[PRS] Step brothers

Även en medvetslös Edward, som sussar så sött under täcket märker när hans främsta värmekälla, och gosedjur lämnar hans sida. Vem har gett honom rätten till det? Inte Eddie iallafall. Med ett gnällande läte klamrar han sig fast i den puffiga kudden och smaskar lite med munnen innan han försöker somna om. Han må vara duktig i skolan, punktlig och en riktig plugghäst... men det betyder däremot inte att han inte älskar att sova. För det gör han, definitivt. Det är hans favoritsyssla. Däremot öppnas ena ögonlocket när han hör hur en dörr slås upp i avlägsenheten, och möter en nyvaken Derek.
"Godmorgon.." mumlar han trött med halsen ripsande från gårkvällen. Armarna håller beslutsamt om sin kudde medan han besviket stirrar på Derek med putande underläpp. "Vem gav dig rätten att lämna mig alldeles själv?"

De sömniga, mörka ögonen stirrar anklagande på Derek när han väljer en tröja från garderoben. Det blir en enkel, svart t-shirt han drar på sig. Byter till jeans gör han först senare.
"Good morning, sunshine!" hälsar han glatt, skuttar fram till sängen och pussar Eddie ljudligt på kinden. Sedan tar han tag i den andres arm, rycker upp överkroppen så att Eddie blir sittandes.
"Hoppas du sovit gott, muffin, för nu börjar en dag fylld av-" Derek gör en dramatisk paus, för handryggen mot pannan och fläktar sig med den andra "skola, vilket definitivt är en av helvetets nio kretsar. "
Dereks teatralistiska humör är som bortblåst av tanken och med en suck sätter han sig på sängkanten. Madrassen sjunker ner under hans vikt.
"Taggad?" frågar han Eddie.

Hela det där med att Derek är alldeles glad, pigg och fylld med överskottsenergi är inte direkt något Edward orkar vakna upp till. Teorin om att Tony spetsat hans vatten under gårdagen verkar bara mer trolig nu, nu när den jämnåriges humör skiftar så pass drastiskt.
"Mhm, upp tills nu." svarar han trött i gnällande ton och begraver ansiktet i den varma, välkomnande kudden. Benen sprattlar han med ett par gånger innan han slänger sig över Derek och gömmer ansiktet hos honom. "Tror inte jag sett någon bli så besviken av vida tanken av skolan." Han klamrar sig fast som den lilla koala han är och faller över honom ner mot sängen igen. "Du får bära mig till skolan, jag kommer inte orka ta ett endaste steg.. eller så kan jag låtsas vara sjuk. Jag känner verkligen för det."

Derek himlar med ögonen, ritar cirklar på Eddies rygg med fingerspetsen.
"Du är ju den duktiga av oss, hallå", svarar han, förflyttar handen till den andres hårbotten. "Bete dig som det, din lilla sengångare", säger han bestämt. "Och om jag nu skulle bära dig förväntar jag mig en gentjänst. " Han ler nöjt åt sig själv, som om att bekräfta att han har sina stunder av snilleblixtar han med.
"Men när börjar du, Eduardo?" frågar han sedan, en lite lättare ton när han inte behöver tänka på sitt eget lidande. Innan Eddie dock hinner svara passar han på att sticka fingrarna i hans sidor, som helt ärligt var av ren impuls.

Den duktiga av oss? Jo när det kommer till pluggeriet och skolgången så är väl Eddie den duktiga, pluggar likt hysteriskt och får panik om betygen lämnar högsta pallplats, ett A. Men det spelar ingen roll, för han vill fortfarande inte gå.
"Men jag vill ju mysa med dig, så i slutändan är det ditt fel att jag inte beter mig som den duktiga." mumlar Edward frustrerat innan han skakar på huvudet, nej han måste till skolan. Se till så att allt går bra. Han sätter sig upp så att han sitter i grensle över den jämnårige och kväver en liten gäspning. "Jaså, vaddå för gentjänst om jag får fråga?" Kanske det inte är särskilt smart av honom att gå med på det, men att höra det lilla förslaget eller önskningen kan ju ändå inte skada, eller hur?
"Nio," svarar han innan ögonen spärras upp när Derek sticker in fingrarna i hans sidor. Nej, nej, nej. "Förbaskade Derek, du kan fara åt helvete, du vet hur kittlig jag är." med ett onöjt tjut kastar han sig bort från honom, inte kittlande nu inte. Han är alldeles för trött för det.

Derek börjar skratta så mycket att han måste sätta sig upprätt för att inte kvävas. Hans ljusblå ögon möter Eddies mörka, som ger honom en anklagande blick. Det får honom att brista ut i ett änglalikt leende, för att sedan lägga armarna om Eddie och dra ner honom i en björnkram.
"Jag vet väl inte", säger han, ler nöjt. "Sjunga mer för mig? Men nu tycker jag det här är alltför bekvämt för att behöva släpa mig till skolan om några timmar, så synd för dig om du blir sen."
som för att gottgöra sin tidigare handling pussar han Eddie över hela ansiktet, för att avsluta sin lilla upptäcksfärd med att låta sina läppar möta Eddies.

De nätta fingrarna stryker sig över Dereks markerade kindben, smeker dem med försiktighet. Edward glider försiktigt närmre den jämnårige och välkomnar den stora bamsekramen. Visserligen finner han fotbollspelaren attraktiv, vill vara intim med honom. Men han avgudar att ligga och mysa med rackaren också. Derek är på något sätt väldigt bekväm, och det får hjärtat att skutta upp och ner, upp och ner.
"Jag sjunger gärna mer för dig, vill du det?" frågar Eddie i en liten viskning innan han försiktigt gnager i den andres underläpp framför sig. Drösen med kärleksfulla pussar som han fått över sig tvingar fram en rodnad, och det är riktigt, förbaskat jobbigt att kontrollera. Det är inte många som kan få Edward generad sådär lätt, ja han börjar rodna under heta stunder, men Derek klarar av det bara genom att se på honom. Dumma Derek. Även om nu Edward är riktigt angelägen om sin skolgång, så låter det mycket mer frestande att ligga ihoptrasslad med Derek hela morgonen, istället för att studera matte. "Hmh.. då får jag helt enkelt skylla på dig."

Derek ler stort mot Eddie, känner nästan skamset hur ögonen börjar tindra av den lätta beröringen. Edwards ljusa, porslinsliknande hy skapar en skarp kontrast mot det mörka, silkeslena håret och de lika mörka, stora ögonen som tycks se ända in i Derek själ. Solens bleka strålar illuminerar Dereks väldekorerade och ljusa rum och tycks skapa en gloria över den andre. De mörka, krökta ögonfransarna färgas gyllene och när Eddie ser ner på Derek snuddar de vid kindbenen. Han är så vacker, så vacker. Derek känner hur hjärtat börjar bulta hårdare i bröstkorgen, suset av blodet som pumpas i öronen gör honom nästan lite ye.
”Snälla”, hör han sig själv säga. Det låter sådär avlägset. Som om han lyssnar på sig själv genom en telefon med dålig mottagning. ”Sjung för mig, Eddie”.
Det låter vädjande, nästan barnsligt, men han orkar inte ens försöka återfå röstens normala styrka, utan stryker bara Eddies handrygg med tummen. ”Det är väl inte nödvändigt, Eduardo. Även om lärarna i hemlighet är stormförtjusta i mig - jag lovar, det är de!” Helvete vad mjuk Dereks röst blivit. Usch, pinsamt. Vad är det Eddie förgiftat honom med? ”Du kommer knappast få försening ändå, mitt lilla A-barn.”

Herrejösses, att Edward ens tänker tanken att stanna där i sängen med Derek, och låta deras lilla kärleksstund gå över skolgången är nästan häpnadsväckande. Visserligen har han kanske tappat koll på tiden när han varit med någon, men att medvetet skippa skolan pågrund av någon annans sällskap har faktiskt inte hänt förut. Hur sorgligt det än må låta, han har sina höga betyg av en anledning. De mörka ögonen stryker sig över det någorlunda nyvakna ansiktet…. Solen slänger små skuggor över den andre, får ögonen att gnistra ännu mer på något sätt, och håret att se alldeles silkeslent ut. Att studera Derek precis på morgonkvisten kanske blir Eddies nya hobby, det är ju beroendeframkallande. Borde han berätta det för den lite för självkära killen bredvid sig? Nej, inte riktigt än.
”Jag tror att människorna bakom andra sidan dörren kommer att undra om vi tar för mycket tid på oss,” helt ärligt svider det lite, det är så svårt att tänka logiskt med den andre tätt intill sig. Men helt ärligt, någon av dem måste ju göra det. Även om Dereks röst låter alldeles vädjande och önskande, och Eddie finner det ytterst bedårande, så kommer den där besserwissern fram, knackar på pannbenet och påpekar hur jävla idiotiska de beter sig. Kan han inte låta sig själv vara en idiot ibland, och njuta av stunden? Uppenbarligen inte. Hans vänner kallar honom för glädjedödare after all. Tyvärr. Därför böjer han sig försiktigt över Derek, placerar en lång kyss på de där läckra läpparna, innan han drar sig tillbaka. ”Åh, visst är de stormförtjusta i dig. Du slingrar dig ju fram med all din charm överallt.” Fingrarna stryker sig försiktigt över de skarpa kindbenen Derek haft turen att få, innan tummen rör vid den andres underläpp. Pannan finner, som många gånger innan, Dereks egna för att möta de kristallblå ögonen. ”Jag kan tyvärr inte strunta i lektionen.. om jag missar en lektion, vem vet vad som kommer hända?”

Dereks förtrollning svajar till lite när Eddie yttrar de orden. Hans mungipor åker ner lite och han gör ögonen alldeles stora, tvingar dem att bli glansiga. Det har funkat på hans stackars mamma, kompisar och lärare oräkneliga gånger. Han hoppas bara Eddie faller för det knepet, han också. Sjuttonåringen är inte redo att kliva in i de fula skolbyggnaderna, skiljas åt från den andre, inte kunna hålla Eddies hand eller kyssa honom, när han vill, som nu. Visserligen sker det för tillfället bakom så kallade stängda dörrar, men ändå. Det är i alla fall något, och han tänker nöja sig med det han får. Förtrollningens ogenomträngliga nät verkar vira sig runt Dereks medvetande än en gång när Eddies alldeles mjuka läppar möter hans. Derek flätar in sina fingrar i Eddies lockar, sluter ögonen när de drar sig i från varandra. Han trasslar inte ut fingrarna, inte ön, vill vara nära den andre då länge som möjligt.
”Kanske är därför jag har så stabila C:n”, svarar han. Skrattar till. ”Jag tror det värsta som kan hända dig är att de kanske antecknar det på nått papper som sedan kommer kastas. Snälla, jag har faktiskt klarat mig undan några gånger. Tro det eller ej, hur dålig jag än är på att tala sådär advokatigt som ni gör kan jag faktiskt ljuga jävligt bra när jag väl måste. Hur bra är inte du då?”