[PRS] LadyGhoost & yehet

Usch, hade Jae gjort det pinsamt nu? Stelt? Nej, med Uta har han aldrig riktigt känt av den känslan. Så nej, antagligen känner den äldre inte av det, utan dessa tankar är endast något som snurrar runt i tjugofemåringens lilla stackars huvud. Som försöker tracka ner på sig själv av precis ingen anledning. Så barnlisgt att det inte kan vara sant. De stora ögonen granskar den vackra ansiktet framför sig, Gud vilken tur han har som stött på den andre ledaren. Som visar sådan respekt och oro för någon som Jae. Och han hoppas innerligt att Uta förstår vilken skillnad han gjort.
"Helt ärligt brukar jag inte känna mig säker hos folk, men du har gjort väldigt mycket annorlunda." Försöker han förklara och stryker tummarna över Utas kindben, lämnar en liten puss på de välkomnande läpparna. "Jag vet inte hur du gör det, men ifrågasätta tänker jag inte göra." I början hade han ju gjort det, resonerat länge på vad som kan vara anledningen till alla dessa känslor för den äldre ledaren. Men efter dessa veckor förstår han att det inte kommer göra honom något smartare, och han kommer inte hitta ett svar som inte tyder på kärlek.. försiktigt tar han tag om det ljusa tyget till hans tröja, drar ut dem från sin position under kostymbyxorna och låter den smidigt glida över huvudet på honom. Ingen återvändo.

"Well efter vad du berättat för mig är det inte föga överraskande" sa Uta lågt, avskydde tanken på att andra som varit med Jae inte ens försökt få honom att känna sig trygg. Uta känner den lätta beröringen ifrån Jae's fingrar och blundar för en sekund, njuter av den lätta rörelsen, Jae's läppar emot sina innan ett leende sprider sig över hans egna läppar.
"Kanske för att jag ser dig, bara dig. Inte din position, inte din makt eller endast din kropp" Uta var inte säker men det var så han kände runt den andre, som han verkligen såg honom, inget av de andra. Något som gladde Uta något enormt.
Uta följer Jae's rörelse när han långsamt drar av sig tröjan, Uta lutade sig tillbaka lite för att ge den andre utrymme, både till rörelsen, att hindra sig själv and some personal space. Uta granskar den andra med lugna ögon, tar in vad han ser, ärren som blandades med blåmärken och han kan inte hindra att ögonen glimmade till av ilska för en sekund eller två. Hur kunde någon våldföra sig på någon annan på det sättet. Ifall personerna hade endast försökt döda den andre mannen hade Uta varit mer okej med det. Långsamt låter Uta sina fingrar få kontakt med den andres bara överkropp. Låta de vandra längs ärren han såg, stannandes på vad han gissade hade orsakats av hans män.
"Jag ber åter om ursäkt för det" säger han uppriktigt, ångrandes att han inte kunde döda sina män igen. "Gör det ont?"
Uta visst inte hur hög smärttröskel den andre hade, och ifall det skulle smärta när han rörde honom.

Ett leende stryker sig över Jaes läppar, ett genuint, oskyldigt litet leende. Inte hans position, inte hans makt eller endast hans kropp. Många ut av de han varit runt ser honom endast pågrund av de sakerna, och att Uta inte lägger större tanke vid just dessa specifika saker, värmer något förbaskat. Även om deras lilla relations uppbyggelse gått ut på deras arbete så hade de lärt känna varandra. Precis som Uta hade den yngre blivit positivt överraskad.
"Det gläder mig." Jo, glädje har varit något som sällan dykt upp i Jaes obetydliga liv, men det visar sig att Uta är en väldigt fin och effektiv källa för denna känsla. Är det lite läskigt? Ja, verkligen. Han ger alldeles för mycket av sig själv till en endaste person, som när som helst kan vända honom ryggen. Tillit har länge varit ett problem, och om Uta visar sig lyda förväntningarna han haft i början kommer det att krossa honom. Ännu mer.
De mörkbruna ögonen glider ner mot överkroppen, känner hur hårstråna på armarna försiktigt ställer sig upp när den äldre nuddar vid det stora, sköra ärret. Inte som att han vill göra egna, som alla andra.. nej, utan med ömhet. Någonting Jae kan vänja sig vid.
"Jag har varit med om värre." säger han med ett litet skratt, jo smärtan är hanterbar. De där männen hade inte varit så duktiga på att ta död på honom, och valde inte heller det bästa stället att trycka in kniven. "Det gör inte lika ont nu."

Uta kunde vänja sig vid det genuina leendet på Jae's läppar, särskilt om det var på grund av honom. Uta ansåg att det passade den andre, fick honom att se ut livligare ut, inte någon som gav honom reaktionen han förväntade sig. Genuina beteende var nästintill främmande för honom, både ifrån andra och sig själv, men att se Jae ge honom genuina leende gjorde honom lättad, till och med lycklig, och Uta hade inga problem att göra det samma emot den andre. Låta masken falla, trotts att han kanske inte borde, oroad för en sekund vad som kunde hända ifall något hände mellan dem, fick dem att bli fiende som deras fäder varit. Men Uta skjuter den tanken åt sidan och möter istället Jae's blick.
"Jag skulle inte säga att det är några tröstande ord" svarade Uta. Allt för ofta kunde man säga att man varit med om värre, ofta i ett försök att ge någon form av tröst, men det var långt ifrån det. "Låt oss hoppas att det inte blir några nya, och skulle någon försöka. Well they wont live long enough to enjoy it"
Uta's röst var en knapp viskning, kanske var han redan för överbeskyddande av den andre, men seende hur Jae låtit sig själv bli behandlad och vad andra gjort kunde han inte låta bli. Tankarna drogs till hans mördade mor, kanske skulle hon aldrig dött om Uta's far varit med beskyddande.
"Sorry" säger Uta ifall det får den andra mannen att känna sig obekväm, innan han åter rör ärret, placerar sina läppar över det försiktigt.

Inte tröstande.. nej i längden är det ju verkligen inte det. Även om nu Utas män inte varit de värsta han varit med om, eller sårat honom mer än andra, så är det inget tröstande faktum. För vilka kan egentligen vara värre än två män som handlat ett mordförsök på Jae? Det säger rätt mycket, hur dåligt och långt tjugofemåringen gått.
"Jag kommer inte låta det bli några nya, inte så länge du är här." viskar han, osäker på om Uta skulle uppskatta det eller inte. Förhoppningsvis ger det inte honom för mycket press, då det verkligen inte är vad Jae söker eller strävar efter. Nej, han vill bara att Uta ska veta att han kan försvara sig själv, och kommer att göra det så länge han har anledning till. Uppenbarligen ser den andre ledaren flera anledningar till detta, även om de skiljer vägar.. men tyvärre har inte Jae en sådan syn.
"Nej nej, det är okej." fingrarna glider över Utas armar upp mot det bekanta, värmande ansiktet och kupar kinderna. Pussen på ärret kittlas, ger honom en ny sorts värme, innan han försiktigt lyfter upp den andre ledarens ansikte för att placera än en kyss på läpparna.. de där beroendeframkallande läpparna. Läskigt.

Uta ser på den andre mannen, för en sekund osäker på vad han skulle svara. Orden gladde honom, att höra att den andre var villig att försvara sig emot andra, men samtidigt oroade de honom.
"Jag vill inte att du skall återgå till gamla vanor ifall jag försvinner" Uta hade inga planer på att försvinna, men han kunde inte förutspå framtiden. Orden var som ett löfte som skulle bli brutit så fort Uta försvann och han såg för sitt inre hur Jae återgick till att göra duma drastiska saker, saker som skulle skada den andre än mer. Uta ville inte riskera att det skedde, oavsett om han fanns kvar eller inte. Uta ger den andre en allvarlig blick, han kunde inte kräva något ifrån Jae, men han ville inte att den andre satte sådan betydelse vid att han fanns där. Uta visste hur sorg fick än att göra saker man annars inte skulle ha gjort. Han var tämligen säker att han inte hade blivit prostituerad om modern levt.
Uta nickar bara, glad över att hans ord inte gjort den andre obekväm innan han åter besvarar kyssen, låter sin tunga finna sin väg in i Jae's mun, hans ena hand förs till håret medan den andra försiktigt rör vid Jae's bara överkropp.

Med ett sorgligt litet leende lutar Jae sin panna mot den äldres och skakar lätt på huvudet. Kanske han får en ny självrespekt efter sin tid med Uta, kanske han accepterar sig själv mer när, och om deras förhållande går till ett slut. Kanske han kommer hålla sig på andra tankar utan att ligga med farliga män. Dock tror han inte på det.. om Uta försvinner på något sätt så kommer Jae att bli förkrossad.
"Men om jag försvinner, kommer du återgå till dina kunder, inte sant?" Kanske det bara är fördomar, men det låter vettigt i Jaes öron. Även om han inte vill att det ska göra det. Ja.. om han försvinner kommer väl Uta återgå till sina kunder, och antagligen de farligare också, eller? Som sagt, det skulle inte överraska Jae i vilket fall som helst.
Precis som innan öppnas munnen och den äldres varma tunga välkomnas, det känns så jävla bra. Fingrarna stryker sig över den andres biceps, över hans rygg medan han känner händer mot sin överkropp, ömma händer.

Uta funderade över mannens ord, hade han gjort det? Jae fick det att låta så enkelt, som allt var svart och vitt, något Uta visste att det inte var fallet. Kanske skulle han återgå till kunderna för att glömma Jae, kasta sig in i arbetet igen, men seendes mannen framför sig så tvivlade han på det. Han visste att allt skulle kännas annorlunda med kunderna, tomt, fejk, kallt, och han tvivlade på att han ville återgå till det. Förvisso kanske det berodde på hur Jae lämnade hans liv, men han tvivlade ändå.
"I ärlighetens namn så tror jag inte det" sa Uta lutande pannan emot den andre viskandes. "Jag tror inte jag sett någon mening med det"
Kanske hade han spenderat sin tid på annat sätt, kanske gjort andra drastiska saker, men han trodde sex skulle vara över för hans del, åtminstone för pengar ifall Jae försvann.
Uta känner den mjuka beröringen ifrån den andre och ler emot den andres mun, innan han fattar tag om honom, får dem att snurra runt sår Jae hamnar överst. Han visste inte hur van den andre var över att han kontrollen, men han gav den till honom. Förvisso föredrog Uta att han kontrollen, men med Jae var det inte viktigt, han litade på den andre.

Inte det? Uta har alltid varit väldigt ärlig mot honom, sagt vad han tänker och tycker, sin egna bakgrund. Kanske han har rätt, precis som för Jae kommer det nog kännas bedövande annorlunda att vara med någon annan. Kallt, fejk, allt det negativa. Även om Jae kanske vill få bort tankarna på Uta skulle ingenting kännas detsamma. Ingenting skulle kunna mäta sig med det överhuvudtaget. Med ett svagt litet leende sluter han ögonlocken med sin panna mot den andres, det gläder honom.. Även om han innerligt hoppas att de inte behöver säga adjö alls, så finns det en betydligt stor chans att det händer.
"Okej," mumlar han som svar, finns ingen mening med att protestera. Ingen av dem kan förutse framtiden, ingen av dem.
När Uta sedan bestämmer sig för att vända på dem, så att Jae ligger överst, kan han inte undgå att känna sig lite vilse. Även om han varit i positionen med kontroll innan, är han absolut inte lika van vid det. Det är förståeligt med tanke på alla som tvingat sig på honom, men även då har han haft lite kontroll. Över sig själv. Han har alltid varit medveten att han kan skydda sig själv om det skulle behövas. Fingrarna glider över den tatuerade bröstkorgen medan läpparna finner son väg tillbaka till Utas, ge honom en passionerad kyss innan han börjar kyssa den lena nacken.

Uta såg in i Jae's vilsna ögon, kanske var det förståeligt efter allt den andre varit med om, men det var anledningen till att Uta givit honom kontrollen. Låta den andre inse att det inte är obehagligt, och att det är okej att ta kontrollen. Uta visste inte hur mycket den andre hade befunnit sig i den positionen, men inte tillräckligt för att vara van. Uta förstod honom, det hade tagit en tid för honom att bli van, veta vad han skulle göra och hur han skulle hantera det, men han hade fått lära sig den hårda vägen, genom många väldigt oförstående kunder. Uta var långt ifrån oförstående till något Jae gjorde, och lät honom ta den tid han behövde. Han mötte Jae's läppar när denna valde det och Uta log lite, nöjd över att han överlåtit kommandot till den andre. Att han fick ta de steg han ville, göra vad han tyckte kändes rätt, tillskillnad ifrån de gånger han tvingats göra vad andra ville. Uta känner de varma läpparna emot sin hud, den mjuka rörelsen och hur hans puls ökar något. Långsamt låter han sina händer vandra upp längs Jae's armar, ner över sidorna till låren. Försiktigt för att inte orsaka smärta och för att han skall kunna hindra honom.