Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin ler när han hör den äldres ord, och vänder sig om för att kunna nudda Yoongis läppar med sina egna.
"Jag älskar dig", säger den yngre, lutar sitt huvud mot den mörkhårigas nacke och sluter där sina ögon. Han lägger sina armar runt den äldres kropp, kan inte dölja leendet på läpparna. Han tar ett djupt andetag, fokuserar endast på det den äldre killen har sagt, att han inte vill ge upp på dem. Det måste ju betyda att han också vill kämpa för att det ska funka med deras föräldrar.
"Hur länge vill du vänta med att berätta?" Jimin undviker att se på Yoongi, vill helst inte veta svaret även om det är viktigt att de pratar om det. Just nu har de två killarna fokuserat mest på den blonda, och han vill att artonåringen ska ha exakt lika mycket att säga. Det är ju inte bara Jimins förhållande utan Yoongis också. Han måste få ha en åsikt som de två sedan kan jobba med. Han tar ett djupt andetag, som avslutas med en suck, innan han vågar se upp och möta den äldres ögon samtidigt som han har sin underläpp mellan tandraderna. Av någon anledning väldigt nervös över svaret, även om han försöker intala sig att det inte är något att vara orolig över.

Yoongi försöker att klura ut vad exakt han ska svara på det, han har ärligt talat ingen aning. Ja, han vill kunna hålla Jimins hand vart han än går och inte behöva vara rädd för att deras föräldrar, eller någon som deras föräldrar känner, ska se dem. Men samtidigt så kan deras föräldrar i princip bemöta situationen hur som helst. Och om de berättar, så kanske de inte kan träffa varandra igen. Deras föräldrar är mer förstående än att separera på de två, men om Jimin och Yoongi får deras godkännande, så skulle det ändå vara stelt varje gång de träffar sina föräldrar tillsammans. Yoongi vet också mycket väl att Jimin inte vill såra sin mamma. Yoongi kan mycket väl se hur hans pappa är genuint glad runt Jimins mamma, men han hittar inte en enda nerv sin kropp som verkligen verkligen bryr sig om det. När han ännu en gång får ögonkontakt med den yngre, så låter han en suck fly från hans mun.
"Jag vet inte riktigt.." berättar han medan hans fingrar börjar pilla med den blondas hår. "Jag tror dock att det bara kommer bli svårare desto längre vi väntar."

Jimin ser på den äldre killen medan han tänker, nervositeten blir starkare ju längre tid som går. Han biter sig i läppen, och det som tar några få minuter känns nästan som timmar medan han väntar på svaret som Yoongi ska ha.

En suck lämnar den yngres läppar men han nickar förstående för svaret som den äldre ger honom.
"Jag antar det", säger han och lyckas få ut en till suck. "Men jag vet inte om jag vill berätta ... inte nu." Jimin suger in sin underläpp, låter blicken glida ner så den inte möter de mörka ögonen framför honom. Den blonda menade verkligen det han sa, han vill inte berätta än. Antingen står Yoongis och Jimins förhållande på spel eller deras föräldrars, och Jimin vill inte förstöra något av dem. Han har inte fått varit tillräckligt mycket med Yoongi, det är alldeles för tidigt för dem att behöva göra slut. Sextonåringen vill heller inte att deras föräldrar ska behöva göra slut heller. Han skulle inte kunna leva med sig själv om hans mamma blir olycklig igen, och denna gången skulle det vara hans fel. Han skulle inte kunna hjälpa henne för han hade skämts alldeles för mycket. Det skulle vara hans fel, han skulle förstöra henne och han skulle aldrig i hela sitt liv vilja göra det ...

Yoongi nickar enkelt på huvudet åt det den yngre säger, han står ärligt talat rätt neutralt. Visst, han vill inte att Jimin ska få skuldkänslor när han berättar för sin mamma. Men han vill inte heller att den yngre ska bli den minsta plågad av deras relation, det vill han verkligen, verkligen, inte. Yoongi lägger sina långa smala fingrar under Jimins haka, och puttar upp hans ansikte enkelt, så att de kan titta varandra i ögonen.
"Då behöver vi inte berätta det nu," säger han och ler mot honom. "Vi kan vänta ett tag till, men du måste berätta för mig när du känner att du vill berätta, om du gör det, så fixar vi det då." förklarar han och låter sina fingrar leka lite med den Jimins blonda, färgade lockar.

Jimin ser in i den äldres ögon och nickar åt svaret han får. Hans mungipor reser sig lite och han säger ett lågt 'Tack' till den äldre killen innan han lutar sig lite närmare och lägger huvudet på bröstkorgen. Han tar ett djupt andetag med näsan, för att andas in doften hos den mörkhåriga. Han sluter sina ögon, är fortfarande nervös inför kvällen även om han inte riktigt kan förklara varför. Han tror inte att något kommer hända, det finns inget som säger att det skulle ske men ändå slår hans hjärta alldeles för hårt. Den blonda killen andas in och ut, fortfarande med näsan i Yoongis tröja, som han dessutom håller i med sin ena hand, vilket ligger runt den äldres mage.

Jimins blonda lockar kittlar mot Yoongis kind, men han kan ärligt talat inte bry sig mindre. Det är bekvämt, mysigt, på något sätt. Det känns främmande att lite så här tätt intill någon, han har inte gjort det på evigheter. Tystnaden är chefen i rummet under tillfället, men det är inte någon obekväm tystnad. Yoongi har alltid känt sig obekväm i närvaron av andra människor än Namjoon och Hoseok - förutom när han rappar på scen, - men Jimin är ett ovanligt undantag. Han är den enda personen som får honom lugn, dessutom blir han lugn på något annat sätt än med pillerna. Pillerna gör honom trött, så att han knappt orkar något, medan Jimin får honom att ta lugna, stadiga andetag. Dock kan Yoongi inte få bort den tanken att humörsvängningarna är precis bakom dörren, de kan knacka vilken sekund som helst. Ibland kanske de till och med sparkar ner dörren om de är riktigt kraftiga. Och Yoongi har ingen aning om Jimin kommer orka stå ut med det.
Tanken får den äldres grepp att hårdna, hans fingrar kramar om tyget på den yngres tröja och hans ansikte gömmer sig under de tjocka lockarna.

Jimin märker av hur den äldres grepp hårdnar runt om honom, vilket får den yngres ögonbryn att rynkas. Egentligen borde det inte kännas konstigt, men blondinen får en dålig känsla av greppet. Han lyfter upp huvudet, får både honom och Yoongi att ändra position, och ser in i ögonen på den mörkhåriga.
"Är allt okej?" Jimin flyttar upp lite, så att deras ansikten ligger i samma höjd samtidigt som han letar efter något tecken hos den äldre som visar att allt inte är okej. Han vill inte att den äldre ska må dåligt men på samma gång vet han inte riktigt hur han skulle kunna hjälpa honom om något inte är som det ska. Jimin biter sig i läppen och flyttar Yoongis hand bort från sin tröja, och håller den istället i sin egen, hoppas att det får den äldre att känna sig lite bättre iallafall, även om Jimin inte vet vad felet är. Om nu något är fel.

Yoongi ler ursäktande mot den andre och stryker sin tumme över hans kind.
"Jag bara tänkte på något, det är lugnt," lyckas han få fram. Det är en oroväckande tanke, att Jimin kanske lämnar honom för att han inte orkar med Yoongi mer. Yoongis humörsvägningar, Yoongis piller, Yoonigs specialkost. Han måste vara en patetisk pojkvän. Men han kan inte hjälpa det, han är så jävla rädd och kan inte göra något åt det, men vem fan skulle vilja ha honom som pojkvän. Istället för att berätta vad det är han tänker på, så trycker sina läppar mot den yngres. Han måste bara hålla de tankarna borta.

Jimin ser på Yoongi medan den äldre svarar, och nickar sen långsamt efteråt.
"Är det säker-" börjar han säga, men han hinner inte fortsätta innan han känner ett par läppar på sina egna. Han sluter sina ögon, besvarar kyssen. Den yngre stryker sin tumme över den äldres hand innan han långsamt avbryter kyssen och lutar sin panna mot den äldres.
"Snälla ... om något är fel. Berätta det då." Jimin öppnar fortfarande inte sina ögon, är nöjd så länge han bara känner den äldres andetag mot sitt eget ansikte. Han hoppas att den äldre berättar för honom vad som är fel ... Han har en så stark känsla att det var mer än att Yoongi bara tänkte. Och han vill veta vad det var, han vill veta vad den mörkhåriga tänkte och om han på något sätt kan hjälpa. "Lova mig ... att berätta om något är fel." Han tar ett djupt andetag innan han vågar öppna ögonen, det enda man kan höra i sextonåringens röst är desperation. Han vill inte att Yoongi ska må dåligt. Verkligen, verkligen inte.

Yoongi stirrar in i Jimins ögon en stund. Han vet inte riktigt hur länge, men det känns som en oerhört lång tid. Artonåringen vänder bort blicken och tittar på väggen istället. Han vill berätta för den yngre, men det kanske bara gör saken värre. Det kanske bara gör så att Jimin förstår hur upfuckad Yoongi verkligen är.
"Jag bara.. jag.." han stannar upp och tar ett djupt andetag. "Jag är bara rädd för att du ska tröttna på mig.. det är patetiskt, jag vet.. men" Yoongi känner Jimins värme från hans panna strömma igenom honom, igenom varje liten cell i hans kropp. "Jag, mitt liv, det är helt upfuckat Jimin. Jag kan inte gå en dag utan medicin, min depression.. mina humörsvängningar kommer och går, jag kan vilken minut som helst snappa till och bli en jävla hulken."