka illglodde med avsky i sina ögon på de två. Mallika visste att hennes dotter avskydde sin svägerska och halvsyster. Hon hade aldrig tyckt om Layan särskilt mycket från början då hon ansett att Hasin, hennes bror, smutsade ner familjens namn genom att gifta ner sig till någon från de lägre av överklassens kretsar, men när Hasin dött några månader tidigare och Layan blivit änka hade ogillandet övergått i avsky. Precis som sin far och farmor ansåg Mallikas äldsta dotter att änklingar var skamliga. För att inte tala om utanför äktenskapligt födda oäktingar, som hennes halvsyster Sita. När Leela en gång fyra år tidigare kommit hem efter att ha utfört ett uppdrag hon tilldelats av kungen av Söder vid en by på gränsen till Norr, hade hon haft med sig två unga föräldralösa flickor hem. Det hade visat sig att Sita och hennes tvillingsyster, Mayya, besatt samma familjegåva som Leela och alla fullblodiga personer från familjen Nayar gjorde, konsten att tala med träd. Det innebar att Sita och Mayya omöjligt kunde vara annat än halvsystrar till Leela och hennes helsyskon. Leela hade själv räknat ut att på hennes faders sista uppdrag innan hans död hade han förgripit sig på tvillingarnas mamma, en fattig ung kvinna från byn Leela besökt. Modern hade dött när barnen var mycket små och de unga flickorna hade varit tvungna att helt klara sig själva på gatan fram tills Leela funnit dem och fört med sig hem till Garudia.

Både Priyanka men också Mallikas näst äldsta son, Nasim, hade blivit rasande då de fått höra om tvillingarnas existens. I deras åsikt borde halvsyskonen antingen dödas eller slängas ut på gatan igen. Vilket Leela förstås vägrat och till sina äldre syskons frustration sett till att båda flickorna stannade i hennes hem, utbildades och blev en del av familjen - mer eller mindre. Det som hänt Mayya knappt ett år senare hade eggat på både Nasims och Priyankas hat för Sita och de två vägrade acceptera henne som deras halvsyster.

”Min far var inget monster.” morrade Priyanka ut mot sin mor, ”och det är inte jag som förlorat förståndet. Det är du som inte ser vad den vidriga demonprinsessan gjort mot Leela, mot vår familj! Du och Leela är de som skadar den här familjen! Tar in oäktingar och änkor och försöker stoppa mig när jag gör allt för att rädda det som far och farmor jobbade så hårt för! Att hålla vårt blod rent och skamfritt! Hur kan du stå och säga så fruktansvärda saker om din egen make och svärmor!”
Mallikas ögon var mörka och sårade. Hon skakade långsamt på huvudet åt Priyanka och det hon sagt. Oron och sorgen för dottern värkte i hennes hjärta.
”Jag säger vad jag vill om mannen som höll mig som sexslav i 89 år och kvinnan som tog mina barn ifrån mig.” Mallikas röst var hård, ”du kan intala dig vad du vill men med sådana övertygelser är du en fara för dig själv och alla runt omkring Priyanka.”
Dottern öppnade munnen för att säga emot men Mallika fortsatte.
”Jag älskar dig min dotter, just därför säger jag det här. Du kommer aldrig att få mitt stöd vad du och Ranveer än planerar och jag kommer aldrig att låta dig fortsätta på det här viset. Så snart Leela kommer hem ska vi se till att du får vård och den hjälp som du behöver.”

Priyankas ansikte var så mörkt som det gick att bli. Hon stirrade på sin mor, ilskan brinnande i ögonen, utan att säga något. För ett ögonblick trodde Mallika att hennes dotter skulle attackera henne också. Men, utan ett ord svängde Priyanka hastigt om och stormade ut ur salongen.

Freja - Hyddan i Öst:
Naglarna på hennes bleka hand var rimmade av blod och hud. Wilheims. Nacken värkte och ömmade där ett bitmärke var placerat. Wilheims. Huden fuktig från svett. Bådas. Håret klibbade mot pannan och hennes lungor stramade. Benen skakade i takt med resten utav kroppen. Känslan var ljuvlig och för henne tidigare okänd. Hur kunde jag inte veta..? Ett gurglande fnitter undslapp henne.
"Freja..." Hennes namn viskades precis vid hennes öra, med den där bryskt grova rösten som tillhörde Wilheim. Hon vred sitt huvud för att se på honom där han låg blottad bredvid. Hans läppar mötte hennes och armen hon hade som kudde spändes, ringlade sig runt hennes nacke tills handen vilade över hennes bara bröst.
"Freja..." Hans röst kantad av uppskattning och värme trots att hans rygg var klöst, hans biceps hade blommande blåmärken efter hennes nävar och hans hals bar ett bitmärke. Hennes hand landade över märket och hon smekte det mjukt.

Hela hennes kropp kändes ljummen och mjuk, som om någon vridit ur den likt en fuktig handduk. Hon kunde fortfarande inte förstå hur hon aldrig upplevt något liknande tidigare. Hon var inte ren, långt från det faktiskt, men aldrig hade hon tidigare nått sådan extas och njutning vid någon annan mans hand. Det var världsomvändande på insidan. Trots att inget runt omkring hade förändrats var allt annorlunda.
"Skuldrel bist..."
"Skälmska best..." mumlade hon med ett ödmjukt hummande.
"Ik ferlies mysels yn jo. Jo nimme alles dat ik haw. Sûnder jo, bin ik ferlern."
"Jag förlorar mig i dig. Du tar allt jag har. Utan dig är jag, förlorad."

Orden var ömma att uttala men de krävde att höras. Hon var inte en kvinna av ord, men det var aksnke det som fick orden att slå så hårt hos Wilheim att han såg bort från henne. Som om hon hade slagit honom över ansiktet. Men han såg inte bort från henne av någon fördömd anledning. Från hans mjuknande axlar och de hårt slutna ögonen att tyda kunde hon bara se att hennes ord hade träffat en mjuk plats långt inom den råa krigaren hon precis älskat passionerat med på en hyddas golv.
"Ik bin dejinge dy't ferlern is. Leafste skat."
"Det är jag som är förlorad. Älskade skatt." I Frejas uttömda tillstånd, nådde Wilheims utandade ord fram till henne likt ord aldrig förr hade. Hon hörde dem lika tydligt som hon kände hans arm lämna henne nacke. Lika tydligt som de mjuka läpparna mot hennes bröstkorg. Lika tydligt som den grova näven som strök insidan utav hennes lår och den andre som knöts i hennes hår. Han omslöt henne, skyddade henne från världen där utanför och krossade henne från insidan. Frigiven och fångad, på samma gång. En hämmad flämtning klämde sig upp från halsen och ut mellan hennes svullna läppar när hans läppar vandrade ner mot hennes mittpunkt.
"Bist..." flämtade hon ut medan det ströva skägget strök över hennes känsliga hud som kändes allt för tight.


Briañna - Slottets bakgård i Norr:
Roks nävar greppade om hennes midja, hon stödde sig på hans armar medan han lyfte upp henne på muren vilket fick hennes knän att hamna i höjd med hans ansikte. Hon log tacksamt mot honom och svingade ben över kanten.
"Försiktigt." bannade Rok grymtande. Briañna fnittrade.
"Jag kommer inte trilla över kanten, kom, sitt med mig." sade hon och klappade med handen på den grå stenen muren var skapt utav. Rok nickade, böjde knäna och sköt ifrån. Briañna flämtade till när han landade bredvid henne med en lätt dunst. Att han kunde flytta sin bastanta kropp på det sättet förvånade henne. Det var nästan på gränsen till att tänja på de fysiska lagarna.

De satt där på muren, skilda från världen bakom dem och långt bort från världen framför. Som i ett mellanläge. Skyddade från vy av stora träd bakom och otillgängliga framifrån. Nedanför fanns inget, bara en avgrund och sedan bredde världen ut sig. Så långt ögat kunde se. Skog, berg, sjöar och kullar. Det var utsökt vackert och stillsamt. Solens gula strålar träffade henne likt en varm smekande hand. Hon slöt sina ögon och njöt. De satt likt ett litet flickebarn och en jätte, omslutna av gult sken med den mjuka vinden lekandes kring dem. Världen lyckligt ovetande och de stillsamt njutande.

Briañna slog upp ögonen och kisade mot solens skarpa strålar,
"Han finns där ute. Någonstans." Vinden bar hennes viskning, den tunna önskningen om att få se sin bror varmt omsluten likt en gåva till himlen där ovan. Rok sade inget. Han bara satt bredvid henne. Hon lutade huvudet mot hans biceps och log. Han finns där ute någonstans, lycklig med den han älskar. Även om jag aldrig får se dig igen bror så önskar jag innerligt att du minns mig för evigt. Så som jag kommer minnas dig. Alltid minnas dig. Det stack i hennes ögon då tysta tårar strilade ner för hennes kinder. Några av dem droppande från hennes lilla haka och somliga kämpade sig fram till Roks ärrklädda arm. Det smärtar mig att jag inte var värd dig längre, att jag inte dög. Var inte bra nog. Inte anledning nog. Det gör ont, fruktansvärt ont Erik. Men det är min själviska sida som talar för jag förstår varför du lämnade mig, lämnade oss.
"Jag förstår..." Hennes ögon slöts och något högg inom henne likt aldrig förr.

Tårarna kom i större mängd och hennes axlar vibrerade med tillbakahållen gråt som skakade hela henne. Hon rätade sig och ansiktet begravdes i hennes små händer. Hon grät för honom. Grät för sig själv. Grät för framtiden som var för evigt förändrad med hans beslut. som i en dimma kände hon Roks armar om sig, hur hon lyftes upp från stenmuren och placerades ovanpå hans stora lår. Sitt ansikte begravde hon i hans bringa och nävarna greppade frenetiskt tyget som var hans väst. Hon var omsluten likt en fjäril i en kokong - från alla håll. Roks hand strök hennes huvud, mjukt och försiktigt. Men utöver det gjorde han inget, sade inget. Det kändes som om hon höll på att krossas från insidan och ut. Gråten kom likt en galopperande hatari och sköljde över henne likt en lavin. Hon kunde inte stå emot eller hålla undan det. Hennes gråt hördes långt ner i avgrunden nedanför dem men stoppades av träden bakom dem. vinden bar hennes smärta ut över vidderna och solen tycktes lysa starkare för att skänka värmande tröst. Värmen som förmodligen kom från Rok snarare än den gigantiska stjärnan högt där uppe, ute i universumet.

"Han lämnade mig..." hulkade hon in i Roks bröstkorg med en snörvling. Han stelnade lite och för en sekund verkade Rok glömma av sig. Hans näve landade hårt mot hennes huvud och det fick henne att flämta till. Han ryckte till och fortsatte sedans trycka försiktigt medan hon grät.
"Han lämnade mig utan något." bölade hon okvinnligt fram, "jag förstår men ändå förstår jag inget." snyftade hon och sparkade sig själv inombords. Varför kunde han inte tagit henne med sig eller pratat med henne mer. Varför kunde han inte höra av sig och varför hade hon medlen för att kontakta honom men var inkapabel att använda dem för smärtan det skulle orsaka dem båda fysiskt. Vem hade bestämt att hon skulle genomlida ett personligt helvete? Han finns precis där men jag kan inte nå honom på något sätt... Tanken var mer än deprimerande, den var smärtande på så många sätt att hon knappt kunde stå ut.
"Bri..." Roks röst dundrade precis vid hennes öra som var tryckt mot hans bröstkorg, "Erik älska dig. Mycket. Jätte mycket. Du inte veta det?" Briañna snyftade vidare och försökte hålla sig fast vid Rok så gott hon kunde. Inte för att det spelade någon roll, han höll hennes så tryggt och säkert att det inte fanns en chans att hon skulle ha kunnat skingras från honom ens om hon så önskade.

Hennes hals var tight och hon kunde inte få fram något ord så hon bara nickade. för hon visste ju det. Men samtidigt, samtidigt var hon kanske för ung för att skilja sina egna själviska begär från allt annat. Hon ville ha sin bror tillbaka. Hon ville rida ut med honom, tälta med honom, prata med honom, kramas av honom, vara nära honom, sova bredvid honom, känna hans blick i sin nacke och veta att han är precis där. Att han finns där, för henne, hos henne, med henne. Hon varg arg och ledsen, förbannad och sårad. Men inget av det var riktat mot varken Erik eller kvinnan som hade vunnit hans hjärta och tagit honom från henne. Nej allt var riktat mot världen. Mot allt som var fel med Bayrios. Allt som var så fruktansvärt fel med dess styre, historia och nuet. Om bara världen kunde vara enad och inte segregera eller delad. Om de alla bara kunde vara ett med deras hem, deras planet, så skulle Erik aldrig ha behövt lämna sitt hem. Alla hade kunnat vara fria att älska vem som helst oberoende av klass eller härkomst. Oberoende av ursprung, språk eller historia. De alla hade kunnat vara ett folk - tillsammans. Kanske är det min själviskhet som önskar en enad värld, jag vet inte längre vad jag vill för mig och vad jag vill för alla... Har ingen aning vilken ände jag befinner mig i längre... Hennes tankar snurrade allt hastigare och det kändes som om hon inte kunde andas. Det kändes som om hon förlorat något oersättligt - som kunskapen att kunna föra ner luft i sina lungor.

Hennes händer darrade och började domna. Kroppen kändes trång och lungorna frusna. Blodet rusade inom henne och det susade i öronen. Briañna tappade långsamt kontrollen över sin kropp och sitt medvetna.
"R-Rok..." flämtade hon ut och lyfte sin blick för att möta hans. I samma sekund som deras ögon möttes försvann hennes underkropp. Hon kunde inte längre känna den. Det var bara kallt. Blicken blev suddig, det blev mörkare trots att hon fortfarande kändes solens strålar.
"Rok..?" hennes röst darrade och den var knappt hörbar. Hon kunde inte känna det men hon kunde se att han höll henne tätare mot sin kropp, vände om och hoppade ner från muren. Han satt på marken med henne i tryggt förvar i sin famn. Hans mun rörde sig men hon kunde inte höra något. Kroppen förråde henne. Skakade, darrade, kändes kall och tung. Det var som om något slukade henne hel medan tankarna snurrade allt hastigare tills det inte fanns några tankar, tills världen gled ur hennes grepp och hon kunde känna, snarare än höra, sitt egna skrik.

Drottning Kehlani - Aryas gemak i kungliga palatset i Söder
Ashiwaryas gemak var stort och ljust. Hela den bortersta (vilket också var den längsta) väggen var täckt av enorma fönster som vette ut mot utkanten av den västra av de tre regnskogarna. Långa, gröna gardiner var undandragna så att största delen av de skinande rena fönstrena fritt släppte in ljus. Endast glaset i två av fönsterna gick inte hela vägen ner till golvet. De två utstickande hade ganska höga, tjocka fönsterbleck. I ett av dem låg kuddar och filtar prydligt uppställda, trots att det inte var tänkt att man skulle sitta där. Men Kehlani visste att just fönsterblecket var en av hennes dotters favoritplatser. Otaliga gånger när hon besökt prinsessans gemak hade hon suttit uppflugen där, ofta med ett instrument eller en skriftrulle i handen och en kopp te bredvid sig.

”Sitter du i fönstret nu igen Ashiwarya? Är det inte bekvämare på en sittkudde eller någon av möblerna?”
Ashiwarya vände på huvudet från fönstret och log, trots att leendet inte räckte hela vägen upp till ögonen så var det ändå varmt. Prinsessan var mycket vacker och oerhört lik sin mor, drottningens syster.
”Jag tycker bättre om det här.” sade hon, ”utsikten är vacker, den gör mig kreativ tror jag.”

Kehlanis ögon tårades av minnet. Prinsessan var inte där men ändå kunde hon riktigt se sin lilla dotter sitta i fönstret med ett leende på läpparna och en tekopp i sina händer. Drottningen svalde och såg sig om i resten av rummet.

Såklart var inredningen nästan enbart i grönt och vitt - prinsessans favoritfärger - men där fanns även spår av andra färger. Guld prydde nästan alla möbler och tyger lite här och var, mörkblått (tillsammans med andra färger) syntes på flera tavlor - som prinsessan själv målat - och lite rött samt ljusrosa prydde filten i fönstret och några kuddar på den stora himmelsängen. Ashiwaryas musikinstrument som stolt hängts upp på rad på väggen hade även bruna, svarta och silvriga färger.

Kehlani tog några steg längre in i rummet. Prinsessans första rum, själva sovgemaket, där hon höll till för det mesta, var format lite som ett L. Man kom in genom de stora dubbeldörrarna och kunde då se hennes stora säng, en bit av fönsterväggen, dörröppningen in till nästa rum samt ett skrivbord som stod mittemot sängen på andra sidan golvet. Gick man förbi skrivbordet kom man runt hörnet på den kortaste väggen i rummet, då kunde man se hela den längsta väggen med fönsterna, dörren in till prinsessans badrum och garderob samt ett litet altare tillägnat mångudinnan, Indra, och en grupp sittkuddar parat med ett lågbord. Vid den sittgruppen hade drottningen och prinsessan suttit många gånger tillsammans och samtalat, spelat musik och druckit te tillsammans. Men Kehlani gick inte dit just för tillfället.

Hon stannade upp precis vid prinsessans skrivbord som för ovanlighetens skull var mycket stökigt. Vanligtvis var prinsessan en mycket ordningsam person som alltid städade upp efter sig själv, hon tillät inte ens tjänare att städa hennes många rum. Att hon nu lämnat sitt skrivbord utan att ens ha samlat ihop sina papper, färger och penslar efter sig var ett tecken på att hon inte planerat sin resa. Kehlani var osäker på om det var ett gott eller ont tecken. Men det var inte det som upptog hennes tankar då ögonen gled över Ashiwaryas stökiga skrivbord.

Bordet tillhörde utan tvekan en sann konstnär, och kompositör. För tillfället låg blanka papper, halvskissade papper och färdiga målningar och notpapper huller om buller med penslar, färger och andra skaparmaterial. Ashiwarya visade sällan sina sanna känslor eller sade någonsin vad hon tänkte, men hennes konst och hennes egenskrivna sånger skvallrade starkt och högt om hennes inre. Inte för att hon någonsin visade något av det. Sångerna prinsessan skrev visade genom melodi och sångtext vad hon kände och tänkte medan motiven och färgerna på målningarna på bordet visade vad prinsessan tänkte på och vilket humör hon hade för den saken. En bild av en ensam fågel på en mörkblå sjö visade tydligt på känslor som ensamhet, sorg och vemod. Medan en annan bild, till Kehlanis förvåning föreställande henne själv, hade starka klara färger och drottningen på bilden log stort som hon kunde göra till exempel i närheten av barn. Kehlani log åt bilden, det kändes som att den tydligt talade om att prinsessan verkligen älskade sin moster och såg henne som en varm och glad person. Men en annan, ännu inte färdigställd skiss, fortfarande i svartvitt, fick leendet på drottningens läppar att slockna. Bilden föreställde en ung man med långt ljust hår med flera pärlor i, välskurna ansiktsdrag och vackra, för tillfället grå, ögon. Trots att bilden ännu inte var färglagd strålade mannen av värme. Han såg vänlig men stark ut. Stolt och majestätisk men samtidigt ödmjuk. Drottningen kände igen honom. Hon hade mött honom några månader tidigare under Det Röda Kriget, visserligen bara en gång men det räckte för att hon tydligt skulle veta vem han var. Prinsen av Norr, mannen Ashiwarya nu rymt iväg med.

Kehlani lyfte med en skakande hand upp den ofullständiga bilden framför sig. Hon stirrade på mannen som tagit hennes dotter ifrån henne. Hon kände en kokande vrede inom sig men också, hur lite hon än ville medge det, en viss förståelse och till och med glädje. Kehlani avskydde mannen på bilden samtidigt som en liten del av henne älskade honom. Mannen var från barbarfolket, son till hennes rikes främsta fiende, kungen av Norr, han var allt som hennes folk i årtusenden kämpat emot och avskytt. Men samtidigt var han också den man som uppenbarligen gjorde hennes dotter lycklig, bilden visade det mycket tydligt om inte annat. Prinsen, enligt Ashiwaryas bild, såg verkligen ut som någon man älskade. En stabil och god person med mycket styrka inom sig. En hjälte, rent ut sagt.

Hennes händer skakade lätt. Känslorna inom henne bråkade vilt med varandra. Mannen borde dödas, Ashiwarya måste räddas från honom och föras tillbaka hem till Söder. Nej, mannen borde välkomnas och älskas som en svärson, han hade gjort hennes dotter lycklig, han var en del av familjen! Kehlani kände sig så splittrad, hennes ögon tårades igen och hon kunde inte slita blicken från bilden hon höll i sin hand. Hon visste inte var hon stod eller vad hon skulle göra, hon slets mellan kärleken till sin dotter och plikten, det hon alltid ansett som det rätta.

”Ers majestät?”
Kehlani ryckte till och flämtade högt. Hon tappade för ett ögonblick bilden av den Letoyankse prinsen men hann få tag i pappret igen innan de föll till marken. Snabbt vek hon ihop prinsessans skiss och gömde det hårt i handen innan hon vände sig mot tjänarinnan som talat till henne.
”Parvati,” sade drottningen och andades ut, ”det är bara du.”

Parvati - Aryas gemak i kungliga palatset i Söder
Parvati kunde inte hjälpa att hon stirrade på drottningen framför sig. Vad gjorde hon där, i Aryas rum? Och vad menade hon med ”det är bara du.”?
”Jaa… det är ingen annan här vad jag vet…” sade hon lite tvekande, ”ers majestät.”
Drottningen tycktes inte alls vara sig själv. Hennes hållning var inte lika rak och stolt som den brukade och hennes ansikte inte lika glatt som vanligt. Istället stod hon lite hopsjunken vid Aryas skrivbord med en orosrynka tydlig i pannan. Trots att drottningen var mycket vacker såg Parvati för första gången hur gammal hon faktiskt var. Aldrig tidigare hade hon sett Aryas moster se så trött och sorgsen ut, de tunga känslorna tycktes frambringa hennes faktiska ålder för första gången i hennes ansikte.

Drottningen skakade lätt på huvudet.
”Nej, såklart inte.” sade hon, mest till sig själv verkade det som, ”vad gör du här?”
”Jag, bara städar Ary- jag menar prinsessans rum medan hon är borta. Jag tror att hon skulle bli glad av det.” Parvati rynkade lätt pannan och lade huvudet på sned, ”ers majestät, är ni… okej?”
Drottningen nickade hastigt och tycktes plötsligt komma ihåg att sträcka mer på sig, men tyngden över hennes ansikte förblev.
”Ja, ja, ingen fara.” sade hon men log inte som hon vanligtvis skulle gjort. Parvati kände trots allt drottningen ganska väl vid det laget eftersom hon tillbringat så mycket tid med Arya och då ofta träffat drottningen i sällskap av henne. Parvati nickade, inte helt övertygad om att allt stod rätt till med hennes regent.

”Okej…” sade hon, ”vad gör ni här i Aryas rum?”
Frågan föll ur hennes mun innan hon hann hejda sig själv. Parvati var bara en tjänarinna, hon var egentligen inte ens tillåten att tala till drottningen, än mindre ifrågasätta henne. Förskräckt över sitt eget uttalande tryckte hon hastigt handen mot munnen och såg oroligt på kvinnan framför sig. Men Aryas moster tycktes inte överhuvudtaget ha tagit illa vid sig, hon verkade inte ens ha tänkt på att Parvati bröt mot minst tre lagar genom vad hon sagt.
”Jag… jag vet inte…” drottningen skakade på huvudet, ”jag… jag tänkte inte…”
Hon fumlade över orden, verkligen inte sig själv.
”Jag ska gå igen.” sade hon hastigt, ”jag, det var inte meningen att komma hit…”
Parvati stirrade samtidigt som drottningen hastigt vände sig om och började med snabba steg att gå ut från Aryas gemak. Men, i dörröppningen hejdade hon sig. Hon stannade upp och vände sig mot Parvati igen.
”Parvati?”
Parvati nickade och skakade på huvudet, något förvirrat.
”J- ja, ers majestät?”
Drottningen tvekade, men ställde ändå sin fråga.
”Sade, Ashiwarya någonting till dig om… Erikk?”

Parvati stirrade på sin drottning, för ett ögonblick oförmögen att svara på hennes fråga. Hon öppnade munnen men stängde den hastigt igen. Hon hade tänkt förneka det som Arya avslöjat för henne dagen efter att de kommit hem från Det Röda Kriget. Prinsessan hade suttit på golvet med ansiktet begravt i Parvatis famn och gråtit såsom Parvati aldrig sett sin vän gråta förut. Sedan hade hon talat om för tjänarinnan vad som var fel och Parvatis små teorier om Aryas känslor för den Letoyanksa prinsen hade bekräftats. Efter att hon frågat hade Arya erkänt att hon älskade Erik och hennes hjärta höll uppenbarligen på att brista på grund av vetskapen om att hon antagligen aldrig skulle få se honom igen. Parvati svalde och nickade mot sin drottning.
”Ja.” sade hon med dämpad röst, ”hon… hon älskade honom djupt.”
Drottningen stod tyst i dörröppningen med ögonen fästa på Parvati. Det var omöjligt att läsa vad hon tänkte. Men sedan nickade hon, en gång kort, och vände sig om igen och gick ut ur gemaket.