wolfy & rollspelare prs

Då Cleo svarade kopplade han genast till videosamtal då han ville se henne. Helst skulle han ju vilja ha henne där hos sig men det här fick funka.
”Bra, hur är det med dig?” Han var inte alls intresserad av att prata om sig själv utan tyckte Cleos mående var viktigare.

Cleo svarade på videosamtalet och sken upp i ett leende när hon såg honom.
"Jag mår bra, saknat dig bara. Hur gick prövningen?" undrade hon nyfiket och kollade på honom med stora ögon.

"Bra," sa han igen med ett halvt leende, berättade kort om vad prövningen gått ut på och hur allting fungerade innan han bytte samtalsämne igen. Han hade inte ringt upp henne för att prata om sig själv utan han ville höra hur det var med henne. Helst skulle han ju vilja ha henne hos sig. "Jag saknar dig."

Cleo nickade lite och log svagt, kände hennes hjärta smälta lite när hon hörde de tre orden som var minst lika viktiga för henne som de tre andra orden.
"Jag saknar dig med... Hur länge pågår prövningarna?" undrade hon nyfiket.

”Prövningarna tar slut den här veckan, i slutet av nästa vecka får vi antagligen veta resultatet.” Jonathan drog en hand över ansiktet, såg inte fram emot de två kommande prövningarna. I den andra prövningen skulle han ju i en dröm utsättas för sina största rädslor.

"Okej, hur känner du över det?" frågade hon och pillade med sitt hår. Hon svalde hårt och slöt ögonen en stund, smärtan var inte alls lika illa som i början av dagen men det gjorde fortfarande ont.

”Om prövningarna eller resultatet?” frågade han, vred på sig i sängen så han låg i en bekvämare ställning. ”Hur mår du då? Har du fortfarande ont?” fortsatte han sedan, ville inte prata så mycket om sig själv.

"Både och." sade hon och undvek att svara på hans fråga. Hon ville inte att han skulle oroa sig över att hon hade ont och hon hade blivit sämre på att ljuga, speciellt för honom.

”Sådär.” Jonathan hade inte den bästa möjliga inställningen till prövningarna. Misslyckades han ens med en så skulle det vara kört. Han såg åtminstone ingen anledning till varför någon skulle rösta på honom om han inte ens kunde kontrollera sina egna rädslor. ”Hur mår du?” upprepade han sedan sin fråga.

"Jag tror att du kan klara det. Eller nej. Jag vet att du kan klara det för du är den modigaste personen jag någonsin träffat, Jonathan." log hon och granskade hans ansikte. Hatade att hon inte kunde röra vid honom. "Bra." svarade hon kort och undvikande, kunde inte strunta i hans fråga två gånger.