The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

^^
YEAY!
Blir alltid så glad när jag vet att nytt kapitel ska komma ♥

Tack! Det blev ikväll, tjoho! Fortsätt gärna med konstruktiv kritik på mitt skrivande. Blir gärna bättre!
Kanske rätt händelselöst kapitel, menmen, skrev det på en halvtimme så det fick bli lite som det blev. Hoppas ni gillar det ändå!

Kapitel 56
Sömniga kvällar
Maj 1976
När Sirius och Remus anlände till uppehållsrummet stod James och Peter fortfarande kvar. De hade fastnat i en konversation med Josephine Bell, som med en medlidande blick lyssnade på James korta sammanfattning av vad som hade hänt. Hon gav honom en sista kram, sa god natt och avlägsnade sig lagom till att Sirius och Remus anslöt sig till gruppen.
’’Trött?’’ sa Remus.
’’Jag tror jag svimmar om jag inte får lägga mig snart’’, sa James och började gå upp för trappan. De andra gick efter, men plötsligt slog det Remus som en blixt rätt i magen att Lily fortfarande låg kvar i hans säng. Hans puls började slå som vid en allvarlig koffeinförgiftning, och genast kände han hur han började svettas. Han kunde inte tränga sig förbi James i trappan, men så fort dörren till sovsalen hade öppnats så flög han in i rummet som ett skott. Förhänget var tack och lov draget runt hela sängen, och de andra såg inte Lily när Remus drog det åt sidan och hoppade in i sängen.
Hon hade redan vaknat av ljudet som orsakades av pojkarna när de kom in, och kollade yrvkaet och förvirrat upp på Remus.
’’Vad…?’’
Han höll för hennes mun medan han drog upp trollstaven och mumlade ’’Silencio’’.
’’Hallå?’’ sa han sedan högt. ’’James?’’
Han fick ingen reaktion och visste därför att besvärjelsen hade fungerat. Han vände sig mot Lily.
’’Lily, förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag glömde helt av att du var här och så – ’’
’’James och Sirius? Är de tillbaka?’’
’’Ja’’, sa Remus ängsligt. ’’Vågar du gå ut? Jag kan få in James i badrummet så snabbt som möjligt –’’
’’Jag orkar inte ens borsta tänderna’’, hördes James röst från utsidan av himmelssängen, följt av en duns som signalerade att han lagt sig ner på sängen. ’’Jag går och lägger mig nu. God natt.’’
Remus himlade med ögonen.
’’Jag vill inte träffa honom’’, sa Lily. ’’Förlåt, Remus, men… jag klarar inte av det.’’
’’Ingen fara, jag förstår. Han har quidditchträning imorgon klockan sju. Han kommer inte att missa den. Sov du här om du vill. Jag sover hos Sirius. Okej?’’
’’Är det säkert att det är okej?’’
’’Absolut. Klarar du dig?’’ sa Remus.
’’Jag klarar mig fint.’’
’’Bra. Vi ses imorgon. Jag väcker dig när James har gått.’’
’’Tack. God natt. Och du?’’
’’Mm?’’
’’Krama honom från mig. Säg inte att det är från mig, bara… krama honom.’’
Remus log sorgset.
’’Jag lovar.’’ Han kysste henne på pannan. ’’Sov gott.’’
Peter snarkade redan högljutt när Remus hoppade ned från sängen, och James höll på att byta om till pyjamas vid sin säng. Ljudet av en påslagen kran hördes ifrån badrummet, och Remus gick efter.
Sirius stod böjd över handfatet. I den skarpa belysningen såg Remus hur blek han var. Han såg inte frisk ut.
’’Du blöder.’’
’’Jag vet.’’
Ännu en droppe från Sirius näsa befläckade ytan på marmorhandfatet. Remus rev loss en bit papper och närmade sig.
’’Här. Håll den emot. Försök stå upprätt.’’
Sirius tog emot pappret och gjorde som han sa. Pappret blev snabbt mörkrött och Remus gav honom en bit till. Deras blickar möttes i spegeln. Hudtonen hos de båda var för första gången ungefär samma. Remus lade sina händer kring hans midja bakifrån och lutade hakan mot hans axel utan att bryta ögonkontakten.
’’Du kan väl sova hos mig i natt?’’ bad Sirius.
’’Mm. Absolut.’’
Sirius log till svar, och gav snart ifrån sig några grova svordomar med en sur blick på pappret som även detta nu var dränkt av näsblod.
’’Är du yr?’’ sa Remus och gav honom en tredje bit papper.
’’Nej. Jag vet inte. Lite kanske.’’
’’Varför blöder du så mycket för? Är du förkyld? Det måste finnas någon formel för det här…’’
’’Jag vet inte.’’
’’Tramptass. Sätt dig ner. Luta dig bakåt.’’
Sirius damp ned på pallen i badrummet med en ljudlig suck men gjorde som han blev tillsagd.
’’Romantiskt’’, mumlade han. Remus skrattade bara och tog hans hand.
’’Var begravningen fin?’’ frågade han.
’’Som Dorea hade velat ha den’’, sa Sirius. ’’Den var färgglad. Massor av tulipaner. Vissa tyckte det var konstigt, men Charlus påpekade så bestämt att hon hade önskat att vi skulle minnas hennes liv istället för att fokusera på hennes död.’’
’’Och James? Hur tog han det?’’
’’Han sa inte ett ord på hela begravningen. På fikan efteråt hittade jag honom gråtandes i ett badrum.’’
’’Lily? Har han pratat något om henne?’’
’’Inte ett ord. Jag har inte vågat nämna hennes namn. Men ibland var jag inte säker på att han pratade om Dorea trots att det var vad Charlus antog. James kunde ropa gång på gång att han saknade henne och jag vet inte om han ens själv vet vem han menade.’’
’’Gud. Stackarn.’’ Kort paus. ’’Du, jag tror det har slutat blöda nu, eller?’’
’’Det känns så.’’ Sirius slängde iväg pappret och sköljde av sitt ansikte med vatten. ’’Ser jag okej ut eller?’’
’’Jadå.’’
De borstade tänderna snabbt och gick sedan ut till sovsalen. James satt på sin sängkant och stirrade ned i golvet. Sirius gick bort till sin säng för att byta om och Remus gick bort till James.
’’Du vill inte snacka?’’
’’Nä. Vill sova. Tack ändå.’’
’’Okej.’’ Remus damp ned bredvid James. ’’Säg till annars. God natt.’’
Han kramade om James och James kramade tillbaka. Remus höll kvar honom dubbelt så länge som han vanligtvis gjort och tänkte på Lily.
’’Godnatt, Måntand.’’
’’Godnatt, Tagghorn’’, hördes bortifrån Sirius säng.
’’Godnatt.’’
’’Pete? Sov gott.’’
’’Zzzzzz…’’
’’Tror han redan sover.’’
’’Samma här.’’
’’Vi ses imorgon.’’
’’Mm. God natt.’’
När Remus var ombytt och klar hade Sirius redan lagt sig ned i sängen. Remus kröp ned bredvid honom och öppnade precis munnen för att säga något när det hördes en darrande röst bortifrån James säng;
’’Jag saknar henne.’’
Remus och Sirius utbytte en blick, satte sig upp i sängen och drog undan förhänget.
’’Vi vet’’, sa Sirius bara.
’’Lily’’, tillade James. ’’Mamma också såklart. Men Lily. Jag hade vant mig vid att få se henne varje dag. Bara att få krama om henne.’’
Varken Sirius eller Remus visste vad de skulle säga. De stirrade stumt på siluetten genom James förhänge som avslöjade att han satt upp med huvudet begravt i händerna.
’’Tiden läker inte alla sår, men den läker många’’, sa Sirius till sist. ’’Du ska se.’’
’’Om Remus gjorde slut med dig, hade du sagt samma sak?’’ sa James.
’’Nej’’, sa Sirius ärligt.
’’Vad gjorde jag fel?’’ sa James ynkligt.
’’Du gjorde inget fel’’, sa Remus.
’’Jag skulle brytt mig mer om henne.’’
’’Du brydde dig om henne!’’ sa Sirius och Remus i kör.
’’Jag kan inte ha visat det nog. Jag var inte tillräckligt noga med att säga allt sånt man ska säga.’’
’’Ska säga?’’ sa Sirius oförstående.
’’Jag skulle berättat allting. Förstod hon någonsin hur jag kände?’’
Tystnad igen. James fortsatte:
’’Hon var mitt allt. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som jag var den tiden. Jag var inte bara kär i henne, inte bara den lyckan, ni vet, alltså – jag är fortfarande övertygad om att jag hade den absolut bästa tjejen i hela världen. Jag kallade henne bara för vacker. Jag berättade aldrig hur jag helt smälte över alla de där grejerna som var så typiskt henne. Bara en sån grej som hur hon hällde i sig flera koppar kaffe varje morgon och alltid fick mjölkskum på överläppen utan att märka det. Eller hur hon ritade små mönster i hörnet på alla sina skolböcker – ni vet hur hon ritade, såna där växtliknande saker som hon kan hålla på med tills de växt ut över hela pappret om inte lektionen tar slut först. Alla hennes små skämt som hon knappt menade att någon skulle höra men som alltid fick mig att skratta, hennes beslutsamhet varje gång hon bestämde sig för att göra något, dedikationen…’’
Först nu slog det Remus att Lily fortfarande hörde alltihop. Samvetet slog honom i bröstet som en sten.
’’Tagghorn’’, sa han nervöst. ’’Det kommer bli bra.’’
Han försökte desperat avrunda konversationen, men Sirius var inte med på noterna.
’’Du kanske borde ge henne ett tag och sen berätta alltihop om du fortfarande känner likadant.’’
’’Jag kommer känna likadant.’’
’’Okej, om du säger det så, men –’’
’’Inga men. Jag lovar.’’
’’Berätta då då isåfall. Men låt henne varva ned först.’’
’’Okej. Bra idé. Förlåt att jag håller er uppe.’’
’’Var inte dum’’, sa Sirius. ’’Vill du smita iväg någonstans?’’
’’Nej, jag är trött. På riktigt. Sov gott.’’
’’Sov gott.’’

SSSSÅÅSÅSÅSÅSÅSÅÅSÅSÅSÅÅSÅSÅS SÅS! XD

Nejmen bra! Loveeeee tooooo yooooouuuu! ♥♥♥♥♥♥♥<♥♥♥♥♥♥

Seriöst pieceofchocolate, du kommer få ett A i svenska!

OMGGGGG BÄÄÄÄÄÄST!!!!

Wow så bra!

Hej

Du är bäst! Och det här var två superbra kapitel, så kul att du kommit igång igen! ♥ Woho!

Jag kan bara säga att det är otroligt bra! ♥

Jättebra!!

Jag hoppas att hon var vaken så att hon hörde James!!
Men det är kul med lite drama!!