[PRS] LadyGhoost & yehet

Innan har han inte lagt större tanke på nöje, han har låtit män göra vad de vill och när de är klara känner de sig nöjda, och slänger honom i diket. Jae har inte riktigt behövt tänka på det, efter allt som hänt har det kommit naturligt till honom, han kan det liksom utantill. Kroppen vet vad den ska göra för att både få sig och den andre parten alldeles till sig av nöje. Men nu, helt plötsligt känner han sig lite osäker. Jae vet att han inte behöver det, alls.. Men han vill verkligen ge Uta allt han vill ha, och just vid det tillfället kam han inte undgå att undra om han verkligen är kapabel till det. Svaret är ja, ja det är han. Men öron finns fortfarande där. Ena handen stryker sig över den bara huden medan tungan glider in i den varma munnen. Fingrarna får smidigt, lätt upp byxorna och glider in under det sträva tyget. Långsamt, så att Uta ska kunna stoppa honom om han känner för det. Handen börjar med den lätta massagen, innan den blir allt snabbare. Det går fint, han har gjort det alldeles för många gånger innan. Med den äldres händer mot sina lår börjar han glida ner, lämnar långa kyssar över Utas överkropp innan han låter munnen ta händerna plats.

För en sekund fick Uta känslan av att skratta, men hindrade sig själv, då det snarare skulle misstolkas av Jae. Men han fann det roande att Jae gav honom chansen att hindra honom, som om han inte visste vad som skulle ske. Som om det var hans första gång, it was very sweet from the other one, but so unnecessary. Förvisso hade Uta givit Jae samma chans, men det var mer för oron att över att göra något som skapade obehag för den andra, triggade ett minne. Men för Uta fanns inget sådant, och Jae's actions was more than welcome. Uta känner Jae's beröring, hur värmen och åtrån sprider sig genom hans kropp än mer. Trotts att det inte var något nytt för honom så kändes allt nytt, som om han faktiskt var levande, och det fick honom att fundera. Fundera på hur han hade kunnat göra det så många gånger utan att känna det han kände nu, hur ingen annan kunde ens komma i närheten av att skapa den känslan. När Jae's läppar omsluter honom kan Uta inte göra annat än att sluta ögonen samtidigt som ett genuint stön lämnar hans läppar. Hans händer åker försiktigt upp i jae's hår, tar tag i det lätt, lätt nog för att inte göra ont, men ändå visa uppskattning.

Jesus.. Efter alla Jae har varit med, alla som han låtit göra vid honom, så känns det allt bättre med Uta. Allt känns bättre med Uta. Den trötta kroppen vilar ut sig på den mjuka, stora sängen medan en rosa färg stryker sig över kinderna och han gömmer ansiktet i sina tunna, smala fingrar. Hjärtat brinner samtidigt som såren svider, men det var värt det. Tusen gånger om. Ett litet, svagt och generat skratt flyr mellan läpparna. Han känner sig oerhört fånig, som en förälskad tonåring som inte kan hålla sina tankar i styr. Allt det stämmer ju överens, förutom åldern. Han gömmer ansiktet mot den äldres bröstkorg, känner sig alldeles slutkörd men vill inte somna nu. Inte när han har Uta hos sig. Jae lämnar en puss på den ljusa, lena huden innan han sluter ögonlocken.

Uta låter sina fingrar dansa över Jae's rygg, nöjd över att se hur belåten den andra mannen var. Förvisso hade Uta inte tvivlat på sin förmåga, han visste vad han gjorde, men den här gången fanns en annan stolthet över det, kanske för att han kunnat visa Jae att sex kunde vara så mycket mer än vad han tidigare upplevt. Och det visade sig vara det samma för Uta, det var inte likt något han tidigare upplevt. Trotts att de inte gjort något speciellt, inget nytt för honom, även om han tvivlade att det fanns något nytt han kunde göra, utan att vandra in på ockulta så som döda människor, något han aldrig skulle göra, så var det som allt var nytt. Kanske var det vad de båda behövt, något nytt, någon som såg dem, någon som tog hänsyn till deras behov. Uta fann det nästan sorgligt att han inte upplevt det tidigare, hur han kunnat tro att det sex han haft varit bra. Men han skjuter undan tankarna, inte villig att tänka på det förflutna. Uta känner Jae's läppar emot sin hud och drog honom närmare.
"Du behöver sova" viskade han "Jag stannar tills du somnat innan jag ger mig av. Innan dina mannar finner mig, eller mina börjar undra över mitt försvinnande"
Det var inte så att han ville ge sig av, men han visste också att han inte kunde börja ta för stora risker.
"Du kan höra av dig när du åter vaknar" Uta ville mer än gärna höra ifrån den andra mannen senare under dagen, om Jae önskade det.

Hade Jae varit för uppenbar med hur slut han är? Kanske.. Men Uta har visat i fler än en situation hur lätt det är för honom att läsa av honom. Och kanske migränen varit en annan anledning. Försiktigt slingrar han sin arm om den äldres midja under täcket och sluter ögonlocken en kort stund.
"Mm.." påbörjar Jae med brinnande kinder och ansiktet gömt i kroken av nacken. "Men jag vill sova hos dig." Okej nej, Jae vet mycket väl att det inte kommer kunna ske på ett bra tag. Utas män kan vilken sekund få för sig att leta reda på deras ledare och förstå att han inte är där.. och tänk om någon av Jaes mannar eller personal kommer instigandes och ser dem? Ja, då är det kört. Usch.. dock kan en del av Jae inte sluta tänka att Uta kanske bara velat ha en sak, och nu när han upp nåt det kommer han sticka. Jae vet att det inte är sant, att det inte är så. But still.
"Okej, jag hör av mig." Mumlar Jae trött och stryker försiktigt fingrarna över den tatuerade solen på bröstkorgen.

"Someday you can, with more planning involved" Uta hade mer än gärna stannat hos den andre, sovit vid hans sida, men det var inte värt risken. Ifall det skulle fungera behövdes det förberedelser, det här besökte hade varit impulsivt, något han inte ångrade, men riskerna var större med ett sådant besök. Uta visste att ifall det här skulle fungera kunde de inte vara allt för impulsiva, agera som två tonåringar, nej de behövde vara smarta. Uta känner Jae's fingrar röra solen på bröstet och han ler, trotts att den andre inte visste dess betydelse så var det som Jae kommit närmare hans moder på det sättet.
"I will be waiting" det var inte en lögn, Uta skulle vänta på att den andre hörde av sig. Uta lekte med Jae's hår tills han somnade i hans famn. Långsamt och försiktigt reste sig Uta upp, placerade en lätt kyss på den andres panna, hoppandes han inte skulle vakna innan han klädde sig och smög ut ur herrgården.

"Vart har du varit?" Jorah stod otåligt och väntade på honom när han körde in i garaget.
"Som du ser så har jag tagit en tur. Jag kunde inte sova och behövde tänka, inte för att jag svarar inför dig"
"Du svarade inte när jag ringde, jag var orolig att det hänt något" Uta ger den andre ett vänligt leende, något som förvånar den äldre.
"Don't text and drive" förvisso var inte sms och samtala samma sak, men om Uta hade kört omkring hela den här tiden så hade han inte kunnat svara ändå. "Var det något viktigt du önskade tala om?"
"Nej, det var länge sedan du var ute och körde, och jag ville endast veta att du levde" bekände Jorah och Uta log, faktiskt rörd av omtanken.
"Well as you see I am alive, and ready to hit the bed" Utan att säga något mer så lämnade Uta den andre och begav sig emot sin säng.

Jae nickar försiktigt, kniper ihop ögonlocken hårt, - som att det skulle få migränen att försvinna. Värdelösa förhoppningar. Han får helt enkelt be någon komma upp med huvudvärkstabletter, lite te. kanske choklad? Som liten hade han alltid stoppat i sig det, funnit den varma, söta smaken välkomnande. Vad har människor gjort för att förtjäna den varan? Dock ändrades det året han blev tio, precis som mycket annat gjort. Han hade liksom inte låtit sig äta, för tja.. mat är för folk som förtjänar det. Inte äckliga avskum som honom. Visserligen åt han måltider på professionella möten, eller när Brian praktiskt taget tryckt i det i munnen på honom. Men bortsett från det avstod han ofta från mat. Det tar ju en sån väldans tid också.
"Okej," viskar han halvt medvetslös innan han tar några lugna andetag och lutar huvudet mot den bara överkroppen. Med läpparna lätt öppna somnar han snabbt, både huvudet och kroppen har ansträngt sig för mycket. Välförtjänt sömn, det har han inte fått på länge inte.

När ena ögonlocket slås upp är platsen bredvid honom tom, försiktigt stryker Jae fingrarna över stället som Uta legat på, innan han stryker händerna över ansiktet. Med ett litet, svagt leende sätter han sig upp i sängen och drar benen över sängkanten. Efter att ha beställt choklad, te, huvudvärkstabletter och någon som kan städa undan i sängen så rör han sig mot badet. Ren måste han bli, sen kan han fortsätta på sina målningar.

"Avboka...alla?" Uta var inte förvånad över Will's reaktion, kunde inte ens bli frustrerad över att han upprepade vad han nyss sagt.
"Ja"
"Alla?"
"Ja"
"Are you alright sir?" återigen inte en konstig fråga, och han förstod att hans mannar tvivlade på hans sinnestillstånd, han hade antagligen gjort det samma om det var omvända roller.
"I am" svarade han endast och Will nickade, gick därifrån mer än förvirrad och Uta vände sig till de dokument han fått, när katten hoppade upp i hans knä och hade åter lyckats skrämma honom.

Uta hade inte vant sig att ha den svarta bollen runt sig, men han började klappa honom utan att tänka på det, samtidigt som han skummade igenom dokumenten, utan att riktigt läsa dem. Tankarna var på Jae och deras senaste möte, och genast fick Uta ett leende på läpparna. Det var tur att det endast var katten närvarande så han inte behövde besvara frågorna som annars skulle uppstått. Han mötte kattens blick när den jamade, och han behövde fortfarande hitta ett namn till den och han började fundera på det istället för att läsa.

Jae är kluven, om han ska ta upp mobilen och ringa den äldre ledaren eller om han ska hålla sina händer i styr. Ja, Uta hade helt klart sagt att han kunde ringa när han vaknat, fått lite sömn och energi i kroppen. Däremot vill han inte vara för klängig, vilket aldrig någonsin varit ett problem innan. Nej, och kanske det är bra att hålla det så. Han hade trots allt ringt upp honom innan, så det är väl bara vettigt att låta Uta ringa honom när han själv känner för att prata? Åh jisses.. dessa tankar har inte varit ett problem för honom innan, förhållandet med den äldre må vara perfekt, men det är alldeles för många nya upptäckter som uppstår med det.

Efter ett varmt, bubblande bad kliver Jae ut, drar en tunn badrock över den rena, fräscha kroppen innan han stiger ut ur badrummet. Armarna sträcker han över huvudet och släpper ut ett lågt stön, det var ett bra tag sedan han tränat. Kanske han borde ta upp det igen.
"Jae?" hör han Brian säga med en lätt knackning på dörren, innan han kikar in mot sin ledare. "Jag hörde att du fått migrän, tänkte att jag kunde ta upp det du önskade till dig."

Uta såg åter igen på katten, han hade bestämt sig för att döpa katten till Jax, och han tog ett kort på den, och öppnade ett nytt meddelande. Kanske var det onödig information att delge den andre ledaren, kanske inte. Förvisso ville han inte delge den andre viktig information över sms, ifall någon läste meddelandena. Så kanske var det perfekt, oskyldigt, onödigt och inte alls misstänksamt.

Jag döpte honom till Jax han tryckte på skicka och såg snart hur meddelandet var levererat, innan han slängde en blick på klockan, förvisso var den 12, men kanske var den andre mannen inte vaken då han inte tagit kontakt.
Jag hoppas innerligt att jag inte väckte dig.

Uta visste inte hur länge den andre sov, och även om mannen normalt klev upp tidigt, hade igår varit en händelserik dag, och kunde få vem som helst att sova längre. Han hade antagligen gjort det om han visste att hans mannar inte skulle undrat. Uta strök katten några gånger över ryggen innan han försökte återgå till dokumenten.