wolfy & rollspelare prs

Mys tackade han inte nej till men han kunde inte sluta fundera på sitt erbjudande heller. Han skulle inte tveka att göra det om hon faktiskt ville det. Med en tyst suck la han sig halvt ner i soffan och sträckte ut benen, lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och vilade ögonen under några korta ögonblick innan han sneglade mot Cleo och sträckte ut armarna mot henne då han ville hålla henne i sin famn.

Cleo tvekade inte utan la sig ner över honom med ett nöjt leende. Hon pussade hans kind några gånger och drog med fingrarna genom hans hår.
”Jag förtjänar inte dig.” mumlade hon tyst, mest för sig själv.

Han suckade tyst till åt grodorna som hoppade ur hennes mun. Det här tjatet igen? Om det var någon som inte förtjänade den andra så var det definitivt Cleo som kunde hitta någon bättre än honom.
"Vad är det för struntprat?" frågade han och kysste mjukt hennes fingrar i tur och ordning.

Cleo tittade upp på honom med ett litet leende och skakade lite på huvudet. Hon kurade ihop sig i hans famn och slöt ögonen en stund.
"Jag älskar dig, mer än något annat." sade hon tyst och smekte hans axel med den hand som han inte pussade på.

Glad över att hon släppte ämnet lutade han sitt huvud mot hennes igen, höll fortfarande hennes handrygg mot sina läppar. Han nickade långsamt åt hennes ord: vid det här laget visste hon ändå om hans känslor och att det inte fanns något i världen som han inte skulle göra för hennes skull.

Cleo hummade lite för sig själv medan hon tittade på honom. Hon kunde inte riktigt låta bli att beundra hans vackra drag.
”Jag ska vara ute ut huset innan månaden är slut, Jonathan...” sade hon sedan och rynkade på pannan.

”Du flyttar in hos mig.” Hans familjs hus var enormt. Cleo skulle utan tvekan få plats där och vara mer än välkommen. Alternativt kunde de hitta ett eget ställe åt sig för det var också lätt att ordna. Trodde han i alla fall med sin position i moroi-samhället.

"Vill du verkligen ha mig runt dig hela tiden?" frågade hon tyst, hon kunde själv tycka att hon var väldigt kvävande och jobbig men hon ville inte att han skulle tycka det.

”Vilken dum fråga,” tyckte han. Var det inte en självklarhet att han ville ha henne runt sig hela tiden? ”Jag skulle inte ha frågat annars. Jag älskar dig, jag vill se så mycket av dig som jag bara kan.”

"Är du säker? Vi bråkar ju ofta när vi är med varandra supermycket och intensivt. Jag vill inte bråka med dig, Jonathan." sade hon tyst och pussade lätt på hans nästipp. Hon log svagt och smekte lätt hans panna och vidare mot hans hår.