[PRS] Step brothers

Okej nej, fy fan för Derek. Att se det där gulliga, lilla leendet försvinna från den andres läppar är inget Edward tycker om.. och sedan de där ögonen som blivit den dubbla storleken, åh den blicken känner han igen. Främst för att han är kung över den, med sina redan stora, mörka ögon brukar han få precis vad han vill. Uppenbarligen tar den jämnåriga honom som en dumbom, som skulle falla för det där. Dock så svider det faktiskt till en del i bröstkorgen. Hur skönt och mysigt skulle det inte vara om de bara låg där dag in och dag ut? Tillsammans, ihoptrasslade. Dumma, dumma Derek som får Eddies hjärna att bromsa till och hjärtat att ta kontrollen. Usch för Derek.
"Du skulle helt klart ha fått stabila A:n om jag varit din lärare," viskar han med ett lätt litet skratt, medan ögonen är alldeles fästa i ögonkontakten. Långsamt och trevande flyttar han sig närmre den andre. Han kommer förlora sitt rationella tänkande. Jösses vad nöjd Derek skulle bli om han fick reda på det, att han fått Edward Baker alldeles knäsvag, fått honom att stanna där i sängen med honom. "Eftersom att du är riktigt duktig på att övertyga mig förvånar det mig inte," okej, förhoppningsvis brukar inte Derek få ner lärare i sängen med honom, men principen finns fortfarande där. "Varför har du så bra övertalningsförmåga?" gnällandes gömmer han ansiktet i den andres nackväck och sluter ögonlocken. Nu är det inte så att det är Dereks ord som fått honom att vilja stanna där, så duktig är han inte, men själva Derek. Hans gosiga lockar, hans bröstkorg, ögon, läppar.. allting.

Ett genuint skratt tränger fram ur Dereks inre, sänder vibrationer igenom honom och Eddie, som trots allt kravlat sig närmre. Belåtenheten fyller honom som en magisk vätska, lugnar alla sinnen i kroppen och får hans medvetande att sväva igen. Är det så lycka känns?
”Det tror jag också, Eddie”, säger han, försöker få det att låta lekfullt. Det gör han verkligen, men det kommer ut som en utmanande viskning och för att lätta stämningen - vilket han också misslyckas med, såklart - tvingar han fram ett svagt skratt. Det låter alldeles för mekaniskt för att vara genuint, och innan han vet ordet av det kryper en svag, rosa färg över den annars så solbrända halsen och upp på kinderna. ”Äsch, tyst med dig nu”, svarar han den andre, himlar med ögonen. ”Jag skulle inte ljuga för dig”, tillägger han sedan, med samma röst som en förälskad mellanstadietjej. Det är han kanske. Förälskad, alltså. Att tyda känslor har aldrig varit en styrka; han gör bara vad som känns bra, typ. Aldrig riktigt tänkt på vad han känner eller vad det är, aldrig låtit sig förvirras av sådant. ”Det är rätt kallt ute nu förresten”, mumlar han efter ett ögonblick av tystnad. ”Inte här.” Det säger han mest för att han inte är hundra procent säker på om Eddie är på hans sida eller inte. Åh, vad han vill stanna såhär förevigt, alltid.

En liten rynka stryker sig över de välplockade ögonbrynen av Dereks ord, det låter lite utmanande, men även som att han inte vill att det ska låta som det. Är det förståeligt? Han låter lika nonchalant som han gjort i början när de först träffats, självsäker. Nu är det förvisso några av egenskaperna som fick Edward att falla för den andre, men ändå.. Den lilla romantiska stämningen förvandlas dock till den där tävlingsinriktade stämningen som verkar följa dem lite vart som. Vem kan vinna över den andre i en hett hångelstund? Vem kan tåflirta bäst? Det är charmigt det också, men på ett helt annat sätt.
"Och vad skulle jag få för betyg om du var min lärare då?" frågar han lekfullt och gnager försiktigt till i den jämnåriges ömma hud vid nacken. Om nu Derek varit en rationell lärare hade han gett den lilla hundvalpen sina A:n, men man kan väl fortfarande leka lite. Eller hur? "Skulle du inte ljuga för mig? Det tror jag inte riktigt på." frågan om vad det är de håller på med dyker än en gång upp innanför pannbenet på Eddie. Vad håller de på med? Är Derek kär i honom eller är det endast fysisk attraktion med lite lekfull bekvämlighet? De gillar varandra, så mycket är säkert, men hur mycket? Sjuttonåringen sluter ögonlocken en kort stund för att samla ihop alla knasiga tankar, ena sekunden är han verkligen helt fäst, andra sekunden helt skräckslagen för sina känslor. Hormoner. "Nej, här är det inte särskilt kallt. Vet du vad det är?" Nej, Edward orkar inte bry sig, Derek får leka så mycket han vill med hans ömma lilla hjärta, han vill bara ta vara på tiden med honom så nära sig själv. Och även om han inte gillar alla dessa klyschigheter, så är det precis så han själv agerar vid det här laget. "Hett."

Derek reagerar direkt, fingrarna får ett fastare grepp i de mörka silkeslockarna och hans ögonfransar fladdrar till. Munnen öppnas i en liten flämtning som han kväver med att febrigt låta sina läppar möta Eddies. Han biter på dem, låter sin kropp tryckas upp mot Eddies, vill ha mer, mer, mer av honom. Bara Eddie. Det är alltid bara Eddie, har varit det ett oroande bra tag nu. Han måste, mot sin vilja, dra sig ifrån för att andas. Vintersolens kalla strålar har spridit sig över hela Dereks rum, och när han möter de mörka ögonen är det som att se in i ett kalejdoskop som skapar illusioner av gnistrande stjärnor, sprakande eld och glänsande guldklimpar. De rör på sig, ändrar former, och Derek tänker att Eddies ögon är fönstren till universum.
”Det vet du redan”, svarar han andlöst på Eddies retfulla fråga. Han orkar inte retas tillbaka. Det känns som om hans blod brinner, sakta förtvinas till gudarnas gyllene ikor av Eddies beröring. Hans medvetande drar avlägsna paralleller till Akilles och Patroclus. Från sin försupne fars sida har han inte fått då mycket av från uppväxten, men han är tacksam över att han lärt sig mer eller mindre berömda berättelserna från Antiken. Han vill någon gång i livet plugga filosofi, så mycket är han säker på. Det har gnagt i bakhuvudet en del när han var yngre, men han är rätt säker på det nu i alla fall. Det är inte för att han på något sätt känner ett band mellan de grekiska hjätehistorierna och pappan - helt ärligt så vill Derek har så lite med den mannen att göra som möjligt, men för moderns skull blir det varje år en sammanställning mellan far och son, i vilket den förstnämnde är mer eller mindre nykter.
Derek ruskar sig mentalt bort från de skräckförtjusande tankarna om framtiden (han inser att en del av det läskiga är tanken på att Eddie kanske inte är med i bilden), återvänder halvt till nuet.
”Vilken tur att vi har duschar, då”, säger han med ett snett leende.

Pågrund av den reaktion Eddie möts av kan han inte undgå att fortsätta att nafsa på den ömma huden. Kroppen som trycks upp mot hans är lite som en inbjudan, men helt ärligt är Edward lite ny till det hela. Inte till självaste kroppskontakten, men faktumet att Tony och föräldrarna möjliga kan vara bakom dörrarna avskräcker honom. Läpparna möter tillslut Dereks egna, känner hur den andres tänder frenetiskt gnager i den fylliga underläppen.
”Nej, det vet jag inte.. berätta,” envisas han med ett genuint, lättsamt leende på läpparna. Inte något lekfullt eller drygt, bara.. vanligt helt enkelt. Även om han nog förstår vad det är Derek syftar på så vill den lilla krabaten höra det, det känns så bra att höra sånt från den andre. Även om komplimanger brukar slängas han väg så får killen under honom alltid att göra det 100% bättre. Dock tvingar han bort dessa tankar och slår upp ögonlocken, bara för att granska det där morgontrötta ansiktet. ”Vad tänker du på?” Får han fråga det? Spelar förvisso ingen roll, han tänker fortfarande ställa sin fråga och vänta in ett svar. Fingrarna stryper sig över det klara kindbenet innan de pillar vid de mörkblonda lockarna. ”Du ser förbryllad ut.”

Derek lyckas än en gång häva ur sig ett andlöst skratt. Hur han ens får fram det är en stor fråga, men ingen han orkar grubbla på under en längre tid.
”Du skulle ha så höga betyg att du skulle skickas direkt till Harvard”, svarar han, halvt genuint, halvt retsamt för att förvirra den andre och för att det här med öppna, genuina komplimanger som dessa låter konstiga när de lämnar hans mun. ”Jag menar det”, är han snabb att tillägga, suddar ut retsamheten ur rösten då det dåliga samvetet eggat på det direkt. Edwards nästa fråga gör att tankarna börjar susa runt igen. Bryr han sig verkligen om det? Vad tänkte Derek på egentligen? Varför gör Eddie det så svårt att samla ihop fattningen?
”Pappa”, svarar Derek sedan, låter ett lojt leende dra upp mungiporna. ”Framtiden, typ. ” Han sväljer. ”Dig.” Det sista är menat att låta som ett svar, liksom resten, men det kommer ut som en förvirrad och rädd fråga som tvingar Derek att vika undan med blicken, som han fäster vid Eddies hår. Dåligt val, för nu vill han inget annat än att dra fingrarna igenom det, fläta in dem ännu mer så att han aldrig kan ta sig loss. Då hade det inte blivit en sekund utan Eddie.

De fylliga läpparna spricker upp i ett glatt, genuint leende innan han kravlar sig högre upp över Derek och gosar ner ansiktet vid den bara nacken. Nu hade han inte riktigt förväntat sig något annat, men att nonchalanta lilla Derek faktiskt öppnat munnen och sagt det känns så jävla bra… Det kittlas i magen och gör honom förvånansvärt lycklig.
”Men jag kanske hellre vill gå på Yale..” Påpekar Edward, men känner hur den där lekfullheten rinner ner i sanden. Det känns som att allt blivit mycket mer allvarligt, och helt ärligt känns det lite rart. De två har aldrig riktigt pratat om sina andra föräldrar, det har liksom aldrig kommit på tal. Det känns som ett litet steg för ett närmare förhållande. Derek pratade förvisso om sin fars koppling till hans rökande, och Edwards lillebror. De känns bra, att han litar på honom. Med ett svagt leende sträcker Eddie försiktigt på ryggen innan han sätter sig tvärs över den andres bröstkorg.
”Vad är det du tänker om din pappa?” Frågar Eddie försiktigt, osäker på om den andre vill prata om det eller inte. Men då är det faktiskt bara att säga till, inte sant? Jo. När sedan framtiden och honom själv kommer på tal höjs ögonbrynen i ett rätt förvånat ansiktsuttryck, innan rodnaden dyker upp. Den röda färgen stryker sig över halsen och kinderna innan han blickar ner mot sina händer. ”Jaså? Finns det någon koppling? Mellan ehm.. mig och din framtid?”

Det börjar pirra i kroppen av en slags nervositet han brukar känna innan han ska prestera. Det känns som om någon anslutit honom till en instabil strömkälla. Derek vet att han inte borde känna så inför Eddie, som varit så öppen om sin bakgrund, men han kan inte hjälpa det.
Han andas ut, lätt skakigt, innan han pressar läpparna alldeles fjäderlätt mot Eddies kind. "På att han på ett sätt bidragit till min barndom med mer än bara antikens hjältesagor", svarar han sedan. Till och med hans röst är ostadig, men det märker man knappt. Fast Derek vet att Eddie gör det ändå. "Han gav mig på sätt och vis chansen att få en bra barndom med mamma, du vet?" Derek suckar djupt, känner hur osäkerheten sakta börjar släppa sitt kliande grepp om honom. Han ser på Eddie, vill inte riktigt möta den intensiva blicken sjuttonåringen betraktar honom med och som han inte riktigt kan läsa av. En rodnad sprider sig från halsen till kinderna när ha besvarar Eddies sista fråga. Osäkerheten slår tillbaka direkt och det är lite sjukt hur hans känslor kan slå om så snabbt. Derek gillar att säga att han brukar ha väldigt bra kontroll på hur han agerar (hur sant det än är får du avgöra), men det verkar släppa så fort han är i närheten av Eddie.
"Jag skulle vilja säga så, Eddie. Vad säger du? Finns det någon koppling?"

En konversation om Dereks barndom har aldrig uppkommit innan, det har varit väldigt avlägset. Edward hade ett tag fått för sig att den jämnårige inte känner sig bekväm med att prata med honom, att han inte vill dela med sig om något som påverkat hans liv så mycket.. till någon som han har en rätt konstig, oklar relation med. Det är fullkomligt förståeligt. Eddie hade tänkt precis likadant innan han berättade om sin lillebror. Vad som hänt honom, anledningen till hans hat för droger, cigaretter och alkohol.
”Ah, har du någon kontakt med honom fortfarande?” Det är en riktigt läskig fråga, Edward har ingen aning om vad som hänt Dereks far. Varför han inte lever med honom. Om han är död, i fängelset eller bara lever livet på någon annan plats. Långt ifrån dem. ”Du behöver såklart inte svara på det,” tilläger han kvickt med de mörka ögonen fortfarande fästa på det vackra, bekanta ansiktet. Fingrarna stryker sig över Dereks kindben, sedan över näsryggen och upp över hans ögonbryn. Som att ögonen inte kan ta in allt, som att fingrarna måste känna varje detalj. Frågan som kommer därnäst får fingrarna däremot att stanna upp en kort stund. Framtiden. Edward har aldrig sett sin framtid i någon ljust sken, aldrig sett den med någon partner bredvid sig. Derek är den första som trängt sig igenom det där träsket. Den första som håller honom i handen efter universitetet. Det är underligt, att se sig själv med någon annan. Med en framtid som inte styrs av en massa arbete och timmar bakom kontorsbordet. Läskigt, riktigt jävla läskigt. Så han förblir tyst ett bra tag, det är vara klockans visare som ger ifrån sig ljud i rummet. Vågar han satsa eller inte? Det är en riktigt bra fråga.
”Tja.. om du vill det vill jag också.”

Derek lyfter på axlarna, så gott det går i alla fall. Han har egentligen inga som helst problem med att prata om sin far (eller, det är så han gillar att intala sig själv), men sättet Eddie säger att han inte behöver göra det bildar en sammanvävd klump i bröstkorgen.
"Kontakt vet jag inte om man kan kalla det", får han tillslut fram, och rösten låter tjockare än menat, men han är snabb med att harkla sig. "Vi träffas typ en gång om året på något kafé eller liknande, inget särskilt. Det är max i en halvtimme också. Det gör faktiskt inget, egentligen, för det enda vi pratar om är hur året har gått. För honom är det det samma vanliga, och jag antar att han är så borta den största delen av tiden att han inte ens minns. Skulle inte förvåna mig, i alla fall." Derek skrattar till, ironiskt och kort. "Superpappa jag har, va?"
Han tystnar, låter orden eka bort, fokuserar istället på Eddies ansikte. Han vill tala om för Eddie att han mer än gärna tänker sig en framtid tillsammans med honom. När han öppnar munnen för att göra det avbryter hans mammas ovanligt hurtiga röst honom.