The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Ett nytt kapitel så fort! ♥
Det var jättebra som vanligt, men som du sa ett ganska händelselöst kapitel så kan inte riktigt ge någon kritik, men kul att du har börjat skriva igen! Jättebra!

Hej!
Har inte börjat läsa någon ny fanfiction på såå himla länge. Har inte hittat någon som fallit mig i smaken riktigt. Men så hade jag inget för mig och bestämde mig för att gå på jakt efter en ny att sätts tänderna i, och hamnar av en slump på den här tråden. Läser. Läser lite till. Slukar hela berättelsen och nu är jag heeeeelt kär ♥ du skriver helt underbart bra, och är så glad att det var just denna historia jag bestämde mig för att läsa! Hoppas på långa och många fler kapitel från dig!

Kapitel 57
Morgonhumör
Maj 1977

Remus vaknade med ett ryck. Han hade sovit oroligt hela natten, trots att Sirius var där, men han kunde inte förstå varför han hade vaknat så hastigt – inte förrän han hörde steg i rummet, reste sig upp, drog undan draperiet och såg James tassa runt i sina quidditchkläder.
’’God morgon’’, viskade James när han fick syn på Remus. ’’Förlåt att jag väckte dig. Jag har quidditchträning.’’
’’Ingen fara’’, sa Remus, och det dröjde en sekund innan han insåg att James var påväg mot hans säng.
’’Ligger min gråa tröja här? Den du brukar låna? Det är så kallt ute…’’
’’James – ’’
Det var försent. James hade dragit undan draperiet till Remus säng, och hans morgonpigga blick övergick inom loppet av ännu en sekund till chock.
Lily sov fortfarande. Remus flög upp.
’’James, förlåt, lyssna, jag ska förklara…’’
James stirrade bara på honom. Remus visste inte vad han skulle ta sig till.
’’Kom, snälla. Vi går till badrummet. Jag vill inte väcka de andra’’, fortsatte han, och James följde lydigt med honom till badrummet och stängde dörren bakom sig. Han vände sig mot Remus igen.
’’Nå? Kom hon hit i natt?’’
’’Nej, innan ni kom. Hon behövde någon att prata med och vi satt här i flera timmar. När Peter väckte mig och sa att ni satt på tåget hem så tänkte jag inte längre än att jag inte ville väcka henne när hon väl sov, så jag lät henne ligga kvar.’’
’’Och när vi kom hit då?’’
’’Jag ville inte att ni skulle behöva träffas. Varken du eller hon verkade så pigga på det. Hon var redan upprörd och du var redan ledsen och så…’’
’’Så du struntade i det?’’
’’Jag tänkte be henne springa ut när du gick in i badrummet, men du gick ju raka vägen i säng, och sen tänkte jag vänta till du somnade, men Sirius sa att du hade haft så svårt att somna och Lily orkade inte med alla frågorna från sitt tjejgäng så jag såg ingen anledning till att skicka tillbaka henne.’’
’’Hörde hon allt jag sa?’’
Remus visste inte vad han skulle svara, så han förblev tyst.
’’Allt jag sa igår, Måntand, hörde hon det?’’
’’Jag vet inte. Kanske hon hade somnat.’’
James suckade.
’’Jag fattar det inte.’’
Remus betraktade honom. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen av rädsla. Tänk om James skulle hata honom nu? Vad skulle hända?
’’Fattar vad?’’
’’Hur du kunde göra så. Jag har alltid litat på dig så blint – ’’
’’Du kan lita på mig, James, jag lovar, det var ett misstag, förlåt.’’
’’ – hon hörde allt jag sa! Allt! Det var inte meningen att hon skulle höra det! Fan…’’
’’Förlåt!’’ sa Remus hetsigt.
’’Hur kunde du?’’
’’Vad skulle jag gjort?’’
’’Sagt till mig att hon var där?’’ fräste James.
’’För det hade ju gått bra!’’
Ingen hade hört att dörren öppnades, men de hörde båda när den slog igen. De ryckte till och vände sig snabbt om.
’’Vad gormar ni om?’’ sa Sirius. ’’Det är jättetidigt.’’
’’Förlåt att vi väckte dig’’, sa Remus. ’’Uhm –’’
’’Var du också med på det?’’ fnös James vänd mot Sirius. ’’Och Peter, vet han?’’
’’Med på vad?’’ sa Sirius förvirrat och kollade frågande på Remus.
’’Sirius vet ingenting, så bli inte arg på honom nu’’, sa Remus. ’’Inte Peter heller. Han somnade så tidigt igår.’’
’’Vet vad?’’ sa Sirius.
’’Hur ska jag förklara allt för henne?’’ sa James utan att ta notis om Sirius frågor. ’’Allt jag sa? Shit –’’
’’Du behöver inte förklara någonting!’’ sa Remus. ’’Allt var sant, eller hur?’’
’’Ja, men jag trodde väl inte att hon skulle höra det!’’
’’Höra vad?!’’
’’Förlåt, James! Jag är ledsen, okej!?’’
’’Är det konstigt att jag är upprörd, eller?’’ sa James argt.
’’Nej’’, sa Remus, ’’var hur arg du vill, bara du vet att jag är ledsen och att det enda jag ville var att rädda er båda från onödig skit.’’
’’Ledsen över vad?’’ sa Sirius frustrerat.
’’Men du missade en av oss!’’ sa James. ’’Är det inte så? Du är inte på min sida, du förstår henne precis! Du tycker hon gjorde rätt, det var rätt åt mig, eller?’’
’’För Guds skull, James, gör det inte till något det inte är! Du vet inte vad du pratar om!’’
’’Hon hörde allt!’’
’’Jag vet, jag är ledsen!’’
’’Det hjälper inte! Jag fattar inte att du kunde göra så!’’
’’HALLÅ!’’ skrek Sirius. ’’Jag existerar!’’
Först nu vände Remus och James blickarna mot Sirius och tystnade.
’’Ja?’’ sa James i väntan på fortsättning.
’’Vad har hänt? Berätta, snälla, jag hänger inte med. Jag vet att det kanske inte angår mig, men…’’
’’Remus högg mig i ryggen!’’
’’Är du tolv år, eller?’’ snäste Remus.
’’Hur fan vågar du?’’ sa James och tog ett steg framåt.
’’Hallå –’’ sa Sirius som ställt sig emellan de båda. Han vände sig mot James. ’’Det är snart fullmåne. Ha lite förståelse om han har mer temperament än vanligt.’’
’’JAG STÅR PRECIS HÄR!’’ skrek Remus plötsligt. Ångesten vällde upp i ögonen. ’’Jag ÄR ingen varg, nu, jag… jag…’’
Rösten stockade sig i halsen på honom och han vände sig bort och slöt ögonen. Han kände en arm om sig.
’’Jag vet’’, sa Sirius. ’’Förlåt. Jag menade inte så.’’
’’Det spelar ingen roll’’, sa Remus. ’’Du har rätt.’’
’’Nej. Jag hade fel, förlåt.’’
’’Så du är på hans sida innan du ens vet vad som hänt?’’ morrade James. ’’Såklart!’’
’’Det här handlade inte om er två’’, sa Sirius enkelt. ’’Det handlade om vad jag sa. Vill ni berätta nu vad som hände eller inte?’’
Det knackade på dörren.
’’Ja?’’ sa James frågande.
Peter steg in.
’’Vad är det med er?’’
Alla tre började prata i mun på varandra, och Peter gav de varsin lätt smäll och det blev tyst igen. Peter fortsatte; ’’Lily vaknade.’’ Han gav Remus en sur blick. ’’Jag frågade, men hon sa att hon hade somnat direkt igår. Hon hörde ingenting hon inte skulle ha hört.’’
Remus andades ut och vände sig mot James, som fortfarande stod med armarna i kors.
’’Vadå? Är du sur ändå? Hon hörde ju inget!’’
’’Hon kunde ha gjort det!’’
’’Men för helvete!’’ gnällde Sirius. ’’Förklara nu!’’
När varken Remus eller James sa någonting grep Peter in.
’’Remus och Lily satt här igår och pratade. Hon var ledsen. Vid tio gick jag in och väckte Remus för att säga att ni två var på väg, och han flög upp direkt… Lily sov fortfarande när vi gick. Sen kom vi tillbaka och jag somnade…’’
’’…och James sa att han skulle gå och lägga sig direkt så jag sa bara snabbt till Lily att det var okej att hon låg kvar. Jag ville inte riskera att ni två skulle behöva springa på varandra, och Sirius sa att James inte brukade somna på ett tag…’’
’’Så igår, när jag pratade om hur jag kände för Lily, och jag litade på att det skulle stanna mellan sex öron – så hörde Lily alltihop.’’
Remus kände Sirius besvikna blick på sig.
’’Men hon gjorde inte det’’, sa Peter lugnt. ’’Jag förstår att du är upprörd, James, men… försök se det som att Remus ville ert bästa och ja, det kanske gick snett, men ingen skada är skedd, så…’’
’’Jag har quidditchträning nu’’, sa James kort. ’’Jag går.’’
Innan någon hunnit invända var han ute genom badrumsdörren. Dörren till sovsalen slog igen några sekunder senare.
Peter gav en ledsen blick till Remus och gick ut ur rummet efter James. Remus lät ut en suck och lutade sig mot handfatet utan att möta Sirius blick, trots att han såg ur ögonvrån hur den sökte hans. Det brände i ögonen, men han blinkade beslutsamt bort tårarna.
’’Han kommer inte fortsätta vara sur’’, sa Sirius. ’’Ge honom en dag.’’
’’Jag var en idiot.’’
’’Du menade ingenting illa. Kom hit.’’
Sirius famn var varm. Hans andetag kittlade Remus i nacken.
’’Det kommer bli bra. Vill du äta frukost? Jag är hungrig.’’

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så bra!!! Älskade denna! *dör av tottal fangirling*

Åhh, JÄTTEBRA!!!

Lily sa att till peter att hon inte hörde "något" men jag tror nog inte att det är så svårt att lura honom?

Men James då! Why are you sooo mad? Om Lily hörde blir ju knappast situationen värre!

*kommer på mig själv att prata med en karaktär. ...

Ehh, längtar efter nästa kapitel!!!

Så jäkla bra. Helt enkelt bäst. Har inget mer att tillägga

Usch, jag hatar bråk mellan the marauders, men bortsett från de var det ett bra kapitel hahah.

Ett "överrasknings"kapitel

Så otroligt mega bäst!

Så OTROLIGT BRA!!